Hammenhögs Gästgivaregård

Gästspel i Roslagen

2012-01-20T16:06:00.003+02:00

Hammenhögs Gästgivaregård har fått den stora äran att stå för ett gästspel på Restaurang Åtellet i Norrtälje.
Det blir mina favoriter från det gångna året så som; Skummig jordärtskocksoppa, torskrygg från Simrishamn, Gris på tre vis, Ostar från Villhelmsdal samt en variant på den skånska äppelkakan.

Det fyller på ganska snabbt, så om du är hungrig och nyfiken, boka nu.¨

www.atellet.se

Jonas Sundström

Cancerblogg

2012-01-15T11:15:00.000+02:00

Nu är allt som jag skrivit om cancer flyttat till Cancerblogg. Det jag skriver framöver om cancer kommer att publiceras endast på denna adress. Hammenhögs Gästis blogg kommer att handla huvudsakligen om gästis och Österlen.

2012-01-06T16:44:00.000+02:00

Gästgivarn är på bättringsvägen, men han har en bit kvar.

I väntan på hans återkomst kan ni roa er med att följa vårt arbete med att lansera vår lammkorv i utvalda butiker.
Korv. En blogg om att förse den stora massan med god korv.
Jonas Sundström, Köksmästare.

Inferno

2011-12-25T04:53:00.197+02:00

Den senaste månaden har varit den hemskaste upplevelse jag varit med om. I princip ingenting har fungerat som det jag tycker att det skulle. Jag har väldigt svårt att beskriva den period som gått, inte minst på grund av att jag varit så fruktansvärt dålig, ibland närmast medvetslös. Jättedosen cytostatika fördärvade helt mina slemhinnor så jag kunde varken äta eller dricka av egen kraft. Allt jag tog i munnen var äckligt, t o m vatten som inte just innehåller några provocerande smakämnen. Nu återerövrar jag smaker en i taget. Varje måltid är en sportprestation och ett lätt illamående normaltillstånd.

Jag har inte kunnat läsa eller skriva, förklaringen till bloggens tillstånd. Det har helt enkelt inte varit möjligt att styra tankarna.

Jag fick permission under julhelgen. Jag är mycket tacksam för det, nog kändes det bättre att höra barnbarnen stoja än att ligga i spöklik sjukhussal. Mitt personliga bidrag till julfirandet var sparsmakat minimalistiskt. Jag blev utskriven efter julhelgen.

Innan nyår fick jag feber och transporterades till akuten i Ystad, ett ställe som jag inte frivilligt söker mig till. Denna gång blev jag väl behandlad och fick tillfälle att informera doktorn om mina tidigare negativa erfarenheter. Huruvida han vågar sig på skräcködlorna återstår att se.

En biverkan vid behandlingen denna gång var nedstämdhet. Nu betraktar jag inte det som psykisk sjukdom utan som en psykisk effekt av sjukdom. Jag har därför sett till att få utskrivet ångestdämpande medicin och insomningstabletter. På så vis kan jag bita huvudet av hastigt uppkommen ångest och undvika sömnlöshet.

Jag tror att nu har det vänt. En sjuksköterska på hermatologen sa: "Här tar vi nästan död på våra patiententer, och hoppas att vi ska få ihop dem igen." En aning cyniskt, men jag förstår vad hon menar. Jag befinner mig i starten av en uppbyggnad, som kommer att ta mycket lång tid. Jag hoppas vara igång samtidigt som krokusen.

Det slår mig att enligt Försäkringskassans tillämpning av arbetslinjen, skulle jag om jag hade sjukpeng efter nästa månad stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag undrar som vad - krokimodell? Nu är frågan i sig hypotetisk eftersom jag inte har någon sjukpeng.

Nu har jag tyngt Gästis blogg med beskrivning av min sjukdom, det är förstås inte syftet med Gästisbloggen. Den ska var litet inspirerande och berätta om vad som sker på Gästis med omgivningar. Ni kan läsa om vårt nya spännande "korvprojekt". Jag tänker fortsätta att skriva om min sjukdom och återhämtning, men från nästa vecka blir det på Cancerblogg, och bara där. Vill ni läsa vidare - lägg upp ett bokmärke.

Högdosbehandling.

2011-12-07T14:47:00.020+02:00

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är jag nu på plats och incheckad på hematologen avd 4. Jag har tidigare legat på idylliska avd 3 med 8 vårdplatser, medan 4an har 20 vårdplatser. Av olyckskamrater har jag hört att 4an inte är så bra från patientsynpunkt. Jag har legat en natt på 4an tidigare. Det är för kort tid för att den ska kunna betygsättas, för att använda sportreferatens begreppsapparat. Jag observerade då att det fanns fyrbäddsrum. Därför var det en oerhörd lättnad att jag fick ett enbäddsrum med egen motionscykel. Jag tar kanske en tur under dagens lopp.

Det var ovisst in i det sista om man skulle kunna genomföra planerad show. Jag hade höga kreatininvärden, (ej att förväxla med kreatin, som är ett ämne, som bl a kroppsbyggare använder som kosttillskott), vilket indikerar att njurarna inte utför sitt jobb fullt ut. För att bättra på förutsättningarna serverades jag nattligt dropp, som faktiskt menligt påverkade nattsömnen. Klockan 7 kom en sjuksköterska in och frågade om jag ville ha något varmt att dricka på sängkanten. Jag fick en kopp te och en skorpa, det värmde i alla avseenden. Med tanke på vad jag utsattes för på akuten i Ystad, skulle jag önska att de fick möjlighet att åka hit och lära sig bemötandets betydelse och hur det praktiskt hanteras.

Det jag i tidigare inlägg skrivit om information gäller inte på något sätt den nuvarande behandlingsfasen. Jag vill säga att informationen varit helt perfekt, skriftligt, muntligt och upprepat av olika personer. Det är inte utan att jag är ganska nervös inför vad som komma skall. Det hörs redan på namnet "högdosbehandling" att jag står inför en prövning och mina relativt dåliga njurvärden innebär att jag har fog för att tro att jag får kraftiga biverkningar. Jag har fått min högdos nu på morgonen och ännu i kvällningen känner jag inga andra biverkningar att att jag känner mig litet missmodig, trots att jag förfogar över en motionscykel.

I morgon kommer mina stamceller att återinplanteras. Det är ingen jobbig procedur, de sprutas in genom venporten. Däremot är säkerhetsbestämmelserna runt rigorösa och processen är standardiserad. Transplantationen har sina egna biverkningar. Bland annat kan man reagera på det konserveringsmedel som används under förvaringen av cellerna.

Ska ni ha cancer och får möjlighet att välja sort rekommenderar jag inte myelom. Å andra sidan var sjukdomen för 10 år sedan i princip dödlig. Det är bara att mobilisera.

Julen på Gästis

2011-12-04T14:48:00.001+02:00

Så är vi inne i årets sista mathöjdpunkt jul och julbord. Den vädermässiga inramningen är i år mer normal för våra breddgrader, några plusgrader, blåsigt men också en del solglimtar. Vi har inte behövt leta fram snöskyffeln.
Beredskapen är god, dvs vinterdäcken är monterade. Jag kan inte avstå från att lägga in en jämförelsebild från 2010.

Den fruktansvärda snövintern kommer att bli en sådan, som i framtiden används att slå i huvudet på dem som talar om stränga vintrar: "Då skulle du varit med vintern 2010/2011, då kan man tala om vinter. Vi hade snö från november till april!"

Under julhelgen var Gästis rena räddningsstationen för folk som inte kom längre. De flesta var väldigt ödmjuka inför vädrets makter. En och annan förvånade genom att uppträda i lågskor, domderande över den dåliga snöröjning. Detta samtidigt, som vi i radion hörde, att över 300 bilar satt fast på väg 11 mellan Tomelilla och Simrishamn.

Efter "gåsnovember", gås tycks bli mer och mer populärt, övergår vi till julbord. Kockarna älskar detta, att sätta upp julbord. Vi kallar det mathantverk eftersom vi gör i princip allt från grunden. När vi talar om 12 sorters sill, så är det olika sill från grunden, inte samma inläggningssill med olika tillbehör.

Vi vill också ha en individuell och hantverksmässig inramning. Varje år har vi vänt oss till en lokal konstnär eller konsthantverkare, som fått fria händer att stå för julpyntningen.

Den utvändiga dekoreringen får konkurrera med de härdiga buskrosorna som blommar för fullt, en bit in i december.

Årets julskyltare är Ingela Nilsson, som bor och verkar i en av Hammenhögs förorter, Vallby. Hon driver Hantverkeriet, där man kan se och om man vill köpa, hennes keramik och annat året om.

Ingela och hennes Nisse är stamgäster på Gästis, missar aldrig råka, gås eller julbord. Innan de flyttade till Österlen bodde de hos oss och de har gift sig på Gästis.

Vi gillar Ingelas grejer. Det är fina former, naturnära, mystiskt och alls icke kitschigt. Det går att associera till jul utan att allt är knallrött. Vi kände oss ganska säkra att vi själva skulle bli väldigt nöjda med Ingelas arbete, så det var bara att släppa henne lös.

När vi är i baren kan vi visa upp jukeboxen, Wurlitzer, så glittrig och grann, som den vore en julprydnad.

Inte heller den präktiga julbocken är tillverkad av Ingela. Honom köpte vi på julmarknad första året vi kom till Hammenhög, han har alltså hunnit bli sju år.

Mitt på julbordet finns en stiliserad gran i Ingelas typiska stil. Hennes hustomtar finns både här och var.

Naturligtvis julgran - äkta vara. Oftast hittar vi perfekta granar eftersom vi köper tidigt och kan ta en större gran eftersom vi har utrymmet. Årets gran är inget undantag!

Jag vill också slå ett slag för vår "Nyårssupé med jukeboxbal". Den består i en lyxig supé med fyra rätter. Efter maten ges möjlighet till dans. Dagen till ära har vi släpat in vår jukebox i matsalen. Musik från 70-talet! Det finns möjlighet att kombinera med övernattning men då får man boka snart, vi har bara sju dubbelrum. Läs mer på hemsidan.

Information.

2011-11-30T16:47:00.002+02:00

När jag blev sjuk, diagnostiserad, för tre månade sedan kommer jag ihåg att jag inte alls hade behov av information. Jag var så dålig så jag gav en generalfullmakt; kör på, gör vad ni brukar göra och tycker är bäst. När jag nu varit sjuk på heltid under ett kvartal är läget litet annorlunda. Det är självklart att man vill veta vad som sker, och vad som kommer att ske. Jag vet nog var skon klämmer, man vill inte säga något eftersom man inte vill stå till svars om det blir annorlunda. Jag fick verifierat av en sjuksköterska att just så är det. I mina öron låter detta förfärligt, en gammaldags och auktoritär syn på sitt informationsansvar. Visst kan man skaffa sig mycket allmän information inte minst på nätet, men jag behöver information som är relaterat till mig. Jag kan också se att anhöriga, som i hög grad påverkas av sjukdomen, skulle behöva mycket information, men de tycks inte existera i det almänna medvetandet.

Det är flera veckor sedan jag fick cellgift senast. Då var det en annan sort än den jag fått i tidigare kurer. Jag vet inte varför. Cytostatika fungerar på så vis att det tar död på snabbväxande celler, företrädesvis cancerceller, men hårceller tillhör de snabbväxande vilket förklarar att man tappar håret. I grundbehandlingen drabbades jag inte av håravfall. Detta beror på att Velcade, namnet på använd cytostatika, inte har denna biverkan. Efter den senare kuren, i samband med stamcellsstimulansen, har jag inte haft en aning om hur jag "ska må". Fortfarande tre veckor efter behandling går allmäntillståndet upp och ner, varannan dag orkar jag inte ta mig ur sängen, medan jag nästa dag mår hyfsat. Min förväntan har varit att efter tre dagar är nedbrytningen klar och kroppen börjar byggas upp igen. Det är därför väldigt demoraliserande att vara orkeslös och dessutom ha ont, tre veckor senare. En riktig chock drabbade mig för ett par dagar sedan, under loppet av några timmar förvandlas jag från en rimligt välfriserad herre till en fjunig biljardboll. Bortsett från att det är otrevligt att tappa håret ger det dessutom ett vittnesmål om att nedbrytningen pågår fortfarande. Det förvånade mig. Hade jag fått veta det hade det varit ett stöd när jag går och hänger med huvudet på grund av att jag inte är piggare. På hematologens hemsida finns en alldeles utmärkt beskrivning av stamcellstransplantionen, hur den går till, vanliga biverkningar och tidplan. Tänk om man hade haft på motsvarande sätt för andra delar av behandlingen. Man kan om man vill!

Min poäng med resonemanget är att information är en viktig del i behandlingsprocessen. Om man vet att "detta är normalt", står man ut med de flesta plågor och strapatser. Motsatsen leder till svarttankar, ångest och onödigt lidande, utelämnad tror man att detta står inte rätt till. Resonemanget att man inte lämnar information eftersom vissa inte kan skilja mellan information och ett löfte, menar jag, är fullständigt oacceptabelt. Naturligtvis är det fel på informationen! Det är fullkomligt horribelt att alla ska bli utan information eftersom vissa misstolkar given information. Jobba vidare med budskapet. Det enklaste är att göra en broschyr. Den ger möjligheten för den fege doktorn att smita undan; det är inte jag som skrivit broschyren. Det kan rimligen 2011 inte finnas en läkare, som inte förstår betydelsen av patientens förståelse och delaktighet i behandlingen? Jag kan inte heller tro att det är särskilt komplicerat att beskriva normalförloppet av en behandling. Fakta som hur lång tid det tar innan cellgiftet verkar och hur det påverkar patienten måste vara väl känt. Jag tycker att Blodcancerföreningen skulle kunna bekosta framtagning och tryckning av en sådan broschyr, i stället för att lägga pengarna på att köpa upp Lena Linderholms produktion av sommarblommor, som man gör idag. Fick man välja mellan ett tryck av Lena LinderhoLm på sjukhussalen och en broschyr om behandlingen av Myelom skulla valet vara lätt för min del.

Vad gör vi nu - lille du?

2011-11-22T14:24:00.001+02:00

Efter ett fruktansvärt jobbigt dygn på Universitetssjukhuset i Lund är jag hemma igen. Den som tror att det ä latmansgöra att vara sjuk kan se på schemat:

Söndag kl 19.15. Transport till sjukhuset genom ett dimmigt Skåne.
Söndag kl 20.40. Incheckning på patienthotellet, en mycket positiv upplevelse.
Måndag kl 06.45. Frukost.
Måndag kl 07.30. Provtagning på Hematologimottagningen.
Måndag kl 09.30. Dialysmottagningen för att få en kateter monterad i ljumsken.
Måndag kl 10.45. Blodcentralen för skörd av stamceller.
Måndag kl 16.00. Åter Hematologimottagningen. Blodtransfusion två påsar.
Måndag kl 20.50. Incheckning patienthotellet.

Allt förlöpte väl, men självklart är det en anspänning hela tiden. Det är inte utan att man hukar inför en kateter, lång som en strumpsticka, även om man får bedövning skapar man sig en bild i huvudet, som inte är problemfri och angenäm.

Stamcellsskörden är viktigt för kommande steg. Stamcellerna är ett tidigt skede i blodkroppsproduktionen, innan de utvecklats till röda blodkroppar, vita blodkroppar eller trombocyter (blodplättar). Genom de sprutor jag tagit dagarna innan hade tillväxten stimulerats och avsöndring ut i blodet skett. Via katetern kopplades ett utgående rör och ett inåtgående rör. Blod skickas ut i en maskin som avskiljer stamcellerna, därefter skickas blodet tillbaka via det inåtgående röret. Detta tar drygt två timmar, då man måste ligga stilla. Doktorn talade om att de måste ha minst två (talen är fiktiva och anger endast någon form av relation) helst tre, jag hade 18. Detta måste innebära att jag är minst Österlenmästare i stamcellsproduktion. Väldigt skönt att slippa ytterligare en skörd, vilket är vanligast. Stamcelleran fryses ned til -150. Den 6 dec ska jag in och få en cellgiftschock som jag inte upplevt tidigare. Immunförsvaret körs ned till i det närmaste noll. Den 9 dec får jag tillbaka mina stamceller. Hela tanken är, om jag förstår det rätt, är att man ger kroppen en radikal hjälp på traven, att komma tillbaka med blodkroppsprodukionen, genom att tillföra stamcellerna. Tiden utan immunförsvar kortas.

Att få blod via dropp tar ca 1,5 tim per påse, två påsar blir drygt. Det blev inte mer rock´n roll av en sällsynt äcklig sparrissoppa. Vita bitar, sträva och trådiga, i en röra med svårdefinierad konsistens. Jag tillät mig att drömma mig bort till vårens sparrisprimörer från Österlensparris i en perfekt soppa tillagad av Jonas. Så belv det litet njutning i alla fall. Alla sa att det hade gått så bra, allting. Det hade det ju, så jag ställde in mig på att åka hem på kvällen, det är alltid skönast att sova i sin egen säng. Klockan drog iväg och jag insåg hur dödstrött jag var. Jag visste inte heller när jag kunde få en sjuktransport och innan jag kunde åka iväg måste jag gå till patienthotellet och göra rätt för mig. Jag insåg att det bästa måste vara att övernatta på patienthotellet och åka hem på morgonen, någorlunda utvilad. Jag slog en signal hem till Annelie och informerade om upplägget. 20.50 la jag mig i sängen, satte på TVn och tänkte att jag kunde se nyheter. En dryg timme senare, efter sportnytt vaknade jag (nästan). Stängde av TVn och sov vidare tills klockan ringde en kvart i sju. Jag har fått tillbaka min nattsömn. Det känns väldigt skönt även om det går ut över bloggandet.

9.15 blev jag hämtad och körd hem till Hammenhög. I princip gick hela dagen åt till återhämtning - så får det vara. Nu ska jag bara in och operera bort en tand, potentiell infektionshärd, sedan har jag faktiskt sjukhusledigt över en vecka. Det känns både skönt och välbehövligt. Jag ska väl ha återhämtat mig från senaste pärsen och vara beredd inför, vad jag hoppas, den sista cytostatikaatacken. Från och med den 9 dec, stamcellstransplantationen, vänder det. Från och med då är allt inriktat på uppbyggnad. Det är ett gott perspektiv på läget.

Mitt allmäntillstånd är nu, antar jag, på bottennivå. Tre månader med nedsatta kroppsfunktioner, minimal sömn, smärta, tung medicinering och behandling med starka cellgifter tar naturligtvis ut sin rätt. Jag tror att det mest har satt sig i huvudet. Tröttheten är oöverträffad. Det är svårt att koncentrera sig längre stunder och allmänt sett är jag litet virrig.

Häromdagen när jag skulle in och operera bort en kindtand fick jag i mottagningsluckan beskedet att jag inte hade någon tid. Däremot dagen efter, så det var bara att upprepa den ganska dryga resan. Hustrun har nu lovat att kolla mig litet mera än hon behövt tidigare i livet. Jag märker också att fantasin spelar mig spratt när jag läser. Plötsligt tror jag att jag läser, men har för en god stund sedan släppt kontakten med boken och fortsatt fantisera fritt. En säregen erfarenhet! Kroppsligen verkar jag anmärkningsvärt oförändrad, visst har jag tappat muskler, men min kroppsvikt är ungefär den samma, som innan sjukdomen, jag har inte tappat hår och har inte tillägnat mig den blekgula färg som många av mina olycksbröder har.

När man är sjuk är det normala förloppet att man blir bättre dag för dag. Så är det inte när man har en så elak cancersjukdom som myelom. Vissa dagar mår man bättre medan man nästa dag kan vara riktigt kass. Jag antar att detta egentligen har mer med behandlingen att göra än sjukdomsförloppet. I vilket fall som helst är det väldigt demoraliserande.

Det finns sådant som piggar upp. Besök av Tage och hans föräldrar kan få den skröpligaste att må bra.

På Gästis är det full fart på julförberedelser och det första julbordet sätt upp i helgen. Jag släpade mig med till Bo Ohlson i Tomelilla, vårt eget Ullared, och stödköpte juldekorationer. Samtidigt köpte vi de första julklapparna till barnbarnen. Vis av tidigare erfarenheter gick vi på avslut direkt. Tidigare har vi mer än en gång tänkt: Bra då vet vi att det finns på Boan! När vi blivit färdiga att köpa har det varit slut.

Medan Annelie betalade fick jag gå och sätta mig i bilen.

Häromdagen, när vi satt och drack vårt eftermiddagskaffe frågade hustrun mig om jag hade tänkt på vad jag skulle göra sedan. Jag har tidigare predikat om vikten av att leva i nuet. Det har jag levt upp till. Jag har inte funderat på framtiden och har ingen aning. Däremot har jag av någon anledning klart för mig att jag inte vill återvända till något, som varit. Jag har vid några tillfällen tidigare ändrat inriktning på mitt liv, det är både spännande och utvecklande. Jag skulle vilja skriva mer professionellt. Till sommaren blir jag folkpensionär, så jag behöver inte tänka på försörjningen. Jag får nog börja fundera på vad jag vill göra sedan.

Medborgare i Cancerlandet

2011-11-16T08:16:00.050+02:00

Nuvarande behandlingsfas består i att stimulera tillväxt av stamceller. Den inleddes med ett par dagars inläggning med en ordentlig kur cellgift. Efter detta var jag hängigare än jag brukat vara. Man kan fundera på varför. Kanske är de så enkelt att det är den trettonde cellgiftstillförseln. Inte så att jag är skrockfull, jag menar att det har någon slags aggregerad effekt. Det kan också bero på att det är en annan sorts cytostatika. Eller också kan det bero på akut blodbrist, detta ska jag åka in och kontrollera idag. Varje gång jag får blodtransfusion får jag akut dåligt samvete. Jag har aldrig donerat en droppe blod, huvudsakligen beroende på rädsla för sprutor. Jag har varit på blodcentralen för undersökning för att bli blodgivare, men tuppat av eller blivit mer än lovligt blek om nosen. Min skräck för sprutor kan nog härledas till barndomen, när jag skulle gått i andra klass, Jag hade troligen hjärnhinneinflammation, men innan de kom fram till det låg jag isolerad under flera veckor, på sjukhus. Naturligtvis innebar det många skräckupplevelser för en liten kille att vara så utelämnad. Sprutorna fick stå för mycket av skräckupplevelsen

Det är inte alls länge sedan jag uppfattade dagliga sprutor, som det kanske värsta med diabetes. Idag sitter jag och skjuter i mig sprutor till frukost utan något som helst obehag. Min sprutskräck är totalt bortsopad. Visst är det fantastiskt hur rationell man är när det verkligen gäller.

Sjukvården har en del andra trumfkort att spela ut mot oss som inte räds sprutor. Härom dagen hade jag den oangenäma upplevelsen att stifta bekantskap med magnetröntgen. För att invagga en i säkerhet fick man redan i receptionen välja musik från en lista, det var inte precis min tio i topplista, men jag valde Sahara Hotnights. Röntgenassistenten fick mig bekvämt på plats på en brits, till och med en dyna under benen. Ljudvolymen provas ut och ett par öronproppar monteras dessutom, redan där borde jag anat oråd. Instruktionen är att ligga alldeles stilla för att få skarpa bilder. Sahara Hotnights trallar igång på behaglig musacvolym. Så rör sig britsen långsamt in i ett rör. Jag bedömer frigången till 7,5 cm. Projektidéer som att klia sig på näsan kan skrinläggas omgående. Så stannar britsen, vad jag förstår drar själva röntgandet igång. Det ackompanjeras av varierande artificiella ljud. Första plåtningen åtföljs av ljudet från en backande lastbil, man väntar bara på att en galning ska komma backande i tunneln. Varje sekvens varar olidligt länge. Nästa fotografering får mig att fundera på om jag glömt spänna fast säkerhetsbältet. Så kommer glassbilen. SOS, jag låter den pågå en god stund, för att föra in ett spänningsmoment bestämmer jag mig för att börja räkna, jag slår vad med mig själv att det kommer att sluta innan jag räknat till 20. Jag förlorade och fortsatte räkna till 240. Mitt val av musik var fullständigt bortkastat, jag hade lika gärna kunna välja Christer Sjögren för det hördes ändå inte ett ljud. Jag funderade på att stanna och lyssna på Sahara Hotnights, men insåg risken att något skulle var litet suddigt. På med kläderna och lomma iväg fortast möjligt!

Det fantastiska höstvädret på Österlen fortsätter, förra året vid den här tiden var vi väl inne i den värsta snövintern i mannaminne - måtte vi slippa lindrigt undan i år -, jag brukar ta vara på tillfället. Att sitta i glasverandan ger litet sommar även i november. Den speciella, litet fräna, doften av pelargoner hör till. När jag satt i min tänkarvrå kom jag att fundera över detta med cancer. Till för knappt tre månader sedan hade jag lyckats hålla detta ifrån mig på ett fullkomligt fenomenalt sätt.

Man kan kanske tro att vi varit förskonade i släkten, men så är det inte. Mina svärföräldrar dog bägge i cancer på 70-talet. Två av mina systrar har haft cancer. Min fru har haft bröstcancer och min svägerska genomgår nu behandling av en annan sorts cancer. Man kan nog påstå att vi haft en väldigt hög cancerfrekvens i släkten. Trots detta har jag inte knutit an, för att tala barnpsykologispråk. Vad detta beror på kan man bara spekulera i. När hustrun fick sitt cancerbesked var vi alldeles nedbrutna, satt vi köksbordet grät och höll varann i handen. Sönerna informerades och blev lika förkrossade. Visst insåg och förstod vi allvaret, men ändå tog vi inte det riktigt till oss. När Annelie blev frisk, fanns cancer inte mer.

När jag blivit sjuk går det inte att hålla cancern, som företeelse, ifrån sig. Vi ska inte gör det till en jämställdhetsfråga! Myelom och dess behandling är mer omfattande och framförallt tar den mycket längre tid att behandla. För vår del, i vår nuvarande livssituation, påverkar den så mycket annat. Det går inte att hålla ifrån sig en sjukdom som har livshotande påverkan på olika organ, medför ca 8 veckors inläggning på sjukhus, ca 20 dagvårdsbesök, minst 6 månaders konvalescens och som tar bort en arbetskraftsresurs från Gästis. Det är helt klart att jag blivit och förblir medborgare i cancerlandet.

Cancerns eller kräftans historia och utveckling förefaller inte helt kartlagd och beskriven. Detta beror kanske på att den inte varit lika dramatisk som de stora pandemierna, som pesten eller den ödesdigra beteckningen digerdöden, spanska sjukan och lungsot (TBC) som slog ut stora delar av befolkningen. Cancern är inte smittsam. Man ha påvisat cancer hos egyptiska mumier. Sannolikt har den låga medellivslängden medverkat till att att omfattningen inte varit så stor, i allmänhet tar det mycket lång tid att utveckla en cancersjukdom. Diagnostik och behandling tog inte riktig fart förrän under 1900-talet. Idag är cancer den näst vanligaste dödsorsaken, efter hjärt- kärlsjukdomar. De tre vanligaste cancerformerna är prostatacancer, bröstcancer och cancer i tjock- och ändtarmen.

Cancerfonden är en ideell organisation som samlar in massor av pengar till forskning om cancer. Deras webbplats är informativ. Trots att man kommit väldigt långt med behandling av cancer förefaller man inte vara överens om orsakerna till cancerns uppkomst. Både livsstilsfaktorer, som föroreningar, och genetiska orsaker nämns som orsaker. Den sena genforskningen har hittat tydliga samband mellan ärftliga genförändringar och cancer i bröst och livmoder. Jag har naturligtvis ingen uppfattning om den orsaken eller den andra, men har funderat på om det inte är fel att klumpa ihop ett otal cancerformer under ett sjukdomsbegrepp.

Med att jag blivit medborgare i Cancerlandet menar jag att jag på ett direkt och djupt sätt kommer att leva med cancer även efter det att jag blivit frisk. Jag kommer att ha en förståelse för hur cancern drabbar den enskilde och familj, som jag saknat tidigare. Jag kommer att ha ett intresse för cancerforskningen utveckling och resultat, som jag inte haft på samma sätt tidigare. Cancer har blivit en viktig del av mitt liv och kommer att påverka mitt sätt att tänka.

Jag har haft några riktigt jäkliga dagar då jag knappt tagit mig ur sängen. Telefonkontakt med hematologen i Lund känns tryggt, men alternativet med akuten i Ystad, som tidigare ingick i tryggheten känns efter förra veckans erfarenheter inte som ett självklart och attraktivt alternativ till att ligga hemma i den egna sängen och må dåligt. Som skattebetalare och patient blir man upprörd att de får sköta sin uppgift så illa och att arbetsledningen inte tycks bry sig om saken. Efter min erfarenhet läste jag om den patient, en ung man, som förvägrades röntgen och blev liggande 20 timmar och sedermera tragiskt avled på Lunds lasarett.

Jag tittar ut genom fönstret från min skrivarhörna och gläds åt en vacker solnedgång. Nog kan man glädjas åt att vara född i ett västland, som är vackert som en hötorgstavla och dessutom har den mest avancerade sjukvård man kan tänka sig.

Avd 4, hematologen i Lund.

2011-11-11T22:35:00.000+02:00

Inlagd på hematologen avd 4. Tidigare låg jag på avd 3. En gammal rumskompis, som tillbringat en stor del av sommaren på 4:an, hade i princip inget gott att säga om den avdelningen. Mina förväntningar var med andra ord väldigt låga. I den långa korridoren såg jag 4-bäddsrum och ställde in mig på det, det är ju bara ett par nätter. Mottagandet var perfekt. En sjuksköterska hade fått uppgiften att ta emot mig. Vi skakade hand och han sa sitt namn. Inga märkvärdigheter bara vanlig hyfs och vardagsetikett. Jag kände mig välkommen och omhändertagen.

Det är slagsmål om varenda bädd, så provtagningar och underökning genomfördes i ett undersökningsrum. Efter det fördes jag till rummet. Det visade sig vara ett enkelrum, och jag blev lika glad som överraskad. Undersökningarna slutfördes med temp, blodtryck och EKG. Eftermiddagskaffe med vetebröd och rulltårta. Eftersom jag missat lunchen glider jag ned till Pressbyrån och köper en rak korv direkt från rullbandet placerad i ett bröd.

Så upptäcker jag att jag glöm mobilladdaren. Det är så typiskt, jag tänkte att nu måste jag lägga ned laddaren. Så tappar jag fokus. Det har med sjukdomen och medicinering att göra. Det är naturligtvis besvärligt att inte kunna kunna använda sin smartphone. Batteritiden är usel! Dessbättre har jag datorn med. Jag får koppla upp mig på patientnätverket. Inga problem, men som vanligt hänger det upp sig med säkra betalningar via Sparbanken Syd. När jag tänker efter tror ja att jag aldrig lyckats genomföra något nätköp med mina kort från Sparbanken Syd. Det känns som om deras IT-system är bara nästan färdiga. Dessbättre hade jag kort från annan utfärdare. Pust - ute på nätet!

Annelie ringe och meddelade att hon kommer med sladden. Hon skulle hämta servetter hos Sjöbö snabbtvätt, halvvägs till Lund. Hon hade inte gillat att skicka iväg mig utan "ledsagare". Vi hade en stilla "hemmakväll" på rummet, med frukt och godis. Vi har TVn på och hör i bakgrunden om skandalen på akuten i Ystad. Okristligt ont i huvudet ingen röntgen, trots att de anhöriga hade remiss till röntgen. Efter 20 timmars felbehandling hade så mycket vätska samlats i hjärnan ansamlats, att den stackars mannen inte gick att rädda till livet. Chefsläkaren sågade deras handlande rakt av i TV, det tror jag aldrig att jag varit med om,
Jag är inte förvånad att det var där de hände med den attityd av självgod arrogans jag sett där. Det är lätt att tro att de håller fast vid vad de gjort, rätt eller fel. Det blir nog bra att chefsläkaren röjer upp i träsket. Mitt inlägg från igår har fått igång en ordentlig diskussion på facebook, och det gläder mig.

Via bloggen och facebook har jag återfått kontakt med en studentkamrat från 40 år tillbaka i tiden Han kommer och hälsar idag på förmiddagen, det ska verkligen bli spännande.

Torsdagen var på en lugn dag på jobbet. På fredagen genomförs en giftbehandling. Om allt går som det ska åker jag hem på lördag. Jag har fått blod och diverse påsar med olika innehåll, droppställningen är min trogne följeslagare.

