Våga Facebook.

Ibland stöter jag på  slagordet "Våga vägra Facebook" - varför undrar jag. Facebook är idag en infrastruktur. 5 736 000 svenska medlemmar, 60,46%. Man kan jämföra med att gå 20 år tillbaka och skandera "Våga vägra telefonkatalog". Även en telefonkatalog kan vara skadlig om man rullar ihop den och slår den i skallen på någon.

Skada och nytta med FB kommer an  på hur man använder det och för att kunna använda det på ett bra sätt måste men skaffa sig en del kunskap, framförallt så att man kan styra vem som kan läsa mina inlägg av olika slag.

Media bevakar med kärlek olika formera av missbruk. Nätmobbing är ingen trevlig företeelse och bör bekämpas med alla tillgängliga medel. När det gäller grupper bör tydliga regler klargöras om vad gruppens syfte är, vilken ton som gäller och en aktiv administration av gruppen. Inlägg som inte är relevanta bör plockas bort snarast liksom kommentarer med grovt språk och personangrepp. Misstänktaa "spammare" ska inte  släppas in. Att barn mobbar och kränker är bedrövligt, men inte FBs fel. Den som glömt hur det kunde vara  kan se Anna Odells film, Återträffen. Barn kan vara onda med eller utan FB, möjligtvis hinner de vara kvantitativt mer onda med hjälp av FB.

För privatpersoner är FB ett hjälpmedel att spåra och återuppta kontakten med gamla bekanta. Jag har hittat barndomsvänner, arbetskamrater från 40 år tillbaka i tiden, färskare också naturligtvis. FB är ett hjälpmedel att hålla och underhålla kontakt med släkt och vänner. Hur mycket tid jag vill lägga på detta  avgör inte FB utan jag..

Företag skulle för 15 år sedan ha en informativ och snygg hemsida. Det bör de fortfarande ha, men skillnaden är att på hemsidan finns den statiska informationen, som förändras sällan. Idag har företagen i stor omfattning en kompletterande FB-sida. Där kommuniceras den "flödande"" informationen. Händelser och förutsättningar som uppstår snabbt och varar under en begränsad tid lägger man upp på företagets FB-sida. Det gäller alltså att få så många vänner till företaget som möjligt. Begränsningen är att man inte når nya kunder utan bara befintliga, såvida man inte vill lägga ned pengar på att annonsera med hjälp av Google.

De flesta av oss är med i flera grupper och gemenskaper, t ex "Du vet att du är från Hammenhög om...". Jag tror att majoriteten av grupper och gemenskaper är av ideell- eller förströelsekaraktär. En del grupper är smala, väldefinierade och löser konkreta problem. Alla vet hur besvärligt väglaget kan vara på Österlen. Gruppen "Vägnätet Österlen" fick på kort tid 6 700 medlemmar. Perfekt om du ska ut och köra; Har någon kört mellan Hammenhög och Simrishamn nyligen? Oftast svar i realtid.  Då är det kaxigt att "Våga vägra FB". Österlen har många asylboende och FB har varit till stor hjälp när det gäller att kommunicera för alla oss som på något sätt vill göra livet lättare för olycksbröder och -systrar från krigs- och oroshärdar. Vi lever i ett nätverkssamhälle och i stället för att träffas kommunicerar vi i stor utsträckning via FB och e-post.

På Österlen har vi såvitt jag vet en ganska unik grupp, "Österlen Anslagstavlan". På ca 1,5 år har vi fått ca 3 400 medlemmar. Vad som är unikt med gruppen är att den hanterar företag, boende, besökare och intresserade i samma grupp. Den kan användas för alldeles privata frågor, man kan fråga efter företag, företag kan annonsera, man har köpare och säljare på samma arena. Ibland är du säljare ibland är du köpare. Hela idén är att samla ihop så många användare som möjligt med anknytning till Österlen. Var och en ansvarar för sina inlägg, ingen "redaktör" däremot administratör som granskar medlemsansökningar och plockar bort inlägg som inte platsar i gruppen. Gruppen är en hjälp för företag att annonsera kostnadsfritt. Kanske når man fler via tidningsannonser, men du vet inte hur många som specifikt är intresserade av Österlen, det är dyrt att annonsera i tidningar och tidskrifter, ofta måste man dessutom bekosta design av annonsen och du måste ta hänsyn till pressläggningstider, annonsen styrs av när tidningen kommer ut medan anslagstavlan kan användas exakt när du själv vill. Via  Österlen Anslagstavlan  når du nya kunder, som adderas till dem du genom flit och kreativitet lyckats knyta till ditt företags FB-sida..

