Från Hamburg till Hammenhög.

Vi håller på  att bli riktiga konsertmatadorer frugan och jag. I tisdags underbara First Aid Kit med 25 000 i Malmö och fredag Jenny Wilson med 300. Tänk att Jenny Wilson kommit upp ända från Hamburg till Hammenhög!  Kanske hon har en samlare i sig som vill spela på alla ställen som börjar på "Ham.." Nej sanningen är nog att Garaget i vår by gör ett så bra jobb att man gjort sig känd som en kultscen. Ända upp förresten - när förbindelsen mellan Tyskland och Danmark över Fehrmarn Bält är klar är restiden från Hamburg till Hammenhög drygt fyra timmar. Detta går alla vi i besöksnäringen och längtar efter.

Innan stjärnan ska det vara förbandet, Swim från Malmö. De uppträdde maskerade som hjälten i "V för Vendetta" fast utan mustasch, kanske var det mustasch på den som sjöng, hon hade svart mask och en möjlig svart mustasch är då inte skönjbar. Bilden är inte så bra, mest en bevis-på-att-vi-var-där-bild. Det där med masker är fiffigt. Dels skapar det en mystik, dels är alla utbytbara.

  De lät väldigt bra, en behaglig elektronisk ström av toner. De var tre, en flicka som sjöng och pratade med oss i publiken och, tror jag, två pojkar, en spelade bas och en spelade "på data"" vad det nu kan heta.

Jag vet inte vad den sortens musik kan heta. Jag vände mig till Sebastian, en musikintresserad ungdom från byn, efter kort gnidning av hakan kom han fram till att det nog var elektropop.

Den mycket blandade publiken kom i lätt gungning, vilket är förbandets uppgift. Jag såg mig om och där var folk i alla åldrar och

jag var inte äldst - jo kanske var jag det. 300 personer vilket innebär slutsålt det är verkligen kul tycker jag. Vi är världens bästa  publik för det sa de artisterna och så skrek de Hammenhög, inte en gång utan gång på gång.

På förfesten, ett glas vin och litet ost vid köksbordet, lyssnade  vi på Jenny. Ärligt  talat var det en del som inte lät  så bra i våra otränade öron.

Om nu First Aid Kit var bäst  på "skiva" var det tvärt  om med Jenny Wilson. Hennes energi, publikkontakt, grröna läppstift och naturligtvis bra låtar får det att spritta i kroppen på vilken träbock som helst.

Medmusikanter var Sara Bengtsson, som jag uppfattat vara lillasyster till Jenny. Hon sjöng men framförallt spelade hon gitarr, som en Yngwie Malmsteen med hjärncellerna på plats. Hur kul är inte det med en tjej som är klassisk gitarrhjälte - grym! Trummorna trakterades av Micke Hellström och det var ingen tvekan om att han visste var han  skulle banka och slå. Jag tyckte att han liknade tennisoraklet Björn Hellberg, som han bör ha sett ut när han gick sista året i gymnasiet.

Mina invändningar från förfesten återtas helt, även frugans lätta ifrågasättande återkallas. Jenny Wilsson, medmusikanter, stämningen inramningen i vårt  "Garaget" allt var en stor upplevelse. Mer sådant - mycket sådant! Vad det är för musik, vilket fack, har jag ingen aning om. Jag tror inte ens Sebastian vet.

Vi publiken skulle kanske  vara  litet bättre på att besöka Garaget även när det inte är "superstjärnor", jag tror att där finns mycket att uppleva och det skulle vara ett stöd för projektet.

Hur som helst stort tack  för showen!

Countryside hipsters.

När vi för tio år sedan flyttade till Österlen hade vi en tanke att vi skulle ha utbyte och glädje av Malmö och Köpenhamn. Så har det knappast blivit beroende på att en av oss eller bägge jobbat. Då nu också Annelie trappat ned sitt slit har vi mer tid och ork för annat. I tisdags bestämde vi oss för att besöka Malmöfestivalen, som i år firar trettioårsjubileum. Det var denna utflykt, presenterad på Facebook, som fick sonen Erik att benämna sina föräldrar "countryside hipsters". Tja - kanske det.