Jag har snart varit sjuk/diagnosticerad i 2,5 månad. Litet sömn och massor av medicin börjar ta ut sin rätt. Jag märker det tydligast när jag läser. Trots att jag läser den enklaste av "feel good"-böcker har jag mycket svårt att koncentrera mig ochh tappar bort mig hela tiden. Jag får kanske plocka fram Camilla Läckbergböcker och hjälper inte det är det bara andra barnböcker som återstår.

En bekanskap jag gjort genom min sjukdom är stödstrumpan. Min bild av stödstrumpan var gamla tanter och hudfärgad knästrumpa. Nu vet jag att de finns i alla färger och utmärkt motverkar trötta fötter och att man binder vätska i fötterna. Årets julklapp - stödstrumpan!

En plump på Ystads lasarett.

2011-11-09T22:48:00.002+02:00

Man kan inte säga att det är tråkigt att vara sjuk, jo det kan man nog. Man kan inte säga att det är händelsefattigt! På måndagsnatten var det dags igen. När immunförsvaret är nerkört är det inte främst yttre fiender, som ställer till det. Man undviker offentliga miljöer med massor av folk, snuviga barnbarn och andra uppenbara smittkällor. Nej det är den egna kroppen som uppträder falskt och svekfullt. Små svampar och bakterier, som i vanliga fall har en liten uppgift eller är för obetydliga för att överhuvudtaget märkas, tar tillfället i akt att mopsa upp sig ordentligt. Det var sannolikt vad som hände mig natten till tisdagen. Med diarré, kräkningar och en temperatur på 39,7 är mina instruktioner entydiga - ring ambulans. Nu var jag inte jag inte i stånd att utföra detta, men kära hustrun som befann sig i händelsernas centrum bistod.

Jag medger gärna att jag var ganska förvirrad och borta under övningen. Ambulansfolket kom med sedvanlig pondus och kontroll över situationen, satte vätskedropp, och snart låg jag på båren, i bilen till akuten i Ystad. Det börjar bli en dålig vana. Eftersom vi hade boende gäster for jag ensam, någon måste laga frukost och den minst lämpade var jag. Annelie skulle sluta upp när hon klarat av hotellplikterna. Strax efter fem blev jag mottagen på bästa sätt av en sjuksköterska och placerad på en brits i ett kalt undersökningsrum. Han gjorde sedvanliga kontroller och tog alla tänkbara prover. Min venport skyr de som vore den smittad.

Sista gången jag såg en levande människa på eget initiativ i mitt rum var när en läkare kom in vid åttasnåret. Jag kommer faktiskt inte ihåg om han gjorde någon undersökning, men vi kommer överens om att det var viktigt att han plockar ihop mina mediciner, i synnerhet pockar den smärtstillande på. Jag har tidigare på hematologen i Lund tagit reda på hur de ser på medicinering. De vill helt hålla i den när man är inlagd där, för att ha kontroll. Jag tycker mig ha anledning att tro att det samma gäller för sjukhusvård inom region Skåne. I vilket fall som helst fick den aktuelle läkaren klart för sig att jag inte hade medicin med mig och jag hänvisade till journalen avseende vilken medicin jag skulle ha. Jag vill nämna att jag inte fått några som helst restriktioner eller andra anvisningar som jag skulle hålla mig till under min vistelese på akutmottagningen.

Jag påstår att jag är en mycket tålmodig människa, en numera välutbildad och erfaren patient, med största förståelse för att det kan vara stressigt och att saker glöms bort. Jag ligger på min brits och står ut. Vi 11-tiden, sex timmar efter ankomst, kommer klagomål från blåsan. Jag kravlar mig upp för en expedition till toaletten, som gick bra att besöka tidigt i morse. Bakom en fyrsidig disk sitter 5-6 personer väl skyddade mot patienter. Vad de sysslar med har jag ingen aning om, jag vet i vart fall att de inte stör mig med att kontrollera om jag lever och har det bra. Så kommer ett kommando från en bakom barrikaden: "Håll dig på ditt rum!" Jag blev på en gång en mycket liten pojke, fullständigt ställd, osäker och förödmjukad. Försiktigt mumlar jag fram att jag skulle behöva gå på toaletten. Någon i personalflocken, som troligen känner det absurda i situationen och förstår övertrampet, upprepar: "Han behöver gå på toaletten." Innan kommandoran hinner fysiskt hindra mig, om hon nu hade sådana planer, smiter jag in på toaletten som ligger närmare mig och låser, det känns som man bör göra det där. Medan jag utför det jag måste blir jag så oändligt ledsen och besviken - känner mig helt utelämnad. Jag samlar mig för en ordnad reträtt. Jag närmar mig den befästa disken och hör igen: "Gå in på ditt rum." Jag tror inte mina öron. En människa, som inte ens presenterat sig kommenderar mig som om jag var en fånge, en hund eller jag vet inte vad. Jag får ur mig att jag skulle vilja ha den medicin jag är beroende av och kanske det skulle vara möjligt att få en bit mat.

Någon offrades att gå in till den besvärlige. Jag vinnlade mig om att inte låta min ilska och frustration gå ut över den flickan, som rimligen inte hade större ansvar för händelsen än vad alla har när man ser att det begås övergrepp. Jag fick en kopp ljumt kaffe och en torr limpsmörgås, som naturligtvis efter sex timmar gick ned. Nu kunde jag inte undvika att försöka analysera den fullständigt obegripliga händelsen, med en kvardröjande skräck att jag skulle vara i deras händer framöver. Hur är det möjligt att ha en så ohyfsad, opolerad och omdömeslös person placeras i en offentlig position, och varför stoppas inte ett så grovt verbalt övergrepp av kollegorna? Jag hade som sagt inte fått några som helst restriktioner om att jag var isolerad, inga anvisningar om vad fick och inte fick göra - jag hade haft överhuvudtaget inte talat med någon i det skift som gick på på morgonen. Kvinnan som kommenderar mig skämmer ut sig, kollegorna skämmer ut sig genom att inte ingripa och man skämmer ut sjukvården i Ystad. Jag bävar för att ha med dem att göra igen - dessvärre är sannolikheten stor att det ändå blir så. I samma veva får jag ett SMS från Annelie: "Vad är det som händer?"

Snart ljusnar horisonten. En vanlig civilcerad, vänlig människa, som jag vant mig vid att de är inom vården, kommer för att lotsa mig till akutvårdavdelningen. Jag får en isoleringscell, höll jag på att säga, och kan pusta ut. Efter en stund kan Annelie ansluta. Jag får höra historien om hur samma förfärliga människa, på gränsen till handgripligt, hindrat henne från att gå in till mig på akutmottagningen (vilket inte varit något som helst problem vid tidigare tillfällen). Resignerat bad hustrun om en hälsning till mig att hon var utanför, av någon fullständigt obegriplig anledning var det ingen som framförde det till mig. Jag vill säga att hela upplevelsen vid akuten i Ystad är så totalt skild från mina erfarenheter av andra delar av sjukvården, ja egentligen från akuten i Ystad också, att jag antar att detta är ett rent personproblem. Effekterna är förödande och problemet borde åtgärdas snarast. Jag överlåter det med varma händer till vem som helst. Själv har jag fullt upp med egna problem.

På vårdavdelningen fick jag två välbehövliga påsar blad, eftersom mina blodvärden var usla. Natten förlöpte utan några incidenter och jag kunde skrivas ut på tisdagsmorgonen.

Jag ringde hem till Annelie. Hon behövde litet tid på sig. Det passade utmärkt eftersom jag fått ett SMS från optikern att mina nya glasögon var klara. Jag promenerade genom Ystad. Väl hos optikern kände jag att nog varit en aning övermodig. Kallsvetten bröt fram! Då kom tanken att det skulle inte vara så förtjusande att tuppa av i glasögonbutiken och vakna upp på akuten. Jag satte mig på en stol, lät några gå före mig och andades djupt. Efter en stund återfick jag kontrollen och fick mina glasögon tillpassade och betalda.

Sedan över 10 år kanske 20 har jag haft oinfattade glasögon och trivts väldigt bra med det. Denna gång tyckte jag ändå att det skulle vara trevligt med en båge för omväxlings skull. Jag hittade ett par av min favoritdsigner, Sand.

Är gubben fåfäng? Javisst! För säkerhets skull köpte jag även ett par oinfattade.

I morgon bär det av till Lund igen och inläggning till lördag om allt går enligt plan.

Domens dag.

2011-11-09T08:47:00.000+02:00

Så sitter vi i bilen, Annelie och jag. Dimman är tät, men med erfarenheter från förra året har trafikverket fått upp bambupinnar sedan drygt en månad. I Bollerup får vi stanna till för en velande andfamilj, som vill både gå över gatan och inte. Det känns avspänt med tanke på hur dagen startade. Vi kör lugnt utan bilradio. Vi hinner gott och jag blir dumpad i foajén. Jag hinner till och med under kontrollerade former, eftersom jag har lokalkännedom, gå och spy, även om jag får skynda på stegen i höjd med pressbyrån. Befriande men litet pressande eftersom jag först av allt ska röntga tänderna.

Jag har varit där förut när jag var inlagd, kavat förklarade jag då för mina vårdare att jag jag lätt kunde ta mig både dit och tillbaka för egen maskin. Det slutade med kallsvett, spypåse, frossa och rullsäng - lunginflamationen hade brutit ut. Återseendet med tandröntgen var därför litet spänt. Kliniken är rough, öststat, snäppet under flådiga privattandläkarmottagningar. Röntgenassistenten har en omisskänlig rysk accent under den perfekta svenskan. Kontextuell perfektion? Och jo, det är samma kvinna, som vid mitt förra nesliga sammanbrott. Hennes frågor var ängsliga, förberedelserna nevöst minutiösa - vi genomförde den rutinartade röntgenundersökningen utan några incidenter. Bilderna ställs till tandläkarens förfogande och honom ska vi träffa senare.

Nu låg vi på plus mot schema. Lunds lasarett var nybyggt när jag först kom till Lund i slutet på 60-talet och, tyckte man då, gigantiskt. Idag är trångboddheten huvudproblem, liksom i Malmö. Jag är särskilt imponerad av foajén. Den har verkligen många uppgifter att fylla. Ankomsthall för de som söker vård. Rastutrymme för konferenser och kongresser. Vänthall för transporter. Dagrum för inlagda. Restaurang. Mötesplats. Fikautrymme. Med mera, med mera. Jag upplever den verkligen som trivsam. Jag har suttit där många gånger när jag tröttnat på det enahanda livet på avdelningen. Man får en doft av det normala livet. Sitta och titta på folk är hur spännande som helst och blandningen är enorm. Att få in så mycket funktion, behålla atmosfär och trivsel, god estetik, bra ljus, inget buller, det är riktigt bra arkitektarbete.

Den lilla tidsluckan i vårt späckade schema är som gjord för fika. Jag har under veckor kartlagt området och vet att de bästa wienerbröden finns i restaurangen. De är faktiskt bland de bästa jag smakat, frasiga med lagom mycket fyllning.

Jag vet också att latten är mycket godare på Pressbyrån på andra sidan "gatan". Det funkar så bra att det är inga som helst proplem att köpa wienerbröd på restaurangen och kaffet på Pressbyrån.

Eftersom jag använt

Jag antar att ingen blir förvånad över att jag är motståndare till en import av en amerikaniserad Halloween, som tränger ut vår mer stillsamma Alhelgona helg, där vi hedrar och kommer ihåg våra döda.

Därför en klar pluspoäng till de söta spöketlabanbakelserna!

En ljuvlig kopp kaffe och ett delikat wienerbröd!

Ska man säga något positivt om en kris, som den vi genomlever, är att man kommer närmare varandra. Vi har levt ihop 40 år och de senaste, sedan vi skaffade Gästis, i knät på varandra. Nu känns det igen naturligt med en liten kram, hålla i handen och en smekning på kinden. Invändningen att priset är för högt kan möjligen resas.

Så raskt till nästa punkt på listan, belastningslab för Iohexol clearance, vilket betyder njurfunktionsundersökning. För min del hade det räckt utmärkt om de sagt det sista. Här möter vi igen en ambassadör för svensk sjukvård. En kunnig och engagerad sjuksköterska som vet vad hon håller på med. Hon tar prover och får svara på frågor, som jag hittills inte fått svar på. Jag frågar henne helt enkelt hur stor njurfunktion man behöver för att kunna leva ett normalt liv utan restriktioner. Lika enkelt svarar hon, att man har en betydande överkapacitet och ligger man på 70% så är det strålande, men man klarar sig mycket bra på 50%. Det är ju inte alldeles ovanligt att den ena njuren doneras. Hon injicerade jod som sedan filtreras genom njurarna. På eftermiddagen kommer vi tillbaka och då tar hon ett blodprov och får ett exakt mått. Eftersom hon är engagerad, trevlig och vi talar om donationer ställer jag frågan till henne, som jag gått och funderat på länge: "Tror du att de är intresserad av organ från en cancersjuk gubbe?" Ärligt svarar hon att det tror hon inte - men ångrar sig sedan, men framförallt tycker hon att det är en bra sak för anhöriga, att man tagit ställning. Till det kemiska laboratoriet återkommer vi under eftermiddagen.

Nästa station är tandkirurgen. Det är litet som orientering, hitta rätt adress utan att tappa tid. Käkkirurgen missade vi eftersom det låg i ett annat hus, faktiskt där det förr var BB och där Jonas är född. Vi klarade tiden. Att undersöka tänderna är viktigt för den fortsatta behandlingen. Inför stamcellstransplantationen tas immunförsvaret ned ytterligare. Tänderna är en välkänd källa till infektioner. Det visade sig att en pågående rotbehandling ställer till problem. Man vet inte på ett år om det blir framgångsrikt. Jag fick en rekommendation, på gränsen till en order, at en kindtand ska dras ut. Så visst de andra finns på plats, det har ingen betydelse för förmågan att tugga och ingen estetisk betydelse. Inga problem från min sida - dra ut!

Nu har vi en lucka i programmet, tillräcklig för att vi ska kunna få litet mat i oss. En stillsam förhoppning är att maten skulle vara i klass med miljön - det är den inte. Det är inte lätt att misslyckas med korv med mos eller pasta med ostsås, men man hade lyckats, att misslyckas alltså, med bägge. Jag är bortskämd men inte kräsen. Jag är uppvuxen med äcklig mat. Min mamma var en hemmafru som överhuvudtaget aldrig utvecklade några som helst färdigheter i matlagning, hon höll konsekvent en låg, på gränsen till usel, nivå. Detta kan jag vara tacksam för nu, det gör att jag utan problem kan sleva i mig en portion när maten är äcklig. Bortskämd blev egentligen först när vi skaffade Gästis för drygt sju år sedan. Jag tycker ändå att det är märklig att man alltid prioriterar ett lågt pris framför kvalitet, smak, ätlighet och snygg presentation. Visionen om "Matlandet Sverige" känns ack så avlägsen. Fördelen med att maten är äcklig är att måltiden går fort och man kan göra något annat. Det finns fin konst, som jag nu får tillfälle att visa Annelie.

Konstföreningen Sesam hade en utställning i min smak med Malmökonstnären Stig Espe Olsson. Ett ödsligt vardagsmåleri, som för mina tankar till Edward Hopper. Tavlorna säljs till överkomliga priser. Naturligtvis var denna utställning slut, jag fick beskriva målande.

Då tog vi tillfället i akt och tittade på Trefaldig Vision av Valter Bengtsson utanfför bilioteket på andra våningen.

Åter till hälsan, eller rättare sjukdomen. Dags att se hur lungorna mår, inte minst efter den traumatiska upplevelsen med lungödem. Här var det fråga om att tömma och fylla lungor, med och utan tillsatser. Det är svårt att tänka sig hur jobbigt det är att verkligen blåsa ut varenda gnutta luft man förmår. Som vanligt inga direkta besked, men jag blev inte inlagd och fick inte körförbud.

Knappt har jag hunnit pusta innan det där dag att ultraljudsundersöka hjärtat. Med hjälp av ny teknik är det inte längre svårt att gå vilse på en yta stor som en knytnäve. Jag hoppas att doktorn har bättre orienteringsförmåga än den jag, som åskådare, kunde mobilisera. Det var en doktor under utbildning så "den riktiga" kom för att kontrollera och kvalitetssäkra.

Så vidare till basen, hematologmottagningen. Detta är den första förberedda och samlade informationen vi får från deras sida. Ett tidigare samtal har jag skällt till mig, och det var bra om än litet spänt, av förklarliga skäl. Nu börjar förberedelserna för stamcellstransplantationen. Informationen avses vara framåtriktad men vi inleder trots detta att ordentligt tala igenom detta med smärtlindringen, som för min del inte var den bästa av upplevelser. Doktorn är ganska säker på att smärtorna är en biverkan av cellgifterna. För att kunna utesluta att det är ytterligare en åkomma beställs, för säkerhets skull, en skiktröntgen. Denna läkare tar på sig att vara kontakt även för smärtorna och det känns väldigt skönt. I praktiken, i mina ögon, blir han behandlingsansvarig läkare i stället för den formellt utsedde, som jag aldrig träffat.

Jag inser att jag bedömt tyngden i transplantionsbehandlingen litet för lätt. I jakten på mätbarhet har jag själv satt in att jag befinner mig halvvägs i den totala behandlingen. Så är det inte, transplantationen är mer omfattande än så. Ett annat misstag är att jag tänkt mig ett ordentligt uppehåll innan fas två sätter igång. Så är det inte, den drar igång redan på torsdag, om inget tillstöter får man alltid tillägga. Vi, både Annelie och jag, är djupt tillfreds med att ha träffat en läkare av kött och blod, som går att tala med, som förberett vårt möte och som avsatt tid till att träffa oss.

Nästa programpunkt är möte med den sjuksköterska på hematologen som ansvarar för planering och samordning av transplantationen. Hon är en erfaren och strukturerad människa. Jag uppskattar att hon skrivit ned tidplanen, ett körschema, som jag efterlyst från behandlingens start. Jag får direkt förtroende för människor som vågar säga och informera om hur det är tänkt. Jag begriper att det naturligtvis att det blir annorlunda om förutsättningarna förändras. Att avstå från att informera eftersom man inte kan vara säker på hur det blir är ett obegripligt förhållningssätt, som vi dessvärre stött på flera gånger tidigare.

På torsdag påbörjas "Mobilisering och skörd av perifera blodstamceller". Detta tar tio dagar. Först inläggning och behandling med cytostatika. Enligt plan hemskrivning på lördag. På tisdag börjar jag behandling i hemmet, jag kommer att själv få ta en spruta per dag under en knapp vecka. Måndag 21 nov är det dags att skörda stamceller. Allt blod kommer att köras ut i en maskin utanför min kropp, stamcellerna "silas" och blodet återbördas till kroppen, detta sker tre gånger. För att klara flödet och anslutningen går de in i en ven i ljumsken. Stamcellerna fryses ned till 150 grader i flytande kväve.

Avslutande behandling, "Högdosbehandling", påbörjas den 6 december. Jag skräms en aning av beteckningen "högdosbehandlinge", vad är det jämfört med vad jag gått igenom hittills, som jag inte upplevt som lågdos. Den 7 får jag en cytostatikabehandling och torsdagen den 8 december får jag tillbaka mina stamceller, förhoppningsvis tinade.På detta följer en vård då jag är inlagd under tre veckor. Skälet till den långa vårdtiden är att immunförsvaret i princip är eliminerat. Skulle kroppen bygga upp det på egen hand skulle det ta evigheter, med hjälp av stamcellerna går det mycket snabbare och jag är utsatt för infektionsrisk under mycket kortare tid.

I ett tidigare blogginlägg berättade jag svårigheten med att inte kunna planera. Jag berättade också hur jag muntrar upp mig genom att se fram emot sådant som händer utan min planering. Jag blir moloken när jag ser att julhelgen inte kommer att tillbringas med familjen utan på Lunds lasarett, det gamla skillingtrycket blir aktuellt igen (Thomas Di Leva denna gång).

Nu hastar vi upp på kem lab. Det är dags att genom ett blodprov fastställa hur mycket njurarna orkat att filtrera och rena sedan i morse.

Åter till hematologen! Vi avslutar vårt digra lundaprogram med ett gäng blodprover. Så vänder vi mot Hammenhög. Det kan te sig underligt från ett utifrånperspektiv, men vi är överens om att vi haft en härlig dag tillsammans, Annelie och jag, i Lund. Dödströtta, ja, men det gör det bara godare att komma hem.

På fredagen ringde doktor Stig och talade om att alla resultat var bra och det är grönt att köra vidare enligt plan. Jag ställde frågor om njurfunktionen, eftersom det är den som ställt till mest oro. Den är nu 50% och kommer att förbättras ytterligare. Det är väldigt skönt att höra att jag kommer således inte att handikappas av dåliga njurar. Ett hot mot tidplanen skall snart dyka upp, men det ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Hammenhög lyser.

2011-11-05T13:35:00.001+02:00

I går kväll bröt det loss, invigningen av Österlen lyser. Platsen var Hammenhög som blev årets ljusby 2011.

Utmärkelsen förpliktigar och ett stort arbete har lagts ned av en grupp inom Byalaget. På torget samlades en ofattbar massa människor. Jag är ingen van räknare men nog var det över 1 000 människor där. Naturligtvis har jag aldrig sett så mycket folk i Hammenhög och det var en mäktig känsla.

På torget värmdes vi upp av ett gäng flickor som dansade på Malmqvists trappa. Ylle-Jan, byalagets ordförande, kraxade efter bästa förmåga i en megafon, nästa år får han skaffa fast ljudanläggning!

Byn var upplyst av den enkla men geniala anordningen, marshaller i botten av en kulört plastshink. I och för sig var detta, tror jag, det första året man kunde tända och behålla lågan på fristående marshaller. Vädret är för årsstiden fantastiskt.

Den fasta belysningen av träd är vacker. Det hade varit fint om gatljusen runt torget varit släckta. Jag hörde att kommunen tar 1 500 kr för att släcka dem. Min mening är att de hade en aning otur när de tänkte där! Byalaget företräder invånarna i byn, som i sin tur betalar en hel del i skatt till kommunen. Då känns det befängt och mer än gnidet att man ska ta ut avgift för släcka en stund. Kanske vi invånare har rätt till ersättning varje gång gatlyktorna slocknar?

Avslutningsvis, på torget, tändes en eld runt statyn. Musik i gränstakterna mellan tysk techno och Jean Michelle Jarre (light) lockade fram en vågrörelse i publiken. Tyvärr tillåter vare sig min fotoutrustning eller skicklighet som fotograf att vidare dokumentera i bild.

Långsamt slingrade sig en mäktig lysmask från torget bort mot silon. Barnen hade utrustats med självlysande stavar och vuxna med facklor. Jag var litet yr och omtumlad av att ha lämnat min sjukbubbla. Efter en stund kom Anna och stack sin arm under min, medan Julius valt att sova i sin pinnavagn.

Silon var mystiskt belyst och olika rymdföreteelser projicerades på den mäktiga betongväggen. Jag fick storstadskänsla, detta är ett arrangemang för Vattenfestivalen, Göteborgskalaset eller Malmöfestivalen. Men varför inte i en by på landet? Publiken finns definitivt. Den enkla förklaringen är nog att oftas saknas de stora byggnadsytorna. Men Hammenhög har som bekant allt, annars ordnar vi det!

Så själva huvudattraktionen! Claudine dansar på fasaden, med ufon som projiceras. Oerhört suggestivt och fantasieggande och till detta specialskriven musik. Nycirkus, avancerad ljuskonst och nyskriven livemusik i Hammenhög på den gamla silon! Fantastiskt för barn och vuxna. Enligt min mening måste årets ljusby 2012 redan vara avgjord. Programmet fortsatte, i kyrkan, garaget, Valnöt och Kaprifol och på Hammenhögs gästis. Den krasslige gästgivaren satte däremot punkt efter silon och gick omtumlad hem.

Österlen lyser fortsätter idag lördag där ett 40-tal byar visar det bästa de kan med anknytning till ljus. Hela programmet hittar du på http://www.osterlenlyser.se/

Jag bilägger min text från programbladet/Byabladet i Hammenhög. Den har fått gillande från skollärare Nilsson, vilket jag uppskattar mycket. Skolläraren tillhör definitivt de byäldste, som ska aktas och respekteras (inom rimliga gränser).

Ett stort tack till gruppen som genom kreativitet, arbete, gott handlag och envishet tagit fram det fantastiska programmet och sett till att det genomfördes på ett excellent sättt.

Vad gör de i mitt huvud?

2011-11-05T01:27:00.001+02:00

Under de senaste månaderna har driftansvaret för min kropp delats mellan Region Skåne och läkemedelsindustrin, och jag har just inte haft några synpunkter på det. Nu har vi kommit till en punkt där det finns skäl att ställa frågan - hur har det gått? I den planlagda behandlingen är grundförgiftningen avklarad. I tre kurer med fyra behandlingstillfällen i vardera har cellgift, stereoider, antibiotika, blod, näringslösning och profylaxmedicin tillförts min kropp i frejdiga mängder. Om allt gått enligt plan skulle jag vara nästan fri från cancerceller just nu. Det är en spännande tanke!

Igår var jag ganska eländig. Inte konstigt i sig, efter tre giftkurer ska jag rimligen vara fysiskt körd i botten. Immunförsvaret finns bara till namnet. Som illustration av hur jag upplever mig, utgår jag från Barbro Lindgrens litteräre hjälte; Dartanjang. En gubbe, förvirrad, armar och ben som en streckgubbe, vid sidan av och dessutom håret på ända! Men också fri som en fågel, fantasifull och stark, som en tok!

Jag gillar inte hur alla muskler försvunnit ochatt huden hänger som en skrynklig tompåse. Jag klagade när jag träffade doktorn. Han gjorde klart att kortison är en nedbrytande stereoid - käkar muskler. Jag kan alltså inte göra så mycket åt det eftersom ordinationen har varit kortison i mängder. Jag antar att man på sikt kan gå till Hammenhögs nya gym och fylla de tomma påsarna med muskelmassa.

Ni som följt mig på bloggen har sett hur jag byggt en skyddande grotta för mig under sjukdomstiden. Den är möblerad med positiva tankar och dekorerad med förhoppningar och drömmar. Allt har fungerat så fantastiskt bra att jag nästan börjat ifrågasätta min egen trovärdighet.

Så kom chocken! Det var som om någon kastat en handgranat in i mitt skyddsnäste. Plötsligt fick jag ont, inte "det går om till du gifter dig ont", utan riktig smärta. Jag har aldrig haft smärta i närheten av detta. Söndagsnatten blev en bita ihop och kvidanatt utan sömn. En molande smärta genererades i underbenen, nedanför knäna. Det är kusligt och man känner sig oerhört utelämnad och ensam. Den påföljande dagen var smärtan försvunnen, även om jag var trött och påverkad av nattens prövningar. För ordningens skull ringde jag till basen för min sjukdom, hematologen i Lund. Jag berättade om smärtupplevelsen och fick frågan om det var likadant i bägge benen. Det var det, och därmed uteslöts blodpropp.

Måndagen gick och jag var så glad och tacksam att ha sluppit smärtor. Läggdags vid 23. Då kommer den, fullständigt oväntad och objuden, smärtan. Jag klarar inte att ha ont på denna nivå, samtidigt som jag inte ville vara sjåpig och ställa till besvär. Efter att ha analyserat läget, eller rättare sagt ältat problemet fram och åter, väcker jag kära hustrun klockan tre. Jag tror att mitt lilla motstånd att kontakta sjukvården kan relateras till den tid barnen var små. Jag tror att vårdcentralen satte sin elakaste medarbetare att ta telefonen och i första hand hindra att någon kom dit. Nåväl - nu ringde Annelie 112 och redogjorde för situationen.

Efter en dryg halvtimme kommer Leif och Micke i sin ambulans. Detta är sjukvårdens grovarbetare, som har min största respekt och högaktning. Den trygghet man känner i en utsatt situation är värd hur mycket som helst. Jordnära konkreta frågor, i mitt fall en välriktad spruta, som lyfte undan allt vad smärta heter och på det transport till akuten i Ystad. I den den kargaste av sjuksalsmiljöer lämnades tålmodigt blodprov och information om sjukdomshistorien. (Jag har sedan tagit reda på att alla inom region Skåne kan läsa varandras journaler. Men det är litet trixigt.) Annelie fick hålla till godo med en plåtstol, lika ful som obekväm.

Besöket bestod i provtagning, väntan, mer smärtlindring och ett recept på mirakelpiller. Vi lyckades tigga till oss en kopp te och en ostmacka, som får godkänt enbart på grund av hunger.

Det visade sig att de medskickade tabletterna var verkningslösa. Under kvidande fick jag underhand instruktioner att fyrdubbla den ordinerade dosen, med samma klena resultat. Eftersom onsdagen var en mycket viktig dag, med diverse undersökningar i Lund hela dagen, valde vi att åka in till Ystads lasarett och träffa doktorn in real life, som folket på nätet säger.

Det var en både rar och kompetent läkare. Hon misstänkte, som jag själv också gjort, att smärtorna var att hänföra till biverkningar av medicin. Att jag inte haft ont tidigare kan bero av att en viss mängd måste aggregeras i kroppen, innan den säger ifrån. Dessutom menade hon att den medicin, som förskrivits, inte tränger ut i de allra finaste nervtrådarna, vilket förklarar att den blev verkningslös.

Att jag fick tre medel, som alla är morfinliknande, är inte alldeles lätt för mig att hantera. Jag är född och uppväxt i en tid innan narkotikaanvändning blev något av en folkrörelse. Kanske har jag en överdriven beröringsskräck till allt vad narkotika heter, men det tänker jag fortsätta med. Det känns alltså inte helt bekvämt och avspänt att knapra i sig morfin. Det är också förvirrande och otryggt att det plötsligt spelas in en delbehandling från ett annat sjukhus och en annan doktor. I samband att man skrivs ut från inneliggande patient till dagpatient ska en behandlingsplan upprättas, med en behandlingsansvarig läkare. Jag har en sådan, även om jag aldrig sett den och aldrig fått äran att träffa den behandlingsansvariga läkaren. Jag kanske framstår, som mer än lovligt mesig, men jag kan inte fråga efter något, som jag inte känner till. Jag har täppt till mina kunskapsluckor i detta avseende i efterhand. Man kan tycka att detta med smärtlindring borde finnas med, som tillval, i behandlingsplanen. Inte är jag den förste cancerpatient som har ont.

Ytterligare en komplikation för min del är att jag inte på något sätt var insatt i modern smärtlindring. Min föråldrade syn på området kan väl närmast kalla bedövning. Ont i en tand - lokalbedövning - åtgärd - smärtstillande medel av olika potens, att använda vid behov under läkningsprocessen. Modern smärtlindring förefaller vara en frikopplad disciplin, där man oavsett orsak går direkt på hjärnan stänger av vägarna för smärtimpulser med hjälp av ett batteri av mediciner. Jag ifrågasätter vare sig riktighet eller effektivitet i den moderna smärtlindringen, tvärtom har jag läst ett den är utomordentlig. Däremot tycker jag att man kunde offra fem minuter till information av en sjuk gubbe.

Onsdag morgon, inför den stora dagen i Lund, där utfallet av behandlingen hittills ska utvärderas, vilka skador på olika organ jag fått och förutsättningar för fortsatt behandling fastställas, drabbas jag av en mental härdsmälta. Sjuktransporten ska komma klockan sju. Jag stiger upp klockan fem, eftersom jag ändå är vaken, allt tar litet längre tid när man är sjuk och det är gott att kunna låta det göra så. Allt som sker ryggradsmässigt fungerade utmärkt; tio minuter efter fem sitter jag tvättad, tandbortstad, påklädd och klar i en fåtölj. Då kommer det över mig. Jag kan inte tänka, som jag brukar. På ett märkligt sätt kändes det som de hade delat mig, eller min personlighet, och behållit en del. Jag satt som paralyserad i min fåtölj, halvt bedövad medan tanken, eller vad det nu var, for runt och letade efter det som fattades. Paniken växte, ja riktig panik, och hela känslan av kontroll, självförtroende och mental styrka rann av mig. Klockan sex ringde klockan och Annelie vaknade. Naturligtvis undrade hon hur det var fatt och jag försökte beskriva det så gott det överhuvudtaget var möjligt. Utan någon som helst tvekan säger den kära, kära, hustrun: -Jag följer med. Vilken fantastisk känsla att kunna lämna över ansvar. Det var som att alla moln skingrades. Och jag avbeställde sjuktransporten. I stället åkte vi i egen bil. Vi hade, vilket kan låta märklig, en riktigt, riktigt trevlig dag tillsamman på SUS i Lund. Detta ska jag berätta mer om sedan.