Avslutningsvis vill jag berätta en upplevelse från förmiddagen. Jag var på väg ut med mina hundar på morgonpromenad. Innan jag gick slängde jag ett öga på "Österlen Anslagstavlan". och såg ett inlägg enligt nedan

Mark Chesterman

3 tim · Har redigerats

någon som är av med sina hundar? en svart äldre labrdor och en typ spaniel brun lekte i vår trädgård i morse. vi har tagit om hand om den bruna spanieln, labradoren sprang iväg. ring XXXXXXX vi finns i hammenhög

När vi rundat skolan kom en hantverkarbil upp jämsides med mig. Genom den nedvevade rutan fick jag frågan om jag hade sett en brun krullig hund. Nej svarade jag, sanningsenligt, men jag vet var den är. Så beskrev jag var Chestermans bodde. En liten stund senare passerade jag och Alice Chestermans, kontakt var etablerad. Efter ytterligare en stund körde bilen upp med den brunkrullige syndaren i baksätet. Tack så mycket! Som sagt Våga facebook!

Boende med ett stänk av K-märkt.

De som har bostad i vårt land har en hög boendestandard. Jag har alltid varit intresserad av vad vi skulle kunna kalla kompletteringsboende. Det rör sig ofta om säsongsboende och samlade i särskilda områden.

En kategori är ändå  den mest permanenta man kan tänka sig, slutförvaring. Jag tänker naturligtvis på begravningsplatser. Länge har begravningsskicket varit kistbegravning med jordfästning. En präktig gravsten, att imponera på  eftervärlden med. En kultplats för anhöriga, att kunna vårda och hålla minnet av sina förfäder vid liv. Vanligtvis omgärdades gravar av låga buxbomshäckar, som dessvärre verkar försvinna till följd av buxbomssjukan. Detta tycks vara
en drabbad kyrkogård.

Trots att de kyrkogårdsboende är en ovanligt stabil grupp, inga korttidskontrakt och inga delårsboende, ser man att kyrkorådet brottas med återlämnade gravplatser och gamla stenar gallras ut. En gravsten får på grund av olycksrisken inte luta mer än 8grader.

Kremering har blivit den dominerande formen. Urnbegravning har följts av att man i en lund strött askan. Önskan från anhöriga att ha en plats att gå till, har tagit fram en ny begravningsform, asklund. I ett särskilt område kan man ha en mindre sten, ofta natursten, en minnesplats, som kräver minimal skötsel. Ett tecken i tiden?

Utomlands, särskilt i katolska länder, har jag sett betydligt mer påkostade och personliga gravar än det trots allt återhållna begravningsskicket vi tillämpar här hemma. Vi talar om små hus, mausoleer, ofta med ett foto på den döde. Jag vet inte vad man vill uppnå, men ofta rustas gravarna med personliga ting, som motorcykelhjälmar, kramdjur eller nappar. Jag vet inte om de tror på ett liv efter detta. I så fall måtte det väl finnas ny hjälmar, kramdjur och nappar där. Det finns också någon form av gravarnas miljonprogram. Långa, långa väggar med fack, där de anhörig umgås med sina avlidna. Jag tycks ha någon morbid drift att besöka gravplatser när jag är på resa utrikes.

När vi är inne på det andliga området är det lämpligt att tala om kyrkstäder. Denna  fascinerande företeelse hade sina största förekomst i Norrland och man känner till ett 70-tal. De har rötter i 1600-talet även de nu bevarade är byggda under 1700- och 1800-talet. Många låg i lappmarken men det fanns också  för bönder i utmarker. Den mest berömda är Gammelstad utanför Luleå, åtminstone är det den största och enda jag besökt.