Efter det omvittnade strulet med biljettinköp till Pågatågen satt vi i en ny fräsch vagn på väg mot det stora äventyret. Den rullande reklamen i vagnen informerade om biljettalternativet Duo och vi insåg att om vi tidigare vetat vad vi nu vet hade vi sparat 41 kronor. Nu när vi varit utanför Hammenhög, där vi bor, har vi lärt oss att köpa biljett via mobiltelefonen. Att man inte kan köpa biljett på tåget beror kanske på att vi inte såg skymten av en tågvärd.

Vi steg av vid den, åtminstone för oss, nya stationen Triangeln, som har rent stockholmska dimensioner. Inget folkliv att tala om, inga som gick eller sprang i rulltrappan. "Du vet att du  inte är i Stockholm, när folk står still i rulltrappan."

Vi gick på tämligen tomma gator och upplevde gamla minnen från när vi i vår ungdom bodde i Skåne. Mycket är sig likt men små förändringar är tydliga. Bokhandlarna blir mindre och mindre och fikaställen, med amerikanskt stuk, blir fel och fler. Legendariska Bullen finns kvar, där hängde våra radikala vänner medan vi matade småbarn och såg John Blund på TV.

Det egentliga festivalområdet började vid kanalen. Matmecka låg på Gustav Adolfs torg. Vi var duktigt hungriga nu, liksom många andra. Köotränade baxnade vi vi inför alla människor. Efter en stund upptäckte vi att folk var både disciplinerade och kultiverade. Jämfört med Vattenfestivalen i Stockholm är Malmöfestivalen välordnad  och harmonisk. helt utan fylla. Här finns nog förklaringen till att Malmöfestivalen firar trettioårsjubileum och Vattenfestivalen redan efter några år för länge sedan upphört.

Den svåra frågan var. - Vad ska  vi äta? Detta gav sig enkelt. redan ett tiotal meter in på första matgatan erbjöds kyckling och/eller oxkött med grönsaker, såser med champagne och vit choklad i. Mycket riktigt, Jan Hedh var inblandad. Jan brukar komma till oss på gästis någon gång om året och peppa och inspirera oss men med ärendet att äta. Han är verkligen engagerad och generös, Vi vet också att han är otroligt noggrann och hans namn skulle inte finnas på ståndet om det inte varit perfekt. - Det var perfekt! Ett sötsug måste tillfredsställas! Det var långa köer till Churros. Visst, det var värt att köa för. I kön stötte vi för andra gången på våra grannar från Hammenhög.

Nu var det nästan en timme kvar till kvällens huvudattraktion First Aid Kit, som lockat oss till Malmö. Man bjuder, och då menar jag bokstavligen bjuder, på toppartister alla festivalkvällar på den gigantiska scenen på Stortorget. En riktigt blandad publik fyllde torget till sista plats. Vi upplevde den härliga känslan av utomhuskonserter från många, många årtionden tillbaka och så länge man inte behöver rollator lär vi kunna uppleva många till.

Det är inte all ny musik jag orkat ta till mitt hjärta. First Aid Kit tog mitt hjärta utan att fråga. Deras ljuvliga stämsång, enkelheten utan choser gör att jag uppfattar dem som att de kommer direkt från flickrummet där de lekfullt skapat sin musik. Ja - jag älskar verkligen systrarna Johanna och Klara.

Tågresan hem utan några som helst störningar vare sig från tågvärd, fyllisar eller stojande ungdomsgäng. Tänk vad bra  vi kan ha det vi pensionärer, utan tider att passa och utan att behöva tänka på morgondagen.

Till morgonkaffet läste jag Sydsvenskan och recensionen av konserten skriven av Håkan Engström. Först är han välvilligt positiv så kommer något jag inte begriper:

Det hade förvisso inte skadat om det fanns en liten smula friktion och elasticitet mellan rösterna, en lite djupare klang med fler nyanser och individuella särdrag; det hade berikat harmonin och gett musiken den spänning och variation som nu istället kommer av samspelet med resten av musikerna och av låtvalet.

