tisdag 28 september 2010

Den dåraktiga dualismen.

Från barnsben indoktrineras vi av antingen eller. I lekar och ramsor ställs ett mot ett annat. I min barndom tvingades jag ta ställning till Elvis eller Tommy, hur någon annan än Bildjouranlen skulle komma på tanken att ställa dem mot varandra. indianer och cowboys, Stones eller Beatles, Djurgården eller AIK, Röda och Vita Rosen, kolera och pest, är man inte med är man mot. Exemplen är otaliga. Jag tror att vi har ett stort behov  att förenkla komplicerade frågor, att reducera alternativen till två, välja ett av dem och tro att vi vet och tagit ställning. Men vem har tagit ställning när sammansatta problem och samband reducerats till svart eller vitt?

Under den just passerade valrörelsen har vi sett den politiska dualismen i alliansen mot de röd-gröna. Detta har passat media som hand i handske. Det är naturligtvis mycket enklare att bevaka en valrörelse med två alternativ.
Det har gått oerhört snabbt för oss medborgare att ta till oss antingen- ellerlogiken. Detta leder till en ytlighet, historielöshet och en infantilisering. I årets valrörelse är de rödgröna, och framförallt socialdemokratin offer för den politiska dualismen. Deras strategi har i stort sett varit att vara emot de alternativ som förts fram av alliansen.

Ett exempel är sjukförsäkringen. Om vi går tillbaka tror jag att de flesta är överens om att vi inte hade råd med de sjukförsäkring vi hade. Dessutom ledde tillämpningen att vi statistiskt fick ohälsotal som gjorde oss till världens skröpligaste folk. Socialdemokratin inledde uppstramningen. Att lämpa över en stor del av kostnaden för korttidsfrånvaron på arbetsgivare och att införa karensdagar "löste" korttidsfrånvaron. Sjukpensionering och långtidssjukdom kvarstod som problem. Alliansens fortsatta arbete med detta har lett till  både goda och dåliga effekter. De röd-gröna har lyft fram flera fall av oacceptabla konsekvenser av nya regler. Men frågar jag mig vad är röd-grönas alternativ? Jag har inte sett eller förstått det. Det hade varit acceptabelt att inte ge alternativ i det fallet att det var bra innan, men det var det inte.

Ett annat område är skolan. Man behöver inte tro på Björklunds idiotier för att vara bekymrad för skolan. Huvudproblemet för skolan är dock inte Björklund, även om det kan bli det. Skolans nedgång började för länge sedan och har helt andra förklaringar än att ungarna har kepsen på och talar i mobiltelefon. Denna skola byggdes av socialdemokratin! När björklund lanserar sina i stycken populistiska förändringar, undrar man hur ser alliansens alternativ ut. Vi har problem med skolan och att bara säga nej till Björklunddoktrinen är ett ickealternativ.

Dualismen och valstrategisk lojalitet leder till att tunga frågor tenderar till att försvinna i det politiska samtalet, i synnerhet om inte heller media intresserar sig för området. Detta kan leda till att nya gruppering söker gehör för sina hjärtefrågor, enfrågepartier växer fram. Detta behöver inte vara negativt, men kan vara det, mycket negativt.

Junilistan som dök upp i EU-valet och fick stor framgång hade som sin fråga att vara EU-skeptiker. Junilistan är med årets val i praktiken utagerad och utraderad.

Fi har med sin feminism- och jämställdhetsideologi börjat tillföra en ny dimension i svensk politik. Nere hos oss blir de en kraft att räkna med i lokalpolitiken. Nu tror jag kanske inte att Simrishamn är mer feministiskt än riksgenomsnittet. Men Gudruns aktiviteter, att det skapats en lokal partiorganisation och att man är genuint trött på ett visionslöst gubbvälde har gjort Fi till Simrishamns tredje största parti. Fi har deklarerat att man stödjer det rödgröna blocket. Detta skiljer sig från Miljöpartiet, som vid sitt bildande slog fast att man inte skulle tillhöra något av blocken. Man undrar om Fi inte har tillräcklig tro på feminsísmen som en kraft att bygga det framtida samhället på? Är det också på det sättet att en feminist som i övrigt har borgerliga värderingar aldrig blir en "riktig feminist"?

Så har vi detta valets verkliga problem, SD. Dessa välorganiserade, skolade och vattenkammade gossar kommer nu att ta plats i finrummet. För mig är detta avskyvärt och skrämmande. Jag är samtidigt rädd att kampen mot SD kommer att räcka till för att definiera de etablerade partierna som invandrarvänliga. Jag vill påminna om att den svenska flykting- och invandrarpolitiken var usel också  innan SD.  En förbättring av invandrarnas villkor och förutsättningar är en viktig uppgift som har ett mycket brett folkligt stöd. Bevara oss från den utveckling vi sett i Danmark där de stora partierna anpassat sin politik till det främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

Den svenska demokratin och samhället skulle vinna på om debatten mer handlade om vilket samhälle vi vill ha. Visioner och ideologi i stället för lösryckta sakfrågor som drivs in absurdum. Handlar inte ledarskap om helheten och vägen till ett bättre tillstånd och handlar inte politik om ledarskap?

fredag 24 september 2010

Turen går från Baskemölle till Vik.



Inga boende gäster - ingen frukost och städning. 18 grader varmt och nästan vindstilla. Det är som gjort för utflykt. Doris är trött på lokal promenader och redan vid prästgården, granntomten, parkerar hon sin dynamiska tyng så lågt det är möjligt. Jag lockar och drar. Halsen blir girafflång, pinsamt med bilarna som kör förbi och rätt, som det är, får jag väl djurförbud. Men se bilnyckeln kan hon inte stå emot. Hon skuttar upp med spänst och iver och blygumpen är borttrollad.
Jag rustar reseredaktionen, det vill säga kamera och solglasögon. Detta med solglasögon är lurigt.
Bilkörning utan radio är som kaffe utan grädde. Jag råkade väl komma åt något och plötsligt var radion tvärtyst och mörk. Allvaret i ett sådant fel kan jämställas med punktering. Jag la om kursen mot Peugot. Radion i en ny bil ska väl inte bara lägga av! Dessbätre lyfte jag på solglasögonen innan jag svängde in till verkstaden. Plötsligt lyste de röda siffrorna och tecknen igen och ljudet strömmade ut i kupén. Jag körde nonchalant förbi verkstaden. En lärdom - solglasögon släpper inte igenom det röda ljuset. Tur att det inte finns trafikljus på Österlen.