I efterhand kan jag säga att smärtlindringsäventyret känns fortfarande väldigt obehagligt. I samråd med läkaren har vi bestämt att vi snarast, med början redan i morgon, ska trappa ned dosen. Det känns nödvändigt att förfoga över hela sitt intellekt. Strängt taget ligger hela upplevelsen utanför behandlingen, det är en gren, ett paket för sig, som inte har med behandlingsresultatet att göra. Jag har svarat bra på behandling och smärtlindringspaketet får gå i soporna och finnas kvar endast som en erfarenhet.

Planlöst.

2011-10-26T06:55:00.001+02:00

Det är två månader sedan jag blev sjuk, eller rättare sagt diagnostiserad, som drabbad av Myelom, en cancerform i benmärgen som degenererar blodet. Jag har tidigare beskrivit olika faser i mitt tillstånd, från överlevnad mot ett normalt liv. Jag blev förvånad att jag faktiskt varit sjuk så länge. Förloppet följer inte ett traditionellt sjukdomsförlopp, där man upplever att man successivt blir litet kryare. - Jo först blev jag mycket kryare när man satte in medicin mot alla taskiga värden som uppstått som sekundär effekt av Myelomet. Efter det har terapin bestått i att bryta ned, döda cancerceller och oundvikligen en hel del nyttiga, fredliga celler. Mycket av medicineringen är profylaktisk - skydd mot skadeverkningar av cellgiftet.

Jag har tidigare talat om nödvändighet och nytta av att skapa rutiner och struktur i det dagliga livet och att leva så nära sitt normala liv, som det bara är möjligt. Efterhand kan en del av de mest konstruerade pseudorutinerna skippas och utvecklas. Detta kommer naturligt av att man får möjlighet att bo hemma och vårdas i öppenvård.

Min favoritrutin är nog frukosten, som intas kl 08.00. Då har jag suktat sedan 6.00. Det förvånar mig att jag börjat lägga vikt vid en snygg presentation och ett närmast rituellt genomförande. (Sådan var jag inte förr.) Först ett stort glas äppelmust från Östra Sönnarslöv, gott, nyttigt och nödvändigt för att skölja ned medikamenterna. Fruktyughurt med müsli. Gärna ett färskt ägg, koktid 4,5 minuter, med Kalles kaviar till! En skiva kavring, med leverpastej alt skinka, ljust bröd med ost och ljust bröd med "crunhy" jordnötssmör och plommonmarmelad. "madorna" upplagda på en favoritassiet, Allmoge, från Gustavsberg. Två muggar kaffe, Valters, tillagat i percolator. Utbrett till höger Sydsvenska Dagbladet
Snällposten (nystruken). Till vänster sitter gästgivarehunden Doris, hängivet tiggande - frågan är ju fri.

När de tvåbenta ätit är det dags för den fyrbenta. Jag har klockat henne, 45 sek för dagens halva kaloriintag! Inga som helst krav på finesser. Så dags för morgonpromenad. Jag försöker gå med, men orkar inte varje dag. Hematologens goda märke skyddar mig, häromdagen kände jag mig under promenaden litet hängig, som av en slump ringde mobilen. - Hej, Malin på hematologen! Kan du komma ett par timmar tidigare till behandlingen i morgon? Doktorn tycker att du ska ha litet blod! - Visst!

Provtagningarna sker i allmänhet i samband med mina behandlingsbesök i Lund. Vi har nu börjat använda även vårdcentralen, och det är ju skönt att slippa åka de åtta milen, enkel resa. Med en remiss i näven ringde jag Borrby. Jag blev hänvisad till "öppen tid" men bestämde mig för att vara litet krävande. Jag informerade om, att jag numera var lycklig innehavare av venport. Jag insåg att detta innebar besvär där borta. Provtagning utförs av undersköterskor, medan användningen av venportar ligger på sjuksköterskor. Nog var det litet pust och stånk - varför kan man inte göra som man alltid gjort? Jag valde att vara tyst, eftersom jag tycker att problemet var deras. Delvis mitt, mina små hala vener har blivit ganska illa åtgångna tidigare. Om nu sjukhuset väljer att låta ett operationsteam sätta in en venport, inte alldeles gratis antar jag, så är det i alla avseendet rimligt och önskvärt att den nya tekniken och metoden ska användas fullt ut, även ute på landet. Det blev bra, man utnyttjade tillfället och utbildade flera sjuksköterskor, när tillfälle gavs.

Sjukvården har en plan för mig, och det känns skönt. På torsdag ska jag få min sista cellgiftsinjektion, om allt går som det ska. Sedan följer en behandlingsplan för skelettet. Jag är inte så illa åtgången, som många av mina medsjuka. Inga smärtsamma tumörer, som kräver kirurgi. Men det gäller att stoppa urholkningsprocessen med följande benskörhet. Detta vet jag inte så mycket om ännu. Nästa stora steg är transplantering av stamceller. Jag trodde att detta var framkantsforskning, som knappast var färdig för klinisk tillämpning. Såsom damerna läser skvallertidningar hos frisören, brukar jag bläddra i populärvetenskapliga magasin när jag är på sjukhuset. Blicken sögs till en lång och ingående artikel om behandling av MS med hjälp utslagning av immunförsvaret och nyuppbyggnad genom stamcellstransplantation, tillämpat i stor skala. Jag är, nästa vecka, kallad till en ambitiös genomgång av förestående transplantation. Information kommer!

Behandlingsavdelningen blir ett andra hem och man får en god kontakt med sjuksköterskorna, som jag tycker är alldeles fantastiska att ha att göra med. När jag satt och njöt ett dropp försökte jag, som mången gång förr, intervjua en sköterska om "vad ska hända sedan och hur lång tid kan det dröja". Inte heller nu kunde jag få något svar. Däremot fick jag en väldigt bra beskrivning av min situation: "Det besvärliga med din sjukdom och behandling är att det inte går att planera något! Och att det gäller under så lång tid." Så är det naturligtvis. Jag vet ju inte hur jag reagerar på olika behandlingsmoment. En tid hos en specialist kan dyka upp hastigt. Komplikationer kan uppstå, och så vidare... Det där vet jag ju och preparerar mig med tålamod, uthållighet och upprepar mitt mantra - jag är heltidssjuk med uppgift att bli frisk.

Ändå - jag vill åka till Stockholm och se det nya barnbarnet Frans! Men det är svårt. Det är olämpligt att so infektionskänslig sätta sig på tåget och ännu värre flyget. För närvarande måste jag vara tillgänglig för mina vårdare.

En resa till sol, värme, god mat och dryck, kultur och avkoppling står väldigt högt på önskelistan, men lågt på vad som är möjligt.

Möjligtvis skulle jag kunna nöja mig med ett glas rött och drömma resten!

Det närmaste halvåret förfaller svårplanerat. Det är viktigt att ha perspektivet framåt, jag får lägga upp en strategi. Nu ska jag inrikta mig på att längta till sådant som kommer att hända utan min planering och medverkan och tillåta mig att bygga upp förväntningar.

Senhösten med gåsmiddag är en höjdpunkt på Gästis. Kulturmat i en klassisk miljö! Vi kör gås fram till förstaadvent. Trots att gåsarna, vi säger så i pluralis här i Skåne, har blivit avsevärt dyrare väljer vi att inte höja priset. Det är trevligt att ha många gäster och bokningsläget ser bra ut. Tummen upp för lägre krogmoms - övervinster i krogar på landet är ett problem, som endast existerar i den politiska vänsterretoriken.

Efter gåsen växlas steglöst julbordet in. Vårt julbord lagas från grunden på plats. Vi dukar inte upp extra volym, för att lura ögat. Rimliga uppläggningar och kontinuerliga påfyllningar. Det är inte lockande med ett julbord som tappat fräschör.

En utmaning och högtid för våra duktiga och rutinerade kockar. I år har vi sänkt priset för att medverka till att göra julbordet också till en lokal familjetradition.

Naturligtvis kan vi förväntas oss dramatiken i snöoväder. Det är vackert och spännande i rimlig omfattning. De två senaste snövintrarna har varit för bra i det sydligaste av Skåne. Snö under fem månader! Vi får inte ett stilla snötäcke, snön fyker, drivbildning och vägarna försvinner. Under perioder är det enda fordon, som tar sig fram, bandvagnar. Detta är litet pikant under några dagar per vinter, även om det tär på kommunernas budget.

Vi ha några år haft julpensionat under själva helgen. Mycket trevligt och uppskattat av våra gäster, som av väldigt olika anledningar velat undvika att dra igång hela julhysterin i egen regi. Vi erbjuder vår fina miljö, sparsmakat juldekorerat och ordentlig satsning på julens mat. Vi har inte levererat aktiviteter utan tycker att det är upp till var och en. En trivsam stämning mellan gästerna har vuxit fram naturligt. Naturligtvis har det inneburit mycket arbete och ständig närvaro för oss i vår familj. Jonas har inte firat jul tillsammans med sin familj sedan Julius var spädbarn, och nu är han fyra. Redan under våren bestämde vi att 2011 blir det inte julpensionat. Vi kommer att ha en stor egen familjejul. Lisa, Ola, Morris och rookien Frans kommer till oss. Hur kul blir inte det! Att Emma, Erik och Tage firar hos mormor och morfar i Trollhättan må va hänt och rättvist, kanske hinner de kvista ned till oss någon dag i alla fall. Anna, Jonas och Julius har vi på plats i byn. Denna tidiga planering känns som en fullträff, också med tanke på min sjukdom.

Verksamhetsåret avslutas med vår traditionella och mycket uppskattade Nyårsbaluns. En supersupé följt av Jukeboxbal. Dagen till ära rullar vi vår dyrgrip, Wurlitzer, från baren till matsalen. Efter maten får de dansanta, det brukar vara alla, välja sina favoritlåtar från förr, allt från tryckare till klassisk rock´n roll.

Den som vill kombinera med övernattning gör klokt i att boka nu: 0414-440288.

Vi kommer också att ha öppet trettondagsafton, supé och kanske får Wurlitzern stå kvar i matsalen till glädje och gamman för de danssugna.

Turen går till Ö Tommarp.

2011-10-21T18:36:00.000+02:00

Denna tur genomfördes under sensommaren. På grund av den sjukdom jag råkade ut för har den varit odokumenterad tills nu. Det känns, som en hederssak att flytta den från surdegslistan till "Österlens mest personliga karta".

Inspiration är en konstig sak. Man kan jobba på ren inspiration och man kan inspireras av vad man jobbar med. Det finns ytterligare en kategori som saknar kontakt med begreppet inspiration - transpiration! Att bädda och städa hotellrum är en ack så viktig transpirationssyssla. Problemet är att det tar mycket tid och energi. Varken tid eller inspiration har räckt till att skriva i bloggen.

Då jag en dag av nödvändighet lämnat Gästis för att besöka tandläkaren, tog jag en liten promenad i det turisttäta Simrishamn. På torget tittade som vanligt på bokbordet. Torghandlaren John har numera också öppnat Johns Antikvariat i Ystad. Jag köpte "Att skriva reportage" av Stig Hansén & Clas Thor, Ordfronts förlag. Boken var signerad: "Till min älskade Tove." - Den enda i rätt ålder jag känner, som heter Tove, var en växelföretåndare i Huddinge kommun men det är med stor sannolikhet inte hon som avses.

Boken var ganska intressant, om än väldigt pre-Internet. Det är uppenbart att nätet måste ha revolutionerat reportageskrivande. Det utfärdas en generell varning för att skriva intuitivt - det duger inte. Tråkigt tyckte jag och la boken åt sidan.

Stärkt och påläst packar jag Doris i bilen för att klä av Östra Tommarp (intuitivt). Detta var en betydande dansk stad under medeltiden, tills klostret brann och Hansan vuxit sig stark. Simrishamn med sitt läge vid havet övertog Östra Tommarps roll. Efter detta har fler dråpslag drabbat byn; omdragning av landsvägen och nedläggning av tågstation.

Detta med ortsnamn kan vara litet förvirrande. Östra Tommarp - var ligger Västra Tommarp? Var ligger Stora Edet? Östra Frölunda och var ligger Herr Alstad? Så funderar jag ofta när jag ser en viss typ av ortsnamn.

De flesta av oss som har hus, hund eller häst på Österlen har besökt JHL, Järrestads Härads Lantmannaförening.

Den inte särskilt vackra exteriören rymmer en ytterst välsorterad diversebutik för livet på landet.

Eftersom jag varit en tämligen stor byggherre under renoveringen av Gästis har jag nyttjat annan byggvaruleverantör, eftersom JHL tycks tro att rabatter är endast något man odlar tulpaner i. Men för stöd- och nödköp är JHL oöverträffat.

Öppettiderna är litet säregna om man ska tro på skylten, men det ska man nog inte.

Man kan tänka sig att JHL med tanke på vädret haft en lysande sommar. I vanliga fall drar de oändliga sandstränderna folk, men i år kan man ants att folk lagt tid på sina hus och trädgårdar. Sommaren med alla delårsboende är en bra tid för byggbranchen. Då ska allt som borde gjorts vid, för länge sedan, åtgärdas.

Medan vi står där och filosoferar, Doris och jag, dyker JHLs stjärnsäljare upp. Bengt Borg har svårt att skiljas från sin arbetsplats trots att han uppnått pensionsåldern.
Det är alltid kul att slå käft med Borg. Med sitt smorda munläder och ofta litet spets i repliken, blir han sällan svaret skyldig.

Eftersom klockan är 19 och arbetskamraterna sedan länge gått hem får Borg den ansvarsfulla uppgiften att låsa grinden.

Jag häcklar honom med frågan om han jobbar långsammare än de andra eftersom han är så mycket senare.

Svaret blir, svar får man alltid: Här ser du en som slutför arbetet innan han går hem!
Tro det!!

Det kan inte nog betonas vad en järnvägsförbindelse betyder för landsbygden. I detta avseende tillhör Ö Tommarp förlorarna. Hållplatsen är nämligen nedlagd. Spåret klyver byn. Det gamla stationsområdet består i dag av ruffiga silos och betongmagasin. En del gamla stationsområden med faluröda godsmagasin är vackra och nostalgiska. Ö Tommarps är bara ett sår!

Stationshuset har renoverats och verkar vara en privatbostad. Det ser prydligt ut, om än inte lika monumentalt, som de gamla präktiga tegelhusen på stationerna i de andra byarna längs järnvägen.

Jag nämnde att landsvägen dragits om och det präglar byn i stor utsträckning. Här finns massor av fina gamla hus och bymiljöer, konverterade affärer och välskötta trädgårdar. Jag får intrycket av att en de bofasta dominerar.

Jag tycker att det är fascinerande att stöva runt och fundera över hur livet var i by, som denna när den gick för fullt.
Kan vi föreställa oss revolutionen när telefonen kom till byn?

En lokal växel med en dam, som var spindeln i nätet, inte bara tekniskt utan även socialt. Jag kommer ihåg från min barndom, när man högtidligt begärde "240". - Nej dom är inte hemma. - Var är dom.

Jag hittade ingen Bredbandsgata!

Lantbrukets dominerande betydelse är inte att ta miste på. Gamla Mejeriet är ett praktfullt hus från tiden innan producentkooperativen och centraliseringens tid.

Jag har en liten anmärkning mot typsnittet i skylten. Det känns inte autentiskt.

En grafisk designer hade kunnat ge ett gott råd.

Om nu designern drog ut i fält så har jag ännu ett uppdrag i jordbruksnäringen.

Jag vill nog tro att Doris skulle bli väldigt akut sjuk innan jag bemödade mig att dechiffrera skylten och uppsöka praktiken.

Jag skulle rekommendera en snygg snygg skylt från Skillinge Emalj.

Medan Hammenhögs Frö har schabblats bort (ja jag blänger surt på Lantmännen), har Skånefrö en tung etablering i Ö Tommarp. Hur många anställda man har har jag inte enkelt kunnat luska ut. Däremot gläds jag att man satsar mycket på miljöinriktat utvecklingsarbete. Revansch för Lantmännen!
Innan vi lämnar Ö Tommarp måste vi vi gå år tillbaka i tiden till 1955. Då stod Tumavallen rustad och klar. En präktig Art Deco-inspirerad portal står redo att möta publiken inför helgens hemmamatch.

Man tänker på de gamla brukssamhällena, Degerfors och Åtvidaberg där idrottsplatsen var hjärta i samhällena och fotbollen religion.

För egen del kommer jag ihåg hur jag, som engagerad pojklagsspelare i Nättraby GOIF på fredag cyklade till anslagstavlan i centralorten och kollade om jag var uttagen (1 mil enkel resa), sedan samma tur till match på söndagen, så den efterlängtade matchen. Konditionsträningen var inget större problem.

I Ö Tommarp verkar man nu för tiden inte kunna få ihop ett fotbollslag. Idrottsplatsen är omgjord till eller kompletterad med en hundkapplöpningsbana.

"Anorektiska vinthundar jagande en tygtrasa i den fasta övertygelsen att det är en kanin. Hur dum får man vara?" - undrar Doris, och vägrar gå ur bilen.

Själv kan jag tänka mig att det är en litet spännande upplevelse, en speciell atmosfär. Jag är osäker på om det är tillåtet att spela på hundar - även om jag inte känner något som helst sug efter att göra det. Å andra sidan har jag aldrig i mitt liv spelat på hästar heller.

På området ligger också Bygdegården. Där uppförs årligen den lokalt världsberömda Tommarpsrevyn. Vad jag förstår är det en genomarbetad och uppskattad föreställning.

Amatörensemblen stärks upp med något proffs, över åren ser jag namn som Beatrice Järås, Tommy Juth, Michael Neuman och Berit Carlberg.

En del i den parkliknande anläggningen utgörs av vatten. Vackert, men skulle som mycket annat, i det offentliga rummet, må bra av litet ans och underhåll

Kortisonspeed igen.

2011-10-18T05:19:00.002+02:00

Jag kom att tänka på att även gästgivarhunden Doris lider av en kronisk sjukdom, Addisons sjukdom, som för övrigt kan drabba även människor. Hon har en defekt i binjurarna, som innebär att hon inte kan producera hormonet kortisol. Behandling - tillförsel av kortison. Sådan husse sådan hund! En gemensam biverkan har vi - aptit. I övrigt verkar kortisonet på Doris väldigt avslappnande. På bilden i sitt favoritläge på rygg i den omklädda designsoffan - hundar är väl också människor?

På mig har kortisonterapin en helt annan inverkan, idéer rusar genom huvudet, inget genomförs, det kommer ju nyheter snabbare än på Facebook. En läkare avrådde från att göra fastighetsaffärer, när man medicinerade med kortison i de doser jag får. Ett par nätter, när kortisonet gått ur kroppen efter förra kuren, har jag haft något som liknar nattsömn. Det var en angenäm återupplevelse och då vet jag att den finns där någonstans. Jag kan sitta lugnt mitt i natten, när ni andra sussar gott, och blogga litet grand.

Den avslutade kur 2, genomfördes utan komplikationer. Visst, tröttheten är där, men det är ingen komplikation utan en förutsedd konsekvens. Det känns skönt när man får en veckas återhämtning. I synnerhet när vi som nu haft ett fantastiskt höstväder på Österlen, sol, måttlig vind och hög luft.

Det ska inte förnekas att det känns litet tungt att som igår åka in till Lund, ge sig in i kur 3 och brytas ned igen. Å andra sidan är det så skönt att veta att detta är den avslutande delen i grundbehandlingen, om allt går enligt plan. Det återstår mycket efter detta, vad jag förstår. Kontroll av organ, stärka skelettet och inte minst stamcellstransplantation. I mitt huvud har jag målat upp tre faser. Den första var rent livsuppehållande och är framgångsrikt avklarad. Den andra är tre kurer för att få död på cancerceller, och dessvärre en hel del andra celler. Den är snart avklarad. Fas tre ser jag som återuppbyggnad. Igår talade med sjuksköterskan om hur mycket jag skulle uppskatta ett körschema för hur en normal behandling genomförs. Hon slog ifrån sig, som alla andra, förloppet är så individuellt att detta är omöjligt. Hon menade också att det efterhand blir besvärligt för patienter, som börjar komma igen, att inte kunna planer. Jag känner det själv, jag skulle så gärna vilja åka till Stockholm, se lille Frans och hälsa de andra barnbarnen och deras föräldrar. Jag drömmer också om en vecka i sol och värme. God lyxig mat och exotiska viner! Har förstått läget rätt ligger det längre fram i tiden. Men drömma och längta är ett gott alternativ till att planera.

Nu får vi göra så att k.h. får ta en korttur till huvudstaden och gulla barnbarn. Jag får klara mig utan "skötare" ett par dar. Det går bra med påfyllt kylskåp, video med två säsonger av "the Wire", Doris, som sällskap, och Jonas, med familj, inom gångavstånd. Det är otroligt att det går att flyga från Sturup till Bromma för 792:-, visserligen på närmast idiottider, sen kväll, men det passad oss. Jodå - vi kollade miljövänliga tåget men där fanns överhuvudtaget inte biljett att få tag i för oss med kort planeringshorisont.

Det slår mig att de, som läser min blogg, uppfattar mig som "mentalfascist" utan förståelse och empati för all den ångest och oro en cancerpatient och anhöriga känner. Så är det inte!

Förutsättningarna för att besegra cancern skapas huvudsakligen genom kemi och läkarvetenskap. Utan läkarbehandling i lund och en näve medicin om dagen är utgången given.

Jag vill däremot lyfta fram det egna ansvaret för att hand om sig själv och sitt psyke. - Du är vad du tänker! Det är bara du som kan hålla vakt mot destruktiva svarttankar. Man behöver vara optimistisk och tänka positivt. Det är inte fel att tränga bort fula tankar. Det hjälper ingen att bli ett offer. Är du glad och har tillförsikt mår du bättre och det blir mycket lättare för dina närmaste. Försumma inte heller din kropp, rör dig, promenera gör så mycket du överhuvud taget orkar, och acceptera när krafterna inte räcker till. Du är sjuk och din uppgift är att bli frisk. Har du svårt att klara detta på egen hand ska du inte dra dig för att söka professionell hjälp. Sjukvården har kuratorer som kan coach dig (heter det väl nu för tiden).

Tänk på att omgivningen, grannar, bekanta och arbetskamrater, ofta har problem att hantera att du är allvarligt sjuk. Det är brist på erfarenhet och en form av hänsynstagande. Hjälp till, berätta om din sjukdom och hur du mår.

Gläds åt folk, som tänker på dig. Det ligger mycket bakom en blombukett. I söndags ringde det på dörren. Det var en representant för nätverket Skåne Sydost som lämnade över en en "liten gåva till en som behövde det". Jag fick en ljudbok. Perfekt när man åker långt i bil. Eller ligger i sängen och är för trött att läsa. Tack för det, jag blev så glad. Nätverket är varmt och socialt nätverk, som vi varit med sedan vi kom hit. Syftet är att vi ska kunna peka på varandra när besökare frågar efter aktiviteter, konst och konsthantverk, var man kan handla, äta eller bo. Mötena är trevliga och vi har lärt känna flera av våra kollegor i besöksnäringen där än någon annanstans.

Jag har berättat tidigare att jag brutit ut mina lagt inlägg om cancer i en separat blogg cancerblogg.

En gökunge äter sig ur boet.

2011-10-16T19:37:00.000+02:00

Jag började att blogga 2007, sedan har jag fortsatt. Jag tycker om att skriva ned tankar. Totalt har jag passerat 400 inlägg. Antalet läsare har stigit successivt. Totalt sedan jag satte upp en räknare har över 60 000 besökt bloggen. Nu för tiden har jag mellan 200 och 300 unika besökare i veckan.

Det är väldigt trevligt när det kommer gäster, vilket händer, som är väl pålästa på bloggen. Det gäller bara att komma ihåg vad man påstått i sina inlägg då vissa vill diskutera det de läst. Någon som tvingas att viss tid vistas i Stockholm, berättade att när han får hemlängtan brukar han gå in på min blogg.

Från början var avsikten att på ett lättsamt och trevligt sätt berätta vad som händer på Gästis och på Österlen. Jag har en betydande skrivklåda och kan inte låta bli att engagera mig i samhällsfrågor, näringsliv, politik, kultur med mera. Nu senast har jag skildrat mitt insjuknande i cancer och behandlingen av den. Det har rönt stor uppskattning men jag är orolig för min strukturlösa blogg. Den har jäst upp som en sufflé och jag är orolig att den ska säcka ihop. Därför har jag kommit fram till att jag efterhand ska dela upp bloggen i tre, möjligtvis fyra, olika bloggar, som bättre svarar mot olika intresseinriktningar hos läsare.

Som jag tänker nu:

Gästisbloggen, som ska innehålla det som från början var avsikten.
Samhälle och näringsliv.
Littertur- och kulturbloggen.
Cancerbloggen.

För den intresserade ska det bli lättare att prenumerera på blogginlägg. Att kan man ansluta sig till bloggarna eller prenumera på inlägg via e-post.

Jag tror att jag börjar med att bryta ut Cancerbloggen, men övergångsvis publicerar dem på båda ställena.

Så gjorde jag det! Nu finns det en separat cancerblogg, för den som bara är intresserad av detta ämne. Tills vidare publicerar jag även i denna blogg.

Bokfrosseri.

2011-10-15T17:25:00.000+02:00

Jag har fortfarande lindriga biverkningar av den tuffa behandlingen. Det mest påtagliga är en trötthet och en rastlöshet på samma gång. Sömnen är inte så god, max tre timmar per natt. Det ger litet extra tid.

Detta oväntade tillskott av tid har drivit mig ut i allvarlig kriminalitet. Son Erik har äntligen fått gehör för sitt entusiastiska propagerande för den amerikanska kriminalserien "the Wire", som utspelar sig i Baltimore. Jag har blivit fast och har klarat av drygt två säsonger, och har tre kvar. Oerhört välgjord och trovärdig. Samhällskritiken är förödande. Tur att man inte är född amerikan!

Som storkonsument av litteratur, som dessutom fått massor av tid att läsa, kan det ibland vara knepigt att få tag i något läsbart just när man behöver. Jag är en usel bibliotekskund. Mina huvudsakliga försörjningskällor är pocket och antikvariat. Ibland går vi med i en bokklubb, de brukar ha suveräna välkomstserbjudande.

Haken med bokklubbar är att man måste vara aktiv - avbeställa. Någon gång missar man naturligtvis detta. På så vis kom oönskat ett par deckare i min brevlåda.

Mons Kallentoft, Den femte årstiden.
På omslaget presenteras han, som den nye svenske deckarkungen. Ibland får jag litet ruelse över att jag dömer ut hela kriminalromansgenren, men om denna spretiga dynga, med inslag av magi och kvasifilosofi, ger rang av deckarkung behöver jag inte ha spader för det!

Viskleken av Arne Dahl var bättre. Jag har inte läst något av honom tidigare, av någon anledning har jag förväxlat honom med K. Arne Blom (en herre i min ålder som skrivit ointressanta deckare i lundensisk studentmiljö). Nog skulle jag placera Dahl betydligt högre än Kallentoft i tronföljd. Jag tyckte kanske att det var litet för mycket om organisation och hinder i europeiskt polissamarbete, men kör för det.

Charlotte, som städat bokhyllan, kom med en bunt böcker. Hon gick i god för Arne Dahls böcker om A-gruppen, totalt tio. Jag litar på Charlottes omdöme. Jag har nu läst fyra av dem och håller med. De är välskrivna med bra personskildringar. De innehåller en hel del välformulerad samhällskritik. Arne Dahl är en bildad man och jag uppskattar hans små utvikningar och fördjupningar om t ex grekisk mytologi, tunnelbanans struktur eller bakgrunden till Röda bergens bebyggelse. Att jämföra med Sjöwall Wahlöö får stå för dem, som marknadsför böckerna.

Tålamod.

2011-10-11T05:54:00.000+02:00

Kris är ett begrepp som dyker upp i många sammanhang. Katastrof, krishantering, krisgrupper, samtalsterapapi osv! I tidningar, radio och TV hör vi mediatränade kommunikatörer tala om hur kriser, olyckor och katastrofer "administreras" på ett erfaret, medvetet och beprövat sätt. Skönt tycker vi - att de tar hand om det på ett så bra sätt!

Kanske skulle man stanna upp en stund och reflektera - vad är det som händer. När du åker på en käftsmällscancer, som jag gjort, då har du din kris och det är den du måste förhålla dig till. Det finns inte färdiga krisgrupper att slå upp i vårdguiden, ringa och anmäla sig till. "Krishantering for Dummies" är inte skriven.

Jag uppfattar mig själv, som en rationell människa. Eftersom jag är tokateist och anser att själen är en konstruktion som hör religionen till så har jag en ganska ren spelplan. Jag lägger ingen tid på att fundera på varför just jag drabbats och lika litet på varför. Nu är det så här - hur gör jag då! Visst förstår jag, om man i en situation som min kan känna oro, för att inte säga ångest. Tar den okontrollerade rädslan för framtiden över är tillståndet panik. Det gäller att få stopp på ekipaget och backa tills man igen står på fast mark.

Generellt har jag en hög "systemtilltro". Med det menar jag att jag litar på att saker fungerar, som det är tänkt, människor gör det de ska och att folk vill mig väl. Allt kan bli bättre, men det är en annan fråga vid ett annat tillfälle. När kroppen mår dåligt är jag övertygad att den svenska sjukvården är fullt kapabel att ta hand om den. Om det händer saker runt Gästis, när jag är sjuk, hyser jag ingen som helst tvivel om att k.h. och Jonas kan hantera det minst lika bra, som jag själv skulle gjort. Skulle det uppstå problem i övrigt, får man väl tala om att tyvärr jag var dödssjuk och kunde inte göra något åt det - så får man väl reda ut konsekvenserna när tid gives.

Min huvuduppgift i ett utdraget ställningskrig mot en vidrig sjukdom, med ett odiskutabelt mål att bli frisk, är att ta hand om känslor och psykiska effekter, som naturligtvis följer i spåren. Nysjukdom kan paradoxalt nog var litet spännande men efterhand övergår det i slentrian och tålamod måste mobiliseras. Tvivel smyger sig in. Det är nödvändigt att gå in i sin sjukdom och respektera effekterna av den. Samtidigt är det lätt att bli väldigt trött på att hamna bredvid ett riktigt liv. Känna sig självupptagen, sjåpig och gnällig! Driften att lägga sjukdomen bakom sig kan leda till att man för tidigt pressar sig att "vara frisk", vilket skapar besvikelse och upplevelse av bakslag när man, naturligt, under behandlingen, mår litet sämre. En annan viktig uppgift är att hantera den information man får, och inte övertolka de brister i informationen man råkar ut för. Till exempel betyder "dåliga njurvärden" att njurarna fungerar sämre än på en helt frisk människa. Det betyder däremot inte, att det är bestående, att jag behöver dialys och i värsta fall transplantation. Övertolka inte torftig information. Ställ kompletterande frågor till läkaren. Förbered gärna läkarkontakterna genom att skriva ned dina frågor.

Det viktigt och stimulerande att ha kontakterna utanför sjuktillvaron. Jag märker att min blogg har riktigt många läsare för närvarande och en hel del kommentarer.

Särskilt roligt är det att hålla kontakten med barnbarnen. Morris, som häromdagen blev storebror till en liten Frans, producerade en pärlbricka när han var som jag sjuk, efter en vaccinering. Även om han befarar att jag tycker den är ful, för det tycker han själv, hoppas han att jag blir glad. Visst blev jag det och inte var den ful! Tyvärr har brickan kommit på avvägar för närvarande och jag kan inte lägga ut bildbevis på att det är en "normalpälbricka" tillverkad av en 5-åring.

Julius har en dragning åt glamour. När han var och hälsade på inne i Lund såg han i Pressbyrån ett extravagant vykort. Dubbelvikt och format som en muffins. Pricken över i - glitter!

Just hemforslad från hospitalet låg jag i soffan och hörde hur Julius planerade för utspelet av sitt trumfkort. Språkligt är han noga och älskar pompösa formuleringar. Jag hörde hur han gav exakta direktiv, utan tvekan och stakningar, om vad som skulle stå på kortet. Så stormade han in till mig och "läste upp" exakt och ordagrant, det som stod på kortet. Kan man bli annat än lycklig?

I helgen hade vi besök av det tredje barnbarnet, av numera fyra, Tage. Den sötaste och gladaste unge, som tänkas kan i den härliga tvåårsåldern! Med förvåning noterar jag hur Julius och Tage leker tillsammans, i princip alldeles fritt från konflikter.

Ett extra plus med barnbarnskonceptet är att man får tillfälle att träffa deras föräldrar också. Visserligen har Erik varit på besök, men det känns som det var evigheter sedan jag träffade Emma.

Den som rattar vädret hade bestämt att ge oss en fantastisk höstdag i lördags. Det var som gjort för utflykt. Jag kände mig pigg och, förutom mina sjukresor, kommer jag knappt ihåg när jag var utanför Hammenhög.