Vad säger han? Om de sjungit på ett annat sätt och med andra röster hade det varit mycket bättre. Det verkar som om Håkan Engström inte gillar First Aid Kit. Det måste han  ju vetat om och kanske hade någon annan kunnat ta konserten. Håkan Engström brukar också recensera öl. Eventuellt borde han lägg mer tid på det.

Ikväll är det konsertdags igen. Jenny Wilson kommer till garaget i Hammenhög. Gångavstånd till en av landets mest hyllade artister.

Vi får gå och ta en något att dricka innan, på Hammenhögs Gästgivaregård som kör igång sin populära fredagspub.

 

En liten sorg i det globala helvetet.

För snart 30 år sedan köpte jag på NK i Stockholm en kavaj i bomullskanvas. Den var dyr som pocker, som vi säger här nere, och hade den inte reats kraftigt hade jag varit för snål för inköp. Ett gott exempel på ""leisurewear" som alernativ till den mer strikta klädstil jag hade på jobbet då.

Den ingick i Camels klädkollektion. Tobaksindustrin anade ett kommande annonsförbud avseende tobaksprodukter, i många länder. För att få fortsatt avkastning på de gigantiska summor de lagt ned på varumärkesreklam sökte man sig till andra produktområden. Camel och Marlborough är för mig bekanta på klädsidan. Min hustru köpte en gång ett par solglasögon av märket Blend och det finns säkert ett otal andra exempel.

Åter till min Camelkavaj! Dilemmat med kollektioner är en gång - aldrig mer och tillverkningen står de sällan själva för. Alternativet att handla en likadan kavaj existerar alltså inte och en motsvarande har jag aldrig sett. Jag kom  i samspråk med en gästisgäst som satt i samma sjönöd. Vi deppade en stund ihop.

Första ålderstecknet var att ärmarna blev fransiga. Det kunde kanske passa en Marlboroughman men absolut inte en Kamelgubbe, även om det av loggan att döma egentligen rör sig om en dromedar med blott en puckel på ryggen. En del så kallade dromedarer har man stött på på i sitt liv, då synonymt med bufflar. Men det är en helt annan historia.

Jag kom på ett sätt att förlänga livet på min favorit och följeslagare. Jag vandrade bort till bykörsnären  och vädjade till honom att klämma in ett akutärende mellan minkpälsarna.

Han såg sorgen och desperationen i mina ögon, dessutom är det en hygglig karl. Han lovade att ta in det som jourfall. Han letade upp en lämplig skinnbit och sydde på de eleganta skoningarna på ärmarna. Jag hade förlängt livet på plagget, som  nu var funktionsdugligt igen och dessutom hunnit bli modernt eftersom den var tvåknappig..

Men säg den lycka som varar för evigt! Nu var det dags för fickorna det undgick inte hustrun även om jag så mycket som möjligt försökte dölja det för hennes argusögon. Nåja jag är tacksam för att hon deltar i och driver fram svåra beslut, utan henne skull jag nog aldrig kasta något - sådan är jag. En trettioårig följeslagare och favorit måste få ett värdigt slut, även om det "bara" är en kavaj. Efter en sista natt på herrbetjänten har jag bestämt att den ska gå upp i rök. Vad passar väl bättre för en Camelkavaj?

När besöksförbudet för hundar på Borrbrystrand upphör ska Doris och jag ta oss dit och sprida stoftet i havet.

Inga övriga ceremonier. Kanske en en liten minnesstund och en sorgebägare på Hammenhögs gästgivaregård, endast för mig.

PS Jag har andra kavajer men de har inte blivit som en andra hud. DS

Turen går från Gislövshammar till Brantevik.

På kustvägen mellan Simrishamn och
Brantevik, kommer jag till det gamla fiskeläget Gislövshammar.  Idag, som det såg ut i början av 1800-talet och enskiftet.