Vi ser en liten fiskesmäck omgiven av trutar. Nu vet jag inte vad den plockar upp ur vattnet. Annars finns runt Österlen ett av världen bästa vatten för havsöring. 
Det vet danskar och tyskar de kommer med trailers med gigantiska skepp. De ska utöva trolling. På min hembygds tungomål hete det slöjta, jag har hört en mer rikssvensk beteckning: ro drag. Då var det jämlika villkor, man fick ro som en galning.

Att köpa en kryssare för hundratusentals kronor, starta motorn och slänga ut reven känns liksom inte som en sport.
Nu ska i sanningens namn sägas att det finns miljövänliga små människor i sjöstövlar som står i närheten av land och kastar på gammalt hederligt vis.

Stranden är omväxlande och dramatisk jämfört med på den södra kusten som bara består av fin sand. Klippor och sten, men också små badvikar.

När jag står hemma i den del av matsalen vi kallar verandan, brukar jag ljuga för gästerna inför den betagande utsikten över det öppna landskapet. Jag säger, att jag saknar inte vatten. Eller ljuga - jag saknar inte det vatten som stått i pannrummet, innan den lovande vvs-montören Jerry Håkansson  rensade stenkistan.

Jag kan väl älska havet utan att jag för den skull älskar det böljande åkerlandskapet mindre? Till skillnad från modern TV-dramaturgi är det fullt möjligt att leva livet utan att välja bort.

Landskapet är omväxlande. Vid förbifart Tjörnedala (terminologi för att stockholmare ska förstå) ligger fagra blomsterängar, för att citera psalmen. Det slår mig att det varit bättre att börja vandringen i Vik. Promenaden tar ungefär en halv timme.  Då hade det varit lagom att gå upp till Tjörnedalagården för att fika.
Präktiga sjöbodar minner om kustfiskets betydelse. Idag är nog sjöbodarna mer välhållna än fisket. Om man nu kan kalla präktiga små hus, murade i natursten, för bodar.

Sjömärken, eller heter det landmärken när de står på land, är ytterligare tecken på sjöfartens betydelse i en tid innan GPS.

De väl betade ängarna omväxlar med lövträddungar.

Doris visade ett generande intresse för kospillning. Vilket föranledde mig att koppla henne. Men också eftersom det fanns en hel del turister på stigarna. De som äger sin tid själva har upptäckt Österlen på hösten. Doris stora människokärlek kan, inser jag, vara en aning besvärande för folk med hundskräck.

Vi drar oss ned mot stranden igen. På stenarna utanför sanden har en stor mängd fåglar hittat en behaglig uppehållsplats.  Det är flera sorter. Jag kan inte identifiera alla, man är väl inte Nisse i Vallby, men jag känner igen havstrut och den förhatliga skarven.

Jag vet inte varför jag tycker illa om skarvar på ett känslomässigt plan. De har ett reptilartat urfågelutseende. Jag får tankar till de stygga fåglarna i Sagan om ringen. När de sitter på stenarna och torkar vingarna ser de ut som nazistsymboler. De lär "flyga" under vattnet och det låter litet häftigt. Det skulle för min del kunna vara en bra lösning om de höll sig där.

Jag kommer till en rishög med Stenshuvud i fonden. Den ser uråldrig ut. Kanske är det en falsk vårdkase, tänkt att lura in skepp mot land och få dem att stranda mot sandbankarna. För att ortsbefolkningen skulle pigga upp vardagens tunga slit med litet plundring? Kanske kom länsman när de skulle fjutta på? Eller också regnade det så till den milda grad att det inte ville ta sig.

Eller också är det så att de samlar ihop grenar när de vårdar skogsdungarna.

Vi befinner oss i äppelriket och en och annan äppellund passerar vi. Det är i skördetid. Denna vecka är det äppelfestival i Kivik. Det ligger en ljuvlig doft av mogna äpplen över trakten. Den slår den fräna doften av svinpiss, som understundom drabbar oss som bor i åkerkanten.

Vi hälsar på ett par från Kungsbacka som funderar på att sälja huset och flytta till Österlen. Flytta till Ö Hoby uppmanar jag dem. Där är husen billiga, det har jag läst i Österlenmagasinet. Alla kan ju inte bo i Hammenhög, tänker jag.

Nu närmar vi oss civilisationen, eller civilstationen som jag trodde att det hette när jag var en liten glytt och läste äventyrslitteratur (mest serier). Vad det betydde hade jag endast en diffus aning om, och det gäller  fortfarande.

Som ett tydligt tecken ser vi ett badrocksskärp. Borttappat av en sommarens badgäst. Det var bra att det var grönt, så det smälter in i naturen!

Vi närmar oss nu Vik, en idyll som jag ska besöka vid ett annat tillfälle. Vid förra besöket, var batteriet i kameran urladdat. Nu har jag försett mig med reservbatterier och har därmed radikalt graderat upp katastrofberedskapen. Kom ihåg: VIK.

I utkanten av Vik ligger en idyllisk liten fotbollsplan. Jag får tankar åt Åshöjden BK. Men vem kan spela fotboll med en sådan utsikt? Å andra sidan har Mjällby Strandvallen i Hällevik som hemmaplan. För dem har det gått skapligt.

Vi närmar oss nu det verkliga målet för utflykten, Prästens badkar. Detta är unikt i världen. Vi har haft boende geologer som kommit till Österlen enbart för detta.

För mig har det tagit sex år att ta mig hit.
Det har sin förklaring. Mina söner, har visat sig inte vara det minsta geologiskt orienterade. De har hånat och förlöjligat detta Prästens badkar så till den milda grad, att jag inte övervägt att åka dit, ens på natten.

Jag håller inte med dem ett enda dugg. Det är oerhört vackert och imponerade, både själva kratern och omgivningarna.

Jag tror faktiskt att sönerna inte hittade dit, för litet trixigt kan det vara, även om det finns anvisningar uppe vid fotbollsplanen.

PS. I Ystads Allehanda står idag att läsa att Hammenhögs frö upphör för gott. En epok går i graven. 29 personer står utan jobb. Detta pekar, tycker jag, på relevansen i mina två inlägg om turismen. Om man hade haft en annan ägare, som mer haft synen att man också var en del i besöksnäringen, hade det sannolikt varit en strålande affärsidé att kombinera växtförädling, blomsterfält och butik. 2,2 miljoner besökare från Sverige, Danmark och Tyskland och ett trädgårdsintresse som aldrig förr. DS




torsdag 23 september 2010

Tänk på morgondagen...