Kyrkstäderna användes i samband med kyrkliga högtider för övernattning i samband med långa resor. Men de utnyttjades också i världsliga sammanhang, som ting och marknader.  Här gavs tillfälle att träffa människor från andra byar och ofta knöts bekantskaper somm ledde till äktenskap.

Gammestad  finns sedan 1996 på UNESCOs världsarvslista och med rätta må jag säga. Stugorna är privatägda och vandrar i släkten. De omges av mycket rigorösa bestämmelser om de av omständigheter skulle gå ur släkten. Jag säger, när ni betat av Österlen, åk dit! Ni kan kombinera med att se Luleås vackra skärgård. Man känner verkligen kulturhistoriens vingslag. 400 stugor!

En intressant företeelse är kolonirörelsen, ungefär lika gammal som våra äldsta idrottsföreningar, d v s slutet av 1800-talet. Både har sannolikt sin förklaring i den hastigt ökande urbaniseringen - bröd och akådespel. Kolonirörelsen lämnade ett värdefullt bidrag till den ensidiga kosten. Bär, rotfrukter och grönsaker måste ha varit ett viktigt bidrag. Efterhand har inslaget av rekreation kommit att dominera. I Simrishamn lär det finnnas 150 kolonister. Landskrona lär vara den kolonitätaste kommunen med det äldsta Citadellområdet från 1895. Här kan man tala om slott och koja.

Sjöbodar måste betraktas som männens värld. Naturligtvis ett praktiskt sätt att förvara utrustning för båt och fiske. Storleken obetydlig till och med i jämförelse med en Friggebod och för att inte tala om Attefallskåken. För liten att hyra ut t o m på Österlen och inte går det att klämma in en pizzeria.

Man kan dock  anta att det tagits  en och annan sup i sällskap med kumpaner i hustrufri terräng. Idag är det ett pittoreskt inslag i många småhamnar.

Den som inte har någon båt har kanske lyckats tillskansa sig en badhytt. Framför sig kan man se hur stadens honoratiores i randig badkappa tar de futtiga stegen från sin hytt ned i böljan den blå.

Vi plebejer får kämpa mot vinden för att med hjälp av ett badlakan insynsskydda  våra ädlaste delar.

Ropen skalla - badhytter åt alla!

Lägg märke till fönstrens extremt höga placering. Fönstertittare lär få

ha stege med sig.

Vi har också ett par mobila boendeformer, som på grund av sina trogna brukare kan K-märkas. Seglare är en tapper skara som lägger veckor av för- och efterarbete få tillbringa någon vecka till sjöss, oavsett väder.

Då har vi ändå inte nämnt vilken förmögenhet som plöjts ned för att få bo extremt trångt och obekvämt. Så måste man ha speciella  kläder, som man  inte köper i Ullared.

Slutligen vill jag nämna förstahandsvalet av kompletteringsboende, för många svenskar, camping. Denna sönderfaller i tre delar. Tälta - en numera nästan utdöd variant. Vi har husvagn, vilken för min del är fullständigt otänkbar eftersom jag inte kan backa med släp Jag kan för mitt inre öga se hur jag kommer till en närmast fullsatt campingplats. För att möjligen ska få vagnen på plats måste jag koppla loss eländet och försöker med handkraft knuffa in den i en liten ruta. Detta finner mina grannar in spe så

utomordentligt intressant att de gör ett kort uppehåll i lådvinsdrickandet. Det finns en undervariant till husvagnscamping. Vagnen ställs på plats någon gång runt påsk och flyttas inte en tum förrän i oktober. Då den flyttas till en hyrd uppställningsplats, för att  till påsk transporteras ut till samma plats som föregående åt och så vidare år ut och år in. Den tredje campingversionen som efterhand knappar in på husvagnsvarianten, Vi talar husbil! Detta förefaller var en tämligen bekväm variant med flexibilitet och stor valfrihet. Efter en i och för sig ovetenskaplig undersökning ser jag att en husbil kostar från ca 400 000 och uppåt, tillkommer campingavgifter och andra kostnader. Min egen preferens är utan tvekan att ta in på gästgivaregård. Det räcker till ca 400 övernattningar för två.

