Liten tripp till den stora världen.

Likt Fantomen (Den vandrande vålnaden), som ibland lämnar de Djupa skogarna och går ut i civilisationen, som en vanlig man, händer det att vi besöker den vanliga världen utanför Österlen där vi bor. Aldrig lyckas vi hitta en avgång på SJ, som passar och är lösbar för oss. Så var miljödeklarationen  avklarad! Det blev Norwegian från Malmö Airport till Arlanda. Nya flygplan, skinnklädda fåtöljer och litet mer utrymme samtidigt som man erbjuder löjligt låga priser. Jag kan inte begripa hur man kan hålla de priserna, det kan ju knappast förklaras av penningtvätt och organiserad brottslighet, som brukar vara förklaringen i Malmö. Att man bara betalar för lägsta service år ok för mig, jag kan köpa till om lyxbehovet griper mig. Normalt sett klarar jag en timmas flygresa utan en torr bulle och en varm servett.

Nu när nativiteten stiger och trångboddheten består, i Stockholmsgrenen av vår familj, bor jag och min lilla fru med  förtjusning på hotell - stilla nätter och fridfull fullödig frukost. Denna gång gynnade vi August Strindberg påTegnérgatan. Även  här gjorde vi ett klipp. Vi kan framstå som genomplanerade kupongklippare, men i själva verket är det precis tvärt om.  Vi har så dålig framförhållning så vi får ta vad som blivit över till det pris som erbjuds. Nu erinrade sig hustrun att hon hade ett kort från Coop och från annat håll hade vi hört  att man genom dem kunde boka rum till aptitliga priser. Vi slog till och fick ett bra rum centralt med trestjärnorsstandard till vandrarhemspriser. Vi åt goda frukostar sittande vid  den illusoriska gasbrasan. Av 26 rum var 7 belagda med, antar jag, rättrogna koopreatörer i pensionsåldern.

Redan på morgonen är trängseln på Drottninggatan värre än på Sandhammaren i mitten av juli. Men med tjugo års erfarenhet står man inte bara och tappar underläppen i förundran. Vi trampar på  söderut.

En tydlig trend i huvudstaden är att fler och fler skyltar och kommersiella affischer är på engelska. Den  klockrena jugendportalen utanför centralbadet har fått en kitschig tilläggsskylt på, ja just det, engelska.
Sandwichmännen utför sitt enahanda arbete med baland annat: Hairdressing 250:-.

En skylt som kan ställa till det för oss, med en anständig skolengelska i ryggen, är Beyond Retro. För mig betyder Beyond; efter, bortom, senare.  Om det är efter eller senare än Retro, så är det rimligen inte Retro. Eller?

På vår färd mot sydliga närförorter lägger vi en bra stund på att försöka
överlista SLs nya biljettsystem, där man på ett ställe får köpa ett kort, som man i en automat laddar sin reskassa. Snårigt, men med en växande kö efter oss lyckades vi
ta oss igenom.

Nu gick inte färden spikrakt och utan stopp. Det finns alldeles för många affärer för det.

Indiska, som jag tycker har ett ganska lågt underhållningsvärde, lyckas locka frun till avvikelse.

Jag tittar på reklamen och upptäcker en affisch med en rödhårig flicka. Av någon anledning har hon målat röda streck runt sina ögon. Det ser faktiskt ut som om hon har en allvarlig ögoninflammation. Skrämmer mig litet, med mitt nedsatta immunförsvar. Vad hon gjorde reklam för uppfattade jag dessvärre inte.

I kanten av Tanto från Liljeholmsbron ser vi en vy, vacker som ett julkort. Detta är alltså mitt inne i storstaden.

Kanske var det här Nacka Skoglund konditionstränade på 50-talet. Nej det kan inte stämma Nacka konditionstränade inte, men om han gjort det, kunde han med stort utbyte gjort det här.

Så småningom kommer man till ett kolloniområde. I dagens vinterlandskap för det tankarna till Tavelmälare Bengt Eldes färgglada naivism.

Det biter i ansiktet med -17. På tunnelbanan reser många med skidorna över axeln och strömmen av snowboard-åkare är strid till och från Hammarbybacken. Isarna växer till  sig i stan och man ser promenerande på isen. Inte långfärdsåkarna på skridskor - för mycket snö.