I min bransch tidning Restauratören läser jag om en rapport från Turismens Utredningsinstitut. Där spås en utveckling av svensk turism som innebär en fördubbling på 10 år. En fördubbling!

Låt oss anta att det är sant och reflektera över detta relaterat till Österlen. Vad innebär det? Vilka konsekvenser får det? Vill vi ha den utvecklingen?

 Endast den okunnige  bestrider turismens enorma betydelse för ekonomi och sysselsättning.

För Österlen är betydelsen relativt större än för riket som helhet. 2,2 miljoner besökare per år blir 4,4 miljoner. 600 arbetstillfällen blir 1200.

Betydelsen för handeln, byggbransch osv är lika stor som för hotell, B&B, restauranger m.m., som i snäv bemärkelse definieras som turistanläggningar.

Om vi förutsätter att prognosen om fördubbling på 10 år är riktig finns det anledning att fundera på hur detta fördelar sig över riket. Naturligtvis kommer det ske utifrån det mönster vi ser för turismen idag. Storstäderna kommer sannolikt att öka mest, liksom inarbetade och etablerade destinationer, varav Österlen är en. Sydsverige har sin fördel i närheten till Europa.

De regioner som kommit igång med destinationsbolag, med organiserat samarbete inom branschen och mellan privat och gemensam sektor har en stor fördel. På Österlen med kommuner, som käbblar sinsemellan och där dialogen med näringen är outvecklad, är förutsättningarna inte lika goda, och framförallt inte lika goda som de skulle kunna vara. Lägg till detta att turistnäringen på Österlen består av en mängd mycket små egensinniga företag. Det är inte givet att ett B&B med sex eller åtta bäddar, kan eller vill utöka sin kapacitet.

Nu kommer Österlen att få sin beskärda del av ökningen trots våra folkvalda ledares passivitet (se mitt förra inlägg om turism). Men aningslös passivitet får nu negativa konsekvenser för de fastboende, och då betydligt allvarligare än långa köer på systemet. Det politiska ansvaret har två sidor. Det ena är att anpassa samhällsfunktionerna för att kunna hantera en fördubblad turism, och det andra är att underlätta för näringen att växa för att kunna ta emot en ökning av turister. 600 nya arbetstillfällen är väl en morot stor som en sockerbeta, trafikkaos och härdsmälta inom vården en tillräcklig piska.

Kommunens tredje största parti, feministiskt initiativ, skulle kanske kunna ta sig an detta som en profilfråga. Som nykomling har de inga gamla synder att stå till svars för och hotell- och restaurangbranschen är ett förbättringsområde från feministisk utgångspunkt - kvinnodominerad, med usla löner och dåliga anställningsvillkor.

Den viktiga frågan om vilken utveckling vi vill ha på Österlen ska inte ställas till näringen. Vi vill ha fler gäster, helst under hela året för att kunna driva våra företag, underhålla våra byggnader, betala löner och helst få en slant att leva på. Frågan om vilket samhälle vi ska ha på Österlen ska ställas till politiker. Vilka visioner och strategier har man för utvecklingen under en 10-årsperiod? Det räcker inte med att snacka med en kompis som har ett B&B. Det räcker inte med att titta på utfallet i år och se hur det varit de föregående tre åren och dra ut kurvan.  Kära politiker ta besöksnäringen för vad den är. Den enskilt, utan konkurrens, viktigase näringsgrenen i regionen!

  • Vision
  • Strategi
  • Årgärder
Nu!

tisdag 21 september 2010

Djurens vänner.

Häromdagen åkte vi till en favoritplats, Forsemölla. Vid själva möllan drack vi pärondricka och kanelbullar, från Fröken Östergren. Sedan fortsatte vi  utfärden och tog till höger mot Mandelmans. När man går in på deras ägor finns en skojig skylt med allvarligt budskap.

Det första är att hundar inte får bita fåren. Jag läste högt för Doris och tillhöll henne ordning och disciplin.

Det andra är att om man ser en tacka som ligger på rygg så har hon svallningar i våmmen. Res henne upp så stabiliserar sig vätskorna efter en stund. En pigg och glad tacka kilar iväg som tackor gör.

Om man ser en gästgivare ligga på rygg, vilar han middag och får absolut inte störas. Efter en kvart reser han sig självmant och skuttar iväg, som gästgivare gör.

Mina liv möts.

I mitt gamla liv åkte jag land och rike runt och försökte förmå företag och organisationer att använd modern IT i sina affärsprocesser. Jag ser nu hur mycket det vi profetiskt talade om är realiteter. IT ändrar inte bara affärsvärlden, utan även den privata sfären har revolutionerats. Även om det finns små enskilda motståndsfickor så är det ingen tvekan om att den som inte är uppkopplad blir bortkopplad, jag höll på att skriva avkopplad men vill inte bli missförstådd på grund av ordets dubbla innebörd.

I mitt nya liv med vårt Gästis, har jag förutom hårt arbete och ett trivsamt liv, fått en liten experimentverkstad. På sätt och vis är jag mer digital än någonsin. Visst har jag jobbat med IT i olika stödprocesser, och gör det fortfarande. Behovet av ekonomisystem, lönesystem, ordbehandling, kalkyl osv är lika stort idag som tidigare. Det känns i många stycken moget och stabilt. Det enda jag där funderar på är att övergå till att köra ett webbaserat administrativt paket. Fördelen är att jag får automatiserad backup, alltid aktuella programversioner, möjlighet för samarbete över nätet med redovisningsbyrån och lägre kostnad. Nackdelen är om bredbandet går ned, men det känns som det är stabilt med den operatör jag valt.

Det nya för min del är att jag flyttat över marknadskommunikation till nätet. Även bokning och betalning sker idag till stor del över nätet. Detta sparar mycket, både tid och pengar. Ju färre mellanhänder, desto mer blir det över till Gästis. Resebyråer känns som onödiga och det gäller även bokningar via kommunala turistbyråer. I allmänhet tar de en provision på mellan 12 och 20%. Då blir det inte så mycket överskott i en bransch  med erkänt dåliga marginaler. Min uppmaning till alla som ska ut och resa: Boka direkt på anläggningen.