Årstiderna.

Det är väl ingen tvekan om att man som nordbo är präglad av årstiderna. I Skåne har vi fyra tydliga nästan lika långa perioder, fast kanske ändå inte, beroende på hur man räknar. Jag tänker ibland att vi har sex årstider. Liksom många andra  sätter jag att sommaren som favorit. Det är sommaren jag delar upp i tre. Försommaren sträcker sig från mitten av maj till midsommar. Den är ljuvlig, dagarna blir längre så snabbt att man märker det från en dag till nästa. En ymnig blomning kommer snabbt. Det jag tycker är försommarbäst är att äta kunna frukost ute.

Så kommer högsommaren från midsommar fram till en vecka  in i augusti. Sakta har Östersjön värmts upp till badbarhet. Kvällarna är varma och grillvansinnet och uteserveringarna präglar vårt land. På Österlen öppnar loppmarknader,

Björnbärsmarmelad.

Mirabeller, små vildplommon, som ger delikat marmelad.

bed & breakfast, kaféer och pizzerior i snart sagt varje byggnad med tak och fyra väggar. Det är högsäsong! Den som besöker Österlen i juli har svårt att tro hur ödsligt det kan vara under resten av året, men det är lika vackert.

Vi har sensommar från en bit in i augusti till, oftast, september ut. Litet vemodigt är det när turisterna lämnar oss och kvällarna kommer tidigt. Samtidigt är det för oss matnördar den bästa tiden på året, skördetid. Grönsaker, svamp, vilt, bär och frukt av alla de slag.

Efter sensommar kommer höst. Idag gick vi från sommartemperatur till jackväder. Det var riktigt skönt efter denna ihållande tropikvärme. Allt var tidigt, bönderna fyllde sina lador veckor i förtid. Naturligtvis blir det tid och råd att hålla gillen. Krögaren på Hammmenhögs gästgivaregård står på trappan och skrapar med foten samtidigt som han biter på naglarna att Miljöpartiet i regeringsförhandlingar ska få igenom att behålla den låga och rättvisa restaurangmomsen. Det borde det vara lättare för sossarna att smälta än att stänga två kärnkraftsaggregat.

Själv ser jag hösten som starten på våren. Ner med lökväxter som borrar sig upp tidigt, tidigt på våren. Jag går och spanar och längtar ser de knubbiga bladen borra sig upp. De ger hopp, inspiration och kraft att klara de bakslag för våren vi vet kommer, men lökväxterna med sin höga sockerhalt klarar det mesta. Det vi hinner med på hösten har vi glädje av tidigt på våren.

Jag har hittat ett perfekt hjälpmedel för oss som inte längre tar oss ned i spagat, och om vi genom ett olycksfall skulle göra det, är möjligheterna att ta oss upp utan block och talja så gott som obefintliga.

Man kan kalla konstruktionen trädgårdsrullator utan hjul. Jag jobbar inte så långa pass i min trädgård. Att byta till byxor med knädynor skulle är alldeles för omständligt.  Pallen har rejäla cellplastdynor och konstruktionen är mycket stabil och robust. Ibland vill du komma närmare jorden - bara att vända ekipaget.

Jag gjorde mitt fynd på Granngården i Ystad, dessutom hade jag turen att få det vid utförsäljning till halva priset, jag vill minnas att jag gav mellan 200 och 300. Dagens projekt är att rensa en rabatt som sedan länge ockuperats av såprot som inte faller mig i smaken.

På lökpaketet fanns text på ryska, inte så  vanligt. Kanske Putin påtar i sin datja och sätter lökar, när han inte lägger hela sitt engagemang på att riskera världsfreden.

För mig är hösten början på våren. Det gäller att peta ned ned frön, buskar och lökar som jag sedan kan gå och längta efter. Visst - jag vet att efter höst kommer vinter, som om jag jag fick råda, gärna kunde hoppa över. Visserligen kan det vara grant med snö. Vi brukar utsättas för ett par snöstormar per säsong. Det är i allmänhet inte mängden snö som slår ut vår hörna,
det är att det fyker. Vägarna försvinner! Bästa strategi är att fylla skafferiet, elda i kaminen, läsa böcker och invänta våren.