Eftersom vi var småbarnstidigt igång bestämde vi Kivik. Fortfarande drar äppeltavlan mycket folk till hamnplan.

Äppeltavlan byggs upp av 35 000 äpplen. Faktiskt ungefär lika många som det finns åretruntboende på Österlen. Det var i sista stund vi kom iväg. Äpplena börjar ruttna. - Så kan det gå!

Hammenhög Tattoo.

2011-10-05T03:33:00.003+02:00

Under ett anfall av personlig lössläppthet, sommaren 2010, beställde Jonas en tid för mig hos favoritgaddaren Stina i Ystad.Hon har av talang och skicklighet lyckat bygga upp en rejäl kö av människor som är beredda att ställa sin kropp till konstens förfogande. Eftersom vi är Stinas favoritkrog, fick jag en priviligerad tid.

Motivet är klassiskt , men inte Woody Woodpecker (Hacke Hackspett) Det är Mr. Horsepower. En tecknad maskot, idag skulle vi säga logga, en dragracingens ikon, som användes av den 1931 etablerade bilfirman Clay Smith Custom Camshafts. Woody Woodpecker föddes 1940.

Att jag valde bilden beror att jag redan som liten tyckte att den var urfräck. Kombinationen med Hammenhögs Gästis lever upp till vårt motto: "Tradition och förnyelse". Nu ska väl avslöjas att mitt tilltag inte suportats fullt ut i den allra närmaste omgivningen. Själv har jag varit smygnöjd hela tiden, och exponeringen har varit smakfullt återhållsam.

Plötsligt har mitt lilla stolleprov blommat ut för fullt. Inlagd på sjukhus och objekt för intensiv vård uppträder man i stort halvnaken. Jag har fått full cred för den axelapplicerade konsten. Dessutom en "osökt" koppling av samtal om vårt fina Gästis. Dessutom ser jag nödvändigheten av att bli återställd, för att få en ekonomiskt försvarbar avkastning på gjord investering.

Igår var jag åter i Lund för att bli förbättrad och förgiftad. 05.40 var sjuktransportlimousinen framkörd och patienten nytvättad och nyfastad för operation. Den dryga timmen till Lund ger tillfälle till kartläggning av transportsystemet inom sjukvården. Jag vet nu att drygt 500 bilar är kontrakterade för att köra färdtjänst och sjuktransporter i Skåne. Det är inte svårt att se kopplingen mellan taxibrist på landsbygden och upphandlade transporttjänster. Jag förstår taxiföretagen - säker inkomst möjlighet att lägga vettiga scheman osv. Hur ska vi lösa transporter för andra? Jag tänker, som krögare! God mat, underbar atmosfär och ett gott vin. Så ber den nöjda gästen oss att ringa efter en taxi. Väntetider! Framkörningavgifter som är högre än en varmrättspriset. Kanske man skulle kunna klassa krogbesök, som sjukdom berättigad till sjuktransport. God service och subventionerade priser, mindre rattonykterhet. Nåja - jag vill inte medverka till ytterligare kris i sjukvårdsekonomin, jag kan till och med betala litet mer i skatt. Vad jag kan rekommendera våra gäster: Boka ett rum hos oss, ät gott, drick gott och njut en frukost. Eller utse en chaufför i sällskapet. Man kan förbeställa taxi. Eller flytta till Hammenhög, så kan du gå hem!

Förbättringen! Efter en period av sönderstuckna, hala, sinande små skitvener i armarna har jag nu uppgraderats till en riktig proffspatient. Jag har fått en venport. Det är ungefär som guldmagistern (med emalj) för simmare.

Enkelt uttryckt kopplas en kateter till en centralven, på halsen. Katetern leder till en ursnygg trekantig dosa i lila färg. Övergången mellan dosan och katetern har en sofistikerad slussanordning som att man kan distribuera läkemedel ut i blodet och hämta blod när man är sugen på det. Jag var litet sur att jag inte fått en venport för länge sedan, men efter att fått klart för mig att den är alldeles avgörande för att kunna genomföra kommande stamcellstransplantation så är jag helt nöjd med det. Detta hade tagit en stund för evolutionen, du Darwin!

Tyvärr är hela grannlåten inopererad under huden. Jag fraktades upp till en operationssal där jag möttes av en hel flock trevliga människor i fåniga, gröna, men sterila, mössor. En frågade mig om jag ville sova. Eftersom jag inte har större machobehov, bad jag honom att släppa kemin loss. De noterade min vackra tatuering och berättade att de mer än en gång fördärvat heltäckande framsidestatueringar, men min var helt utanför berört område. Så vaknade jag när de höll på att fästa några trådar.

Nu är jag kanske inte en bättre människa, men definitivt en bättre patient. Sköterskan, eller annan som kan och vill, får sticka genom ett membran som klarar upp till 2000 penetreringar och kan göra tjänst upp till åtta år. Normalt plockas inplantatet ur när behandlingen slutförd, vilket jag hoppas är innan åtta år ha gått. Påfrestande grävande i i småvener är slut, pang på rödbetan.

Jag utrustats med flera bevis på min nya status. Ett legitimationskort till min venport, kan vara bra om man får problem vid säkerhetskontroll vid flyget det är ju inte lika trivialt, som att vifta med hålfotsinläggen, ett armband av gummi (sådana som lanserades som bevis på att man köpte grejer solidariskt från tredje världen, gäller nog inte i och för sig inte venportar) och dessutom är jag nu utrustad med ett frikort för sjukvård fram till den 26 augusti 2012. Litet förvånad blir man när man inser att sjukvårdens IT-system för betalning inte med automatik genererar en bevakning av hur mycket patientavgift, som betalats och när fri sjukvården blir kostnadsfri.

Jag nämnde också förgiftning. Redan en timme efter venportens montering provtryckte de anläggningen med antibiotika och cellgift. Helt utan problem! Det var den tredje etappen av fyra. Förra kuren bröt helvetet lös just här. Jag tar tempen och håller tummarna för att klara denna perioden när immunförsvaret är totalt i botten. Än känns det ok. Jag är på benen, promenerar och försöker leva så normalt, som möjligt.

Jag måste berätta om det konstiga kortisonet. Som en del i behandlingen får jag höga doser av kortison, som är ett kroppseget hormon. Jag hittar inga riktigt bra beskrivningar på Internet, relaterat till min sjukdom, Myelom. Kortison är så allmänt använt och de flesta referenser är relaterat till helt andra tillämpningsområden. Det har effekten att det, liksom cytostatika, dödar cancerceller - välkommen i tjänst. Det är bekant att en biverkning är att man binder vätska och vid lång användning omfördelar fettet. Det jag märkt mest av, hittills, är funktionen som har med kroppens stresshantering - kamp eller flykt- att göra. Det är rena "uppåttjacket", mental hyperaktivitet. Tusen tankar, nästan euforiska, håller kroppen igång. Inte så att jag utför så mycket av tankarna, men känslan av att jag skulle kunna om jag ville är angenäm. Samtidigt tröttas kroppen av cellgiftsbehandlingen. Kroppen är svag medan själen är rastlös. Dessutom får jag en våldsam aptit och försöker därför vara noga med vad jag stoppar i mig, regelbundna måltider och nyttigheter däremellan, när suget sätter in.

I eftermiddags ringde det på dörren och ett blomsterbud lämnade en så vacker höstbukett och en liten chokladask till den kortisondopade. Ingen avsändare och adresserad till Staffan "vet ej", Hammenhögs Gästis. I buketten ett kort: "Bli bättre, det är en order!"

Rörd och lycklig att någon tar sig ett så snällt besvär! Det är spännande - även om jag blir vansinnigt nyfiken. Tack så hemskt mycket - rara människa!

FAQ om min cancer.

2011-10-01T20:31:00.000+02:00

Förr hette det vanliga frågor om..., i dag när man mer intresserade av distributionsformen, teknik och applikationer konstrueras nyimporterade förkortningar, akrynomsjukan har gått så långt att underlaget är obekant för en läsare, t ex FAQ (Freqently Asked Question). Oftast är frågor och svar konstruerade av systemutvecklarna utifrån vad de tror att användare kommer att fråga om, dvs en ganska förutfattad uppfattning vad informationssökare har svårt att förstå, samtidigt kommunicerar man att detta har vi koll på.

Min rubriksättning är medvetet en grimas mot alla som gripits av nätets och sociala medias tekniska möjlighet och utvecklarjargong, och tappat fokus på budskap, information, nyheter, tankar och analyser.

Vad jag verkligen vill berätta är varför jag bloggar om min cancer. Jag ställer upp dem i form av frågor och svar, NNFOEA (Not Necesery Frequently Or Asked).

Varför vill jag beskriva mina erfarenheter av en allvarlig cancer som flög på mig?

Jag upplever att cancern fortfarande är en skamsjukdom med en hel del tabun. Det finns ett otal cancerformer, där orsak är okänd och oklar. Om jag förstått saken rätt är det enda gemensamma att det sker en okontrollerad tillväxt av skadliga cancerceller, som i värsta fall tar över. Det finns i vissa fall starkare kopplingar mellan livsstilsfaktorer som rökning och lungcancer, intensivt solande och hudcancer. Nu var det det inte länge sedan det var en sofistikerad att röka: "Jag har också gått över till Prince". En djup och vacker solbränna var/är ett skönhetsideal och en statussymbol, fräscha makthavare som satt med flabben i ett ansiktssolarium för att lysa av hälsa och pondus i sammanträdesrummen. Dessvärre ser jag en en fortsättning på detta med att lägga skuld och ansvar på individen. Den alltmer rumsrena diskussionen om att särbehandla feta och försöka hitta vägar att beskatta vissa livsmedel av hälsoskäl känns befängt när inte ens forskningen är överens om vad som generar den ökande fetman i västvärlden. Jag kan hålla med om att cancer är en skamsjukdom, men skammen är gemensam på grund av hur vi hanterar vår miljö med utsläpp, farliga ämnen, tillsatser och så vidare. Jag skäms personligen in ett skit över att jag fått cancer i benmärgen som degenererar mitt blod. Därför vill jag öppet och klart skriva hur jag vägrar att ta ansvar för min påkomna sjukdom, men fullt engagemang för att bli frisk, eller i mitt fall symtomfri och kunna leva ett gott liv till jag blir så där lagom gammal, se min familj ha det bra, vara med under mina barnbarns uppväxt och se litet mer vad som händer i vår by och på jorden. Skriver jag själv om detta så behöver inte andra spekulera om min sjukdomsupplevelse, och undrar någon är det bara att fråga. Kanske kan jag vara ett stöd för någon i en liknande situation.

Cancer - en dödsdom?

Antagligen har cancer funnits sen förhistorisk tid även om man man diagnostiserat under max 200 år. Ofta tar cancern lång tid att utvecklas därför stiger naturligtvis antalet sjukdomsfall med ökad livslängd. Samtidigt har cancerforskning och behandlingsmetoder utvecklats enormt med stora resurser av såväl offentliga medel, donationer och kommersiella investeringar. Idag är cancer fortfarande en mycket allvarlig sjukdom men prognosen är i de flesta fall god. Cancerfonden har en utmärkt webbplats som hjälper dig som vill läsa mer.

Diagnos och behandling av mitt Myelom.

Som jag tidigare berättat kände jag mig litet nedgången efter högsäsongen och mot min vana uppsökte läkare, med en successiv eskalering från en sömnig vårdcentral, till akuten i Ystad, via hjärtintensiven och slutligen hematologen i Lund. Från att ha varit en litet sliten gästgivare i sina bästa år, låg jag som en väldignostiserad myelompatient med alla tänkbara värden på allting alldeles åt helvitta.
Nu är det inte så lätt att få ett körschema A-Ö från läkarna. Jag har förståelse för att det kan uppkomma ett otal komplikationer, organ som trixar, mediciner, som inte tar som de ska, infektioner som ligger och väntar när immunförsvaret fördärvas, men jag skulle önskat en plan. Avvikelser från denna vore ju inga konstighet - information och delaktighet är botemedel mot mycket.
Ett tidigt positivt besked var att jag inte hade tumörer på skelettet, de kan vara otroligt smärtsamma och svåropererade.
Bakvägen har jag någorlunda kunnat konstruera min behandlingsplan och, tycker jag, fått den verifierad av läkarna.
En kur med blandade läkemedel; cellgift, cortison, antibiotika och diverse profylaxpilller. Den pågår under 12 dagar med cellgift var tredje dag. Syftet är att få död på cancercellerna, men precisionen är inte större än att en mängd snälla och nyttiga röda och vita blodkroppar och blodplättar stryker med.
Samma kur upprepas efter ungefär två veckor och ytterligare en kur av samma slag två veckor senare.
Om behandlingen haft önskad verkan görs här ett något längre uppehåll. Efter detta stimuleras tillväxt av stamceller som jagas ur benmärgen ut i blodet. Efter någon dag skördas de och fryses ned. Efter detta serveras en jättedos cellgift. Mina egna stamceller transplanteras sedan.
Med litet tur har kroppen inte tagit alltför mycket stryk. Jag vet att skelettet inte blir vad det varit. Slut på tunga lyft och viss risk för benskörhet. Men medicin och rörelse fixar nog det mesta.
Man blir inte av med sjukan, men man blir förhoppningsvis symptomfri och kan leva ett normalt liv. Så är det ju med andra sjukdomar också, t ex diabetes.

Komplikationer och biverkningar?

Jag har hört många hemska historier om cellgifternas akuta biverkningar, framförallt fruktansvärt illamående, smärtsamma diarréer, blodtrycksfall, tappat smaksinne förlorad aptit m.m. Det är väl så att olika behandlingar, olika cancerformer, olika cellgifter och individuella förutsättningar gör skillnad. Jag fick en komplikation i form av lunginflammation, när immunförsvaret slogs ut. Fem dygn med 39-40 graders feber och frossa i proportion, då är man tacksam för att vara inlagd på sjukhus och få muskelavslappnande medikamenter.
I övrigt har jag inte haft några som helst obehag av behandlingen. Inte ett hårstrå tappat. Litet trött naturligtvis. Av allmäntillståndet tappade jag nästan 10 kilo, men av det har jag hämtat tillbaka ca hälften, och det känns som det skulle kunna vara bra så.
Jag tror att det är viktigt att återgå till normalt leverne så snart som möjligt. Jag försöker promenera så mycket som möjligt för musklerna rinner snabbt av en.

Psykiskt?

Självklart är det dramatiskt att gå från litet hängig till dödssjuk på några timmar. Å andra sidan vad kan jag göra åt det? Jag tror att jag är ganska bra på att leva i nuet, när det behövs, och när det behövs det bättre? Klart att det inte piggar upp med en cancerdiagnos! Jag har ingen dödsångest. Det samlade traumat i familjen hade vi när k.h. fick bröstcancer för 10 år sedan. En bidragande orsak till att vi bytte liv och blev gästgivare.
Nu när jag blev medveten om att jag var sjuk gick jag helt upp i att vara sjuk, eller kanske bättre uttryckt att bli frisk. Inledningsvis var det inte så marigt eftersom jag var så pass dålig. Snart nog var det dags att bygga upp "pseudostrukturer" i tillvaron. Provtagningar och språka med de duktiga och trevliga sköterskorna, mat, vila, läsa, tala i telefon, få besök, koppla upp sig på nätet, blogga osv.
För min del har det inte funnits något alternativ till att bli frisk! Humöret på topp, ingen tillstymmelse till depression. Jag tror att depression är ett stort hinder för läkning, så känner man av det tror jag att det är viktigt att försöka få hjälp snabbt.
Nu när jag tagit mig en bit igenom min behandling försöker jag leva så normalt som möjligt. Jag är övertygad om att kroppen säger ifrån om den inte hänger med.

Hur blir det sedan?

Ett enkelt svar är - som förut. Men det kanske är för enkelt. Vårt stora åtagande är Hammenhögs Gästis. K.h., Jonas och jag själv har under drygt sju år lagt ned vår själ i det. Själva tycker vi att vi åstadkommit en hel del. Vi har skaffat oss ett grundmurat rykte att servera god mat. Huset är totalrenoverat. Maskiner och utrustning förnyat och i gott skick. El, vatten och brandsäkerhet är i som det ska vara. Omsättning och resultat har successivt börjat gå uppåt och skatten är betald.
Det är kanske är precis rätt tid för gubben att släppa taget och släppa fram det unga. Jonas har definitivt potential att inte bara vara stjärnkock utan också en kreativ och ansvarsfull krögare, det har han visat när jag varit ur produktion. K.h. har ett fast grepp om matsalen.
För egen del ser jag inga svårigheter att få dagarna att gå. Naturligtvis kommer jag att jobba med Gästis, även om det är slut med tunga lyft. Men jag ser gärna att det blir under ledning av nästa generation gästgivare.

Året vid havet.

2011-09-28T11:17:00.000+02:00

Detta väderanarkistiska år, med en vinter som chockade lågskofolket men måste vara en fullträff för näbbstövlar, mardröm för kollektivpendlare och bilister men drömmen för snöröjare. Inte hjälpte det till att förlänga säsongen som vi i besöksnäringen kämpar för. I år har väghållarna rustat bättre, redan nu i september har de satt upp de plastöverdragna bambupinnarna där vägarna brukar ha sin gång under drivor och fykande snö, några dagar

om året. Ska vi tro på den nordiska mytologins fimbulvintern har vi ytterligare en vinter i nivå med de två senaste att vänta. Och varför inte litet asatro när så mycket annat hokuspokustroende redan är etablerat på Österlen.

I senare delen av mars vandrar ett par förvirrade grågäss på istäcket, man får anta att de ha helt andra pllner; dra täcket över huvudena, gosa och tänka på reproduktionen.

En månad senare verkar de stackars gässen kommit igång med huvudsyftet med resan norrut.

Jag tor inte att vi kan räkna med att turisterna är lika tålmodiga med att få gå och lägga sig.

Men osvuret är bäst i ett antal inspirationsmöten anordnade av fancy utvecklingsbyråkrater har vi fått insikter i hur man gjort i andra regioner. Särskilt har man lyft fram Åre som ett föredöme. Det är väl bara att börja bygga fjäll.

Vi flyttar en månad fram till senare delen av maj, då får inte hunden Doris och hennes kollegor beträda stranden ens i kopplat tillstånd.

Däremot får badgäster och andra besökare mer än gärna sitta i vår underbara trädgård, äta, njuta och till med "ta hunden med sig in i himlen".

Detta får bli vårt hav under maj-augusti.

Den 30 juni är min födelsedag. K.H., Julius och jag bestämde oss för en tur på stranden.. Först gjorde vi en riktad inköpsresa för inköp av badleksaker, företrädesvis för stranbruk. Julius är något återhållsam med att vistas i det trots all ganska svala vattnet.

Födelsedagsgubben tog ett något prestationsinriktat premiärdopp, över 22 grader är önsketemperatur men några grader lägre acceptabelt. Detta var knappt acceptabelt.

Govädret höll sig en bit in juli, men lagom till de stor semesterruschen fick vi skitväder med en och annan soldag insprängd.

Även om kusten består av mycken vit sandstrand, fredad från hundar, för alldel även hästar, men inte vattescootrar, till badgästernas fromma, finns det massor av fina havsmiljöer. Promenad eller cykel anbefalles.

Doften av ruttnande tång är rustik för att inte rent av säga äcklig ibland.

Så fick vi en tidig Brittsommar, som jag längtat efter; nästan utlovat. K.H. och Fröken Östergren hade serverat en buss internationella gäster äkta Skånsk Äggakaka till stor förtjusning.

Efter detta hundpromenad på Borrby strand. Soligt och vindstilla så konvalecenten lockades med på sin värsta kroppsövning på en månad. Jag brukar säga att om man undrar varför man bor på Österlen: "Ta en promenad på stranden".

Fröken Östergrens Hilda håller mig sällskap, medan Doris, som är matstrateg, har slagit följe med fröken Östergren. (Det är kanelbullens dag snart och Helena gör de bästa!)

Doris rekord är sju kanelbullar, framdukade för fika, men då var hon valp. Hon har inte haft tillfälle att pressa rekordet eftersom vi blivit ryggmärgsstyrda i vår beteende för att begränsa tillfällena.

De fyra damerna traskar vidare medan jag för att citera en Mah Jong- term: "Sitter på en sten".

Sämre kan man ha det!

Dagpatient.

2011-09-27T10:35:00.000+02:00

Efter några härliga dagar hemma och hyfsat återhämtad men naturligtvis allmänt trött, var det dags för kur nummer två; blandade cellgifter och massor av cortison under 10 dagar.

Behandlingen sker nu på mottagningen och jag har blivit dagpatient. Jag nyttjade regionens limousineservice -sjukresor. Från dörr till dörr för 120:- enkel resa och det lär finnas ett högkostnadsskydd. Det gör inte mig något att man åker runt och plockar upp fler passagerare, tvärt om! Däremot blir jag förbannad på medpassagerare som sitter och gnäller på komfort och att de inte blir avsläppta först. Inget är gratis, sjukvårdsekonomin är i kris, få är sugna på höjd skatt - att gnälla på höjd standard i en fullt acceptabel stödtjänst är i hög grad osolidariskt. Kommer kanske i nästa valfrihetssatsning - byt en delbehandling mot lyxigare sjuktransport!

På mottagningen mötte jag två gamla rumskompisar i väntrummet. Utan väntetid fördes jag in för behandling. Jag fick välja om jag ville sitta med mitt dropp i en fåtölj och glo på TV, eller ligga i en säng. Naturligtvis valde jag machoalternativet - fåtölj. Den rutinerade och vänliga sjuksköterskan rullade in sitt plåtbord och kavlade upp ärmarna, på mig. Det som normalt inte är så knepigt visade sig ovanligt komplicerat. Att kroppen ställer in sig på försvar verkar rimligt vid sjukdom. I detta fall verkar det som kroppen inte hade hela bilden klar för sig. Venerna hade krupit in, dessutom var de hårda och hala. Den stackars sköterskan, med 13 år som "stickmygga" fick sitt första misslyckande och bad mig om ursäkt för något som jag överhuvudtaget inte lastade henne för. En avbytare skickades in och hittade en ven tämligen enkelt. Eftersom jag blivit litet småfrusen och antagligen något spänd, fick jag byta fåtöljen mot en trygg säng.

Jag hade bokat min sjuktransport hem en timme senare än vad mottagningen rekommenderat. Jag tycker inte om att stressa, och anade att något kunde strula. Dessutom gillar jag lobbyn på Lunds lasarett och tänkte att en latte, en gräddbulle och att glo på folk kunde vara trevligt. Jag är ju heltidssjuk och inga tider att passa. Egentiden förbrukades och det var bara att ta sig till mötesplatsen för sjukresenärer. Lopez, en spanjor i 50-årsåldern, bjöd på en lätt surrealistisk resa genom södra Skåne.

Lopez är en glad skit även om han kanske har en del brister som bilförare och att han talar svenska hellre än bra. Vi hämtade upp en dam på hudkliniken, så långt allt väl, om man bortser från att dörrarna krånglade och han fick gå runt och låsa upp dem manuellt.. Jag upptäckte att Lopez antagligen var obekant med skylten "Återvändsgata" eftersom han med förtjusning kastade sig in då dessa. Som ni förstår tog det en stund innan vi med gemensamma krafter kunde navigera oss ut från sjukhusområdet. Mot Malmö! Även här en del kreativ bilkörning för att inte komma till hamnen. Vi satt och förväntade oss att vi skulle till sjukhuset, men så icke, Lopez svänger upp i staden och stannar vid en bank. Där hämtar vi Sveriges sista luffare med livskamrat. Jag förstår att sjukresor och färdtjänst är integrerat - smart. Turen går vidare till Ystad där vi hämtar upp en flicka, som står och väntar på trottoaren.

Jag inser att Lopez har vissa formel-1ambitioner, svåra att förverkliga med en faktiskt ganska skruttig Ford Transit. Efter en lång monolog, som jag endast delvis kan följa, ringer Lopez upp sin arbetsledare och talar om att han inte tänker köra tilldelad bil i morgon. Han hade ställt upp på den aktuella extrakörningen, men var utlovad en bättre bil. Så imorgon blev det ingen körning med det aktuella fordonet. Jag är tacksam att han kör rundan ut!

Hem till ett dukat lunchbord. En god trevlig matstund med K.H. och Jonas. En välförtjänt middagslur efter en stunds läsning i Keith Richards, Livet. Jag har plöjt Guillous Brobyggarna. Mannen kan skriva - men har han något att säga?

Återhämtning.

2011-09-24T17:46:00.001+02:00

Min sjukdom har kostat mig ca 10 kilo, och då var jag inte smällfet från början. På mitt senaste stamlokus, Lunds lasarett, bedömer jag möjligheterna att återuppbygga min vackra kropp, om inte obefintliga, åtminstone ganska små. I broschyren om Myelom betonas vikten att äta regelbundet och näringsrikt.

Jag tror att det är viktigt att följa läkarvetenskapens rekommendationer.

Dagens lunch:

Ugnsbakad sadel av hare, confit av harstek, pumpapuré, inkokt lök

Tarte tartain på kockens egna äpplen, mandelglass, hasselnötsmajonäs

Till detta ett glas:

Barbera ”Annunziata” Rocche Costamagna

Barbera D´Alba DOC, IT

Åter hemma.

2011-09-22T20:50:00.000+02:00

Nästan 4 veckor har gått sedan jag abrupt gick från att vara en möjligtvis något utarbetad gästgivare, till en väldigt sjuk människa. Jag ligger på den välbäddade sjukhussängen och läser i Guillious nya brobyggarna. Med ett halvt öra lyssnar jag efter ronden. En något anakronistisk företeelse där en hel skock vita rockar radar upp sig vid sängens fotände, som om kvantitet skulle kunna ersätta kvalitet, djup och kontinuitet i informationen.

Luttrad från tidigare och litet vidskeplig har jag inte vågat ta på några civila kläder. Jag vet att mina värden är ok och utvecklas åt rätt håll. Dessutom har jag varit feberfri i 24 timmar och bristen på vårdplatser är kronisk. Jag hör slamret i dörrar - ronden är här! Efter den artiga frågan om hur jag mår, får jag veta det - bra! Kriterierna för hemgång är uppfyllda. När man mår akut bra och ligger på sjukhus är risken stor att den passiviserande tristessen tar över. Dessutom är möjliga infektioner farligare på sjukhus än hemma hos de flesta av oss. Sängen behövs till en olycksbroder (Myelom drabbar främst mogna män, 500-600 per år).

K.H. är varslad och på väg. Utskrivningsprocessen är inte alldeles klar och entydig, men doktor Stefan överlämnar en väldigt lång medicinlista. Cytostatikan skjuts inte med lasersikte. Den går vilt fram och dödar inte bara små äckliga cancerceller, utan också hederliga och stävsamma nyttoceller. Därför får man en massa förebyggande mediciner - rädda vad som räddas kan! Jag går till sjusköterskan och kollar om allt är klart inför min avfärd. Jag får ett C4 kuvert smockfullt med piller, tre dagars behov. Recepten aktiverar vi i det lilla apoteket i Borrby. Handla lokalt!

Bland de små påsarna medskickad medicin hittar jag, som absolut inte står på medicinlistan, "Choklad till kaffet". Jag blir litet rörd. De sköterskor jag mötte imponerade så mycket på mig. Professionella, kunniga, hårt arbetande, tuffa arbetsscheman, alltid vänliga, på gott humör och alerta. Tänk vilken trygghet det ger när man ligger sjuk och utelämnad. Är det någon mer än jag, som tycker att sjuksköterskor har litet för dåligt betalt?

Jag upptäcker att det hunnit bli höst medan jag krigat med min sjukdom. Det gör inget när man kan vara hemma igen. K.H. och Jonas har hämtat tavlan, som vi köpte av Karin Anker i somras och dessutom hängt upp den. Nu är det litet sommar i ett hörn!

Det är svårt att helhjärtat gå in för sin sjukdom så här på hemmaplan. I morse åt jag frukost inne på Gästis. Jag tänkte att jag få ta de typiska italienska "pensionatssignorinorna" som förebild. Man ser dem sitta på en stol, göra ingenting, förutom att nådigt nicka åt gästerna.

Doris är påtagligt nöjd att hennes lilla flock är samlad igen. Då kan hon ligga i sin favoritsoffa och drömma om nästa måltid.

Jag har "ledigt" ända till måndag. Då är det dags för nästa cellgiftsomgång. Det är en speciell situation att man bygger upp sig och när man börjar känna sig ok är det dags för en ny pärs. Samtidigt känns det så angeläget att köra på med behandlingen.

Jag har fått en Dosett. Är det någon, som vet hur många vuxenpoäng det är på det?

Nästan hemma.

2011-09-19T23:26:00.000+02:00

Igår stack dr Marja in snudan i vår lilla kvart och sa: "Du får nog gå hem imorgon, även om det är dr Vladimir, som är överläkare då". Om orsaken är mitt hälsotillstånd eller en desperat jakt på vårdplatser ska jag låta vara osagt. Det visade sig att även min eminente rumskompis Tomas fick marschorder. Enligt min lekmannamässiga bedömning bestod han av betydligt fler lösa delar än jag själv.

Myelom är, om jag inte sagt det förut, rena räkneläran. Så fort de ser en bit naken hud klipper de ett blodprov. Så räknas det blodkroppar! Utifrån värdena får man en exakt bild av hur man mår, absolut och relativt jämfört med tidigare. Jag är litet svag för den metoden att mäta och beskriva hälsotillstånd. Kanske skulle man ha ett kortare fritextfält. Där skulle man kunna notera komplikationer och biverkningar. Själv skulle jag redovisa den pikanta känslan, under mina fotsulor, att under en längre tid stått barfota i en hög med brännässlor.

Jag bestämmer mig för att jag är pigg nog för hemfärd, om nu någon varit intresserad av det (dr Molgan kanske?). Naturligtvis gläder jag mig storligen åt att få åka hem och ringer k.h. och ber om skjuts. Samtidigt är det faktiskt väldigt energikrävande att de spräcker den trygga vårdbubblan, och gör den större. Nu måste jag mobilisera för att jaga fram information om den fortsatta behandlingen, och om möjligt memorera det.

Jag kan inte motstå att ta på mina civila kläder och känna mig som en vanlig människa. K.h. kommer och hjälper mig att packa. Jag ligger på sängen och är en aning trött. Jag fått en halv kubikmeter piller att konsumera de närmaste tre dagarna. Alla piller har namn och ändamål, dessbättre har jag fått en lista på detta, så jag lyssnar bara förstrött på genomgången. Jag känner en olust komma krypande.

Ögonblicket senare är cirkusen igång. Jag ligger och studsar i en fullständigt hämningslös feberfrossa. I rummet finns förutom en Tomas under hemgång, en förskräckt hustru, fyra sjuksköterskor, en dr, och naturligtvis huvudpersonen själv. Sköterskorna riggade en spruta med dubbel dos muskelavslappnande, underbart när man skakar bortom all kontroll. Jag måste spy! Jag såg lunchens mammascanköttbullar komma i retur. Jag lovar att de inte uppvisade som helst förändring efter att ha vistats ca 1,5 timme i min mage. Tillsvidare väljer jag att inte betrakta kräkandet som en del i sjukdomen, utan att jag fått i mig något olämpligt.

Kanske är det lunginflammationen som dykt upp igen. Naturligtvis är jag kvar på sjukhuset. Behandlingen kan inte gå vidare förrän infektionen är hävd. Visst är det tråkigt, men vi är så glada att vi inte hunnit hem.

Imorgon är det nya provtagningar, rond och nya givar.

Jag har hittat min inspiratör.

2011-09-18T14:08:00.000+02:00

En fördel med att ha cancer är att man sträckläsa tjocka böcker, om man nu inte har styggcancer, som sätter stopp för det.

Stundens fullständiga fixering vid sociala media, ja jag är själv en del av, kan tyckas mig vara en aning ytlig. Twitter, blog, blipper, fnitter, tjatter, Gowalla, You Tube... det finns en massor av lösningar utan problem. Så kommer kurserna; lär dig Facebook. Vi fyller vår vänlista med folk vi inte visste fanns. Och så ska vi ut och skvätta, "jag är på konsum", telefonbild på äppelkakan, Kilroy was here! Snabbast, roligast, mest frekvent vinner.

Lek och spel är bra det driver teknik och infrastruktur. Sociala media är etablerat som ett verktyg i bl a i demokratins makt. Som sagt tjocka böcker! I sociala media kan man tala om att de finns.