Internetmarknadsföring är demokratiskt. Har du gjort din läxa, dvs lärt dig vad det handlar om, gjort upp en strategi och avdelar en del tid så kan du få bra genomslag även om du är ett pytteföretag i besöksnäringen. Just för pytteföretaget är det otänkbart att försöka kommunicera med en marknad via annonsering. Det finns två huvudförklaringar till detta:
  • Marknaden är någon annan stans. I vårt fall Sydsverige upp till Stocholm, Danmark och Europa.
  • En annons i tidning eller tidskrift med riksspridning kostar åtskillaga tusen.
Hemsidan är grunden i Internetmarknadsföring. Ren och avskalad, med en genomgående grafisk design. Inget plotter med olika typsnitt, fetstil, understrykningar och framförallt inga olika färger på text. Högs tre nivåer.  Proffsiga bilder. Så lite text som möjligt. Scrollning är inte att rekommendera. Inte en massa extrafunktioner, som folkomröstningar och räknare. Möjlighet att boka och betala direkt på webben.
Utmaningen är att få hemsidan väl postionerad av sökmotorer. Det finns företag som hjälper till med detta.

Jag vill passa på att varna för Media Analys. Det är ett tekniskt kompetent företag. Men deras affärsmetoder retar gallfeber på mig. De har en rak prissättning oavsett om det är multinationellt jätteföretag eller ett enmansföretag kostar det lika mycket. Om webbsidan ändras dagligen eller ligger statisk föranleder ingen skillnad. Det jag retar upp mig på i deras affärsmetoder är att de erbjuder ett aptitligt "prova på erbjudande". En kompetent och duktig säljare skräddarsyr ett rimligt litet paket. När prövotiden löper ut förlängs tiden automatiskt med ett år - och nu gäller full taxa, trots att de faktiskt gjort huvuddelen av jobbet får du betala mer än vad ett litet företag normalt kan acceptera. I mitt fall bytte jag webhotell, vilket innebar att Mediaanlys under tre månader inte hade access till hemsidan. Det tyckte MedialAnalys inte hade någon betydelse för deras debitering.

Jag som har skrivklåda kompletterar webben med en blogg. En företagsblogg bör vara korrekt och välskriven med ett vårdat språk. Jag tror på att vara personlig men inte privat. Startar man en blogg bör man ha en idé, vara frekvent och uthållig. Jag har valt att låta bloggen gå på egen hand, dvs inte placera den under Metrobloggen eller motsvarande. Det ger mindre genomslag men jag slipper reklam.

Facebook är idag en självklarhet. Via en grupp kan du samla nya, gamla och eventuella gäster. De väljer själva att gå med i gruppen. Man slipper att skicka ut oönskad information.

Det handlar mycket att få dessa kanaler att samverka. Budskap - spridning - fördjupning.

Nu står vi inför nästa utvecklingssteg är att hantera de mobila. Det har länge sagts att Internet är väl bra, men det behövs kartor och broschyrer för dem som redan är här. Det är sant och kommer att gälla ett bra tag till. Men parallellt har vi en snabbt växande grupp - de ständigt uppkopplade. Jag är inte särskilt imponerad av  "det är väl skönt att inte vara uppkopplad". Det är samma moralistiska argument som ska begränsa dataspel, förneka TV-tittande o s v.

En avgörande faktor är den kritiska massan, det vill säga hur många som har SmartPhones. Tidigare när jag var ute och missionerade om det "digitala samhället" brukade jag ställa frågan: Hur kul var det för den första innehavaren av en fax? (Förresten, går det att faxa till sig själv?)

Idag finns det bra många som navigerar genom tillvaron genom sin SmartPhone. Ännu är det "leksaksnivå" på många tillämpningar. Genom leken och kulturen utvecklas och förändras samhället. Förr satte luffarna en markering, på dörrposten, om hur folket i huset var. Snåla, snälla, argsinta osv. Idag tittar de mobila i sin apparat om det ställe de befinner sig på finns markerat i det gemensamhetsprogram de använder. Är de det markera de att "kilroy was here", ibland lägger de till ett omdöme. Detta är naturligtvis framtidens konsumentmakt. Här vill jag vara med och leka.

I akt och mening att vara med tidigt, men också på grund en äkta nyfikenhet på hur den snabba förändringen av samhället äger rum, har jag för Gästis del investerat i två SmartPhones. Här ska lekas och lära!




lördag 18 september 2010

Multifokus.

Det känns som om jag vuxit fast på Gästis. Jag har inte varit utanför byn sedan jag var i Sankt Olof häromdagen, men det var å andra sidan en ordentlig upplevelse. Jag har blivit varse att värdshuset, som jag talade om i förra inlägget, sålts till en amerikan för att användas som bostad.

Vi har fortfarande boende gäster de flesta dagarna, men fullt i helgerna. Man börjar komma ikapp det faktum att högsäsongen är slut. Nu börjar kampen!

Efter frukost och städning idag var jag ute och skördade björnbär, från ett vildsnår i vår otuktade privatträdgård. Doris fick smaka ett björnbär och insåg att hon missat något. Hon satte igång och beta från busken, tills hon stack sig på nosen. Då övergick hon till att med ett pockande gläfs kräva att jag försåg henne. Ett skålen ett till Doris osv. Det var i senaste laget, men jag fick ihop en liter (dvs två med hänsyn till Doris andel). Hon kan behöva litet uppmuntran för hon har varit i Kristianstad och blivit trimmad till Riessenschnauzer i huvudet. Det är också fina hundar!

Vi har sorg efter vår kära jukebox. Saligen insomnad - utdömd av Spiros, vårt sista hopp. Körd till tippen. Jag undrar vad den går som. Tänk om de gör det kränkande misstaget att sortera den som elektronikskrot. Jag försäkrar att den innehåller inte en elektronisk komponent i henne.

Jag ska aldrig glömma känslan när vi, nya på Gästis, fick igång maskinen som stod tyst med ett anslag: UR FUNKTION! Den lycka och framtidstro som kom till tonerna av, "Lyckliga gatan", "Knocking on Heavens door" och  "Du kom för sent".

Ami på Sjöbacka nästan grät i telefon när hon hörde det. Hon bokade bord, så jag tyckte det var bäst att informera på förhand. Hon krävde att vi omedelbart satte en bössa i baren för bidrag - en stödfond för nyanskaffning av jukebox. Ingen jukebox på Gästis är kulturmörker ett slag mot landsbygden. Jag undrar om Leader har en jourtelefon och ett förenklat förfarande i katastroflägen. Skivorna är i alla fall under kontroll och kommer inte att säljas till Hårfrisörskans make (handlare i gammal vinyl).

