Goda matnyheter i Tomelilla.

Nu när verksamheten går ned har vi mer tid för små utflykter. Ofta dyker ett akut lunchbehov upp när man minst anar det. Ja vi är nog  litet bortskämda, eller åtminstone tydliga i hur vi tycker att en  måltid ska vara. Vi skyr halvfabrikat  som pesten och snabbmat är nödmat, om det är enda alternativet brukar utflykten avbrytas och vi far hem och lagar oss en lunch.

Eftersom vi väntar goda vänner från Danmark tog vi en tur till Tomelilla för att handla råvaror. Tyvärr var Matmarknaden stängd fram till torsdag.  Vi gick till Coop, deras utbud är mångfald med dålig kvalitet. Visst blir man  rasande när man ser tomaterna från Orelund och Ingelstorp i ett tillstånd av påbörjad förruttnelse. Tomater man tar upp mot 90 kr kilot för måste vara perfekta.  Allt annat är ett hån mot oss konsumenter och ett förräderi mot odlarna. Skärpning! Jag skulle vilja hitta en gårdsbutik med grönsaker, nära Hammenhög.

Så ringde mat-och sovklockan.  En kontroll  av Stora Hotellets Restaurang som de kallar Fusion, nya ägare som kanske inte ger intryck att börja från botten, där Stora Hotellet befinner sig sen åratal. Ett fräckt namn ger ingen kvalitetshöjning, vi läste menyn och gick vidare.

Jag hade sett på Facebook att Hasse & Tage museets fik serverade soppa tillagad av den mångåriga nobelkocken  Johhny Johansson.  Den stora lilla attraktionen har en shop och ett café, med ambitioner. Fin miljö och värt ett besök även för oss, som bor i trakten. Nu höjer man ambitionsnivån och serverar soppa tisdagar till lördagar.

Principiellt brukar vi inte officiellt bedöma våra kollegor, vi tycker det är en aning förmätet. Principer är till för att brytas. Men ni ska vara säkra på att vi
inte har har kommersiella avsikter. Vissa tar betalt för att skriva grant om företag i regionen, det gör inte vi. När vi hittar något vi verkligen tycker om berättar vi för att andra, med samma smak som vi, ska kunna njuta.

För ett par i medelåldern är soppa en perfekt lunch och det vi serverades på Hasse & Tage en perfekt soppa! Fisksoppa med lax, torsk och räkor, underbara smaker och en balans man hittar hos mat lagad av de bästa. Syra och saffran - och att det verkligen är soppa - perfekt! Tack.

Pris  75 kronor, tro det eller ej! Skynda dit det finns bara 18 intima platser. Det går att förboka..

En eloge till mathuvudstaden..

Turen går till Attusa.

Aldrig har jag varit i Attusa. Goda vänner  sa att där är det fint  och vackert. Det kan så vara men det som lockar mig är namnet. Är man bildad så vet man att "usa"står för hus i pluralis och Attusa betyder således "Attes hus", liksom Kabusa betyder "Kabbes hus". Ärligt talat har det inte med bildning att göra utan att jag brukar läsa språkspalten i Sydsvenskan, och bara  häromdagen täpptes en kunskapslucka till för mig. Namn kan vara knepiga, "kabbe" som idag är ett slanguttryck för 0,25 mg heroin har rimligen väldigt lite med namnet "Kabbe" att göra.

Atte är väl etablerat i familjen. Talesättet "nu kör Atte" kommer från hustruns sida och är vedertaget som ett något beskäftigt klargörande att man tänker köra bilen så det blir ordning och reda. Atte hette i prästbetyget Artur Johannesson och var droskägare i Nättraby, utanför Karlskrona. I sin gamla volvodroska passerade han ofta min frus familjs sommarstuga, på väg till Hasslö. Detta kommenterades alltid med utropet: "Där kör Atte!"