Min senaste reservationslösa förälskelse i en "tjock bok" är Min Kamp av Karl Ove Knausgård. Egentligen vet jag inte vad det är för sorts bok. Är det en handbok i att leva sitt liv? Absolut ärlig. Jag uppfattar den som en slags positiv tillämpning av Jantelagen. Du behöver inte vara så fruktansvärt märkvärdig, bara för att du tror att andra är det och förväntar sig du ska vara det. Du lever ett gott liv, som medelmåtta, och ditt liv är unikt.

Så har Knausgård flyttat till Österlen, charmiga Glemmingebro. Jag tycker om att ha sådana grannar, men jag ska inte glo på honom om jag ser honom i affären.

I en sal på lasarettet.

2011-09-17T07:43:00.000+02:00

När man är riktigt sjuk har man faktiskt bara en uppgift; att bli bra. Jag är ganska duktig på att skala bort allt för stunden oväsentligt. Att oroa sig över det man inte kan påverka försöker jag undvika. Att jag fick cancer var ju otur, men inte kan jag gräma mig över det. Jag blir närmast generad när folk alltför mycket utbreder sig över eleändet. I vår lilla gästisorganisation är det kanske till och med bra om jag borta ett slag, de andra tvingas göra sådant bara jag annars gjort.

Nu när jag är sjuk så är sjukhuset "mitt hem" och jag ser det som en mycket stor förmån att få vara här när det dyker upp tillstånd som svårligen kunnat hanteras hemma. För sjukhuslivet bygger jag upp ett liv på smårutinerna här - måltider och provtagningar. Det är bra att sätta sig in i vad sjukdomen handlar om. På en hematologiavdelning tar man blodprover, analyserar och jämför över tiden. Numera får jag kopior och det är ett fantastiskt underlag för en bild av hur kroppen rent objektivt har det medan jag är sjuk. Till min glädje ser jag att produktionen i blodkroppsfabriken kommit igång. Det berättar att cellgiftattacken funkat och att återuppbyggnaden pågår. Vill man ha information om sjukdomsförloppet måste man ställa frågor, det borde inte var så, men så är det.

Permission och besök i hemmet är fantastiskt. slänga av sig sjukhuskläderna och vara en vanlig civilist! Jag bygger upp små idylliska vardagssituationer, som ska ske när jag kommer hem på riktigt. Sitta i glasverandan och dricka kvällste!

Den andra veckan efter diagnos har varit besvärlig. Första veckan gick jag mest och upplevde att det var bättre än jag förväntat mig. Denna vecka har tillbringats i ett febertöcken 39-40 grader. Fruktansvärd feberfrossa, tackolov att jag kunnat få muskelavslappnande. Dessutom fick jag allergiska reaktioner mot två sorters antibiotika. En kokt kräfta med klåda över hela kroppen! I min tillfriskningsplan måste jag bygga in uthållighet och beredskap för baklsag och motgångar.

Min gamle rumspolare Roger är utslängd och Roffe från Hörby var här och körde soundcheck under eftermiddagsluren, det blir att beställa nya öronproppar.

Lördagen vaknade jag efter den bästa nattsömnen sedan jag blev sjuk (permissionen oräknad), feberfri på kroppsegna meriter (nåja), så vad skiter inte jag i om fåglarna sjunger, morgonpromenaden är underbar och soluppgången fantastiskt.

Ola, Lisa och Morris har tagit tåget från Stockholm för att hälsa på, så det gör inget att permissionen uteblivit. De ska ha barn om en vecka. Tänk om ungen föds mellan Alvesta och Krylbo.

Lasarettsvisan med Maritza Horn

Permis från cancerkliniken.

2011-09-15T05:30:00.002+02:00

Vi människor med nydiagnosticerad canser är nog inte så roliga att ha att göra med. På kort tid krymps vårt liv ned till mikrokosmos med vår sjukdom i centrum. Vi piggas upp med gryningsraider av sjukvårdspatruller för provtagning och kontroller, där blodtryck, syreupptagningsförmåga, puls, temp med mera, noggrant noteras plus att vi tappas på blod så laboratoriet får sitt. Jag har fullt förtroende, vördnad, för detta. Ett förbättringsområde till oss patienter är återkoppling och information. Vi har ett gemensamt mål i att vi patienter ska bli bra. Jag avskyr information av typen att ditt XYZ-värde är 100. Jag vill veta vad värdet mäter och normalvärde. Annars har jag ju inget att relatera till. Men ändå mycket bättre än dåligt och har man mål i mun får man fram information. Jag inser att min märkliga sjukdom är en process och att behandlingen därmed också är en process, när vi nu krympt våra liv för att klara av en besvärlig livssituation behöver vi mycket information och delaktighet, inte machoinformation á la Victor Muller - allt löser sig på tisdag. Vi behöver inte tröst vi behöver kraft. För bakslag kommer - delaktighet via information ger styrka. De sk ronderna är huvudkanalen för för informationsutbyte. Ett inslag i ronden, inte alltid, är att det svansar med en präst från svenska kyrkan. Som kronisk, förhärdad atteist ser jag det som kränkande!

Så kom den glada permissionen efter 14 dagar mellan lakan och en droppställning som närmaste sällskap, ja Roger också, som jag delar rum med.. Jag blev väldigt glad. Stora delegationen hämtade. Julius (4 år i november) hade fått ett par skor som har lysande lampor under gång och var med rätta ganska upptagen av dem, men han trodde att de fanns även i min storlek.

Vad ljuvligt att komma hem till sitt RUT-avdragsrena hem. Provsitta favoritfåtöljen. Sängen med en läslampa som går att ställa in.

Kvällsmaten var förbeställd. Osttallrik från Vilhelmsdal och en munfull vin därtill.

K.H. beklagade att det var så mycket bokat på Gäsits så hon måste jobba en hel del. Det gladde jag mig åt - att Gästis rullar på som kanske aldrig förr. Dessutom måste jag vila en hel del.

Ursäkta sjukhusköket, men min otrohet mot er matsedel fortsatte. Jag hade börjat känna av "Äggakakeabstines".

På söndagskvällen återvände vi litet molokna permitenter till det trista betongblocket i Lund.

Fortsättning följer

SUS i Lund.

2011-09-07T16:03:00.000+02:00

Jag har i min ungdom bott i Lund; SUS och DUS i Lund. DUS-delen trappades snabbt ned i samband med "chef" Jonas födelse 1973. SUS betyder nu Skånes Universitets Sjukhus, och förstår jag saken rätt pågår en besvärlig integration mellan enheterna i Lund och Malmö. "Det ska fan vara sjukhusdirektör", för att travestera ett talesätt som ursprungligen handlade om teaterdirektör.

Dagvillheten börjar för min del bli total, men jag tror att vi hunnit fram till onsdag, fem dagar efter att larmet gick. Jag väntar på ambulanstransport till Lund. Av omständigheter reser jag med lätt packning, landstinget patientuniform, privata sockor med hål på tån, toalettartiklar och tre dosor snus.

En av ambulansmännen extraknäcker som TV-antenninstallatör. En antennjustering står sedan länge på "surdegslistan", frestande men litet bissart att boka in under ambulansfärd och inte livskritiskt - får stå kvar på surdegslistan!

På plats i Lund utbröt ett veritabelt provtagarparty, igen. Muggar av medicin! Ostrukturerad information och ett nytt äckligt benmärgsprov! Saken är klar! Jag har Myelom. Sjukdomen beskrevs första gången 1850 men har antagligen funnits sedan förhistorisk tid. Något vedertaget svenskt svenskt namn, översatt betyder det "benmärgstumör".

Bernmärgen är blodkroppsfabriken; röda blodkroppar, olika sorters vita blodkroppar och trombocyter (blodplättar) tillverkas efter behov. En sort av de vita blodkropparna kallas plasmaceller och har en viktig funktion i kroppens immunförsvar. När en plasmacell canceromvandlas och därmed börjar dela sig okontrollerbart - då har du har du fått Myolom!

Sjukdomen uppträder i ett nästan oändligt antal individuella varianter, och det finns inga möjligheter att förutse vilken inverkan den kommer att få på mitt framtida liv. För närvarande betraktas Myolom som obotlig, men med sammansatta terapier kan sjukdomen bromsas på en nivå där man, med litet tur, blir mer eller mindre symtomfri (jämför diabetes, inga likheter i övrigt).

Det otroliga är att mindre än en vecka efter en första indikation att allt inte stod bra till, är jag mitt inne i en avancerad cellgiftsbehandling. Hyfsad offentlig sjukvård?

Jag vandrar vidare i vårdkedjan.

2011-09-06T07:31:00.000+02:00

Jag flyttades i flygande fläng till Hjärtintensivavdelningen (HIA, tänk vilken fenomenal förkortning "hia dig" betyder "lugna ner dig" på skånska. Lugn var annars inte ordet för dagen! Jag fick en ansiktsmask, som i min lekmannamässiga upplevelse var en kombination av andningsstöd och länspump. Jag har stor "systemtilltro" och paniken vek snabbt. Lilla hjärtat fick en nitroglycerintablett, hjärtat tyckte om det men huvudet kändes som det skulle sprängas.

Jag får medge att jag under denna period var en bra bit borta från verkligheten. Någonstans under förloppet hade Annelie och Jonas tagit sig till dramatikens centrum. De har berätta om sin chockupplevelse. Två välkända händer återgav mig kontakt verkligheten. Jag funderade, ja redan då, vad det är media förser oss med för bilder av sjukvårdens katastrofdramaturgi. Jag har inte svaret eftersom jag aldrig tittar på den typen av TV. Kanske går utvecklingen vidare mot fancy livsstilsmagasin, "Med hjärtat i halsgropen!"

Det känns som det gått en evighet sedan jag blev sjuk. Faktum är att jag hade min läkartid i Borrby kl på fredagen. Akuten i Ystad fredag 23.30 och inlagd en timme senare. Symptom, njursvikt, hjärtknas, prover, syrgas, vätska, blod, lungödem med kris och fortfarande är det söndag natt. Naturligtvis är det en resa att vara i princip frisk, men litet klen, till att befinna sig i ett dödshotande sjukdomstillstånd. Knepigt att hinna med mentalt! Jag är bra på att leva i nuet. Det är inte särskilt givande att oroa sig för den framtid, som jag inte vet något om och därmed för närvarande inte kan göra något åt. Hittills har all sjukvård jag fått ta del av varit endast livsuppehållande, nog så viktigt om man ska komma vidare.

Med tanke på allt som strular i min stackars kropp är det uppenbart att det är en allvarlig underliggande sjukdom som triggar härdsmältan, och cancer är naturligtvis en lågoddsare. Det gäller bara att välja vilken! Det har blivit måndag och sjukhuset rullar igång efter helgschemat. Jag försöker med listiga frågor snärja alla duktiga överläkare, avdelningsläkare, underläkare om vad som är på gång. Jag får en hygglig beskrivning om ett antal hypoteser de arbetar efter för att kunna utesluta eller bekräfta. Det är jag nöjd med, jag forskar inte efter möjligt utfall.

Jag skickas att ta ett benmärgsprov, inte alls trevligt men utslagsgivande. Jag är så generös att jag ställer min vackra kropp till utbildningens förfogande. En rookie får ta provet! Analysen måste gå till Lund och risken är att det tar några dagar. Min doktor visade storartade terrieregenskaper och lyckades pressa fram ett provsvar följande dag. Jag berömde henne och tackade.

Nu var saken klar, så långt, jag har en allvarlig blodsjukdom och behandlingen ska ske på Hermatologavdelningen i Lund (hermatologi handlar, om jag förstår det rätt, om blodets sjukdomar).

Fortsättng följer...

Och inte blev det bättre!

2011-09-05T18:08:00.005+02:00

Denna fredagkväll kunde jag med gott samvete följa doktorns rekommendationer. Medan de andra kutade runt i restaurangen låg jag i min säng och läste Bockfesten av Mario Vargas Llosa. Ett mer aktuellt val är svårt att tänka sig med tanke på vad som händer i Libyen.

Jag kände mig helt lugn med, vad jag trodde var, stressrelaterat förhöjt blodtryck. Så började jag fundera litet på de beskrivna biverkningarna (de andningsrelaterade - tro inget annat), Jag tyckte mig känna litet motstånd vid inandning. Vad skulle jag göra? Ringa en ambulans? Nej ändå inte - hur skämmigt är inte de att komma till akuten i ambulans och konstateras vara litet skrovlig i halsen, om än i kombination med högt blodtryck. Jag gnällde litet när k.h. kom in, färdig för kvällen, en stund efter 23. - Det är klart att vi måste åka in till akuten i Ystad, avgjorde hon.

I Ystad funkade både journalsystem och provtagningar. En timme tog det att analysera proverna och i samma stund kunde jag konstatera mig inlagd. Inte godkänt på ett enda prov! Jo förresten temperaturen. Stackars k.h. fick återvända till Hammenhög och gästgivarens glamorösa värld för att om någon timme servera frukost.

Jag installerades hos mina nya polare, Sven och Ken. Delat rum med vuxna män har jag inte gjort sedan lumpen. Sven är från Abbekås, har fel på hjärtat och har lila ben. Ken är så nära en svensk hill billy man kan komma. Från St Olof (vad annars) har fyrhjuling och odlar kräftor i tank. En illa placerad cysta bakom ryggraden genererar stundom högljudda tirader som hotar skicka sjukhusprästen till en alltför tidig död. För att åtminstone teoretiskt sett kunna få en blund i ögonen rekvirerar jag ett par öronproppar.

Så ligger man där uppkopplad med syrgas, dropp (både blod och vätska). Jag vågar överhuvudtaget inte göra några uttalande om hälsotillstånd utan att läsa av ett gäng displayer. Så länge mittstrecket inte är rakt - lever jag!

Första dagen på sjukan var inte slut än! På kvällen fick jag ett lungödem som var bland det jävligaste jag varit med om, alla kategorier. Det är klart att tre liter vätska och tre påsar blod ska ta vägen någonstans, men ut i lungorna var ingen bra idé. Vilken panik. Min vän Sven från Abbekås sa till personalen: "Han mår inte bra!"

Det var snällt av sjukvårdspersonalen att öppna fönstret och lägga en blöt handduk i pannan. Men vad jag behövde var syre i blodet. Gudskelov dök det upp ett läkarteam från hjärtintensiven och räddade både mig och föreställningen.

Fortsättning följer...

En fråga om överlevnad!

2011-09-04T21:19:00.001+02:00

Ska man få en gästgivaregård att överleva på Österlen måste man vara redo att jobba hårt, och i huvudsak när andra har ledigt. Vi har över 25% av vår omsättning i juli. Som familjeföretag har vi våra tydliga roller. Jonas har ansvar för köket. Det är inte helt lätt att rekrytera kockar till Österlen. Vi hade tur, men har ändå kört med åtminstone en halv kock för litet. Slit för de andra!

Matsalen fylls med hungriga gäster och, åtminstone inledningsvis, orutinerad serveringspersonal. K. h. fick inte så många fripass, och även om hon inte var schemalagd måste hon i princip vara tillgänglig hela tiden.

Själv ansvarar jag förutom för administration, för frukost och rumsstädning. Även om jag haft god hjälp har det varit tungt i år. Ibland har jag knappt hunnit med en middagslur innan diskpass på kvällen. Envar kan nog förstå att man ibland hamnar i formsvackor, men efter sju år tillsammans har vi lärt oss att hjälpa upp varandra när det känns motigt, detta utan energipsykologi, indisk änglahealing eller annan livsuppehållande terapi som vi generöst erbjuds på vårt Österlen.

Det kan vara riskabelt att gå med gamnacke för länge, gör man inte sin andel känner man sig väldigt osolidarisk mot de andra. Så visst, emellanåt uppsöker vi naprapapater, osteoepater och vårdcentraler, som alla andra. Jag bokade en tid på vårdcentralen i Borrby och försäkrade dem att det absolut inte gjorde något att jag fick vänta en dryg vecka på en läkartid. Jag skulle bara kolla mina värden som jag hört att folk i farten gör.

När jag kom till doktorn, nymummad med rena kalsonger, visade det sig att journalsystemet låg nere och det dessutom inte gick att ta blodprov eftersom det inte gick någon laboratoriebil. De fick mig redan på blodtrycket! Eftersom jag aldrig haft problem med det tidigare har jag inte just några referenspunkter, men denna fredag skickades jag direkt hem med order att inta viloläge och omedelbart börja äta blodtrycksmedicin.

Jag tryckte i mig anvisad dos samtidigt som jag läste igenom kända biverkningar. En av de mer förbryllande var att mindre 1 på 1000 drabbades av böjd penis i erigerat läge. Vem har konstaterat det? Laboratorieprov? Dessutom fått med det i läkemedelsbeskrivningen!

Jag noterade dock att det var betydligt vanligare med andningsbesvär. Det skulle visa sig att jag så småningom skulle ha betydligt mer nytta av den informationen. Fortsättning följer...

"Tio i topp" 2011.

2011-08-21T20:15:00.001+02:00

Spotifygenerationen är kanske obekanta med var vi den första generationen av konsumenter av ungdomsmusik fick våra influenser. En viktig bärare av ny musik var Radio Luxemburg. På en knastrig transistor, mitt i natten, rattade man in den älskade stationen på AM-bandet. Inte för hög volym, så föräldrarna skulle höra. Pat Boones, Frank Sinatras, Perry Comos och Nat King Coles dagar var räknade.

På kaféerna började jukeboxen dyka upp. Vi satt och hängde, sippade på en Coca Cola, (släppt för försäljning i Sverige ibörjan på 50-talet) och om vi var stadda vid kassa en chokladbiskvi. Vi diskuterade nya låtar och av någon alnedning skulla man deklarera om man gillade Elvis eller Thommy (Steele), hur nu någon kom på tanken att ställa dem mot varandra. Bildjournalen var vårt husorgan. Inte för att jag kom ihåg vad som stod i tidningen, men det var massor av idolbilder och, kanske framförallt, den lästes inte av vuxna.

På lördagseftermiddagarna satt vi klistrade vid radion och lyssnade på "Tio i topp" där veckans tio mest populära låtar spelades och poängsattes efter en metod som jag inte längre kan minnas. "Tio topp" var sedan ett lika viktigt samtalsämne för oss, som vädret för en campare.

"Reseguide till 50-talet Sommarskrift för motorburen ungdom" av Peter Mannerfelt på Retromega förlag, har på ett spännande sätt samlat och presenterat typiska miljöer och företeelser i 50-talet. Att han tagit med vår bar gör inte boken mindre attraktiv.

Nu kan den fåvitske tro att detta med jukebox är ett självspelande piano. Så icke - förr fanns det en omfattande organisation för service, underhåll och inte minst skivbyte. Det var inte fiken som ägde maskinerna, det var vad man idag skulle kalla entreprenörer. En strålande skildring av detta finns i Åke Edwardsons bok, Jukebox.

Att i nutid vara jukeboxägare är ett ansvarsfullt åtagande, i synnerhet när man, som vi använder den på det sätt som avsetts. Mot betalning betjäna allmänheten! Nu är det kommersiella utbytet försumbart - 1 kr för 5 låtar. Det finns ingen stor serviceorganisation. Man måste knyta kontakter med "nördvärlden", de som kan allt och vet allt om gamla jukeboxar. Vår jukebox av märket Wurlitzer har Johhny Christensen på Café Bally som gudfader, det han inte kan om jukeboxar...

Häromdagen var en av våra huvuddonatorer Frank på besök, med sin dotter. Detta fick mig att skamset flytta "Byta ut ej fungerande plattor" från surdegslistan till åtgärdslistan.

Det besvärliga är inte att byta skivor utam att skriva nya etiketter, även om mallar finns på Internet. Av de utrangerade sörjer jag "Ring Ring", så tidig att de ännu inte hunnit bilda Abba.

Frank är ett riktigt popsnöre, de som inte tror mig kan följa hans aktiviteter i facebook-gruppen
Prog Rock. De flesta skivorna Frank bidragit med skickade han på post. En riktig skatt vågade han inte anförtro Postverket utan överlämnade personligt. Jag tror faktiskt att den snarare är en deposition än en donation. Det är skamligt att jag låtit den ligga i ett halvår - men den som väntar på något gott.

Frank berättade att denna mycket kända grupp roade sig och odlade sin spelmansglädje genom att inkognito uppträda på småklubbar och pubar på den engelska landsbygden.

Den som kan gissa vad det är utlovas 10 frispel på vår jukebox:

Nu tror jag att alla skivor fungerar som de ska, möjligen är det ett hack i Spencer Davies Group.

Hammenhög, kulturmetropolen på Österlen.

2011-08-08T20:36:00.000+02:00

Det är för tidigt att summera sommaren 2011, när vi äntligen fått den tillbaka. Tack vare regnet i juli är det fortfarande frodigt och grönt.

Bönderna har haft sina mastodonttröskor startklara och har nu bråttom när det är soligt och uppehåll.
Det är trevligt att se byvännerna åter dyka upp på ICA. Efter att på facebook följt deras äventyr i blåbärssnåren, i svampskogen och vid aborrsjöarna är det skönt att se dem hemma igen.

Vi har haft en mycket bra sommar. Massor av matgäster, framförallt har luncherna ökat, och i princip fullt på rummen! Mycket arbete så klart, bl a har det medfört en skändlig försummelse av bloggen.

Våra nya tekoppar har blivit en minisuccé. Vi har inte haft bra tekoppar så vi beställde sex stycken av Ingela i Vallby. Jag tror att vi haft nattgäster som ställt klockan på ringning fär att vara säkra på att få en "myrkopp" till frukost. Jag rekommenderar ett besök på Hantverkeriet. Jag misstänker att det är ganska utsålt just nu, men det går väl att lägga beställning. Nisses och Ingelas renoverade skånelänga och en mycket vacker bruksträdgård är bara den värd ett besök.

Det är många som konstaterat att kulturutbudet på Österlen är unikt, åtminstone under sommaren. Jag undrar om inte Hammenhög seglat upp i topp när det gäller kultur och nöjen. Valnöt & Kaprifol har varje vecka varierande musikunderhållning på sin utomhusscen. Dessutom har man i sommar satt upp legendariska Variete Vauduvill, det blev en formidabel succé. Jag hade själv inte möjlighet att gå dit. Hoppas det blir fler gånger!

Garageprojektet har på bästa sätt tagit hand om N.H. Nilssons bilfirma, bara den unik och värd ett besök. På den bohemiska scenen i det gamla garaget har man alltid spännande föreställningar, åtminstone så länge en ouppvärmd lokal tillåter. Stumfilm, teater, musik m.m.! Framförallt har man profilerat sig genom proggmusik. Scenen har på kort tid skaffat sig litet av kultstatus. Vad sägs om artister som Kebenekajse, Träd gräs och stenar, Stefan Sundström, Kajsa Grytt och många många fler! Vinylfanatikern Henrik Källviks har mer än ett finger i denna syltburk. När det är konsert är det folkfest i byn, såväl infödda som inflyttade och tillresta minglar omkring i den minst sagt informella miljön. Jag ser parallellerna med de under 70-talet så populära parkfesterna.

Det finns en fast attraktion i form av Lantbruksmuséet. Det är en liten pärla som putsas på av ett antal eldsjälar med ett hjärta och ett liv i jordbruksnäringen.

Vår gästgivaregård är en attraktion som måste nämnas. En av Skånes bäst bevarade med anor från 1693. Vi arbetar intensivt med att pietetsfullt förnya och följa med tiden, utan att fördärva den unika atmosfären. Ibland ställer vi till med underhållning. Vi har ett mer småborgerligt stuk på våra evenemang. Vi gillar konceptet "krogshow". Vi menar att man ska äta riktigt gott och efter det luta sig tillbaka och njuta en underhållning på samma nivå.

I år hade vi våra vänner Lise & Gertrud på besök. Jag vågar kalla dem vänner eftersom det är fjärde gången vi gjorde krogshow tillsammans. De trivs med oss och vi trivs med dem! De får den direkta publikkontakten som de är så duktiga på att använda.

I år hade vi två föreställningar. Sveriges mest säregna coverband, har enligt egen uppgift utvecklats till världens mest säregna coverband. Det finns så fina låtar som jag längtar efter. Nu har Lise och Gertrud börjat en ny resa med eget material. Och då menar jag inte i första hand den vers de skrivit till Cornelis Vreswijks Bibbis visa. En en skojig flirt för uppförande på Pridegalan. Den handlade om ett par kvarglömda Björn Borgkalsonger av stringtyp.

Ett mer seriöst "eget material" togs fram till deras senaste föreställning "Livet är att ta sig ut". Samarbetet med Ulla-Carin Nyqvist har gett min absoluta favorit, "Gå rak".

Mellansnacket är klassiskt, en besserwisser (Lise) och under-dogen (Gertrud). Det var roligt med Helan och Halvan, det var roligt med Magnus och Brasse och det är roligt med Lise & Gertrud.

Historien om Gertruds vurm för, men okunnighet om, flotta bilar är extra rolig i Hammenhög. Hon lyckades tigga till sig en skjuts i ljudteknikerns pojkdröm, en röd Porsche. Vid återberättande av denna historia blev Porschen en Peugout. Vad är det för kul undrar vi med en av Sveriges mest framgångsrika Peugouthandlare i byn. Här kör vi Peugout! Motsvarande historia berättas om en stockholmsdam som under en kort tid prövade lyckan som gästgivare, innan oss. Med andan i halsen informerade hon sina stockholmsvänner om vår märkliga by där alla kör Porsche.

När andra har semester.

2011-07-20T20:40:00.000+02:00

Nu är Österlen i det närmaste fullsatt, tror jag åtminstone - har inte lämnat Gästis på fjorton dagar. Hos oss är det i varje fall gott om folk. Förutom gästgivare, vaktmästare och ekonomichef är jag nu också fukostvärdinna och rumsstädare, nåja, när kära Anna har ledigt. Hon fixar det nästan dubbelt så snabbt som jag, men hon måste ju ha ledigt ibland.

När jag sömndrucken tidig morgon vacklar in till Gästis, för brödbak med mera, får jag en energikick på vägen, när jag passerar vår numera perenna tapetrabatt. Ursäkta om jag tjatar om den - men jag är så nöjd. Doften av rosor och lavendel är helt ljuvlig.

Om jag nu känner mig morgonenergisk så är det inget mot de flitiga insekterna. Humlorna sörplar nektar från morgon till kväll. Jag läste att vissa humlearter är hotade, jag hoppas att vi kunnat bidra med en liten foderplats som gör livet lättare för en del av dem.

Fjärilarna är minst lika förtjusta i lavendeln.

Gästis är, som jag många gånger talat om, en historisk miljö med mer än 300 år på nacken. Bränder, tillbyggnader och renoveringar har förändrat men faktum kvarstår att vi har en obruten ägarlängd från 1693. Som de 21:a gästgivarna får vi ständigt kontakt med det förflutna, inte på något mystiskt parapsykologiskt sätt, utan rent påtagligt.

Snart ska vi ha en födelsedagsfest för en släkting till Jonas Wilhelm Aspegren (1763-1815). Han var gästgivare i Hammenhög 1812-1815, då han uppenbarligen stupade på sin post.

Det finns en tendens att vilja gå tillbaka så långt som möjligt när man talar om historiska företeelser. Jag vill tala om 1900-talet, efterkrigstiden. Jag tror att det är två kvinnor som haft den största betydelsen för att Gästis överlevt och är vad det är idag.

1949 kom ett stiligt par, Maj och Roland Rovin, från Stockholm. Vi har ett kort på dem, utstrålande stil och elegans. Roland Rovin försvann ganska snart ur bilden. Kvar vid rodret stod Maj Rovin, med fem små barn och en mer eller mindre förfallen gästgivaregård. Jag kan tro att det inte gavs mycket tid att nätverka med kvinnliga företagare och kreativa kvinnor. Blåställ på! Att Maj Rovin var en bestämd och ordentlig kvinna är ställt utom all tvivel. En granne har berättat hur han som pojke städslades att spela taffelmusik till smörgårdsbordet på söndagar. Nåde honom om han uteblev! Vi har emellanåt besök av "barnen" Rovin och det är alltid lika spännande att höra hur de växte upp på gästgivaregården, och självklart fick hjälpa till med sysslor.

En annan kvinna som betytt oerhört mycket för Gästis år Ester Hermansson, en legendarisk kokerska. För någon vecka sedan hade vi besök av hennes dotter. Hon ville visa sin son och sonhustru Gästis och hade bokat en övernattning med en trerätters middag på kvällen. Hon berättade om sin mamma, som lärt sig matlagning, och att arbeta, den långa vägen. Ester började som mjölkerska i Herrestad. Arbetsdagen började klockan 4. Efterhand kom hon in på matlagning. I olika kök lärde hon sig arbetet. Det var så långt från dagens glamorösa, hårslängande TV-kockar man kan tänka sig. Skulle det serveras höns, var det att gå ut och nacka en höna, plocka den och tillreda. Känslan för råvaran kunde knappast bli bättre.

Hur samarbetet mellan Maj och Ester uppstod vet jag inte. Men dottern berättade att Ester jobbade på Gästis, men familjen flyttade till Valleberga, tror jag, och det blev för långt till jobbet. Ester hade två döttrar och födde så fyrlingar. Den snabbväxande familjen byggde hus i Hammenhög. (Det som Carsten Bildhuggar nu bor i.) Ester började igen på Gästis. Esters dotter kommer ihåg att hennes mor levde för mat. Hon tog upp ungråka på menyn, som fortfarande så intensivt förknippas med Hammenhögs Gästis. En annan legendarisk rätt, som de gamle talar om fortfarande talar om är Esters pannbiff. När vi kom till Gästis fanns "Esters Pannbiff" på matsedeln. Det var, tyckte vi, en medioker rätt, som sannolikt endast hade namnet gemensamt med den pannbiff som Ester Hermansson producerade och serverade. Vi tog bort den, kanske dyker den upp igen om vi får tag i det äkta receptet.

Vi tog naturligtvis Ester Hermanssons släktingar på en rundvandring. Dotterson kom ihåg hur han som pys, i köket fick pinnglass av mormor, precis som vår sonson får en glass då och då.

Vi har namn på vår rum efter gästgivare. Det nya enkelrummet gör vi ett undantag för. Det kallar vi "Esters kammare" för att hedra Ester Hermansson, hennes kokkonst och hennes betydelse för Hammenhögs Gästis.

Det gladde oss enormt att Ester Hermanssons dotter blev så rörd att ögonen fylldes av tårar.

Vårt valspråk "Tradition och förnyelse" är viktigt för oss. Alla som har gamla bilder eller historier om Gästis från förr är välkomna att berätta för oss.

När vi talar efterkrigstid måste jag återge en episod från häromdagen. När jag var uppe på andra våningen, och städade rum, kom en nedcabbad Rolls-Royce glidande in på gården. Silverfärgad, sober så det räcker. Bra andrahandsvärde men usel driftekonomi. Verkligen en bil man inte ser varje dag. Inte från byn, för här kör vi Peugeot!

Döm om min förvåning, nästa gång jag slänger ett öga över gården.

Där står förutom Rollsen en Bentley Mark VI från 1948. En gudomlig milt grönskiftande färgnyans. Att jag vet vad den heter beror enbart på att jag talade med den stolte ägaren.

Det kändes som om Gästis var förflyttad till en engelsk mysdeckarmiljö.

Kanske är de nobla bilarna hitlockade av "Lantliv, Mat och Vin". I det senaste numret skriver de om en matresa till Österlen. Gästis beskrivs som ett klassiskt stopp. Man talar positivt om vår mat och våra rum. Och nämner Hammenhögs Gästis som ett av de ställen man bor bäst och äter gott. Det tackar vi naturligtvis för, men tycker nog att beskrivningen av maten är litet dåligt "researchad". Visst har vi sill och äggakaka, och råka serveras under säsong som varar en månad under tidig sommar. I övrigt har vi en modern och varierad meny producerad från grunden, på råvaror från våra grannar.

Hammenhögs Gästis - vägkrog i topp.

2011-07-03T22:02:00.000+02:00

Under försommaren har åtminstone två gäster talat om för oss att vi är med på en topplista över ICA-kurirens läsares bästa vägkrogar. ICA-kuriren har 700 000 läsare, så det är klart man blir både stolt och glad. Jag har just inte tänkt att vi är en vägkrog, men det är ju en av ursprungsuppgifterna för en gästgivaregård; servera mat till vägfarare. Vägkrog på dagen och gourmetrestaurang på kvällen, med möjlighet att övernatta. Ett bra koncept - ett bra koncept på 1600-talet ett bra koncept på 2000-talet!

Personligen får jag ganska dåliga vibbar när jag tänker på svenska vägkrogar. Usel mat i torftig miljö. Jag tror aldrig att jag ätit så dålig mat någonstans som på svenska kedjevägkrogar. Jag skäms vid tanken på europeiska turister som kommer till Eskil Erlandsson Nya matland. Därför är det ett väldigt bra initiativ av ICA-kuriren att lista de bästa.