Nåja man får ju inte låta sig förlamas. Imorgon kör vi igång söndagsbrunch, med nykokt björnbärsmarmelad. Den berömda lammkorven kommer att få en hedersplats. Youghurt från Vilhelmsdals gårdsmejeri. När jag går igenom vad vi bullar upp ser jag med glädje, och faktiskt litet förvåning, att allt är närodlat, nästan grannodlat. Naturligtvis finns självklara undantag som te och kaffe. Men det är krav, ekologisk och rättvisemärkt - dessutom är det väldigt gott. Vår idé att med vårt läge mitt på Österlen knyter vi ihop Ystad, Tomelilla, Simrishamn, och allt däremellan. Vi ger ett tillfälle för hela Österlen att träffas på en lat söndag och äta länge.

Vi har haft planeringsmöte. Det är bra att ha det även om man jobbar tillsammans dagligen. Risken är annars att man tror att man har sagt det man har tänkt.

Under novemberhelgerna kommer vi att ha klassisk, fundamentalistisk gåsmiddag. Svartsoppa med krås, (hummersoppa för den försiktige), ungstekt gås med klassiska tillbehör och skånsk äppelkaka (en bas av riven rostad kavring). Bokningarna är faktiskt redan i full gång. Många vill ju också bo över, bra idé - öppnar för en god bourgogne och förkortar vägen till sängen. Våra grannar har många rum när våra är belagda.

I december julbord. Jag vet ännu inte vid hur många tillfällen, men en del är redan bokat. Allt är hemlagat!

Vi har i år liksom tidigare julpensionat. Gästerna kommer lille julafton och stannar till annandagen. Tre mål  om dagen, god mat i julens tecken. I övrigt står inte vi för julaktiviteter. Naturligtvis har vi en julgran men annars är det en väldigt nedtonad jul. Tidigare år har det varit väldigt trevligt. Branschtidningen Restauratören har i senaste numret en reportage från julfirandet på Hammenhögs Gästis förra året. På julafton sätter vi upp ett julbord som också är möjligt att boka även för icke boende gäster.

Året avslutas med vår traditionella Jukeboxbal. En riktig nyårssupé och sedan dans till jukeboxen. Hm - redan förra året var vår jukebox krasslig. Då hade vi plockat ut skivorna  och körde disco och det blev väldigt bra. Kocken fick gno, jag lovar. Gick från disken till disco och vände skivor.

Garanterat alla var uppe och dansade!

onsdag 15 september 2010

Det våras för turismen?

Jag fick tillfälle att träffa den nya turistchefen i Simrishamn, Sofie Bredahl. Det ger verkligen hopp för framtiden. Man lär naturligtvis inte känna en människa på ett par timmar. Däremot är ett par timmar en evighet om det är en person man inte gillar. Jag tyckte om allt i vårt samtal. Kan hon etablera en dialog med oss i näringen och sparka liv i politikerna kan vi ytterligare lyfta en positiv trend inom besöksnäringen. Hotet är naturligtvis att hon genom kompetens och frispråkighet blir ett hot. Det finns mer än ett exempel på att bra folk efter kort tid lämnar kommunen.

Jag vill inte på något sätt påstå att det stundande valet är ett ödesval för turismen. De 2,2 miljoner människor, 600 arbetstillfällen osv, betyder allt för vår regions överlevnad och utveckling. Att jag detta till trots påstår att detta inte är en ödesfråga i valet beror helt och hållet på att detta sker utan politikens medverkan. Inställningen hos politiker i Simrishamn är: "Lyckliga ägare av ett självspelande piano!" Vi som är krassa ställer frågan, hur många självförsörjande positivhalare har vi idag i Sverige?

Att jag ändå är optimistisk i min tro på Österlen och turismen  beror på alla de hårt arbetande familjeföretag som upprätthåller en unik service och kvalitet som uppskattas av alla de besökare som årligen dras till Österlen. Landskapets omväxlande skönhet är en given resurs, som endast marginellt påverkas genom politiska beslut.

Jag skulle vilja sätta upp några punkter som är viktiga för turismens utveckling. En politikerläxa om du så vill.

  • Sluta att betrakta besöksnäringen som en känslig fråga. Det som är bra för turismen är bra för fastboende.
  • Kommunens satsning på turismen är väldigt litet pengar, tala om det i klartext.
  • Ta fram en vision och strategi för besöksnäringens utveckling.
  • Klargör rollfördelningen mellan kommunen (turistbyrån) och näringen.
  • Turister bryr sig inte ett dugg om i vilken kommun de är, de besöker Österlen.
  • Engagemang i att bilda ett destinationsbolag Österlen.
  • Ta hänsyn till det på Österlen unikt stora antalet verkligt små företag i besöksnäringen.
  • Storsatsning på Internetmarknadsföring.
  • Skapa en dialog med näringen. *
Dialog kommer från grekiskan och betyder genom samtal. Etymologin bakom ordet (grekiska: διά (diá, genom) + λόγος (logos, tal, språk)) reflekterar inte nödvändigtvis hur ordet används. På grund av likheter mellan prefixen διά- (diá-, genom) och δι- (di-, två) kan man tro att en dialog alltid utspelar sig mellan endast två parter. Jämför monolog. (Wikipedia.)

måndag 13 september 2010

Turen går till St Olof.

När jag var ung trodde jag att jag kunde ändra världen. Så kom jag på att det enda jag kunde ändra var mig själv. Nu är det färdigändrat och jag nöjer mig med att tala om vad jag tycker. "Ingen kommer undan politiken" , som halvproggare Marie Bergman sjöng i mitten på 70-talet. Men idag ger Doris och jag "fan i polemiken" för att citera samma låt. Idag ska vi på reportageresa till St Olof. Vi styr rakt norrut rakt in i "Hillbilly-bältet".

Tätorten hyser drygt 600 själar (om jag tolkar s´SCBs statistik rätt). Det är inte lätt att peka på vad som definierar St Olof. Kanske ödslighet och att det var bättre förr, eller någon annan stans. Jag ser en liten pojke som i sitt anletes svett försöker behärska konsten att åka inlines. Kanske ska det ses som en strävan att kunna ta sig därifrån. Från början hette byn Lunkende - passande namn. Så associerades byn med Sankt Olof. Olof började som viking, den tidens Hells Angels, och jobbade sig upp till helgon. Därför har man en imposant kyrka från 1100-talet som man byggt till efterhand.

Jag såg en arbetsklädd man, kyrkvaktmästaren, slinka ut ur kyrkan och in i ett uthus. Efter en stund dyker han upp, nu i svart kostym. Hela tiden talar han för sig själv, kanske rabblar han dagens bibelord. I de, för kyrkligheten, kärva tiderna rycker han kanske in även för prästen. Kristenhetens Fawlty Tower.