Mellan ett fält med majs och en åker med råg, som ser häpnadsväckande moget ut för att vara  i mitten av juli, t o m rapsen är huggen, går den lilla avtagsvägen.

Jag nämner majs är för att på ett inte alldeles osökt sätt få in ett par anekdoter. Den första rör en flicka ur mina söners umgängeskrets. Inför ett fält, med ett otal majskolvar intalade hon sig, att det knappast var brottsligt om hon plockade med sig några hem. Lång blev hennes näsa när hon varsnade att fodermajs inte är människoföda, till skillnad från den läckra sockermajsen. Hoppas att hon inte bjudit till gille!

Den andra anekdoten är en sons favorit och av honom framförs den på bruten
köksdanska: En anka kommer in i en affär och frågar: "Har ni majs?"
 "Nej det har vi dessvärre inte."
Nästa dag, samma anka samma affär: "Har ni majs?"

Svaret ungefär det samma, fast mindre artigt: "Dessvärre, vi för inte majs!" Tredje dagen, samma anka, samma affär samma fråga. Sinnnet på affärsinnehavaren rinner: "Förbannade anka kommer du en gång till och frågar efter majs ska jag spika fast dina plattfötter i golvet!" Dag fyra kommer ankan vaggande: "Har ni söm (danska ordet för spik). "Nej dessvärre svarar expediten." Ankan: "Har di då majs?" Sådan humor har den sonen och jag.

Historien kan komma till pass när 

majsodlingen förefaller öka på Österlen.

Dags att gå ut på udden där byn ligger som den utvecklats och stannat under under 1800-talet efter enskiftet. Jag kallar den en Bullerby, utan att den är det minsta bullrig eller har röda trähus, eller ens trähus. Jag gör det som en hyllning till Astrid Lindgrens oöverträffade byyidyll.

Jag  har en bekant som jag brukar utbyta gamla mäns klokskaper med, och en del glyttigheter,  på facebook. Han har fått tag i ett hus i idyllen Gislövshammar. Jag måste erkänna mig avundsjuk, eller fortröden som  man säger i denna landsändan med litet olika uttal och stavningar, om än inte missunnsam. Min bekante har läst "Turen går till Österlen", och har utlovat ett glas vin om jag bloggar om Gislövshammar. Eftersom jag gärna låter mig mutas kastar jag  mig över uppgiften. Min vän är en naturvirtuos han tycks ha full kontroll på allt som växer, flyger, simmar och smyger.

På udden i havet ligger byn, fiskeläget oförändrat från början av 1800-talet. Eftersom Gislövshammar är ett gammalt fiskeläge bör det heta "på" läget. Jag tror att SCB kallar byn "övrig ort" vilket innebär mindre än 50 invånare. Någon nedre gräns har jag inte kunnat finna. Någonstans såg jag att det finns 17 hus på läget. I vart fall finns där 16 brevlådor. Det kan ju vara så att några delar postlåda, eller också har jag klantat mig när jag tagit bilden. Eller, kommer jag plötsligt på, det kan varaså att min vän inte satt upp brevlåda, eftersom han inte flyttat in! Ytterligare en möjlig förklaring är att det rörliga motoriserade friluftslivet varit på plats med epa-traktor och bränt  en postlåda med en smällare.

Söder om Gislövshammar tycks det vara  öppet för vildcampare. För dagen är det lysande förutsättningar för vindsurfare utanför landborgen. Jag är inte säker på att det är en landborg, vilket betyder en markant höjdskillnad mellan land och vatten. Men jag vill använda det för jag tycker att det låter så vackert. Compact  landborg? Jag vet inga gränsvärden för landborgar och SCB eller  standardiseringsorgan tycks ha helt lämnat ""landborg" därhän. Jag har lyckats använda ordet landborg inte mindre än sex gånger på sju rader, vilket är samma siffra som James Rodriges vann skytteligan i fotbolls-VM på.

På goda grunder antar jag att jag är en usel vindsurfare, även om jag aldrig
försökt. Därför dras jag till stabilare farkoster och vad slår  en klinkerbyggd träbåt?