Det är väldigt trevligt att man med mat lagad från grunden och med en genomtänkt meny kommer med på listan, även om det blir några tior dyrare än en pastasallad från livsmedelsbutiken. Då har de ändå halva momsen jämfört med vad vi restauranger belastas med

Jag läser inte ICA-kuriren, jag läser inga veckotidningar, inte ens hos frisören, eftersom k.h. klipper, eller trimmar, mig. Även om jag tyckte att det var litet "skämmigt" kontaktade jag redaktionen och frågade om det var riktigt att vi var med på en lista. Jovisst - vi var tvåa i matlandskapet Skåne i matlandet Sverige.

Ta chansen i sommar och testa oss. Bakom den vackra byggnaden har vi en paradisisk trädgårdssevering. Lunch serveras mellan 12 och 16, så stänger vi två timmar. Får i oss litet mat och ställer om för kvällen och middag serveras mellan 18 och 22. Det är under sommaren säkrast att boka bord till middagen.

En högtidsdag.

2011-07-03T09:18:00.000+02:00

När jag var liten var jag en krass materialist. På min födelsedag satt jag och bevakade lantbrevbärarens ankomst med presenter från släktingar bosatta i fjärran. Jag skulle försköna min karaktär om jag förnekar att gåvorna var det absolut viktigaste.

Efterhand som jag vuxit upp, mognat och framförallt fått egna barn, ändrade födelsedagens betydelse innehåll. Den stora behållningen var kaffe på sängen och litet barnteckningar.

Nu i minst sagt mogen ålder har detta med födelsedag ändrat sig igen. Nu är det stora värdet att få en dag som man äger själv. Kaffe på sängen är den enda stående punkten år ut och år in. Visserligen får vi göra litet anpassningar med tanke på att min födelsedag infaller just på tröskeln till vår högsäsong. Vi började firandet dagen innan, eftersom min kära måste jobba på själva dagen. Jag bjöd k.h. på min favoritkrog. Ett litet glas i trädgården. Vi bestämde oss för att smaka lammrätten Det var mycket länge sedan vi åt lamm.

Någon gäst talade om en symfoni där smaker mötte varandra och bildade en helhet. Jag kan bara hålla med och låna liknelsen.

Jag hade tänkt ta en bild men kom ihåg det när halva rätten var äten. Ni får hålla tillgodo med panoramat.

Vi följde upp med en tallrik ostar från grannen Vilhelmsdal.
Vinerna var superba. Fattas bara med vinkyparen vid bordet.

Efter service anslöt Jonas och njöt ett glas vin med oss. I dagarna går vi in på vårt 8:e år med Hammenhögs Gästis. Det är mycket som vi ändrat från övertagandet, förhoppningsvis till det bättre.

Vi känner oss redo inför den önskade anstormning som brukar komma en vecka in i juli och pågå intensivt tills skolorna börjar.

Själva födelsedagen inföll med drömväder. Kaffe på sängen - ja visst! Julius och Jonas kom med en bukett trädgårdsblommor.

När Julius insåg att det var fråga om födelsedag ställde han prompt in dagis för att i stället hänga med farfar och farmor. I min ålder är det skönt att, som i idrottsgalorna, ha en farthållare.

Via macken vid Löderus strandbad, där vi bunkrade strandleksaker och en brassestol till gubben, for vi till havet. Det finns strand så det räcker, denna gång blev det Mälarhusen.

Där fanns redan gott om soldyrkare med läderbrun kulör. En djup och vacker solbränna tycks fortfarande dominera över rädslan för strålskador. Åtminstone på stranden vilket verkar rimligt, att den kategorin dominerar just där.

Årets premiärdopp! Riktigt behagligt - enligt uppgift 19 grader. Klart uthärdligt även om jag uppskattar ytterligare någon grad.

Redan på morgonen hade k.h. annonserat en tur till Galleri K i Kåseberga. Ett av mina absoluta favoritgallerier, nu i högsommartid ännu vackrare än när jag senast var där, efter påsk. Fönsterlådor med blått, vitt och rött, söta som karameller. Ja - jag skulle få en tavla av Karin Anker, som jag tycker så mycket om. K.h. hade varit och förberett köpet. Nu konstrade jag en aning och ångrade mig på stående fot, i stället för den planerade tavlan tog jag en helt annan, med en annan stämning. Den ska jag sitta och njuta av när stormen dånar och snödrivorna når upp till fönsterblecken.

När små gör affärer med stora.

2011-07-02T13:03:00.000+02:00

Häromdagen fick jag en fråga av en god vän i kultur- och designsvängen. Han hade fått i uppdrag att skriva ihop ett par, tre sidor om svårigheten för mindre aktörer, inom kulturella och kreativa näringar, att få uppdrag hos offentliga aktörer. Min gode vän erinrade sig att jag för något år sedan gjort en analys för Rådet för arkitektur, form och design (eller något liknande) under kulturdepartementet.

Eftersom denna typ av upphandlingar, och framförallt kommunernas hantering av mindre upphandlingar, intresserat mig lovade jag att komma med en del input. Jag har i min hemkommun, inför igensatta hörselgångar, försökt få dem att förstå kommunens viktig roll som "market maker". Jag har fått föreläsningar, eller åtminstone klarläggande, från dåvarande kommunalråd och kommundirektör som gett mig den alldeles kristallklara bilden: De har inte en aning om vad de håller på med och vad som gäller inom detta område! Synd! Därför tar jag med glädje på mig att ge min gode vän input, samtidigt som jag får tillfälle att samla och uttrycka mina tankar. Den gode vännen får ta på sig att anpassa texten till sin uppdragsgivare, samtidigt som jag här på min blogg kan unna mig att uttrycka och formulera mig i full frihet.

1994 fick vi inom offentlig sektor en tvingande lagstiftning om offentlig upphandling (LOU). Det är en skyddslag för leverantörer mot korruption och godtycke samt ett verktyg för att säkra hantering av skattemedel. Revisionerna har varit massor. Lagen kan ses som en periodisk skrift snarare än en stabil lagstiftning. Ledningen i myndigheterna har ofta inte velat ta i frågan med tång. Inköpsavdelningar har vuxit upp. Med det bristande ledningsengagemanget har det blivit så att inköparna är mer inriktade på att undvika fel än att göra goda affärer. Man kan konstatera att de professionella inköparna vunnit kampen över beställarna. Anskaffningarna har blivit en procedurfråga mer än att tillgodose ett behov. Genom ständiga hot om överprövningar och rättsliga åtgärder kryper beställaren in i fållan (även om det de facto inte finns någon fålla). Det finns en tendens att de offentliga upphandlarna i förfrågningsunderlag lägger på en formell säkerhetsmarginal, "det är lika bra att ta till i kravlistan". Detta gynnar naturligtvis stora leverantörer, med erfarenhet av att göra affär med det offentliga, och i lika mån skrämmer det bort små och nybörjare. Det är helt enkelt för omständligt, dyrt, att svara på anbudsförfrågningar.

Det är ett faktum att de flesta små upphandlingar som blir aktuella inom de kreativa och kulturella näringarna inte närmare regleras i LOU. I stället tillämpas direktupphandling som får tillämpas om det rör sig om ringa värde (för närvarande ca 287 000) eller om det finns synnerliga skäl. För direktupphandling ställs inga krav på anbud. Det enda som sägs är att upphandlingen ska ske under affärsmässiga former. I praktiken tillfrågar man ett par tre leverantörer. Detta är naturligtvis inte alls tillämpligt på kulturella och kreativa näringar.

För att ytterligare lyfta fram den friare hanteringen av området, även ovanför tröskelvärdet, 287 000 kronor, saxar jag från ansvarig myndighets (Konkurrensverket) hemsida:

I upphandlingar över tröskelvärdena återfinns, som en variant av direktupphandling, förhandlat förfarande utan föregående annonsering (4 kap. 5, och 8 §§ LOU). En upphandlande myndighet får enbart tillämpa ett förhandlat förfarande utan föregående annonsering utifrån ett fåtal grunder som finns angivna i lagen; tekniska och konstnärliga skäl samt ensamrätt, synnerlig brådska, tilläggstjänster och upprepning av tjänster samt om det vid ett öppet eller selektivt förfarande inte lämnats några anbud eller inte lämnats några lämpliga anbud. På varuområdet finns ytterligare några undantagsgrunder (se 4 kap. 7 § LOU).

Det finns alltså i lagtexten inga uppenbara hinder för de kreativa näringarna att göra affärer med det offentliga. I annan lagstiftning och policy finns naturligtvis formkrav, att man har F-skattsedel, att man inte är försatt i konkurs, att skatten är betald m. m. Andra krav, som att man är kreditvärdig enligt..., att man har miljöpolicy, att man har en jämställdhetspolicy osv är typiska överkrav, som endast undantagsvis har relevans i den enskilda fallet. Myndigheten har en skyldighet att se till att man gör affärer med seriösa företag och inte den organiserade brottsligheten.

Låt mig räkna upp ett antal åtgärder som skulle förbättra möjligheterna/ intresset för små aktörer att gör affärer med det offentliga.

1. Grundläggande kunskaper hos leverantörer om hur man gör affärer med myndigheter.
2. För anskaffning av varor och tjänster inom det kulturella området och från de kreativa näringarna bör en beställarorganisation, med kompetens inom området utses.
3. Alla upphandlingar kommuniceras t ex via myndighetens hemsida. Den som vill var med om affären har möjlighet att svara direkt. Min hemkommun har förklarat för mig att det ger för mycket arbete. Vilket naturligtvis är rent nonsens. Det finns alla möjligheter att göra ett fritt urval bland dem som anmält intresse. Skillnaden är att nya leverantörer ser en möjlighet att anmäla att man vill vara med och leka.
4. Myndigheten tar fram en policy för upphandling under tröskelvärdet, direktupphandling.

Detta är inte särskilt svårt, men det förutsätter en politisk vilja att öppna en marknad för småaffärer. Förutom beställarorganisation skiljer sig direktupphandlingar inom de kulturella och kreativa området inte från andra direktupphandling. den näringspolitiska vinsten är att man ger lokala företag att göra affärer med kommunen utan att de gynnas på ett otillåtet sätt.

Midsommar och ännu har det inte riktigt börjat.

2011-06-27T21:05:00.001+02:00

Att vara gästgivare på Österlen känns ibland som att vara astrolog vid kungens hov. Denna fantastiska midsommarnatt finns det goda skäl att skåda i skyn. Vackert är det, men svårt att tyda tecknen. Vi har lärt oss att lita på minnet och försöka jämföra med tidigare år är fullständigt bortkastat.

Jag har därför övergett astrologkarriären och konverterat till bokhållare. Genom att bygga upp ordentlig statistik kan man åtminstone jämföra utfall. Däremot får jag ingen förklaring till varför vi midsommarhelgen ökar vår omsättning med 35% jämfört med motsvarande helg 2010. I dagarna går vi in på vårt åttonde år på Hammenhögs Gästis. Är det så att det tar sju år att bygga upp ett gott renommé? Eller har vi hittat rätt med vår marknadsföring? Är det vädret? Är det förändringar i folks livsstil? Beror det på att andra har stängt? Frågor, frågor - och ett svar är lika gott som ett annat. Jag tror att det är litet bra att gå och fundera - när man tror sig veta svaret kanske viljan att ständigt förbättra försvinner. Men ett är säkert att - det är en mycket bra sak att ha örnkoll på ekonomi och utfall, och ingen kan ta ifrån mig glädjen över att se en kraftig ökning av omsättningen.

I ett dött träd hos grannen sitter en flock råkor och har konferens. Kanske är de oroade över det ökade intresset för vår specialitet; brässerad ungråka, gräddsås, rönnbärsgelé, pressgurka, syrade rotfrukter och sockerbrynt potatis. Vi har tillgång till ca 600 råkor, dvs 300 portioner. Vi brukar dela upp leveransen från jägarna på hälften en bit in i juni och resten en bit in i juli. I år har de första 150 portionerna gått åt på två veckor. Vi får tidigarelägga slutleveransen till denna veckan. Mitt standardsvar på hur länge säsongen varar är: "Så länge råkorna räcker." I år är det mer relevant än någonsin. Den som vill ha den kulinariska upplevelsen att smaka vår ungråka, bör skynda sig att boka. Skulle det visa sig att råkorna tagit slut så har vi många andra goda rätter. Du hittar vår meny på webben.

Två sinsemellan oberoende gäster har berätta för oss att vi på ICA-kurirens listning över Sveriges bästa vägkrogar hamnat på plats nummer två. Är det så är vi naturligtvis mycket lyckliga över det. Jag gör reservationen att jag inte sett det själv i tryck. Finns det bland bloggläsarna någon trogen läsare av ICA-kuriren som kan verifiera detta? En kopia? Den som först skickar in en kopia till mig, bjuder jag på lunch i sommar.

...och detta är bara början.

2011-06-22T20:15:00.000+02:00

F!, Simrishamns tredje största parti, retade gallfeber på Anders Johnsson, kommunstyrelsens ordförande, genom att gå ut med att man skulle göra Simrishamn till en feministisk mönsterkommun. Jag kommer inte ihåg hur orden föll sig, men Anders Johnsson framhöll i en debattartikel i YA, att så skulle det inte bli, det fanns inget väljarmandat för detta.

Jag tycker mig skönja att F!s framgångar i valet redan har fått ett tydligt genomslag i politiken. Inte så att man revolutionerat tillvaron genom feministiska reformer, men man har förstått den demokratiska processen och värdet av att ha en kontinuerlig dialog med väljarna. Om detta är en feministisk mönsterkommun kan inte jag svara på. Men det är mönster för hur ett politiskt framtidsparti måste arbeta. Öppna möten, närvaro på gator och torg och, inte minst, ett maximalt användande av sociala medier. Jag behöver inte gilla allt de säger, men jag känner mig respekterad och tagen på allvar när jag får veta vad de säger och tycker.

De traditionella politiska partierna i vår kommun tycks leva kvar i den gamla föreställningen att man aktiverar sig utåt vart fjärde år. I valrörelsen lovar man och när val är förrättat, försöker man sy ihop en majoritet, som uppfattar sig ha carte blanche från väljarna. Jag har i tidigare inlägg pekat på att en förändring sker inför våra ögon. Nya tider nya krav!

Ett tydligt exempel på att den gamla "carte blanche metoden" inte håller har vi sett i den infekterade skoldebatten i Simrishamn. En uppgörelse i slutna rum ledde till att majoriteten under kuppartade former ville på rekordtid klubba igenom ett beslut om nedläggning av gymnasieskolan och nedläggningar av byskolor. I den gamla ordningen hade det rivit upp känslor men varit glömt till nästa val.

De som trodde så visade sig ha skitit i det blå skåpet. På kort tid växte en våldsam proteststorm fram mot sättet att hantera en ödesfråga för Österlen. Eleverna på gymnasiet, föräldrar och alla vi andra som inte ville godta ett så illa underbyggt förslag hittade snabbt varandra framförallt på facebook. Med ett ärligt engagemang och ordentlig analys visades att beslutsunderlagen var vinklade, ja närmast förfalskade, för att passa nedläggningsbeslutet. Det tragisk och hoppfulla var att detta gjordes av medborgare utanför politiken.

Alliansen började krackelera. Folkpartiets vice ordförande i Barn- och utbildningsnämnden fronderade mot sina forna bröder. Hedervärt tycker jag avskyvärt tyckte hans politiska bröder. Nedläggningsförslaget stoppades och ersattes av ett ickebeslut där skolor inte skulle läggas ned, men nya medel tillfördes inte.

Nu hade den centerpartistiske ordföranden fått nog. Han avsa sig uppdraget för att kvalitén inte kan upprätthållas, när han inte får lägga ned skolor. Dessutom tycker han inte om att säga upp folk. (Hur han skulle kunna lägga ned gymnasium och byskolor utan att säga upp folk undrar jag.) Att kvalitén hotar sjunka har han säkert rätt i, men det är hans politiska uppdrag att förhindra.

Det jag tycker är mest intressant är hur ledande politiker reagerar när de inte får som de vill - då avgår man. Detta menar jag är ett tecken på att man är van vid att göra som man vill, och det ska ingen blanda sig i. Har man tagit (eller fått) ett uppdrag kan man väl inte hoppa av för att det blir besvärligt. Om man i den interna maktapparaten inte får gehör för sina krav är naturligtvis tråkigt. Men är man politiker får man väl slåss för sina åsikter, vässa sina argument och finna nya vägar. Söka stöd hos opinionen, oss väljare, som tydligt visat att man vill prioritera skola och utbildning.

Den tredje statsmakten, pressen, i vår region förträds kanske inte av de vassaste pennorna i pennskrinet. Det är kanske dags att tala om den fjärde statsmakten, medborgarna, som idag med hjälp av Internet snabbt kan forma intressegrupper. Så länge politiker inte är med i dessa diskussioner går möjligheten att påverka, informera och nyansera, dem fullständigt förbi. Detta har F! förstått och omsatt i praktiken.

Simrishamns kommun genomförde med heder samråd runt att ta fram en vision, Framtidsverkstad. Är det dags att köra en runda runt utbildningen? Men snälla kommunen var litet snabbare med återkopplingen. Den 13 maj genomfördes första Framtidsverkstaden, inte ett ord har redovisats. Man kunde åtminstone få veta hur många som medverkat. Ska man gå från utredarkultur till utvecklarkultur måste man lära sig att kommunicera.

Lise & Gertrud till Hammenhög.

2011-06-13T08:47:00.000+02:00

Hammenhög har blivit för Österlen vad Las Vegas är för USA. Scenerna, showerna, de stora artisterna - glamour, glitter, extravaganza!

Vi är så glada att de förtjusande och begåvade Lise & Gertrud för, tror jag, fjärde sommaren väljer att genomföra en krogshow hos oss på Gästis.

Ta din käraste, grannen, någon du står i tacksamhetsskuld till, någon du vill hänga med eller gå själv! En riktig krogshow på landet! Gästis serverar en gourmetisk tre-rätters följt av ett musikaliskt smörgårdsbord serverat av Lise & Gertrud. I mån av plats släpps även "barbiljetter" till dem som bara vill njuta av showen.

Menyn är inte satt, programmet inte spikat men redan nu vill jag uppmana er att pricka av 29 eller 30 juli i almanackan.

Som om planering vore möjligt!

2011-06-13T08:05:00.001+02:00

Efter ett snabbesök i Hades återvänder jag till de levande. Efter den hektiska Matrundeveckan, med de kära från Stockholm fortfarande på plats stängde vi restaurangen litet tidigare på nationaldagskvällen. Grillen laddad och korvar att grilla, hemgjorda och hemköpta. De små vattenintresserade kusinerna betraktade den nyrensade dammen, men övergick snart till att kasta närodlade kastanjer och tusenskönor i den.

Medan Julius närmast har en överlevnadsrelation till mat har Tage ett genuint, om än inte så nyanserat matintresse. Emellanåt kan han ha synpunkten att servisen är en aning långsam.

Själv sitter jag och klunkar på ett väldigt gott tjeckiskt lageröl, Baronka. Så bryter det loss, feberfrossa skickar mig från gemytet med familjen till ryggläge med tandhackning. Fyra dagar med feber är på gränsen av vad en svensk man tål och kom ihåg att när det gäller ömklighet är det subjektiva det objektiva.

Jag är som Anna och Jonas uthus; vacker men skamfilad. Just nu projekterar de en framtid för uthuset som hönshus, ett öde som jag, trots akut ömklighet, hoppas slippa.

Det börjar bli stil på A och Js trädgård. Sedan de fick ned den gigantiska tujan är det både ljus och luft i trädgården. Ett rum att vara i. Det tycker även Tage som i en välfylld balja får utlopp för sitt vattenintresse.

Själv är jag fjättrad vid mitt sjukläger.

På medeltiden, när jag jag var anställd, kunde jag tycka att det var litet skönt att var sjuk (dvs ha feber som definierar verklig sjukdom) och ha rätt att vistas i sängen och läsa romaner. Så är det inte nu, när man är anställningslös, och får se k.h. gno för två. Jag omväxlar mellan att dåsa och bläddra i tidskrifter som inte hunnits med.

I husorganet Restauratören ser jag en rubrik som väcker både minnen och tankar: "Bastubränd stjärt på tingsrättens bord".

Bakgrunden är att den centerpartistiska Uppsalapolitikern Anette Stavenow Mansnérus unnade sig en spartansk romantisk weekend på Kungsbron Hotell. I sviten fanns bastu, vilket fick bli inledning på weekenden och kanske romantiken.

Av en för mig och, antar för alla andra, sätter hon sig på bastuaggregatet. Man skulle kunna säga att hon fick eld i baken och sällan varit hetare. För denna övning krävde kompensation från hotellet; menar att det borde finnas en varningsskylt. Ägaren vägrar och anser att det är allmän kunskap att bastuaggregat under drift är glödande.

Minnet som väcks är ett uttryck som användes av mina söner under deras uppväxt i klart kränkande syfte: "Tänker du med röven?" Vi la en hel del kraft på att få dem att upphöra med uttrycket och göra dem till civiliserade människor. Nu så här 25-30 år senare slår det mig att sönerna eventuellt hade rätt.

Om så är fallet är Anettes krav på 12 000:- i skadestånd modest, med tanke på att hon som politiker drabbats dubbelt. Stå på dig Anette i din kamp för en bättre, rättvisare och mer romantisk värld!

Råkpremiär på Gästis.

2011-06-06T12:04:00.000+02:00

På matrundans sista dag är det dags att se fram mot nästa evenemang. Matrundan har varit väldigt lyckad för vår del. Jag vet inte hur det varit generellt. I vart fall började det mäktigt förra torsdagen. Mathias Dahlgren besökte oss och höll en klok och inspirerande föreläsning. Lika spännande var den buffé som satts upp av alla duktiga restauranger och producenter i Matrundan.
Jonas ställde upp med en en jordärtskocksoppa med tupplevercrème och ett chip av kycklingskinn.
Även om jag kan mistänkas för bristande opartiskhet, måste jag säga; den var fantastisk.
Veckan har sedan varit otroligt bra. Dagtid mängder av äggakaka och glädjande nog har vi haft riktigt många som äteit vår "smaka på Österlen", en sexrätters avsmakningsmeny. I kväll stänger vi köket klockan 18, för att hinna pusta, och att de hårt arbetande kockarna och servitörerna ska hinna se solen.

Så var det detta med råka. Hammenhögs Gästis är bekant för att man som enda krog har råka på menyn. Detta gör vi för att hålla liv i en tradition, men också för att vi tycker att det är god mat. Råkorna brässeras under ca 1,5 timme ihop med rotfrukter. Låren och bröstbitarna hamnar på tallriken, två råkor per portion. Resten kokas ned till en fond. Såsen är en gräddsås. Köttet läggs på en bädd av syrade rotfruktet, pressgurka och rönnbärsgéle är tillbehör och naturligtvis sockerbrynt potatis.

Vi märker att intresset för att äta råka ökar år från år. En del kan inte tänka sig att äta råka, ofta sammanfaller deras aversion med att de inte kan skilja en råka från en kråka. Visst de är kusiner, men råkan är vegetarian, kan man äta kyckling borde man kunna äta råka med tanke på fåglarnas kosthåll, inga likheter i smak. Råkan har ett mörkt något trådigt kött, egentligen påminner rätten om en gammaldags söndagmiddag med stek. Det är bara ungråkor som används. De skjuts med salongsgevär, så man behöver inte vara nervös för att bita på hagel.

Den officiella råkpremiären på Gästis äger rum den 11 juni. Ring och boka - först till kvarn! Säsongen pågår så länge råkorna räcker.

I år har vi bjudit in skulptören Annika Österlind, som bland annat gör råkor i alla tänkbara variationer. Hon kommer att visa sina verk och ge en festlig inramning till råkätandet.

Nu händer det saker i Simrishamn.

2011-06-03T08:17:00.000+02:00

En inflammerad debatt om nedläggning av gymnasium och reducering av byskolor, har fått folk att vakna på Österlen. Inte minst har sättet att kuppartat försöka klubba igenom ett beslut redan innan sommaren har fått folk att se rött. Nu fick politikerna vika ned sig. Protesterna och motståndarna utanför "parlamentet" kunnat visa att beslutsunderlaget var felaktigt, ja närmast manipulerat, med syfte att göra skolreduktionen till en kvalitetsfråga i stället för en besparingsåtgärd. Jag har själv i indignation skrivit ett par inlägg om det ruttna tillståndet i kommunen, Jag förlåter er aldrig! och Integrationsproblem på Österlen.

På senare tid har det kommit två mätningar, som visar att Simrishamn är en verkligt usel plats att bo och verka på. Den ena mäter företagarklimat och har Svenskt Näringsliv som husse. Den andra redovisas av tidningen Fokus. Bägge är naturligtvis sanna, relaterat till de parametrar som mäts, men endast i det avseendet. Det finns en mängd underbara fördelar med att bo på Österlen, som överhuvudtaget inte mäts och, som gör att vi trivs och bor kvar. För många människor är en dröm att flytta till Österlen, rimligen inte för att få en sämre livssituation. Det finns anledning att vara kritisk mot olika index och listningar av den enkla anledningen att, som man frågar får man svar.

Med eller utan index och mätningar är det ingen tvekan om att det är gnissel i maskineriet, avseende relationen mellan den politiska organisationen och tjänstemännen på ena sidan och kommunen, det vill säga vi medborgare på den andra. Jag vill relatera problemen till två huvudgrupper; attityd och kompetens. Att förändra detta är en ledningsfråga. Belöningen blir medborgarnas förtroende.

Det finns förutsättningar för en förändring nu, i Simrishamn. Nytt kommunalråd och ny kommundirektör gör att man inte har något gammalt arv att försvara. F!s framgångar i valet och de våldsamma protesterna runt skolnedläggningar visar att det finns ett djupt folkligt politiskt engagemang, och vi som följer sociala medier vet att kvalitén i invändningarna är hög. Det är inte bara egenintresse i sakfrågor utan också en stor upprördhet runt den usla demokratiska processen, samt en oro över visionslöshet och bristande förståelse för samhällsförändringar.

Så bjöd kommunen in till "Framtidsverkstad" inför visionsarbete och översiktsplan. Detta är ett område som jag anklagat politiker i Simrishamn för att ha försummat. Eftersom jag bestämt mig för att kommunen är även jag och jag vill inte stå vid sidan om och gnälla frustrerat, anmälde jag mig. Jag kan avslöja att mina förväntningar var mycket lågt ställda. Min beredskap mot försvarstal, besserwisserism och nätverksrepresentanter från branscher jag inte visste fanns, var god.

Sällan har har jag haft så fel och varit så lycklig över det. Vi mötte en inspirerad och inspirerande Anna Thott, nu inom samhällsbyggnad men om en månad Simrishamns kommundirektör. Det kommer att bli bra, mycket bra! Det är från samhällsbyggnadskontoret ljuset kommer. Flera andra duktiga människor därifrån deltog i övningarna som gruppledare. God attityd, engagemang och kompetens lyste med sin närvaro. Vad bra det kan bli!

Det stora nya är att man går från utbudspolitik till efterfrågepolitik. I stället för att skapa majoritet i fullmäktige,besluta, trycka ut det till medborgarna och försvara till varje pris, frågar man oss vad vi tycker, tänker och tror. Man startar den politiska processen i rätt ände! Förstod jag Anna Thott rätt så är detta helt förankrat och efterfrågat på den politiska nivån. Det kommer också att bli ett notmalt och fortlöpande inslag i arbetet.

Har man tagit fan båten får man ro den i land, säger det gamla talesättet. Det kommer att bli mycket roende för våra politiker, men så kan vi få ro i vår kommun.

Träbildhuggaren on tour.

2011-06-01T19:04:00.000+02:00

Carsten Nilsson, i Hammenhög, är den bästa bildhuggaren jag känner. Ja, ärligt talat, den ende bildhuggaren jag känner. Det betyder inte att jag inte vet vad jag talar om, redan som liten pys i Karlskrona, när jag fick röra mig på egen hand, tillbringade jag en hel del tid på det gamla varvsmuséet, föregångaren till det moderna flotta Marinmuséet vid Stumholmen. Det, som kanske fascinerade mest var de mäktiga gallionsbilderna.
Huggna av den berömda amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström verksam under 1700-talets senare del.

K.h. hade födelsedag, något som vi firar återhållet. I vår ålder har man det man måste ha, men inte allt man vill ha även om det är svårt att komma på vad man verkligen vill ha. Då kom jag på den briljanta idén att hon behövde en spegel, ett mästerverk från Carsten "känd från TV" Nilsson. Jag kvistar ner till Carsten och talar om att jag vill köpa en spegel. Jag känner mig litet dum, när jag inser att han inte har några "på lager". Det tar en bra stund att göra dem och efterfrågan har tagit fart. Dessutom ska Carsten ställa ut sina grejor i Linköping. Missa inte det om ni befinner er i de trakterna i sommar.

Nu ordnar den hygglige Carsten detta på bästa sätt. Jag får köpa den spegel jag vill ha och han får låna den till utställningen och sätter en liten skylt "privat ägo". Under de två sommarmånader när spegeln är utställd får K.h. titta på sig i badrumsspegeln.

Välkomna till Österlen.

2011-05-28T07:35:00.001+02:00

Det kan bli bakslag, men det går inte att stå emot den invällande sommaren. Dofter, syner och minnen kommer över en utan att man hinner sortera - men varför sortera bara njut. Jag brukar alltid tänka att jag ska fotografera den tidiga sommarens blomsterprakt, men lika ofta blir det inte av. När jag står där med kameran är redan tulpanerna vissna.
Jag frågade en kurs i naturfotografering, som vi haft i maten några dagar, om det var bra ljus för fotografering. Litet för skarpt sa de. Vi var ute klockan 3. Kyss Karlsson tänkte jag., gick ut och plåtade hästkastanjen. Om någon frågade mig skulle jag säga att de mäktiga blomklasarna hängde nedåt, men de gör de ju faktiskt inte.

Gullregnet har precis lämnat startblocken. Även om jag inte levt i ständig skräck för gullregnet så har jag sedan barnsben hört att det är giftigt. En del sådant visar sig vara skrönor - dock ej denna. Oh yes, gullregn är riktigt giftigt. Det innehåller det ämnet cytisin.

Den andra huvudaktören i Hjalmar Gullbergs berömda dikt, syrénen. Jobbar enligt tidsschemat. Vår mörkt lila sort är ganska sen, men då varar den ju längre.

I Olof Lagercrantz dagboksanteckningar, utgivna med titeln "Vid sidan av." Framgår att Lagercrantz hade en ganska ambvivalen inställning till Gullberg. Lagercrantz bjuder intressant skvaller innan bloggarnas tid. Vansinnigt spännande att läsa vad en gigant inom litteraturkritiken, privat tycker om all de stora de stora diktarna från 40- till 70-tal, tycker jag.

Vi har ett ständigt problem att hinna med att odla vår trädgård. Vi får nog acceptera den litet vilda looken. Gabriella Dahlman, fotograf och trädgårdsskribent har i Hammenhög, har gett ut Den vilda trädgården, vi får upphöja den till husbibel.

I år har vi "friserat" lusthuset. Vi rev skärmtaket med korrugerat plåttak. Det var fult och fördärvade proportionerna på det lilla lusthuset. Utbyggnaden rymde en grill. Vi har kommit fram till att grillar gör man hemma - på restaurang äter man kökslagad mat.

Doris matintresse går ett steg längre. Enligt henne behöver den inte ens vara lagad. Vi håller henne kopplad, inte för att hon ska springa bort utan för att hon inte ska springa in. Hon vet så väl att hon inte får, men har lyft ögontjäneriet till mästarnivå.

Jag undrar just om min vän Olle blivit färdig att skaffa hund när han nu blivit pensionär. Jag får nog följa upp det med ett telefonsamtal.

Ormbunkarna på den karga grusgången är fascinerande. Där står en klump förtorkad stubb och bara någon vecka senare har de exploderat och de skira bladen ger en frodig grönska, som står så vackert mot huset och grusgången. Ingen vård och tillsyn behöver de! Man klipper dem jäms med marken på hösten.

Guldpilen som för tre månader sedan stod som en avskalad pinne och gav fingret åt ett kallt och ruggigt Österlen i mars, har redan fått sin karaktäristiska gröna boll. Grenarna växer ungefär en och en halv meter under en säsong.

I bakgrunden Katsuran som är så exotisk. I år står den särskilt vacker mot den knallgula rapsen. Det är första gången på sju år, som bonden odlar raps.