Bland alla gravstenar ser jag några vackra smideskors. Det stora för pappa och de mindre för söner som dött som barn.


En gravsten ytterligare visar att välståndet och det goda livet på Österlen är en tämligen sen företeelse.

Kyrkvärden och lantbrukaren Per Mårtensson som levde under 1800-talet fick begrava fyra söner som dog i späd ålder.

Man kan undra om de inte föddes flickor, eller om det inte fanns skäl att omnämna dem på gravstenar.

Kyrkan är väl värd ett besök, troligen den enda större sevärdheten. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå in. Församlingen sysslade med sitt, det församlingar nu gör en söndagförmiddag.

Jag strövade runt i denna del av byn. Här finns många vackra gamla hus och gårdar. Grönt och lummigt! Som gjort för att rasta hunden.

Nog passerade vi en del modulhus som inte just förskönar.
Jag brukar påstå att det som gör Österlen så vackert är att det inte finns några modulhus. Jag får modifiera mitt uttalande till, att de syns i allmänhet inte från vägen.

Vi kom till en vacker och välhållen mölla. Det slår mig vilken konstig modern debatt vi har, att vindkraftverken skulle fördärva landskapet och Österlens skönhet. Undrar om man sa det samma när det byggdes vindmöllor.


Nu vänder vi mot byns kommersiella
centrum. Vi passerar en gammal industrianläggning. Nu huserar Packarna i Skåne där och pysslar med förpackningslösningar.

Jag lägger märke till en ovanligt vacker tegelfasad. Anledningen till att jag stannade var det karaktäristiska brummandet av en bisvärm, där drottningen slagit sig ned vid de gamla elisolatorerna.
Det är murat med skånskt förband (vartannat varv helsten och vartannat halvsten). Rundade fönster och alldeles onödig konstmurning under. Kun for lyst.

Jodå det finns en liten matbod. Nu trycker 32 kilo Airdaleterrier rumpan i trottoaren och tycker att vi kan Sankt Olof. Det är faktisk mycket svårt att övertyga henne om att hon har fel. Doris har nämligen fått en väldigt fri uppfostran, långt från Jeppe Strids och andra hunddomptörers fascistoida metoder.

Efter en stund bestämmer hon sig för att ge byn en andra chans.
Nisses Beklädnadsaffär hade öppet. På en handtextad skylt stod "Tänk globalt, handla lokalt". Efter en titt i skyltfönstret insåg jag att jag knappast skulle kunna villfara denna önskan.

Vi fortsatte bygatan utan att på något sätt besväras av infödingar. Väldigt dött. I kyrkan var de inte, hade vi konstaterat. Inget smatter av gräsklippare eller häcksaxar.

Plötsligt och taget ur sitt sammanhang, som ett slagord i valrörelsen dyker det upp en friskola. Offensiv står det under loggan. det låter litet vänster för att vara en friskola.

Stor och präktig är den. De måste nog hyra in ungar för att fylla den. Förutom inlineyngligen har jag inte sett ett enda barn.

Kanske bussar de barn. Det låter konstigt eftersom det pågår en kamp att behålla byskolorna.


Det finns många vackra hus i Sankt Olof, ofta lite luggslitna med eftersatt underhåll. Men bättre det det än de fulrenoverade. T. ex. ett gult hus med plåtfasad. Varenda färg- och materialval känns fel på ett ursprungligen vackert hus.

Ett annat har fått proportionerna helt förryckta genom att taket dragits ut och dessutom täckts med imiterat taktegel.
Tänk vilken nätt liten villa med ett vackert plåttak detta kunde varit.

Prisskillnaden mellan fult och vackert är marginellt eftersom arbetetskostnaden är betydligt större jämfört med materialkostnad.

Vid osäkerhet om vad som är fult, vackert, tidstypiskt och rätt, ring Husberg Arkitekter. Timkostnaden för arkitekt är inte så mycket högre än vad du får betala för en kvalificerad hantverkare. Lägger du några tusenlappar har du igen det många gånger, om inte annat, om du ska sälja.

Min svaghet för tegelhus har redan framskymtat. Litet lyxmurning får mig på kroken direkt.

Den som  planerar att köpa hus ska absolut titta i byar som Sankt Olof. Stadsbon får en behaglig känsla av "köp två betala för ett". Eller den som köper ett hus kan lägga ned lika mycket på renovering, och fortfarande göra en bra affär.


Det finns exempel på hus som gått stärkta ur en omfattande renovering, med själen i behåll. Lägg märke till, som jag tycker, det vackra taket. Ok om man nödvändigtvis  vill ha balkong, så tycker jag att det är rätt att bygga på en avskalad funktionell, som lättare smälter in.

Som i alla byar på landet är det inte en utbredd vana att gå på lokal. "After work" är ett svårt och okänt begrepp bland folk med oregelbundna arbetstider. Alltså är man i denna näring i första hand, och nästan uteslutande, beroende av turister.

Sankt Olof är inte en turistmagnet. Det fick en förhoppningsfull stockholmare, för några år sedan, erfara när han köpte värdshuset. La ner sitt kapital och sinadrömmar i att rusta det. Det gick käpprätt! Nu såg jag att någon håller på att renovera det igen.

Geysir driver bar och vandrarhem. Det stället har bytt ägare några gånger under vår tid på Österlen. Hoppas att det går bra nu.
Sankt Olof har också sitt "miljonprogram". Fult - javisst! Plåtfasad och grälla balkonger. Men rabatter och gräsmattor är skötta med kärlek och engagemang.

Jag vet inte vilka, som bor i hyreslägenhet i Sankt Olof.

Vi strövar vidare och finner det i  Sankt Olof, som får mig att gå i spinn.



Vi har här ändhållplatsen i den fantastiska museijärnvägen som går till Brösarp.

Ett rejält stationshus och en väl tilltagen plan. Man kan tänka sig när det vimlade av folk och hästskjutsar. Man hade fått järnväg! En förbindelse med den stora världen. Tomelilla, Simrisham och, svindlande tanke, Kristianstad!

Man kan förstå vilket enormt uppsving det var att få en järnväg och en järnvägsstation.

Godsmagasin och stickspår visar omfattningen på förändringen, för att inte säga revolutionen, inom transport och industri det måste varit.

Visserligen gjorde järnvägen gästgivargårdarna överflödiga, men många av oss har ju ändå hittat ett sätt att överleva. Det är litet spännande att tänka tanken att gästgivargården under hästtransporternas tid var litet av vad stationshusen var under järnvägseran.