Jag börjar på allvar förvänta mig vår i mars, men bakslagen hinner bli många.

Från Hamburg till Hammenhög.

Vi håller på  att bli riktiga konsertmatadorer frugan och jag. I tisdags underbara First Aid Kit med 25 000 i Malmö och fredag Jenny Wilson med 300. Tänk att Jenny Wilson kommit upp ända från Hamburg till Hammenhög!  Kanske hon har en samlare i sig som vill spela på alla ställen som börjar på "Ham.." Nej sanningen är nog att Garaget i vår by gör ett så bra jobb att man gjort sig känd som en kultscen. Ända upp förresten - när förbindelsen mellan Tyskland och Danmark över Fehrmarn Bält är klar är restiden från Hamburg till Hammenhög drygt fyra timmar. Detta går alla vi i besöksnäringen och längtar efter.

Innan stjärnan ska det vara förbandet, Swim från Malmö. De uppträdde maskerade som hjälten i "V för Vendetta" fast utan mustasch, kanske var det mustasch på den som sjöng, hon hade svart mask och en möjlig svart mustasch är då inte skönjbar. Bilden är inte så bra, mest en bevis-på-att-vi-var-där-bild. Det där med masker är fiffigt. Dels skapar det en mystik, dels är alla utbytbara.

  De lät väldigt bra, en behaglig elektronisk ström av toner. De var tre, en flicka som sjöng och pratade med oss i publiken och, tror jag, två pojkar, en spelade bas och en spelade "på data"" vad det nu kan heta.

Jag vet inte vad den sortens musik kan heta. Jag vände mig till Sebastian, en musikintresserad ungdom från byn, efter kort gnidning av hakan kom han fram till att det nog var elektropop.

Den mycket blandade publiken kom i lätt gungning, vilket är förbandets uppgift. Jag såg mig om och där var folk i alla åldrar och

jag var inte äldst - jo kanske var jag det. 300 personer vilket innebär slutsålt det är verkligen kul tycker jag. Vi är världens bästa  publik för det sa de artisterna och så skrek de Hammenhög, inte en gång utan gång på gång.

På förfesten, ett glas vin och litet ost vid köksbordet, lyssnade  vi på Jenny. Ärligt  talat var det en del som inte lät  så bra i våra otränade öron.

Om nu First Aid Kit var bäst  på "skiva" var det tvärt  om med Jenny Wilson. Hennes energi, publikkontakt, grröna läppstift och naturligtvis bra låtar får det att spritta i kroppen på vilken träbock som helst.

Medmusikanter var Sara Bengtsson, som jag uppfattat vara lillasyster till Jenny. Hon sjöng men framförallt spelade hon gitarr, som en Yngwie Malmsteen med hjärncellerna på plats. Hur kul är inte det med en tjej som är klassisk gitarrhjälte - grym! Trummorna trakterades av Micke Hellström och det var ingen tvekan om att han visste var han  skulle banka och slå. Jag tyckte att han liknade tennisoraklet Björn Hellberg, som han bör ha sett ut när han gick sista året i gymnasiet.

Mina invändningar från förfesten återtas helt, även frugans lätta ifrågasättande återkallas. Jenny Wilsson, medmusikanter, stämningen inramningen i vårt  "Garaget" allt var en stor upplevelse. Mer sådant - mycket sådant! Vad det är för musik, vilket fack, har jag ingen aning om. Jag tror inte ens Sebastian vet.

Vi publiken skulle kanske  vara  litet bättre på att besöka Garaget även när det inte är "superstjärnor", jag tror att där finns mycket att uppleva och det skulle vara ett stöd för projektet.

Hur som helst stort tack  för showen!

Countryside hipsters.

När vi för tio år sedan flyttade till Österlen hade vi en tanke att vi skulle ha utbyte och glädje av Malmö och Köpenhamn. Så har det knappast blivit beroende på att en av oss eller bägge jobbat. Då nu också Annelie trappat ned sitt slit har vi mer tid och ork för annat. I tisdags bestämde vi oss för att besöka Malmöfestivalen, som i år firar trettioårsjubileum. Det var denna utflykt, presenterad på Facebook, som fick sonen Erik att benämna sina föräldrar "countryside hipsters". Tja - kanske det.