Längst ut på udden ligger, vad jag tror är en allmänning, eftersom den är obebyggd. Den leder tankarna till gemensamt midsommarfirande och andra  sommarrituella byaktiviteter. Midsommarstång, dragspelare, lekledare och kvillrande skratt efter ett par stämningshöjande snapsar till sillunchen!  En sommar som denna med ihållande tropisk värme kan jag tänka  mig att placera en vilstol vid havet och
njuta av en svalkande vind. Jag beställer 7 sekundmeter sydlig. Nu ingår jag väl inte kretsen med nyttjanderätt till allmännngen, så jag får väl lomma upp till landborgen.


Det är olika standard på husen som det naturligtvis varit olika standard på byborna. Jag rekommenderar verkligen en tur i byn. Den är inte stor och på en rundan kortare än en halvdagsutflykt, för att använda charterreseterminologi, har du fått en intensiv upplevelse.

På väg att lämna byn ser jag en ung luftakrobat, ladusvala. Den är luftens motsvarighet till vad William Arnes motorcirkus erbjuder i en trätunna på Kiviks marknad. Jag har trott jag jag var ganska bra på det här med växter och djur eftersom jag sedan barnsben varit intresserad. Det är jag nu inte, men jag bra på att njuta av natur. Det

 finns de som är verkligt kunniga och av min blivande Gislövshammarvän fick jag en en fin länk om trakten i och runt Gislövshammar.

Jag är på väg till Skåneleden. En sträcka  mellan Gislövshammar och Brantevik, som är en av mina
verkliga favoriter.

På min högra sida ser jag en s k badkruka, nej kanske en badninja jämfört med mig som vid denna tidpunkt i början av juli inte begått min badpremiär, trots att temperaturen för tidpunkten och platsen är sensationell. Vi måttfulla brukar avvakta  till augusti innan vi ägnar oss åt  havsbad.

Jag är inspirerad av ovanämnda naturnördlänk och spanar ivrigt efter rosenfinkar, härmsångare och andra
fåglar, som jag sett  blott i
fågelböcker.

Så får jag syn på en fiskmås, och då menar jag inte det elaka beteckningen på turister från den kungliga huvudstaden. Jag misstänker att naturnördarna har ett mer sofistikerat namn på fågeln, som för mig är en fiskmås. Min fortsatta fågelspaning måste betecknas som ett praktfullt fiasko. Jag lyckas  endast upptäck och artbestämma, förutom fiskmåsen,, gråsparv, pilfink och sädesärla.


Man behöver inte lägga någon energi på att hitta vägen. Leden följer havet från Gislövshammar till Brantevik. Den segelkunnige har en fin dag i den kraftiga vinden, antar jag. Jag räknar mig inte till de segelkunniga även om jag tycker om att åka  segelbåt. Kanske har tidigare erfarenheter från segling med en vän i Danmark satt spår. Av någon obegriplig anledning hade han placerat mig vid rorkulten. När vi närmade oss ett sjömärke vrålade han "traek", i mitt ordförråd betyder det fågelspillning. Men jag insåg att det i detta sammanhang betydde något annat. Drag eller tryck. Jag valde fel och vi tuschade sjömärket utan större materiella skador, men djupa sår i själen. Det är förstås var mans dröm att kunna framföra en bräcklig farkost på ett stormigt hav.

Leden har i starten flera hus med drömläge, åtminstone sommartid. För att inte alltför svårt anfäktas av avundsjuka påminner jag mig om hur en snöstorm på Österlen ter sig.

Nästa upplevelse är terrassen som Ernst byggde. Denna renässansmänniska som bygger, lagar mat, pyntar och gör ljusstakar av tomma ölburkar ständigt malande om hur fantastiskt, allt han rör vid, är! Om den grabben snackade mindre och koncentrerade sig på  uppgiften, skulle han kanske komma ihåg att söka bygglov. Något som vi andra dödliga får lägga ned en hel del, tid och pengar på, för att hålla oss på rätt sida om lagens råmärken.  Men terrassen är
fin.