Frosten - berövade - Söders - palmer - dess - gestalt.

Ett besök i Stockholm med barnbarn betyder en hög aktivitetsnivå. Kaknästornet, från början av 60-talet, må vara värt ett besök. För min del var det säkert 25 år sedan jag var där. På den tiden var maten som serverades i restaurangen knappt tjänlig, men det bör väl ha rättat till sig. Vi blev tveksamma när vi kom till hisshallen.

En värre skräpsamling till souvenirbutik har jag aldrig sett. Plast och I love Stockholm, älgar och snapsglas, men priset togs av en engångständare, som inte gick att tända och inte fylla på, till det facila priset av 59:-. Är det så Stockholm vill möta turister från hela världen - men det har väl varit en offentlig upphandling.

Vi knäppte en bild över Värtan, fulare än Gärsnäs och kastade oss uthungrade in i restaurangen. Maten var ok.

Gissa vad vi tittar på! Rätt - barnbarn.

På grund av vädervarningar bokade vi in oss på Best Western Sturup Airport Hotel. Det hade allt, dyrt, opersonligt och ganska genomgående fult. Litet nyfiken blir man på Sämst Western Hotels.

Litet roligt  var ändå ett par grafiska blad av Torbjörn Birch.  På 70-talet var han förskollärare i Arlöv och hade hand om våra söner.

De dansande figurerna höll han på  med redan då och jag kände igen dem direkt. Vilket inte är så konstigt.

Inte dör Österlen på vintern!

Ruts gossar.
För vilken gång i ordningen, kan jag inte säga, men i lördags var de på sitt årliga besök. Dessa frejdiga gossar har alla vuxit upp i Hammenhög.Årligen i januari besöker man Gästis, äter äggakaka, dricker pilsner och bäsk. Kaffe med konjak till hästsport, tipsextra eller annat spelbart.Några av  gossarna har återvänt till Österlen.

Kultur i grannbyn.
För något år sedan skrev jag ett något raljerande referat från ett besök i Borrby. Kanske måste jag krypa till korset och göra självkritik. Det händer saker i vår konkurrerande grannby. Jag tänker på att man etablerat apoteket, startat Bokbyn och inte minst renoverat och blåst liv i Borrby Bio. Apoteket är klart till sitt syfte och som nybliven sjuklig lägger jag med glädje mina pilleraffärer där. Bokbyn har jag mindre kläm på, eller rättare sagt har jag inte hunnit sätta mig in i vad det är. Att konceptet uppmärksammats i media, i media och i utvecklarbranschen är det ingen tvekan om. Enligt mig kan det inte vara fel när det handlar om böcker och litteratur.

Bor man på Österlen är det lätt att missa godbitar i det rika kulturutbudet året om. I går kväll rde vi bot och bättring, hustrun och jag, avseende Borrby Bio. Den lär vara Österlens äldsta från 1917. Nyligen har en renovering genomförts. Det gladde mig att man uppenbart koncentrerat sig på funktion som biograf, inte ett renoveringsprojekt för renoveringens skull. Jag överraskades att den var så pass stor och fåtöljerna var bekvämare än förväntat. Man kan konstatera att de vackra skånska dialekten inte klingade i lokalen. Det kan också konstateras att medelåldern på "kultureliten" ligger högre i Borrby än i Hammenhög.
Den finns en biografförening som driver bion. Styrelsen är skamligt ojämställd, endast kvinnor!  Om det är styrelsen om ansvarar för repertoaren, så har de all heder av gårdagens film, "Beasts of the Southern Wildes." Nybörjarregissör och nybörjarskådisar i en amerikansk extremt lågbudgeterad film. Det var länge sedan en film berörde mig lika starkt. Jag måste rekommendera alla att se den. Jag  måste också rekommendera Borrby Bio. Märkligt nog såg jag inte en människa från Hammenhög.