Efter det omvittnade strulet med biljettinköp till Pågatågen satt vi i en ny fräsch vagn på väg mot det stora äventyret. Den rullande reklamen i vagnen informerade om biljettalternativet Duo och vi insåg att om vi tidigare vetat vad vi nu vet hade vi sparat 41 kronor. Nu när vi varit utanför Hammenhög, där vi bor, har vi lärt oss att köpa biljett via mobiltelefonen. Att man inte kan köpa biljett på tåget beror kanske på att vi inte såg skymten av en tågvärd.

Vi steg av vid den, åtminstone för oss, nya stationen Triangeln, som har rent stockholmska dimensioner. Inget folkliv att tala om, inga som gick eller sprang i rulltrappan. "Du vet att du  inte är i Stockholm, när folk står still i rulltrappan."

Vi gick på tämligen tomma gator och upplevde gamla minnen från när vi i vår ungdom bodde i Skåne. Mycket är sig likt men små förändringar är tydliga. Bokhandlarna blir mindre och mindre och fikaställen, med amerikanskt stuk, blir fel och fler. Legendariska Bullen finns kvar, där hängde våra radikala vänner medan vi matade småbarn och såg John Blund på TV.

Det egentliga festivalområdet började vid kanalen. Matmecka låg på Gustav Adolfs torg. Vi var duktigt hungriga nu, liksom många andra. Köotränade baxnade vi vi inför alla människor. Efter en stund upptäckte vi att folk var både disciplinerade och kultiverade. Jämfört med Vattenfestivalen i Stockholm är Malmöfestivalen välordnad  och harmonisk. helt utan fylla. Här finns nog förklaringen till att Malmöfestivalen firar trettioårsjubileum och Vattenfestivalen redan efter några år för länge sedan upphört.

Den svåra frågan var. - Vad ska  vi äta? Detta gav sig enkelt. redan ett tiotal meter in på första matgatan erbjöds kyckling och/eller oxkött med grönsaker, såser med champagne och vit choklad i. Mycket riktigt, Jan Hedh var inblandad. Jan brukar komma till oss på gästis någon gång om året och peppa och inspirera oss men med ärendet att äta. Han är verkligen engagerad och generös, Vi vet också att han är otroligt noggrann och hans namn skulle inte finnas på ståndet om det inte varit perfekt. - Det var perfekt! Ett sötsug måste tillfredsställas! Det var långa köer till Churros. Visst, det var värt att köa för. I kön stötte vi för andra gången på våra grannar från Hammenhög.

Nu var det nästan en timme kvar till kvällens huvudattraktion First Aid Kit, som lockat oss till Malmö. Man bjuder, och då menar jag bokstavligen bjuder, på toppartister alla festivalkvällar på den gigantiska scenen på Stortorget. En riktigt blandad publik fyllde torget till sista plats. Vi upplevde den härliga känslan av utomhuskonserter från många, många årtionden tillbaka och så länge man inte behöver rollator lär vi kunna uppleva många till.

Det är inte all ny musik jag orkat ta till mitt hjärta. First Aid Kit tog mitt hjärta utan att fråga. Deras ljuvliga stämsång, enkelheten utan choser gör att jag uppfattar dem som att de kommer direkt från flickrummet där de lekfullt skapat sin musik. Ja - jag älskar verkligen systrarna Johanna och Klara.

Tågresan hem utan några som helst störningar vare sig från tågvärd, fyllisar eller stojande ungdomsgäng. Tänk vad bra  vi kan ha det vi pensionärer, utan tider att passa och utan att behöva tänka på morgondagen.

Till morgonkaffet läste jag Sydsvenskan och recensionen av konserten skriven av Håkan Engström. Först är han välvilligt positiv så kommer något jag inte begriper:

Det hade förvisso inte skadat om det fanns en liten smula friktion och elasticitet mellan rösterna, en lite djupare klang med fler nyanser och individuella särdrag; det hade berikat harmonin och gett musiken den spänning och variation som nu istället kommer av samspelet med resten av musikerna och av låtvalet.