Parallellt var Artur Johannesson bekant med min familj. Tillsammans med min far företrädde Artur och kanske någon till, de  liberala idéerna i fullmäktige i Nättraby kommun, innan Karlskrona slök den lilla kommunen i samband med kommunreformen 1971. I denna skepnad var Artur inte på något sätt underhållande, på det sätt man kunde tro av hustruns familjs vanvördiga sätt att göra Atte till en kultfigur. Det var litet kul att frun och jag vardera hade en relation till Atte långt innan vi överhuvudtaget träffat varandra.

Jag inser att härledningen av "Atte" haltar men det är alltid kul att plocka upp gamla minnen och vrida och vända på dem ett slag. Man kan  med  rätta påstå att jag fjärmat mig från temat Attusa. Däremot kan man inte anklaga mig för detta eftersom den lilla ansamlingen fastigheter var en stor besvikelser. Mina vänner har lurat mig.

En större bondgård dominerar samhället, om jag ska kalla det så. SCB benämner orter, med 50-199 fasta invånare, småorter. Detta kvalar Attusa inte in till, alltså är man ett samhälle som saknar benämning enligt SCB, vilket känns allvarligt.

Ytterligare några mindre gårdar ligger utspridda. Storleken skiljer sig från tydligt från övriga Österlen.

Navet i näringslivet synes vara en bilskrot. Minns jag rätt har den till och med en filial inne i St Olof.

Man ser utspridda bilar och bussar, som passerat bästföredatum. Inte en människa i hela samhället, som inte har någon beteckning enligt SCB! Det ser spöklikt övergivet ut.

Kanske finns det också "Husdemontering". I vilket fall som helst såg jag flera staplar med vackert gammalt handslaget tegel.

Jag skulle önska att de låg i min trädgård. Då skulle jag använda dem som golv på en uteplats, där jag ska sitta och dricka mitt morgonkaffe.

Hur ska detta sluta? Jag börjar redan längta efter våren.

Samhällsservicen är återhållsam. Ett elskåp avslöjar att det det finns elektricitet. Jag antar att faciliteter som vatten och avlopp är fullt utbyggt. Det finns också en busshållplats för länstrafiken och ca 25 meter från den ett busskjul för skolskjutsar. Skulle man räkna välstånd i busskjul per resenär tror jag på en topplacering.

Varför man inte lägger ihop hållplatserna för skolskjuts och länstrafik är obegripligt för en lekman. I och för sig kan man vänta på Skånetrafikens buss i skolskjutsskjulet och när bussen uppenbarar sig viftande springa till länstrafikhållplatsen. Det innebär att man utsätter sig för chaufförens godtycke, vilket kan vara riskabelt. Man har ju läst om hur 11-åringar slängts av pågatåg på grund av oklarheter med biljetten.

Jag ser att i Attusa har man inte hunnit gräva ned elledningarna. Antagligen får man acceptera elavbrott när stormarna river i Österlen..

Det slår mig att naturen är som om man hämtat en bit av Småland. Hagar, gärdesgårdar och skogsdungar, dock ingen mörk granskog!

Jag såg en stor myrstack. Så vitt  jag kan påminna mig den första "levande" myrstack jag sett sedan jag flyttade till Österlen för drygt nio år sedan. Myrsamhällets myller är en mystik i sig. Ännu mer mystiskt är att de små krypen byggt en stack i Attusa  där det inte finns ett barr inom synhåll. Hur långt och varför har man fraktat alla dessa barr och varför just till Attusa. Om vi ser det på myrvärldens villkor är det minst  lika mystiskt, som Ales stenar eller Egyptens pyramider.

Jag tar tillbaka mitt tidigare påstående om besvikelse och att mina vänner lurat mig avseende Attusas charm. Upplevelsen sitter i betraktaren, och när jag vrider och vänder på  det lilla samhället har jag ingen som helst anledning att känna mig besviken. Åk till Attusa!