Jag kommer till monument över det djupt rotade kvinnoförtrycket.  Vi ser här hur gubben knyckt kärringens mangel och byggt om den till vinsch att dra upp båten med.  Men det är klart att i kampen för brödfödan, husbehovsfisket, får estetiska värden som släta dukar och underlakan vika.

Vi ser här kanske den historiska förklaringen till att Österlen blivit basen för Gudrun Schyman och F!.

Alldeles intill ser jag att den kastade handsken  tagits upp av den mangellösa kärringen. När den vite, medelålders, heterosexuelle mannen var ute och fiskade  smög  sig  kärringen ut i  förrådet och lade  rabarber  på gubbens slipsten.. Denna byggde hon om till en vinsch.

Skrynkliga lakan och ovassa verktyg med ett begynnande könskrig på Österlen. Vad blir nästa steg?

Markerna mellan Gislövshammar  och Brantevik är magra och därför inte uppodlade. De har använts för kreatursbete och kombinationen buskvegetation, höga träd  och betesängar  är mycket vacker.

Längs med kuststräckan har gruvbrytning av silver och bly förekommit med start troligen redan på 1500-talet. En minnestavla över Jakobsgruvan informerar om detta. Karl XI lär ha varit på plats och synat gruvdriften. Vad jag förstår blev det ingen ekonomisk succé. Trots detta har flera nystarter gjorts utan framgång. Då som nu tycks kompetensförsörjningen varit ett problem. Vid ett tillfälle importerades tio tyska gruvarbetare. Inte ens detta hjälpte och idag är gruvbrytning ett kuriöst minne på Österlen. Så får vi hoppas att  det förblir även om profitörer  emellanåt kastar lystna blickar på de skikt av alunskiffer som förekommer i våra trakter.

Nu ska man inte tro att det är alldeles ofarligt att ta sig fram längs Skåneleden. Jag citerar Ivar Arosenius älskade  barnbok  Kattresan.

"Sedan mötte de en ko.
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte "möh" och sprang.
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon den fick så mycket dask."

Det gick inte till riktigt så. En ko är riktigt stor. Besten jag mötte var antagligen höggradigt gravid, så mitt tips är 700 kilo. Det fanns inget som tydde på att hon hade några som helst planer på att backa och släppa fram mig. Dessbättre delade sig stigen så jag kunde, utan konfrontation och
blodspillan, passera monstret.

 Knappt hade hjärtfrekvensen gått ned  till 120 innan jag passerades av en patrull frejdiga tyska pojkscouter, så snabbt att jag inte fick upp kameran. Hack i häl kom en patrull flickscouter. Jag ser att kärnverksamheten är den samma, som i min barndom. Etablera kontakt med det motsatta könet med så liten vuxenkontroll som möjligt.

Nu må det vara slut på strapatserna här är stimmigt som på konstrundan. Längs rutten finns gott om bänkar och sittplatser. Den välplanerade tar med sig termos och bullar. Jag har ingen föda med mig,, men slår mig ned för att pusta och njuta av omgivningarna. Havet, blommor, ängar och stenmurar.

Drygt halva sträckan är avverkad och hungern blir mig övermäktig. Jag viker av 90 grader vänster, eller vad det nu kan heta på fackspråk.

Jag ser den mäktiga Hylkegården, töjer på stegen och  når,, innan jag förgås,, kaféet. Huvuddelen av gården rymmer en "shabby chickbutik", inget  som intresserar mig särskilt, men kaféet har jag faktiskt inte tidigare besökt, trots att det har gott rykte. Jag når betällningsdisken och flämtar fram: "En skaldjurspaj!" Kaffe och ytterst välsmakande kalorier aktiverar livsandarna igen.

Jag befinner mig helt nära Brantevik, vid Grönet, en av mina verkliga favoritplatser på Österlen. Jag har varit där riktigt ofta och tagit många bilderoch inte minst badat klippbad. Jag bestämmer mig för att ta landsvägen tillbaka till startplatsen. Det är minst lika vackert att se havet och stränderna från ett par hundra meter uppåt land, ur ett annat perspektiv.