När jag var barn tillbringade jag somrarna i göingebygden. I en by, så liten att den knappt syntes, Kärraboda, bodde vi i ett torp i skogen. Där fanns en järnvägsstation. Med stins, spade och flagga som vinkade av tågen. Jag kan känna koldoften från ångtågen.

Det är en bragd och en kulturgärning att hålla järnvägen mellan Sankt Olof igång. Jag har läst att de har samma krav på säkerhet från Järnvägsstyrelsen, ja jag vet att det heter Transportstyrelsen nu men det låter inte lika fint, som på de kommersiella järnvägarna. Det kan inte vara alldeles lätt att leva upp till.

Den som är på Österlen sommartid får inte missa en tur på museijärnvägen!

Sammanfattningsvis är Sankt Olof en bra illustration av landsbygdens avfolkning. Goda möjligheter för husspekulanter. En magnifik kyrka och sist men mest järnvägen.

Jag ger Sankt Olof två och en halv råka.

lördag 11 september 2010

Nostalgi?

När jag för någon vecka sedan, utsatte mig för risken att bevista ett cocktailparty i Borrby, språkade jag med den gode mannen Dag. Han frågade mig om jag hade för avsikt att gå på konserten med Fläsket Brinner, i Hammenhög naturligtvis. Jag bröstade av och sa att jag inte skulle det. Jag var med när proggen fanns i ett sammanhang, man visste inte ens att det var progg. Jag sa att jag gillar att leva i nuet och blicka framåt, jag är sällan hemfallen åt nostalgi. Det lät ganska tufft, men sedan kom jag att fundera på vad jag menade, eller om jag menade det.

Enligt Wikipedia: Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.


Det radikala 70-talet var en viktig tid. Vi som var med (deltog i) samhällsdebatten lärde oss mycket av kritiskt tänkande och ifrågasättande. Mycket var naturligtvis också rent åt helvitta. Det är upp till oss var och en att förpacka våra erfarenheter och gå vidare med det vi har nytta av, i bagaget. Musiken och parkfester var en del i vår livsstil och det var stora upplevelser i stunden. Men det var ju inte Mozart, Bach eller Albinoni som var ute på gig. Därför är jag inte så våldsamt imponerade av dessa mina jämnåriga som stapplar upp på scenen och framför sina gamla mästerverk. Jag kan tycka det vara underhållande att lägga på en cd med Hoola Bandola, Nationalteatern eller Nynningen. Likaväl som jag kan tycka det vara roligt att höra en gammal Edward Persson-låt eller en sjömansvals med Lasse Dahlquist. Särskilt tunga inslag av nostalgi kan jag inte identifiera i detta.


Att man inte är hemfallen åt nostalgi betyder inte att man behöver vara ointresserad av det förflutna. Detta vill jag ge några exempel på från närtid och i närmiljö.


 I måndags var k.h. (kära hustrun) och jag i Ystad. Vi kände ett starkt behov av att göra något. Valet stod mellan ett kulturföredrag på Blåherremölla och en Beatlesföreställning på vackra Ystad teater (gammal).


Med andan i halsen via Bröderna M, en alldeles utmärkt gourmetpizza som rekommenderas varmt, flängde vi in på den anrika teatern. Virrade runt för att hitta våra platser. Att första raden i själva verket är ganska långt bak och parkett längst fram tycker ja är förvirrande och dumt, här tycker jag att EU borde gå in och styra. Hur som helst, och utan handgemäng, hittade vi våra platser. Publiken, klassificerad efter hårfärg, skulle kunna betecknas som fem nyanser av grått. Gossarna som skulle uppträda kallade sig Cavern Beatles. Som av en tillfällighet var de från Liverpool. De som sjöng mest hette faktiskt Paul och John, sologittaristen George och, tro det eller ej, vid trummorna Ringo. Vi sjöng alla med i de kända låtarna och hade tillsammans med våra årsbröder och systrar en helafton.. Bara surkartet från Ystad Allehanda tyckte att de härmade Beatles, men var sämre. Drog liknelser med Madame Taussads vaxkabinett. Alla vi andra förstod att det var just en imitation och en bra sådan.


Ett annat exempel på att det var bra också förr, och ibland vackrare, är halmtak. Grannens vackra uthus, byggt i kosvirke och flisblock, har ett halmtak. Han la om taket för inte så länge sedan. Uppenbarligen ett fuskjobb. Takåsen hade inte nätats och fåglarna har varit skoningslösa.


Nu har jag sett ett par mogna män utöva sitt gamla hantverk. Vackert blir det.


Jag drömmer inte om att man ska lägga halmtack i miljonprogramshusen. jag är inte nostalgisk.


Häromdagen ville jag ta en bild på en vacker blomma som k.h. fick på sin födelsedag. Givetvis har jag glömt namnet (på blomman alltså).


På bilden fick jag med en sten från en som tydligen också hade dåligt minne eftersom han fick ta i så till den milda grad. Han var kollega till mig mellan 1842 och 1853, sedan tog hustrun, som kanske var av segare virke, över  1853-1860.


På stenen står att läsa:


Minne 
av
Gästgifvare
Lasse Månsson
uti Hammenhög
och hans hustru
Hanna Tufvesdotter
o kära dotter Anna
född 6/4 1840

Vad detta är för en sten har jag grunnat en del på. Var det den tidens Post It-lappar? Eller blev han så glad när dottern föddes att han gick ut och högg sig en sten? Eller är det så enkelt att stenen bärgats från kyrkogården när gravplatsarrendet löpt ut?

Är det någon som kan berätta för mig hur det hänger ihop? Jag är intresserad men inte nostalgisk.





torsdag 9 september 2010

Reclaim the beach.

Stranden är en kultplats. Alla årstider är det en lisa för själen att vandra längs det ändlösa vattenbrynet. Under juni-augusti lånar vi ut den till badgäster. Det må vara hänt! Doris tycker nog att det är litet lång tid att vara bannlyst på stranden. Det tar hon snabbt igen. Vilken lycka att  springa fritt och ta en avstickare ut i vattnet när andan faller på.

Viträffade på ett par bekanta, som liksom vi gick och njöt av det goda vädret, i brytningen mellan sommar och höst. Vi brukar alltid ha  fint höstväder. Med litet god vilja kan man  räkna september som en extra sommarmånad.

De bekanta påstod att det var 20 grader i vattnet. Det betvivlar jag starkt. Det är det sällan ens på den riktiga sommaren.

Däremot talade de om att de vackra violetta blommorna, som växer som i rabatter, heter marviol. Det har jag ingen anledning att betvivla.