Trädgårdsmöblerna är på plats, vi har haft dagar då trädgårdsserveringen varit väl använd.

Vi får vara alerta med vatten och trasa. Råkkolonien i grannens höga bokträd växer för vart år. Kommunjägaren har varit här och beskattat beståndet, men det svarar knappast mot bristen på naturliga fiende. För varje år, som går, tycks de bli allt mer urbana. Kära råkor - vad är det för fel på skogen?

Häromdagen hade vi boende gäster från Australien. Vi såg att de satt och fnittrade förtjust. De hade inte sett Grythyttanstolar förr, och trodde att de bara hade två ben, och det, får man hålla med om, är värt att fnittra åt.

Innan någon stal trädgårdstraktorn harvade jag singeln på framsidan. Det såg så prydligt herrgårdsaktigt ut. Får vi en bra säsong ska vi investera i en ny traktor.

Glädjande nog ser det nu ut som buxbomsplanteringen, som vi flyttade för två år sedan nu tagit sig ordentligt. Den ska klippas innan midsommar och jag tror att vi ska ha en rundad häck.

Tapetrabatten gjorde vi om förra året. Vi insåg att tiden för ans och tillsyn var knapp under sommaren. Vi har nu gjort den perenn . Små buskrosor varvas med lavendel.

Trots att en snöröjare körde rakt över rabatten denna förfärliga vinter tycks växtligheten klarat sig bra. Jag ser fram mot blomning.

Även en del inre tjänst har utförts. Jag berättade om vår förfärliga påsk. För att undvika nya diskkraschar bestämde vi oss för att investera i en ny diskmaskin. En söt liten smäll på 35 000 kronor. Så nu uppmanar jag alla gäster att smeta ner sina tallrikar ordentligt så vi får valuta för pengarna.

Det goda i sammanhanget var att Diskteknik och Jonathan hade vid leverans en osedvanligt rejäl pirra till hjälp. Så nu är den unika 1600-talskistan på plats.

Sommarens behov av Bäsk är nu tillredd. Ingen gästgivaregård på Österlen är värd att kalla sig gästgivaregård om den inte har sin egen Bäsk. I år är det två nyheter. Det sker lagligt, efter ändringar i alkohollagen. Den andra nyheten är en liten justering av receptet. Eftersom man vid anmälan till kommunen ska ange recept på sin hemkryddade snaps, kanske man måste skicka in nyamälan. Nej - jag gör som kommunen brukar göra - jag säger att det är sekretessbelagt, affärshemlighet.

Alla har sin variant av regionaldrycken Bäsk. De infödda vill ha den så bitter som möjligt. Systembolaget har inte lyckats alls. Vi föredrar att bryta av beskan en aning och låta den dyka upp efter en stund.

Jag har lovat sommarboende fru Brolin receptet:
På Bartolomeinatten skördar du din malört, häng bunten upp och ned, låt torka.
Tag ett stort kaffefilter, fyll det med malört som du repar av kvisten, se till att få med mycket blommor.
Filtrera fyra flaskor Brännvin special, fyra gånger.
Efter sista filtreringen tillsätter du en dessertsked Muscvadosocker (för att få en mörkare färg).

Klar att dricka!

Integrationsproblem på Österlen.

2011-05-18T19:43:00.005+02:00

Traditionella integrationsproblem brukar bestå av stor invandring till ett område, dålig språkkunskap, fattigdom, sorg, arbetslöshet och utanförskap - armodsproblem. På Österlen har vi ett omvänt integrationsproblem. In flyttar folk med god ekonomisk ställning, hög utbildning, bra jobb och stort intresse, kunskap och engagemang i samhällsfrågor. Många är företagare, ofta inom media, besöksnäring och kultur.

Unga människor flyr Österlen inte minst för att skaffa utbildning och bättre jobb, än vad man kan få på hemmaplan. Att se och upptäcka andra världar är naturligtvis en del av förklaringen till rörligheten. Detta är både förståeligt och bra i det individuella fallet, men för regionen är det förödande. Man byter ungdomen - framtiden - mot föredettingar, om uttrycket ursäktas. Allt annat oförändrat, är i en sådan situation, endast vård och omsorg en framtidsbransch.

Det som mildrar övergången till ett rent pensionärssamhälle är en inflyttning av yngre, barnfamiljer som söker en bra boendemiljö för sig och sina barn. De infödda österlenborna ser rent praktiskt att det är en god utveckling. Man får behålla affären, bankomaten och i bästa fall skolan. Dessutom håller det i rimligt igång en marknad för småhus och, faktiskt, händer det spännande saker runt de nyanlända.

De största problemen uppstår i mötet mellan nyinflyttade och de gamla maktstrukturerna, politikerna/kommunen. Det finns ett generellt problem i de minsta kommunerna att klara kompetensförsörjningen. Uppgiften och lagstiftningen är densamma för en storstad och den minsta landsortskommun. Den stora kommunen har möjlighet att anställa, betala och sysselsätta kvalificerade specialister. Detta finns inte på samma sätt möjlighet till i de minsta kommunerna. Skulle man få tag i en toppkraft brukar det inte relationen bestå så länge. Det blir ofta friktion med politiker och organisationen.

När det gäller den politiska nivån ser jag två huvudproblem. Det saknas visioner i de traditionella partierna. Man ser inte de snabba förändringarna som sker i samhället. Uppgiften att utveckla vår region förefaller vara en ren hushållningsfråga. Se till "att de som byggde landet" är nöjda, håll skatten låg och håll ekonomin under kontroll. Varje punkt är i och för sig ok, men det förutsätter ett samhälle utan förändringar. Man försöker lösa morgondagens problem med gårdagens verktyg!

Det andra problemet, vilket från demokratisk synpunkt är allvarligare, är samspelet mellan politiker och tjänstemän. Politiker bestämmer sig, och tjänstemän får ta fram underlag som passar till det beslut man vill ha. Tydligt i samband med den för stunden framgångsrikt genomförda skolstriden. Tjänstemän nedlät sig till att ställa samman underlag, åberopande forskningsresultat, som man använde i de delar som passade nedläggning av byskolor. Fy på sig! I ett annat fall tar tjänstemän inom Miljöförbundet ställning mot besprutning, eftersom vattnet uppvisar tydliga föroreningar. Där väljer politiker att gå emot sin anställda expertis. Politik är att vilja, sa Olof Palme, men var det detta han menade?

Simrishamn ligger i topp när det gäller antal företag per invånare, jag tror ca 2 500 på drygt 19 000 invånare. Hur kommer det sig att en så företagartät kommun ligger i botten i Svensk Näringslivs mätningar av företagsklimat, 248 (och sjunkande) av 290, efter oss ligger norrländsk glesbygd och liknande? Om jag ser detta från vårt snäva perspektiv så är det inte så svårt att vara gnällig. 5 500 i tillsynsavgift för att få sälja alkohol, 7 000 per år för ett besök vart fjärde år från Miljö och hälsa, 15% i provisionsavgift på varje bokning som går via Turistbyrån, avgifter till brandförsvar för att inte tala om sophantering. Man känner sig inte som en parasit på samhällskroppen. Nu tror jag att det finns djupare sittande förklaringar. Jag har redan talat om bristen på visioner från politikerna. Men också en arrogans och okunnighet hos de traditionella partierna. Det kan inte bara vara en gudruneffekt att 8,9% röstade på F!.

Jag tror att den huvudsakliga förklaringen ligger i de många företagen. I det antalet ryms många, för att inte säga majoriteten av dem som flyttat in. De känner sig frustrerade, inte sedda och lyssnade på, dessutom försöker man dra in på utbildning som redan är eftersatt. Det som visar sig i Svenskt Näringslivs mätning är inte, tror jag, bara en mätning av företagsklimat utan i stor utsträckning hur man upplever det politiska klimatet i Simrishamns kommun.

Nu finns det ljuspunkter på en grå himmel. Kommunen bjuder in allmänheten till en Framtidsverkstad inför kommande översikts och visionsarbete. Det bör vi alla som har möjlighet anmäla oss till.

Turen går till Gladsax.

2011-05-14T14:01:00.000+02:00

Min nytrimmade vapendragare, Doris Airdale, är kungligt trött på att traska Hammenhögs gator fram och tillbaka. Opatriotiskt men hon är ju bara en hund. När jag skramlar med bilnycklarna blir det fart på flickan. Jag tycker att det är fult att luras, så utflykt får det bli. Ärligt talat är jag också i ett akut och stort behov av utflykt efter att suttit flera dagar och bokföringsmässigt reparerat skadorna av påskens kassahaveri. Dessutom har jag skändligen försummat bloggen.

Jordbruksbygden är betagande under rapsblommningen,men maskrosorna ligger inte efter i lyskraft. Det är litet svårare att hitta avsättning. Till nöds kan man tänka sig litet maskrospesto. Med den nya alkohollagen lär det vara tillåtet igen att göra maskrosvin. Vilket leder tankarna till en av de mest enfaldig insändardebatter jag tagit del av på YAs insändarsida. Det nya förslaget om att tillåta t ex vingårdar att sälja vin på plats har upprört nykterister. Framförallt skulle det leda till ökat ungdomsfylleri.

Jag ser framför mig hur ungdomarna i Hammenhög tar EPA-traktorn och kör till Köpingsbergs vingård och köper vin för en hundring flaskan. Den som tror på det kan inte vara nykter.

Framme i Gladsax, inte Gladsaxe för det ligger på Själland, parkerar vi vid kyrkan. Vid parkeringen finns en gräsplätt stor som en tennisbana. Där har man känt sig nödgad att sätta upp, inte en, utan två skyltar om att ridning inte är tillåten. Man undrar om det är på förekommen anledning. Jag tror att stenhögen i fonden är resterna av Gladsaxehus.

Vi traskar Gladsax byväg norrut. Det är inte så länge sedan de dryga hundratal, som bor i Gladsax, fick namn på sina gator. En heter enligt byns hemsida Anders Ands väg. Då är det litet bra att det inte är Gladsaxe, eftersom Anders And är motsvarigheten till Kalle Anka på danska.

Vem har sagt att nya hus behöver vara fula? Plötsligt kommer vi till en mindre klunga nyuppförda hus. Intressant arkitektur, förnämliga proportioner, perfekta materialval och snygga färger!

De fulaste husen är varken nya eller gamla. De byggdes företrädes på 60- och 70 talet. Fulländad fulhet uppnås med mexitegel på fasaden och fejktegel på taket.

Inne i villaområdet cyklar en liten flicka ikapp os. Hon hälsar artigt och frågar vad Doris heter och av vilken ras hon är. Flickan förundras över att vi är ända från Hammenhög och vill ha besked om vad jag fotograferar.

Gladsax har en lång och storslagen historia. Går man in på Riksantikvarieämbetes beskrivning av byn ser det svårt ut att ta sig fram för alla fornlämningar, problemet finns inte i "real life", annat än möjligtvis som att det begränsar möjligheten att färdas till häst på gräsplätten vid kyrkan.

Österlens museum har plockat ut Gladsax och några byar till ett pilotprojekt "Forntid i Österlens byar". Riktigt spännande tycker jag som gillar sådant. Det enda jag är frågande för är en delmotivering av valet Gladsax; de har en fin hemsida. Jag skulle vilja påstå att de har en förfärlig hemsida! Den duktiga webbdesignern Munkawebb som har sitt säte i byn borde förbarma sig över den.

Den finns en liten rest av den medeltida borgen Gladsaxehus. Detta leder till Ide Pedersdatter Falk. Rik som ett troll gav hon stora donationer till kyrkan och behövande. Hennes filantropiska verksamhet verkar haft en feministisk profil. Hon hade också utmärkta kontakter, bl a var hon polare med drottning Margareta. När Ide, som blivit änka och barnen hade dött ifrån henne, bestämde hon i sitt testamente att hennes sätesgård skulle bli ett nunnekloster. Redan på den tiden kunde politiker svika, och trots att hon varit vännina med drottning Margareta blev det inget av med nunnekloster i Gladsax.

En nutida feminist som bor i Gladsax är Gudrun Schyman. Hon gör ett fantasitskt renhållningsarbete i kommunpolitiken, och, inte minst, fungerar hon som mentor och inspiratör för många yngre kvinnor nyengagerade i politiken. F!, en stor folklig vrede och sociala media hade stor betydelse för att, åtminstone tillfälligt, rädda byskolorna och gymnasiet kvar i Simrishamn.

I den förra byskolereduktionen 2003 tömdes genom politiska beslut den praktfulla skolbyggnaden från 1928.
Märkligt att dessa frågor alltid tycks komma året efter ett val. Spekulerar man i att väljarnas minne räcker högst tre år?

Som sig bör, högt belägen, mitt i byn, en praktfull kyrka. Ursprung från 1100-talet med successiva förändringar.Kalkmålningar från mitten av 1400-talet, som tillskrivits Nils Håkansson.

Ett collage av gravstenar visar, tydligare än något annat, vad som var huvudnäringen i bygden. Undrar vad det kommer att stå på stenar i framtiden; webbdesigner, freelansskribent, kulturarbetare, personlig assistent...

Strax söder om kyrkan ligger den praktfulla Karossgården. I en gammal karosserifabrik är det idag ett fyndställe, någonstans i gränstrakterna mellan antikaffär och loppis. Om du hittar något är bara en fråga om tid och fokus.

Själv har jag bland annat ett fyndat en motbok, från tiden då alkoholen var ransonerad och krogarna hade mattvång och fick servera två vita och en brun, dvs två snapsar och en avec.

Vi traskar vidare och ser en skylt, som pekar mot idrotssplats och Medborgarhus. Strax, och litet otippat, dyker en välskött och spännande lekplats upp. Midsommarstången står kvar!

På byns hemsida läser jag att det finns en Lekplatsförening. Till det facila priset av 50 kronor kan man bli medlem. Om du är inbiten föreningsmänniska, varför inte gå med i Gladsax Lekplatsförening.

Själv kandiderar jag idag på årsmötet i Vallby Konsertföring till posten som revisor.

Tänk om vi alla skulle gå med i en liten förening som verkligen driver verksamhet. Vad skulle hända då i vårt samhälle?

Idrottsplatsen i Gladsax ligger i nuvarande skick en bra bit under gärdsgårdsserien. Den enda möjliga användningen just nu - kreatur i lösdrift.
Det är ett stort behov av att bilda Gladsax Idrottsplatsförening.

Mitt i byn ligger en gammal gård. Några

köpte den och projekterade ett hyfsat omfattande seniorboende med mycket gemensamhetslokaler. Arkitekt Lillemor Husberg, som är nationell auktoritet på boende för äldre, var inblandad i att ta fram en plan. Projektet blev väl mottaget i byn.

Det hela stoppades av kommunen. Så kan det gå! Stor skandal tycker jag.
Nu lär det finnas öppningar för en ny omgång, hoppas att det går vägen denna gång.

Gladsax känns välkomnande inbott. Gamla trädgårdar med uppvuxen buxbom och andra parkambitioner har tillåtits förvildas en aning.

Det känns äkta att folk också har annat att göra än att ansa sin trädgård. Litet trädgårdsförslumning piggar alltid uppe, inte minst med tanke på vad vi själva hinner med och orkar på Gästis.

I princip ligger hela byn längs med den gamla landsvägen. Husen är lagom välskötta och mycket pittoreska.

Ännu vackrare blir det när stockrosorna skjuter upp ur ingenting mellan gatstenarna och rosorna blommar.

Tio tillstånd av lycka.

2011-05-04T07:28:00.001+02:00

Jag såg i något magasin "Vad gör dig lycklig Carl Bildt". Jag läste inte artikeln men kunde inte släppa tanken. Även en, vad det verkar, knastertorr träbock känner lycka. Den enda gång jag kan påminna mig Bildt något personlig, var när han besökte Bert Karlsson på skivbolaget Marianne och sjöng "Fyra bugg och en coca-cola". Det gjorde mig inte lycklig men väl glad.

En annan episod som jag kom att tänka på är från Nöjesmassakern, tror jag. Sven Melander intervjuar en liten flicka och frågar vad hon önskar mest av allt i livet. Den stackars flickan kommer med det ena förslaget efter det andra. Dock ej det Melander tänkt sig.

Den gjorde mig också glad, eftersom jag tyckte den var rolig. Glad kan jag också bli om det går åt pipsvängen för någon som jag tycker är dum, uppblåst och beskäftig, det kallas skadeglädje. Något som jag inte är stolt över men heller inte förnekar.

Glädje uppfattar jag som relaterat till en händelse.

Vad är då lycka? Jag ser det det som ett tillstånd. Något man själv genom värderinga och erfarenheter genererar. Definitionen är hemsnickrad, medges, men jag söker en skillnad mellan att vara glad och att vara lycklig. Å andra sidan kan man bli glad av att vara lycklig - jag ger upp.

Jag funderade vidare. Vad är det som gör mig lycklig. Det är kanske inte så lätt att komma på tio saker som verkligen gör mig lycklig. Ordet är slitet och missbrukat. Jag menar ett kortare eller längre tillstånd av djupt välbefinnande. Här kommer de helt utan inbördes ordning, som de säger i Let´s dance, utan att jag förstått vad de menar.

1. Sitta i trädgården med k.h. Se solen gå ned en sommarkväll. Ett glas vin och något enkelt men delikat att äta till. Varför inte några ostar från Vilhelmsdal.
En vacker soluppgång är inte heller att förakta, men sammanhanget är annorlunda. Inget sällskap inget vin och på väg till plikter. Sammartid är det dessutom en tecken på sömnrubbningar.

2. Umgås med sönerna och deras familjer. Nu lever vi ett exeptionellt liv; alltid något att passa på Gästis. Därför bör umgänget kombineras med en resa. Jag har kommit på att charter är den ultimata lösningen. Ingen onödig planering, kvalitetssäkrat boende och organisation att ta hand om oss om det skulle hända något! I övrigt inget deltagande i arrangemang, men frukost ska alltid ingå.

3 Varje dag under hela mitt liv har jag läst skönlitteratur. De dagar jag jag avslutat utan att läsa ett stycke är lätt räknade. Jag känner lycka när jag hittar en bok där jag mellan läspassen går och funderar på det jag tidigare läst och längtar till nästa tillfälle att läsa vidare. En bok som gör mig lycklig slutar inte när jag läst ut den.

4. Jag blir lycklig och ett välbefinnande griper mig när jag kommer till en vacker plats. Det kan vara en glänta i skogen, en vacker strand - en naturmiljö, som det finns så gott om på Österlen. Det kan vara en stadsmiljö, en bymiljö eller en byggnad. Jag tycker mycket om att komma in i ett vackert galleri med tavlor som tilltalar mig.

5. Jag har en närmast pervers dragning till projekt. Jag kände lycka när jag för drygt tjugo år sedan sa upp mig från anställning och öppnade eget. Att våga mot bättre vetande utan att fega ur!

Ett annat exempel är att lämna en trygg tillvaro för att bli gästgivare och ihop med familjen långsamt och målmedvetet utveckla verksamheten.

6. Att få uppskattning för det vi gör. När man gör saker av engagemang och övertygelse har man också stunder av tvivel och tveksamhet. Hotell- och restaurangbranschen är "här och nu". Jag känner stor lycka när gäster tycker om vår mat, älskar miljön och är intresserad av vår och Gästis historia.

7. Världen är fylld av sådant, som jag ännu inte upptäckt. Jag tycker så mycket om att komma till en by och gå runt och fundera över hur folk lever här, hur var det förr, varför gjorde man så och hur blir det sedan. Komma till en plats och med sin fantasi fritt fylla i det som fattas! En dimension till är att dokumentera med hjälp av kameran och att skriva på bloggen. Under åren på Österlen har det blivit en hel del stunder av lycka.

8. Jag vet inte om ni har erfarenhet av att vakna i vargtimmen och börja fundera över ett problem. Jag försäkrar att jag har det och sämre tillfälle för problemlösning finns inte. Allt blir problem och inget är för litet att förstora upp. Att någon timme senare sitta med en kopp nybryggt kaffe, nybakat bröd med en god ost och hemkokt marmelad och konstatera att det jag grubblade över i natt är inget problem. Allt är löst eller åtminstone under kontroll. Hur kunde jag hetsa upp mig så för det? Det är en stund av stor lycka - kort men intensiv..

9. Jonas brukar säga: När jag bodde i Stockholm hade jag ingen koll på vädret!

Nu lever man i väder och vind och har en intensiv relation till årstidens växlingar. Jag har funderat på hur det skulle vara att leva på spanska guldkusten. Spela golf och dricka cock-tails. Det är nog inget för mig. Jag älskar våra årstider. Jag studerar hängivet tidningarnas tabeller över solens uppgång och nedgång.
Ljusets och värmens återkomst fyller mig med stor lycka.

10. Ludwig XIV var en oöverträffat matvrak, tolv rätter till frukost under rituella former. (Märkligt nog blev han inte särskilt fet, beroende på att han var utrustad med exceptionellt stor magsäck och extralånga tarmar. Detta upptäcktes vi obduktionen.) Så långt vill jag inte gå för egen del. Men en välkomponerad, vällagad måltid med minst tre, gärna sex, rätter ser jag som en kulturell höjdpunkt. Till detta ett komponerat vinpaket, en grappa för matsmältningen, kaffe och en liten avec i världsklass. Trevligt sällskap och gott om tid. Det är lycka!

Tillbaka under korkeken.

2011-04-30T20:47:00.000+02:00

Efter ett litet inhopp i samhällsdebatten angående skolpolitiken i Simrishamns kommun återgår jag nu till den goda stilla lunken. Det är ändå fantastiskt vilket genomslag sociala media har. När jag publicerade inlägget "Jag förlåter er aldrig" tiodubblades besöksantalet på min blogg. Jag vet inte om jag vill ha det så, jag avstår gärna uppmärksamhet till Blondinbella, Alex Schulman, Kenza och andra kändisbloggare. Jag vill att min blogg ska skildra det vardagliga från mitt perspektiv. En filosoferande, reflekterande vardagsvandring i livet och på Österlen. Litet som Gerda Antis böcker, inga jämförelser i övrigt. (Det lär ju vara internationella bokveckan.) Å andra sidan har jag i min inriktning på bloggen lagt till "ibland litet vrede mot utvecklingsbyråkrater" och mitt skolinlägg är djupt känt med vrede och oro, tro inget annat.

Vi hade några boende gästeri natt. Frukostpasset är alltid mitt! Det har jag inget emot eftersom jag är den morgonpiggaste i familjen. Bonusen är att när frukosten är framställd kan jag sätta mig och äta frukost, hemgjord müsli, nybakade bullar, nybryggt kaffe och en nytryckt tidning. Jag har efter mycket sökande bland tidningar hittat hem, Sydsvenskan. Den har också ett par "lokalsidor" från Köpenhamn, som jag uppskattar.

Idag på första sidan har man bild på våra konstsimhjältar från Hammenhög. Missa inte bildspelet.

Efter utdukad frukost och städade rum var uppdraget att skaffa sparris. Vi köpte ett kilo igår men det gick åt direkt. Det var inga problem att få 3 kg nyskördade, tunna som blyertspennor, vi vill ha dem så.

Karin och Robert, som driver Österlen Sparris har gjort ett hästjobb, med odlingen, men inte minst att bygga varumärke, etablera företeelsen. Vi köper all vår sparris där, det skulle aldrig falla oss in att köpa någon annanstans, just med tanke på vad de gjort för Österlen, genom att efter femtio års uppehåll återlansera sparris som gröda på Österlen.

Nu är Österlen Sparris till salu. Är du flitig, arbetsam, mångsidigt begåvad och har en slant på banken eller goda förbindelser, finns det en lysande möjlighet att byta liv.

Ett ärende till hade jag. Jag skulle se Bällas fotoutställning, som jag hört så gott om. Jag åkte bort till rektorsbostaden till den gamla lantbruksskolan. Strålande! Jag som är en enkel själ gillar konst som är fyrkantig och platt, gärna med en ram runt, i och för sig kan jag tåla skulpturer också, fick en riktig kick. Framförallt gillade jag interiörbilder från gamla N. H. Nilssons bilfirma. Ta chansen i morgon, sista dagen!

Massdemonstration.

2011-04-29T21:07:00.000+02:00

Torget var byst med folk. Unga och gamla! En hel del fler än den handfull föräldrar och aktiva feminister, som det föraktfullt talats om. Relaterat till folkmängd var det en massmanifestation. Stämningen var vänlig, disciplinerad och förväntansfull. Allt var väl organiserat av de gymnasister som hotas sättas på transferlistan.

En liten förskjutning i tidschemat uppstod då torghandlarna klappade igen sina stånd, lagom för att man skulle hinna hälsa på vänner och bekanta.

Alla var där. Radio Kristianstads vandrade reporter och inspelningstekniker, i samma person, var plats.

Många hade tillverkat plakat och en del slagord skanderades. Vi var bättre på sjuttiotalet. Men fortsätter politiken som nu i Simrishamn kommer en ny generation demonstranter att skolas upp.

Ordningsmakten höll ett vakande öga på tillställningen, men inga hästar. Från polisiär synpunkt torde det varit en gäspig tillställning. Jag kan tänka mig att det är stökigare på ett div 5-derby i fotboll.

Vi är inte i Paris förorter men ämnet för manifestation är besläktad, ungdomens situation. Dessutom hotar man att i grunden skada den lilla stadens identitet genom att med uppvisande av total arrogans föreslå nedläggning av gymnasieskola och halvering av byskolorna.

Talarlistan blev lång. Efter inledning äntrade dagens gossen Ruda scenen, under visslingar och burop.

Anders Johnsson hade ingen kul dag på jobbet, men det skulle han inte ha. Han berättade att han varit på ett framtidsseminarium och fått höra att om man inte gör något skulle skatten behöva höjas med 5 000 i månaden. Räcker det? Men han har väl rimligen blivit vald för att göra något. Bromsa är ett uselt alternativ när man står still. En och endast en sak har han heder av, han kom dit och stod under hela manifestationen framme på scenen. Hans kamrater i alliansen var från början i publiken, men upplevde dålig stämning och dröp av, möjligen uppsökande skamvrån. Man släpper inte ett så illa genomarbetat förslag, utan konsekvensanalyser, via media strax innan påsk. Nu menar Johnsson att man ska ha en bred demokratisk process runt frågan, under en hel månad. Han kan inte mena allvar!

Socialdemokraterna gjorde en ganska slätstruken insats. Mest citat från de andras valmanifest och partiprogram. Inte just några revolutionerande nyheter för oss som var där.

Miljöpartiet gjorde bra ifrån sig. Engagerat och trovärdigt med en ideologisk förankring. Detsamma med F!. Jag har läst litet magsura kommentarer på Facebook om att Gudrun som skicklig retoriker använder gymnasienedläggningen för att hetsa ungdomar. "Kyss mig på flatmagen" skulle min saligen insomnade svärfar sagt. Det är rimligen inte så att det är F!, som föreslår nedläggningen. För att kunna tala till folk måste man ha ett budskap och en politik, och det upplever jag att såväl F! som Miljöpartiet har i denna fråga. Är det meningen att Gudrun ska presentera det på ett litet sämre sätt, för att det ska bli rättvist?

En hel del lekmän, elever och andra talade och gjorde det bra. Jag gillade en före detta professor och nuvarande morfar, som varnade för att utan källkritik ta för gott vad en eller annan forskare släpper ifrån sig. Jag antar att han syftade på rapporter om kvalitén i små skolor. Eller var det kanske den framtidsforskare som Anders Johnsson åberopade vid sin sifferlek om skattehöjning. Framförallt uppskattade jag morfars kloka uppmaning att ge tid åt processen. Ordna hearings. Ut i byarna. Låt folk experter och vanliga dödliga framföra sina åsikter. En månad från förslag till beslut, menar jag, känns som en förolämpning redan det.

En elev, Kim Schmidt, talade otroligt bra. Hon tittade bakåt. Vid tidigare nedläggningar av byskolor har förslagen kommit på våren efter ett valår.

I den cyniska politiken, med bibehållande av makten, som huvudmål, är det naturligtvis riktigt att lägga ett impopulärt beslut så tidigt i mandatperioden som möjligt. Så är det bara att hoppas att väljarna glömt!

Det andra taktiska draget, som man kan se, om man inte naivt tror de regerande politikerna om enbart gott, är att de lagt ihop gymnasium och byskolor i samma paket. Då har man lagt upp ett förhandlingsspel. Skickligt, om det inte varit så tydligt. Man vill ha en polarisering mellan gymnasieförsvarna och byskoleförsvararna. Jag går inte på detta, jag vill ha bägge delarna. De krympande barnkullarna kan kompenseras genom inflyttning. Ni politiker inrikta er på att öka inflyttningen, jag vet att nuvarande skatteutjämningssystem lönar detta illa. Men pengar är inte allt, och vi fyller våra skolor med barn och våra byar med yngre människor. När det gäller gymnasiet gäller väl riksintag? Om ungdomar söker till andra kommuner beror det väl på att gymnasieskolan inte fungerar tillräckligt bra? Undersök det och satsa på att rätta till brister.

Nu är jag inte säker på att den verkliga planen är att reducera byskolor och lägga ned gymnasiet. Om politikerna väljer det ena framstår de som resonabla och konstruktiva. Men si, så ska det inte gå till, vi väljer inte politiker för att de ska skicka problemen tillbaka till oss och att låta oss välja mellan kolera och pest. Vi väljer politiker vart fjärde år, och har man tagit fan i båten får man ro den iland.

Bjud in en framtidsforskare som har andra kompetenser än att räkna ut kommunalskatten vid nollaktivitet. Och öva en stund att tänka utanför boxen, innanför boxen gick ju inte så bra.

Jag förlåter er aldrig!

2011-04-28T08:32:00.000+02:00

Jag har hört alla partier i valrörelser tala om att bevara byskolorna. Detta är ett löfte och hur man förhåller sig till ett löfte vittnar om en persons moral. Visst jag förstår ekonomi. Jag förstår också långsiktighet, strategi och ansvar inför historien och kommande generationer. Gör ni politiker i majoriteten i Simrishamns kommun det?

Som politiker måste man kunna se förändringar i samhället, inte bara i ekonomi utan i förändringar i värderingar hos oss medborgare. Hjalmar Mehr i Stockholm kommer man ihåg för en sak; mannen som rev Klarakvarteren. Arne Lundberg m fl betongsossar, i Malmö, kommer man ihåg som grabbarna som på 60-talet vägrade bygga villor; Malmö är en arbetarstad. Den goda skattekraften flyttade till Vellinge, Bjärred och Lomma. Var det en bra analys, var det god strategi, var det bra politik? Vill Anders Johnsson i Simrishamn bli hågkommen, som mannen som la ner byskolorna?

Byskolorna är inte en kostnad det är en investering. I en tid när flykten från landsbygden var som värst plockades servicefunktionerna bort efterhand. En uppgiven politik när man inte såg några medel mot landsbygdsavfolkningen. Jag förstår att pengarna måste räcka. Men de frågor dagens politiker måste ställa sig är: Har något förändrats?

Gårdagens politik där de attraktiva kustsamhällen fyllts på med sommargäster, som inte betalar skatten här, och efterhand pensionärer har medverkat till ett åldersproblem i kommunen. En ökande efterfrågan på sjuk- och åldringsvård kan aldrig få finansieras genom besparingar på de unga, läs skolan, om man vill bryta kurvan med en allt äldre befolkning. Men det viktigaste ekonomiska skälet att satsa på skolan är den livsstilsförändringar man ser hos yngre människor. Visst några år i storstaden lockar och är en erfarenhet! När livet börjar stadgas upp, barnen kommer, är det en ökande andel som omprövar sin bosättning. Livet på landet, nära naturen och årsväxlingarna, med kontakt med grannar, en överblickbar närmiljö lockar alltfler att flytta ut till våra byar.

Många av de unga som flyttar ut till Österlen har jobbet med sig. Konsulter, mediafolk, säljare, marknadsmänniskor har sina uppdragsgivare spridda över landet eller världen. Man har sin fasta arbetsplats hemma. Det är inte jobben som flyttar dessa människor det är boendemiljön. Det kanske viktigaste kriteriet för bosättningen är att det finns en skola. När föräldrar i ökande omfattning arbetar från hemmet ska vi alltså sätta barnen i pendling! Ser ni politiker i Simrishamn inte denna pågående förändring i samhället?