Dramatik i Hammenhög.
I morse vid 4-draget kikade jag ut och såg utryckningsfordon med blåljus hålla uppe vid kyrkan. På nätet såg vi att en man vid 3-tiden voltat med bilen mellan Hannas och Hammenhög. 10.39 hittades mannen ien lada vid Karlsgården en bit söder om Hammenhög. Han var då full medan ett trettiotal poliser och två helikoptrar letade försökte mannen hålla sig undan tills han blev nykter.Detta skriver jag mest för att få möjlighet att lägga in en bilder på helikopter tagen från vår brandtrappa.

Mästerkock Hammenhög.

En kreativ julklapp från vuxna barn till farsan; matlagningskurs för fyra personer vid tre tillfällen. Igår dök fyra mogna herrar upp för att ge sig i kast med grundläggande matlagning under ledning och övervakning av den nye gästgivaren Jonas Sundström.

Vi ska inte ta rubriken alltför bokstavligt. Ingen ska röstas ut, det förekommer ingen bedömning utom egen utvärdering då dagens vedermödor slukas av deltagarna.

De som möjligtvis får se upp är mamma Scan, familjen Dafgård, lokala "korvaludor" och brödförsäljningen på ICA i byn.
Som bekant är det kläderna som gör kocken. Nu höll hela projektet gå i stöpet, då våra kockar, in spe, hade stora svårigheter att förstå sig på "lösknappsystemet". Mamma gästgivare var dock på plats och kunde rädda fyra lovande karriärer.

"Ju fler kockar, desto sämre soppa", säger talesättet. Dessbättre skall ingen soppa lagas utan kalops, följt av crème Brûlé. Mannen till vänster, Jonas, har till uppgift att leda teamet förbi kollaps.

Matlagningen är manligt rustik, inga krusiduller åt gourmethållet. Tanken är att man ska  klara sig om man tillsammans med en spis strandar på en öde ö och Fredag tillfälligtvis är inbokad på annat.

Kockkläderna tycks ha ungefär samma egenskaper som grbrgr-kläder i det militära. Det tar i vart fall inte lång tid förrän glytterierna och häcklandet är igång.

Ordning - mina herrar! Skär köttet i bitar, ca 2*2 cm.

Får vi anta att aftonens kockar satt upp en kockkniv på önskelistan?

Det är många som tror att manlig matlagning definieras genom avsaknaden av grönsaker. Inget kan vara mer fel, kvällens rätt innehåller morötter, pepparkorn, lagerblad och lök. Dessutom serveras inlagda rödbetor till.

Det som utmärker manlig matlagning i allmänhet,, och husmanskost i synnerhet, är: Inga onödiga grönsaker!

Plötsligt slås en av våra kursdeltagare av tanken, att allt kommer att läggas och tillagas i en och samma gryta - bäst att hålla ett öga på vad de andra hittar på!

Desserten - minst sagt kreddig. Crème Brûlé och inte från någon jäkla påse. Lagat från grunden. Loggskrivaren var på plats och följde äggulesepareringen. Ett  värdigt alternativ till äggpickning i Simrishamn på påsken.

Avslutningsvis fem belåtna kockar. En riktigt god måltid och en trevlig stund med kamrater.

Två tillfällen återstår, sedan kanske de startar ett matlag, vem vet.

Och vem tar disken?
Nej min skäl först, efterrätt!

David Lagerkrantz

Jag fick upp ögonen för David Lagercrant när jag läste "Underbarnets gåta". Intrigen känns inte realistisk, men jag gillar hans språk, så har han att brås på; den store Olof Lagercrantz. Personskildringarna är inträngande och realistiska. Hans "Jag är Zlatan Ibahimovic´" betraktar jag som ett mästerverk i sin genre, att kunna låna ut sin penna men aldrig skymma huvudpersonen är mästerligt. Att en biografi av det slaget blir nominerad till Augustpriset måste vara unikt.

"Syndafall över Wilmslow" är en roman med dokumentära inslag. Den handlar om Allan Turing, som hade en central roll i datorutvecklingen och medverkade till de allierades seger i andra världskriget genom att knäcka tyskarnas kryptering. Ett andra tema i boken var 50-talets förföljelse av hoosexuella i Storbritannien. En bländande bok helt enkelt.

En fjärde bok av samme författare är "Himmel över Everest". En spänningsroman i bergsklättrarmiljö. Man känner att författare gjort sin research på bästa sätt. Förutom väl skildrade personer, har döden en central roll i romanen.