 Hade de sagt att de sett en större skrikörn, vilket de inte gjorde, skulle jag inte trott dem.

Trutarna på stolparna är den nya kustbevakningen. De vann en upphandling med absolut lägsta pris. Uppdraget omfattar endast sjöövervakning och beräknas innebära en besparing på ca 650 mkr.

"Räddningsinstser, krisberedskapsförmåga" till en kostnad av drygt en kvarts miljard, kommer tillsvidare att utföras av befintlig personal  eftersom trutarna visat sig värdelösa på sådant.

Vi vandrade i trakterna av Örnahusen och Norrekås. Byggherren måste ha missuppfattat begreppet strandskydd. Detta mausoleum syftar väl närmast till att skydda burget folk från stranden, i stället för tvärtom, vilket var lagstiftarens avsikt.

Simrishamn har fått påskrivet från länstyrelsen att man beviljar bygglov utan att ta tillräcklig hänsyn till strandskyddet. Undrar varför?




"

söndag 5 september 2010

Hammenhög - hot spot.

Visst är det fantastiskt att den lilla hålan Hammenhög fullständigt sjuder av aktivitet och friska initiativ.

I går var det torgdag, ordnat av byalaget. Bakluckeloppis! Leif, proffsloppiskunden, har uppenbarligen förköpt sig och realiserar en del av sina fynd. Bredvid står Bengt och försöker kränga av e lösöre från Rävåkra B&B.

Här var fika och kaka, politiska partier på plats med parasoller, gratislotter och ballonger. 

Gustav hade återvänt från sommarjobb i  Båstad. Han sonderade intresset för ett gym i Hammenhög. Det skrev jag på , men ingen spinning (jag har cykel) och ingen aerobics (kvinnors hämnd på ett okoordinerat manssamhälle). Uppenbarligen var intresset stort eftersom Gustav tvingas tejpa på listan.

Det var ett trivsamt mingel. Om nu inte alla var där, så var det många.

Göran, byalagets egen Bindefeldt, jäktar mellan aktiviteterna. I bakgrunden center-C.G. språkande med advokaten Andebark, som vid förra valet blev åtminstone nästanvald till fullmäktige, men hoppade av på grund av tidsbrist. C.G. skulle bli betydligt bistrare en stund senare.

Dagens höjdpunkt var ett klassiskt valtal av Gudrun Schyman. Det slår mig vilken mediadomptör hon är. Hon har en CV med fula fläckar. Jag tänker på privat representation som hon försökte dela med oss skattebetalare, och "damkvinnofasoner" i form av taxiåkande långt utöver vad riksdagens normer tillåter. Men som han själv sa. "Man utvecklas". Ställ detta mot Mona Sahlins Toblerone som hon tvingas äta upp både på längden och på tvären. Att äta en Toblerone på tvären kan inte vara det lättaste!

Så var Gudrun på plats, mikrofonen i näven, och matchen kan börja. Litet kan vän av ordning undra varför hon talar mitt bland de andra partiernas statiska stånd. Nu heter partiet Feministiskt Initiativ, och det kan ju inte lastas för de andras initiativlöshet. Det är i Hammenhög det händer!

Som agitator och retoriker är Gudrun Schyman briljant. Den enda på torget som möjligtvis har samma känsla för hur en slipsten ska dras, är Carsten som slipar knivar för 40 kronor.

Center-C.G. var som ett åskmoln, vände ryggen till och vägrade att höra Gudruns provokationer. Så hettade det till! En folkpartiaktivist med orange keps (varför nu orange, association till den orange revolutionen i Ukraina?) varvade upp runt de brända stålarna i Visby. Eftersom hon var vårdbiträde(fråga inte mig om sambanden) var hon extra förbannad över att pengar eldats upp. Detta gav Gudrun tillfälle att sakligt berätta om bakgrunden. Två smarta killar från en PR-byrå donerade 100 000 kr, av privata, sparade och skattade pengar. De ville göra ett inlägg i debatten om de ojämlika löneförhållanden som råder mellan män och kvinnor.
De pengar som brändes motsvarar löneskillnaden per minut i Sverige. Antagligen är det mindre pengar än vad Folkpartiet lagt ut på orange basebollkepsar. Frågan vilket som har störst genomslagskraft. Grattis Fi till en  lysande informationskampanj till en anmärkningsvärt låg kostnad.

Ansvaret för patriarkatets skändliga effekter sitter som en rodnad på kinden för oss som är födda till män. Lika tungt att bära som arvssynden för en kristen.  Jag är helt med på att det råder en orättvisa mellan könen och att den är strukturell. Men om man nu försöker tränga en aning djupare i frågan och analysera en del av det retoriska budskapet, kröker sig en del av utropstecknen till frågetecken.

1. Hur ska löneskillnaden mellan en socionom och en civilingenjör elimineras? Ska vi ta från civilingenjören och ge till socionomen?  Hur ska vi då på en europeisk/global arbetsmarknad få ingenjören att inte flytta till Danmark? Eller ska vi genom att könen blir "de goaste vänner" öka tillväxten så att vi kan lyfta de grupper som har för litet betalt? Även om Fi talar om ideologier och föraktar kamrerer så har politiken ett ansvar för att hushålla med och fördela begränsade medel.

2. "Vi ringer - du springer" är en klatschig slogan som betyder att företag ringer in personal vid behov. Detta är enligt Fi en styggelse. Delvis håller jag med, ett IKEA, ett sjukhus och en kommun som har en tillräcklig kritisk massa på verksamheten kan genom en förändrad organisation och ett förändrat synsätt ta bort timanställda. Men se till pågående samhällsförändringar! I valtider älskar alla småföretagen. Men bortsett från denna semesterflirt så är det realiteter att andelen småföretag ökar och har verksamhet även mellan valen. I tjänstesektorn är det allom bekant att verksamheten går upp och den går ned. Möjligheten att få ett företag att etableras och överleva är att man kan leverera när efterfrågan finns. I tjänsteföretag sker ingen produktion som går att lagra. Att kunna erbjuda anställning och lön när det inte finns något att göra är utomordentligt svårt, för att uttrycka sig som japaner lär göra. Det går inte att pressa vatten ur en sten! Jag tror att andelen "vi ringer - du springer" kommer att öka. Tror inte Fi det vill jag veta hur de tänker lösa det.

Trots mina frågetecken kommer jag att rösta på Fi i kommunvalet. Min förhoppning är att de kan utveckla det i Simrishamn okända begreppet dialog, verklig dialog!