Den inflyttade unga människan söker inte ett skatteparadis. De söker sin idyll, och det menar jag inte nedlåtande. Jag kan själv uppleva att jag lever i en idyll i Hammenhög. Visserligen har fröfabriken, byns historiska stolthet, lagt ned och det är ett tecken i tiden. Fabriker kommer aldrig mer att ligga på landet och vägverket kommer aldrig att bygga motorväg till Österlen. Min idyll består i att jag känner människor i byn, jag bor i en trakt som jag tycker är vacker och jag har nära till Sverige och kontinenten. Lutar jag mig ut genom fönstret ser jag förskolan där mitt barnbarn går, jag ser skolgården där jag hoppas att Julius ska leka med de andra barnen om något år. Har föräldrarna något ärende är det det lättaste i världen att ringa mig och be mig hämta Julius. Den stora komplicerade världen är också liten och fantastiskt enkel. Detta är idyll!

Det har anförts att kvaliteten blir lidande av att klasserna är för små. Jag har inte sett det utvecklat närmare. Det är klart att kvalitén blir lidande om man inte anpassar arbetssättet. Med flexibilitet och kreativitet är jag fullständigt övertygad om att kvalitén inte blir lidande av små klasser. Det bör vara väldigt mycket lättare och bättre att flytta lärare än att flytta barnen.

Många små skolor blir naturligtvis dyrare än ett mindre antal stora skolor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, detta måste man se inte som en kostnad utan som en investering. En investering för att skapa förutsättningar för unga barnfamiljer att bo kvar och att flytta till Österlen. Det är god skattekraft som flyttar in, många har eller bygger företag och skapar jobb också för andra, den lokala servicenäringen får uppdrag och byarna får liv. Detta, politiker i majoriteten, det är att ha en vision och en strategi. Det är sällan politiken, som kommer på de lysande idéer, som förändrar världen, men de kan skapa förutsättningar för dem, som har kraften och idéerna, och förutsättningar för ett gott liv för oss andra. Ta alla Leaderpengar, använd budgetöverskottet höj skatten, men rör inte våra byskolor. Efter en tid vänder det!

Man klär inte fasaden på Glimmingehus med plåt för att underlätta underhållet. Man gör inte om Hammenhögs Gästis till hamburgerbar för att öka intäkterna. Man lägger inte ned byskolor på Österlen för att minska kostnader! Sköt ert uppdrag politiker, på det sätt som vi väljare vill ha det!

Gullregnens månad

2011-04-26T20:33:00.000+02:00

Gullregnens månad för Gästis fortsätter, även om vi inte befinner oss i syrenernas tid. Jag ska återkomma till min rubriksättning, men först vill jag berätta om vår påsk efter att ha parerat påsksmällarna.

Vi har haft en fantastiskt påsk med rekordmånga gäster, de allra flesta hade faktiskt förbokat. Det är tråkigt att behöva säga nej till gäster. Men normalt sett är det inte problem att få bord hos oss.

Annandagen stängde vi kl 19 och det gick fortfarande att sitta ute i vår vackra trädgård en halvtimme senare när vi var klara.

K.h. är hårt koncentrerad inför dagens sista beslut: Vilket glas ska jag välja?

En liten rödhake slår sig ner på ett trädgårdsbord och håller oss sällskap. Den är verkligen ett sött litet pyre!

De sista solstrålarna belyser vår mäktiga katsura, bara den värd en resa för den trädgårdsintresserade. Just nu är den som allra vackrast. De skira bladen och de små röda blommorna .

Jag försökte läsa på om Katsura i mitt kära Wikipedia. Där hävdas att Katsura var fältmarskalk och krigsminister i Japan vid förrförra sekelskiftet. Visserligen stammar (ursäkta vitsen) vårt träd från Japan, men jag har utomordentligt svårt att tro att det varit fältmarskalk och ännu mindre krigsminister.

Vi lutar oss bakåt och inväntar kvällens huvudnummer, solnedgången. Här har vi fotograferat genom Sven Ingemar Nilssons konstverk, jag kallar det Vingar.

Så har vi det på Gästis när ni kära besökare åkt hem igen.

Så var det det där med gullregnen.
Jag berättade i ett tidigare inlägg om att länsstyrelsen beslutat att skicka anmodan till Jordbruksverket att göra slututbetalning av bidrag för landsbygdsutveckling. Det var gullregn i singularis.

Städa är inte min favorithobby. Men, efter tillräckliga påtryckningar och när skräpet riskerar växa oss över huvudet, kan även jag förmås vidta vissa utrensningar. Jag har skildrat den senaste insatsen i Antikt eller gammalt mög?

Nyfikenhet är en god egenskap. Jag hittade Jane Fredlunds antikblogg på "M magasin för ett rikare liv" som de anspråkslöst kallar sig. Underrubriken stämmer åtminstone för mig i detta fall. Den gamla kistan är som allra senast från tidigt 1700-tal och värderas till 10-15 tusen. Hyfsad timpeng för ett städjobb. Det var det som gjorde gullregnet till pluralis, gullregnen som i Hjalmar Gullbergs dikt.

Nu har vi inga planer på att sälja pjäsen. Nuvarande plan är att använda den för att ställa upp avecer. Det är inte så många ställen som kan ståta med en 1600-talsmöbel för att exponera cognac, calvados, armagnac med mera. Tradition och förnyelse!

Om det är någon som vet något om kistan är jag tacksam för all information.

Om inte kommer jag att ljuga ihop en proveniens som lägger åtminstone en nolla till värdet.

Galleri K

2011-04-25T17:09:00.000+02:00

Det är underligt, fast jag är ute på små exkursioner med jämna mellanrum, krymper inte listan över ställen som jag vill besöka, snarare är det tvärt om.

På listan har jag sedan en tid haft Galleri K, på en underskön Skånegård, med bästa läge, i Kåseberga.

Karin Anker är konstnären som driver galleriet med vad jag förstår huvudsakligen/enbart egna verk, även om jag såg Margareta Forslunds glasfiberblommor vid grinden.

Vi är med i samma nätverk, men att säga att vi känner varann är att driva saken alldeles för långt. Skälet att jag hade Galleri K bland ställen jag vill besöka, var bilder på målningar jag sett på broschyrer och trycksaker. Jag hade också från sociala media klart för mig att vi har en gemensam inspirationskälla i Toscana.

Jag tog ett varv i den vackra, mycket vackra lokalen, och tittade på målningarna som till alla delar svarade mot mina högt ställda förväntningar.

Så hälsade jag på Karin och talade om vem jag var. Hade jag inte tyckt om det jag såg, hade jag kunnat drypa av - inga ledsamheter för någon. Jag gratulerade till den uppenbarligen goda försäljningen, det är naturligtvis det ultimata erkännandet för en konstnär.

Litet okänsligt slet jag upp min kamera och börja knäppa. Jag är ingen konstkritiker och har inte språket att analysera en tavla. Men jag vet när jag tycker om en bild. Jag tänkte att det var bättre att visa tavlor här i min blogg.
Då kommer Karins man in i handlingen, med mitt hönsminne kommer jag inte ihåg vad han heter. Han förklarade för mig, apropå mitt okänsliga fotograferande, att enligt upphovsrätten får man fotografera sålda verk men inte osålda, (jag kan tycka att det borde vara tvärtom). Nu hann det aldrig utvecklas till någon pinsamhet. Jag hade ingen aning utan levde i någon slags värld med fotografisk allemansrätt. Så nu vet vi alla glada fotoamatörer vad, som gäller. Jag har nu lov att fota och blogga om Galleri K.

Så gick mannen utan förnamn och mannen utan minne ut och drack kaffe och kaka från Vendels, vi är ju i Kåseberga. Vi hade en trevlig pratstund.

Vi språkade om krogar, turister trevliga och drummelaktiga. De har varit i Kåseberga fem år, och det är väl ungefär vad det tar att bo in sig på Österlen. Vi har till sommaren varit sju år på Gästis.

Det är inte bara tavlorna som är vackra, harmoniska och inspirerande, utsikten från trädgårdssoffan är betagande.

Har du en stund över, eller egentligen borde jag säga ta dig en stund, eftersom det är vår tids statussymbol att inte ha tid, och besök Galleri K i Kåseberga. De har generösa öppettider!

Påsksmällar.

2011-04-24T18:15:00.000+02:00

Varje år kommer den som en chock och en lättnad - påsken. Det hälsar vi med flaggan i topp i ett fantastiskt väder. Kassaflödet går från simplex till duplex, som vi sa i batabranchen, dvs från att bara haft kostnader får vi också intäkter. Vi är väldigt glada för det.

Samtidigt är det som lagen om alltings... gäller särskilt denna påsk. På skärtorsdagen får vi elfel i diskmaskinen. Vad göra med drygt 200 ätande gäster inbokade dagen efter. De 28 på skärtorsdagens kväll kunde vi klara genom att aktivera gammal kunskap - handdisk.

Vi har ett serviceavtal på diskmaskinen. Ingen skugga över Jonatan han är både duktigt och väldigt serviceinriktad. Med all rätt i världen hade han bjudit hem svärföräldrarna över påsk. Han ordnade däremot att det kom en servicetekniker från nordvästra Skåne. Dessvärre gick han bet på problemet.

Min favoritelektriker Bengt var på gille och mitt i en bowlingmatch. Ingen kraft att räkna med för dagen.

K.h. försökte förgäves diskutera plan B. Med manlig arrogans avfärdade jag detta. Det finns ingen plan B i resturangbranschen! Dessvärre finns det oftast inga tidsmarginaler heller. Som enveten gudsförnekare kan jag inte heller lita till guds försyn. Enda alternativet är att hoppas på en jävla tur, och att man under tiden inte ska spricka av stress.

På morgonen började det droppa in frukostgäster, och så småningom kom frälsaren Bengt. Jonatan lyckades också smita till oss och smygjobba en liten stund. Och där stod plötsligt diskmasinen och plaskade och brummade på sitt hemtrevliga sätt. Jag kan försäkra - lika outhärdligt som det är när en vital del är trasig, lika välsignat ljuvligt är det när det funkar igen. Frågan är då har man lärt sig något av detta. Svaret är nej!

Långfredagen var en mycket bra krogdag, fullt både till lunch och kväll. Dessutom fullt på rummen. Arbetet flöt utan större missöden och gästerna var nöjda. Så är det dags för nästa käftsmäll! Kassaregistret stänger butiken, inte för att spela bowling, gå på gille eller ha svärföräldrarna på besök. - ELEKTRONISK JOURNAL FULL och så väljer helvetesmaskinen att gå i baklås - det går inte ens att öppna kassalådan. På morgonen full jakt på Mattias och Rolle för att få ett tips om hur nu möjligen den Elektroniska journalen skulle kunna tömmas. K.h., som är en fena på kassaregistret lyckades på ett odokumenterat sätt tömma eländet. Magic fingers! Innan dessa hade jag lyckats åsamka helvetesmaskinen, om inte obotliga, så svåra skador. Funktionaliteten är begränsad, men så länge det knakar håller det!

I ett snabbt uppblossande lyckorus är vi "back in business". Men säg den lycka som varar för evigt - i morse var det dags igen. Med det nyanslösa påståendet ELEKTRONISK JOURNAL FULL (möjligtvis hade man kunnat förvänta sig tillägget "igen", men fullt så hånfull var den inte. Denna gång hjälpte inga magic fingers. Nya samtal till Rolles och Mattias röstbrevlådor.

Rolle var först att hörsamma det desperata uppropet. Medan jag var hos Svante på Sköllen och lånade kvittensblock för manuell hantering, hade den präktige Printprofilen Rolle leverat en programmerad lånekassa. Frid över Rolle.

Jag kollade innan om det fanns någon information på Skatteverket, hur man gör om kassapparaten akut går sönder. Den siste skattmasen gick hem i torsdags kl 16. Litet märkligt med tanke på vilka summor som dras in i skatt under en påskhelg. Kanske hade det varit på sin plats med en telefonjour. Den nya kassalagen är ju rimligen Skatteverkets baby.

Vi hade stockholmsbesök, under påsken. Numera vet de att det är självaktivering som gäller för våra gäster. Vi hann emellertid stoppa i oss några äckliga sillrumpor, från Fjällbacka. Lika slemmiga och sött inställsamma som Camilla Läckbergs deckare från samma ort.

Behållningen var äggen, praktfullt dekorerade med äggvästar från Bo Ohlsson. Både snyggt och trevligt men litet bökigt om man vill skala äggen.

En annan attraktion, som jag misstänker många missar; kö till bankomaten, i Hammenhög.

När våren går mot försommar.

2011-04-21T20:10:00.000+02:00

För knappt två månader sedan tog jag denna bild norrut över fälten, från Gästis.

Kanske den värsta snövintern i mannaminne. Det är alltid svårt att veta. Talar man om väder, finns det alltid någon som säger, minns du vintern 68, eller något annat årtal som jag inte heller kommer ihåg, då kan man snacka om snö. Detta kan vi kalla "spik i foten syndromet" efter Hasse och Tages klassiska sketch. En förfärlig vinter var det i alla fall.

Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen ska vara över fryspunkten minst sju dygn i sträck. Det är väl inget att komma med.
Meterologer är strukturerat folk som gillar tydliga gränsvärden. Meterologens sommar inträder när dygnsmedeltemperaturen varaktigt överstiger 10 grader minst 5 dygn i sträck. I Malmö sker detta den 8 maj.

Alla förstår att vi på Österlen inte längtar till vår, den är här och har varit det ett bra slag. Det är bara att packa bil med blomma, barnbarn och bondhund i jakt på försommartecken.

Först Borrbystrand! Lite gråmulet men ingen vind att tala om. Första valet är om man ska den kyligare motvinden på utvägen eller hemvägen. Valet är ditt - antagligen kan man dra slutsatser om olika personlighetstyper av detta. Vi väljer motvind ut.

Det håller på att spricka upp över Bornholm.

Det är långt kvar till badsommaren. Innan dess får havet se till att lämna tillbaka en hel del strandremsa, som den tuggat i sig under vintern.

Jag är glad att jag tog oljerocken på och gjorde den taktiska dispositionen att ta motvinden på utvägen.

Vid stranden var det ingen försommar! Jag får leta vidare.

Vi tar oss till Bäckhalladalen. Det var ungefär en månad sedan jag var där och letade efter, och fann, våren.

Medan vi gick där trängde solen igenom och plötsligt var det så varmt och gott.

Med två små pysar med blir takten lättjefull. Plötsligt någon som inte orkar gå, eller får syn på en nyckelpiga. Så ska det vara när man är ute i naturen!

Den välplanerande Anna hade tagit med matsäck. Kaffe, macka och en liten

kaka.

Så markerar mat- och sovklockan; dags för middagslur. Visst är det ett försommartecken.

Lugnt och meditativt stänger jag mina violblå och drar kepsen över ansiktet. Säg den lycka som varar för evigt. Ett gallskrik från Anna larmar för orm, troligen en anaconda. Nu visade det sig att besten var en decimeterlång skogsödla.

Grågässen, som för en månad sedan bedrövat gick och trampade på rutten is, i den lilla tjärnen, hade fått vatten runt simfötterna.

Gåskarlarna höll på med någon slags uppvisning. Jag anar vad det handlar om, men förstår inte riktigt meningen. De var ju jämna par!

Ett sista nedslag på spaning efter försommaren gör vi i fantastiska Fyledalen.

Bokskogen samlar sig för att ta sista språnget. Om en vecka är här ljust grönt ljus. Det är så nära andlighet jag är kapabel att tillgodogöra mig. Nästan lika mäktigt som introt till en Who-låt.

Blomningen är i full gång de gamla kändisarna återkommer. Det är väl tjusningen att återse en vitsippa efter ett år.

Den sista blomman i collaget har jag ingen aning om vad det är. Känner någon igen den så är jag tacksam för information, det är inte ramslök.

Meterologisk sommar, växtlighetens utveckling, temperatur, sandaler på, jag bryr mig inte om alla kriterier. Det finns ett som är idiotsäkert och jag fann det hemma. När trädgårdsmöblerna är på plats - då är det sommar!

Guldregn över Gästis.

2011-04-16T08:20:00.000+02:00

Byråkratins kvarnar mal långsamt men obönhörligt. Ett år efter avslutat renoveringsarbete kom en tjänsteman från läsnsstyrelsen ut och gjorde slutbesiktning. Nu har vi fått besked om att ärendet skickas till jordbruksverket för utbetalning. Det tar sex veckor innan vi har pengarna på kontot. Man kan undra hur det är möjligt att få sex veckor att gå för utbetalning av ett underlag som är genomberett.

Jag tycker att det är väldigt bra att stödpengar bereds med stor noggrannhet, det är trots allt skattepengar. Jag föredrar också att kriterierna är uppställd på förhand, jämfört med när en grupp ska sitta och göra personliga bedömningar, läs Leader. Jag tycker att det är ett skämt när Leader diskuterar i termer av potential i olika affärsprojekt. Mer centralism - det ger mer bredband och annan infrastrukturutbyggnad. Plottrandet i det lilla kan med varma hand överlåtas till oss entreprenörer.

Nu är det inte så att jag fnyser åt ett bidrag vi erhållit. Det känns verkligen, som en bonus och som ett erkännande av att vi gör en bra sak för landsbygden. Därför unnar vi oss med glädje ett glas Champagne, vi kan ta ett till när pengarna kommer på plats!

Jag har funderat en del över detta med landsbygdsstöd, och för all del andra bidrag. Det går aldrig att räkna med att bidrag utgår och förhandsbesked är inte möjligt. Därför kan bidrag inte ingå i finansiering av ett projekt. Man ska inte starta ett projekt om man inte tror att det är lönsamt på egna meriter och det måste alltid vara finansierat.

Det kan kännas övermäktigt att ge sig i kast med ansökningshandlingarna. Jag medger detta, även om jag är administrativt skolad och erfaren. Lägg frustrationen åt sidan och arbeta dig in i materien. Vissa delar kan du ha nytta av i din egen projektplanering. Använd handläggarna på länsstyrelsen, de är vänliga och mottagliga för sakargument. Det är ju faktiskt deras jobb att bistå oss.

Det finns en avart, som jag hoppas att det går att undvika. Avhoppade handläggare från länsstyrelser erbjuder sina konsulttjänster, ibland mot procentuell ersättning av utfallet. Jag tycker att detta är ett oskick, att slå mynt av att ansökningsproceduren upplevs som för krånglig. Bidraget ska gå till projektet! Försök själv och använd dig av de kunskaper länsstyrelsen tillhandahåller.

Ställ in dig på fullständigt orimliga handläggningstider, i varje led.

Förankra förändringar från projektplan, med länsstyrelsen. De är inte omöjliga.

Du kan få delutbetalning under projekttiden.

Var beredd på detaljfrågor under beredningen av ditt ärende. Sila mygg och svälja kameler är en utbredd vana. Ha ordning på alla papper. Försök att lägga upp det i din redovisning, åtminstone om projektet är av större omfattning.

Det kan verka som att pengarna kommer när du inte längre behöver dem. Den erfarne säger: Varje projekt tar längre tid, blir mer omfattande och kostar mer än man planerat. Då kommer bidraget väl till pass. Om inte annat kan de fungera som en grundplåt i nästa investering.

Sök bidragen, vi har själva betalat dem via skattsedeln, är vi nu med i EU ska vi väl ha vår andel!

Turen går till Hammar.

2011-04-14T07:22:00.007+02:00

Vad är Hammar undrar vi - Doris och jag. Egentligen var Doris inte särskilt engagerad i frågan. Hennes undran var snarare hur luktar Hammar. Svinpink alltså gott menar hon.

Ett annat sätt att se det är en skylt på landsvägen, en knippe hus och sedan en ny skylt, 700 meter längre bort, Hammar upphör.

Man enades år 1960 i Norden om en gemensam officiell definition av begreppet tätort, som lyder sålunda:

Som tätbebyggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter. Avståndet kan dock tillåtas överstiga 200 meter, när det gäller hussamlingar inom en större orts influensområde. - - - Vid avgränsningen av tätbebyggda områden medräknas också obebodda hus, inräknat hus som uteslutande användes som arbetsplats. Som hus tillhörande tätortsbebyggelse betraktas dock ej jordbrukets ekonomibyggnader, såvida dessa är fritt liggande i förhållande till huvudegendomen. - - - Anstalter o d, som är belägna utanför tätbebyggt område, räknas som tätort såvida anstaltens bofasta personal med familjer osv. men utan patienter, utgör minst 200 personer. - - - Uppdelningen i tätbebyggda och glesbebyggda områden företages oberoende av den administrativa indelningen. Hussamlingar som utgör en direkt fortsättning av ett tätbebyggt område i en grannkommun, inräknas sålunda i detta område vid tätortsredovisningen.

Den som orkar läsa och analysera kommer fram till att någon tätort är inte Hammar. Ni som inte orkar läsa och fundera över definitionen, tro mig - någon tätort är inte Hammar.

Enligt min egen definition är en by en ansamling av minst fem hus med åtminstone en åretruntboende, den bör innehålla någon form av samhällsservice. Definitionen är inte gemensam och officiell, på EU-, nordisk eller nationell nivå. Men den funkar utmärkt ändå.

Hammar är en by! Det finns fler än fem hus. Samhällsfunktionerna fattas inte. Här finns gatskyltar, och ortsskyltar monterat av Vägverket. Busshållplatser! Till och med ett bussskjul för en, verkar vara en konverterad telefonkiosk.

Hammar är utan tvekan en by, en gammal by i jordbrukssamhället. Ärligt talat är Hammar vackrast när man står mitt i det och ser sig om. Jag befinner mig i förorten, för att avbilda busskuren.

En liten bit vidare kommer jag till Hammars ambassadör, Gunnel Mårtensson. Hon sitter i den fina skånegården och väver damast. Man behöver inte precis slå sig fram mellan damastväverierna i detta land, därför är det så spännande att någon driver denna kulturgärning vidare. Med tanke på det

nedlagda arbetet´, och därmed priset, finns marknaden bland grevar och baroner. Men en liten tavla med hennes egenkomponerade mönster eller gammalt klassiskt kan man kanske ge någon till jul. Eller för sjutton slå till och köp en till dig själv. Sälj bilen och köp en gillesduk och tolv servetter.

Dahlåkra Damast är värt ett besök. Egentligen heter det Dahlåkra Damast & Stuteri. Ett exempel på diversefiering för att öka överlevnadsförmågan på svensk landsbygd. Skämt å sido är det nog så enkelt att Gunnels gubbe gillar hästar, fyra präktiga avelsston av märket Welshponny, ej att förväxla med Welsh corgi.

Dessutom har de några höns för frukostägg och en och annan äggakaka, samt en praktfull tupp.

De var inte hemma när jag var där så jag fick hälsa på husdjuren.

Tillbaka inne i centrum tittar jag norrut. Vårbruket är i full gång, vilket Doris redan med välbehag konstaterat. Man ser praktfulla pilevallar. Ursprungligen planterade för att förhindra jorderosion.
Lätt att förstå under de stormbyar vi haft den senare tiden. Pilevallarna förhindrar att bönderna oönskat byter åkrar med varandra.

Jag beger mig mot "gamla stan" längs med Gamla kustvägen. Om det är denna som avses i "Söder om landsvägen" kan man konstatera att andelen av befolkningen som lever söder om landsvägen är försumbar.

Förtjusande hus och spännande vad som ligger bakom nästa knut.

Mitt i "gamla stan" ligger Trana Design.
Väldigt fina handgjorda möbler av yppersta design. Lars Cehlin, som driver stället och gör möblerna, var förr en engagerad medlem i Hammenhögs Bouleklubb. Klubben som hade sin hemmabana på Gästis är sedan något år saligen avsomnad.

I Kina talas om Drakens rygg, en anslående naturlig "skyline" med höga berg och djupa dalar. Stor dramatik i landskapet.

I Hammar och mot Hammars backar bildar strandvallen en mjuk och böljande horisont. Stor harmoni i landskapet. Kossans rygg?Att området är så obebyggt och välbevarat får vi tacka militären för - skjutfält. Man bör hålla ögonen på skyltar och flaggor så man inte vandrar rakt in bland bomber och granater och det är inte tillåtet att campa.

Jag hittade en favoritstuga. Liten, plåttak, rött med vita knutar, rätt proportioner och en utomordentligt lättskött trädgård.

På grund av de anslående vyerna och den väl utbyggda samhällsservicen, främst busskuren, tycker jag definitivt att Hammar är värt ett besök. Kanske inte heldag, men med en kaffekorg över armen förtjänar det ett par timmar.

Österlens kockelit.

2011-04-13T07:32:00.000+02:00

Förra årets succé med en buffé följt av ett seminarium på temat mat, kommer att upprepas, som inledning på årets matrunda.
Den andliga spisen kommer att serveras av Mattias Dahlgren, michelingubbe från Stockholm och Mia Hofstadius från "Nya matlandet", jordbruksminister Eskil Erlandssons satsning för att flytta fram Sveriges kulinariska position. Temat är "den naturliga maten".

På tisdagen samlades Österlens ledande kockar, som är med i Matrundan. Detta var upptakten för att sätta upp en buffé med "den naturliga maten". Förra årets framgång förpliktar! Jag tror att det är alldeles unikt att man på samma plats kan erbjuda en sammanhållen buffé från så många meriterade krogar och kvalificerade kockar.

Den intresserade bör noga bevaka biljettsläpp, det kommer att bli trångt.

Du kan läsa mer om Matrundan på hemsidan.

Påsken kan komma.

2011-04-11T07:27:00.000+02:00

Stormen lade sig och solen tog kommandot. Genast steg temperaturen till underbara 18 grader. Förmiddagskaffet drack vi ute och det kändes som en högtidlig premiär. Nu går vi över i en ny fas då risken för ordentliga bakslag i vädret är undanröjda. Idag blir det stora röjaredagen i trädgården.

Årets påsk, som är den verkliga upptakten på säsongen här på Österlen, ligger riktigt sent. Bokningsläget är mycket gott. Rum finns på skärtorsdagen och något på påskdagen. Även restaurangen är väl bokad och den som vill komma och äta gör klokt i att förboka, åtminstone kvällstid. Öppettider i påsk kan du läsa på vår hemsida.

Ett annat tecken på att tiden går är att Julius fått en tvåhjulingen och far fram, under artistnamnet Hjulius. Det går fint, bortsett från att lutningen av kroppen i kurvor inte faller sig alldeles naturligt. Det är sådant stödhjul är till för.

Nätverkande på Österlen.

2011-04-09T19:51:00.000+02:00

Medan Nisse i Vallby ligger på rosenkinden och drömmer om alförrädare och praktejder, som han ännu inte prickat i sin fågelskådarkarriär, sätter den kära Ingela sig i den rostiga pickupen och åker utan frukost till Hammenhögs Gästis. Den praktfulla dekorationen i gatukrukorna, som hon gjorde i julas har i ett slag blivit bruna.

En möjlig men orättvis synpunkt är att risbollarna ser ut som råkbon. Just nu hatar jag råkor, med tanke på vad de ställer till på våra fönster. Välkommen att äta brässerad ungråka, premiär planerad till den 11 juni.

Mycket fint och originellt krukarrangemang, långt från mainstream. Inte en påsklilja. Man blir så glad! Och visst, Ingela fick såklart frukost hos oss. Besök hennes nya gårdsbutik, hon är en duktig keramiker också .

Den senaste tiden har jag nätverkat, in real life, som kidsen säger. När k.h. var i Stockholm och gullade med barnbarn åkte Jonas och jag på årsmöte i Nätverket Skåne Sydost. Det fanns redan när vi kom hit och vi gick med ganska direkt. För oss är det i första hand ett socialt nätverk. Genom att lära känna varandra och varandras verksamheter kan man hjälpa gäster om de vill titta på något speciellt och köpa något. Det är hela 37 företag med i nätverket och förutom hemsidan har var och en av oss ett ställ med varandras visitkort. Det är så bra när jag pratar med gästerna till frukost, och hör vad de är intresserade av, då plockar jag ut några visitkort och skickar med dem. När vi kom nya och osäkra till Hammenhögs Gästis var nätverket ett fantastiskt stöd för oss.
Vi har lärt känna många goa människor där.

Thomas Lantz, som är ordförande i den ekonomiska förening som arbetar med att få till stånd ett destinationsbolag för Ystad/Österlen, var där med den otacksamma uppgiften att övertyga ett stort antal mikroföretag att gå med i föreningen. Det är inte alldeles lätt att sälja in något som inte har någon verksamhet, sälja en vision en strategi.

Jag gick med från start. Skälet är främst rent demokratiskt. Det är inte en kommunal kärnverksamhet att utveckla olika turiskoncept och sälja dem. Inte heller är det kommunens uppgift att ta bokningar av hotellrum och stugor och ta bra betalt för det. Självkostnadsprincipen ska gälla. När man ger sig in i utvecklingsprojekt, som samverkan med Bornholm, måste man rimligen sätta upp mål för vad som ska uppnås. Jag kan lugnt påstå att vi inte sett en Bornholmare hos oss, mer än när bussen till Köpenhamn hade problem och någon behövde låna toaletten. Jag har understundom en eller annan idé, men jag måste se till att den är möjlig att genomföra och att den ger intäkter som överstiger kostnaderna. Med ett destinationsbolag där vi i näringen äger majoriteten, får vi inflytande och ansvar över vad som görs.

Nu senast är jag väldigt missnöjd med den inspirationsbroschyr som producerats. Det är naturligtvis känsligt att framföra kritik mot turistbyrån, man är rädd att tappa bokningar och att man inte blir rekommenderad till besökare. Det är trots allt över 70 000 besökare på turistbyrån enligt bokslutet. Jag kritiserar inte de som jobbar på turistbyrån, de är alerta, trevliga och håller en hög servicenivå. Jag tar risken, eftersom jag inte står ut med tanken att inte kunna framföra kritik utan att bli utsatt för sanktioner.

Ystad & Österlen Guide och Inspiration - Den officiella guiden till Ystad & Österlen är klar. Den presenterades för oss på förhand som ett magasin. Det kan kanske accepteras att kommuner ger ut sådana, då är det att betrakta som samhällsinformation, vilket inte är ett hinder för att göra den både snygg och läsvärd.
Upplägget har varit att man sålt sig till lägstbjudande. Ett tryckeri eller motsvarande erbjuder för så och så mycket att ta fram en broschyr mot att man får sälja annonser.
Jag tycker att den grafiska designen på trycksaken är omodern och rent ut sagt bedrövlig.
Informationen är dåligt strukturerad, du har svårt att skilja på annonser och redaktionell text.
Företagslistan, som man kan uppfatta som objektiv och saklig, blir mycket konstig eftersom man mot ersättning kan få in mer information och en bild mot betalning. En affärsmodell som vi känner igen från Eniro och andra katalogföretag i kris. Så jobbar inte kommuner, trodde/hoppades jag.
Budskapen vet jag inte hur de plockat fram, inte ihop med näringen i alla fall. Kanske har det varit en bra teambuilding på turistbyråerna. Jag är inte imponerad. Jag förstår att smaken är olika och man kan ha uppfattningar grundat på sin egen bransch. Men mer konkret känner jag mig upprörd över hur man behandlat oss på Hammenhögs Gästis. I broschyren talar de om "prisbelönta restauranger" och under en rubrik räknar de upp nämnda i White Guide. Till min förvåning ser jag att vi och andra som är med i White Guide, inte nämns. Det bad jag om en förklaring om från turistchefen. Då fick jag det förvånande svaret att ni är nämnda under gästgivaregårdar och som restaurangen som serverar råka, underförstått att det borde vi vara nöjda med. Men se det är vi inte alls. Vår marknadsföring har konsekvent inriktats på att vi serverar modern gourmetmat och inte "gästgivargårdar som de var förr" dessutom vill vi på intet sätt lyfta fram råkan ytterligare. Det är redan så känt och etablerat och vi är rädda att den ska skymma den andra maten. Jag tycker att vår egen kommun skulle låta oss framföra vilka budskap vi vill kommunicera.
Jag är långt ifrån ensam om att vara mycket kritisk till broschyren, även om andra kanske väljer att ligga lågt.

Jag är inte särskilt arg, men besviken, engagerad och maktlös. Jag förväntar mig att denna typ av självförverkligandeprojekt hanteras bättre i ett destinationsbolag.

Nästa nätverksaktivitet var ett samverkarrangemang mellan Företagarna och kommunen. Det nya samlingslokalen i Skeppet var platsen för en kvälls välbesökt genomgång av sociala media. Det var bra och det känns skönt att konstatera att vi är på rätt väg.

I torsdag var Jonas och jag på lansering hos Peugeot. Den nya 508-serien lanserades. Det är snygga bilar och i Hammenhög ställer vi upp för vår Peugeot. Nog var det spännande att höra Peugeot-Jonas och Gert-Åke berätta om de nya bilarna. Men -ursäkta mig- Adde Malmberg var något roligare. Jag tycker att han blir bara bättre och bättre för varje gång man hör honom och hans förmåga att anpassa showen till den aktuella publiken är enastående. God mat från Östergatan och god pilsner från Danmark. En påse grejor med hem - bilschampot tar jag som en pik.