Vad säger han? Om de sjungit på ett annat sätt och med andra röster hade det varit mycket bättre. Det verkar som om Håkan Engström inte gillar First Aid Kit. Det måste han  ju vetat om och kanske hade någon annan kunnat ta konserten. Håkan Engström brukar också recensera öl. Eventuellt borde han lägg mer tid på det.

Ikväll är det konsertdags igen. Jenny Wilson kommer till garaget i Hammenhög. Gångavstånd till en av landets mest hyllade artister.

Vi får gå och ta en något att dricka innan, på Hammenhögs Gästgivaregård som kör igång sin populära fredagspub.

 

Turen går från Gislövshammar till Brantevik.

På kustvägen mellan Simrishamn och
Brantevik, kommer jag till det gamla fiskeläget Gislövshammar.  Idag, som det såg ut i början av 1800-talet och enskiftet.

Mellan ett fält med majs och en åker med råg, som ser häpnadsväckande moget ut för att vara  i mitten av juli, t o m rapsen är huggen, går den lilla avtagsvägen.

Jag nämner majs är för att på ett inte alldeles osökt sätt få in ett par anekdoter. Den första rör en flicka ur mina söners umgängeskrets. Inför ett fält, med ett otal majskolvar intalade hon sig, att det knappast var brottsligt om hon plockade med sig några hem. Lång blev hennes näsa när hon varsnade att fodermajs inte är människoföda, till skillnad från den läckra sockermajsen. Hoppas att hon inte bjudit till gille!

Den andra anekdoten är en sons favorit och av honom framförs den på bruten
köksdanska: En anka kommer in i en affär och frågar: "Har ni majs?"
 "Nej det har vi dessvärre inte."
Nästa dag, samma anka samma affär: "Har ni majs?"

Svaret ungefär det samma, fast mindre artigt: "Dessvärre, vi för inte majs!" Tredje dagen, samma anka, samma affär samma fråga. Sinnnet på affärsinnehavaren rinner: "Förbannade anka kommer du en gång till och frågar efter majs ska jag spika fast dina plattfötter i golvet!" Dag fyra kommer ankan vaggande: "Har ni söm (danska ordet för spik). "Nej dessvärre svarar expediten." Ankan: "Har di då majs?" Sådan humor har den sonen och jag.

Historien kan komma till pass när 

majsodlingen förefaller öka på Österlen.

Dags att gå ut på udden där byn ligger som den utvecklats och stannat under under 1800-talet efter enskiftet. Jag kallar den en Bullerby, utan att den är det minsta bullrig eller har röda trähus, eller ens trähus. Jag gör det som en hyllning till Astrid Lindgrens oöverträffade byyidyll.

Jag  har en bekant som jag brukar utbyta gamla mäns klokskaper med, och en del glyttigheter,  på facebook. Han har fått tag i ett hus i idyllen Gislövshammar. Jag måste erkänna mig avundsjuk, eller fortröden som  man säger i denna landsändan med litet olika uttal och stavningar, om än inte missunnsam. Min bekante har läst "Turen går till Österlen", och har utlovat ett glas vin om jag bloggar om Gislövshammar. Eftersom jag gärna låter mig mutas kastar jag  mig över uppgiften. Min vän är en naturvirtuos han tycks ha full kontroll på allt som växer, flyger, simmar och smyger.

På udden i havet ligger byn, fiskeläget oförändrat från början av 1800-talet. Eftersom Gislövshammar är ett gammalt fiskeläge bör det heta "på" läget. Jag tror att SCB kallar byn "övrig ort" vilket innebär mindre än 50 invånare. Någon nedre gräns har jag inte kunnat finna. Någonstans såg jag att det finns 17 hus på läget. I vart fall finns där 16 brevlådor. Det kan ju vara så att några delar postlåda, eller också har jag klantat mig när jag tagit bilden. Eller, kommer jag plötsligt på, det kan varaså att min vän inte satt upp brevlåda, eftersom han inte flyttat in! Ytterligare en möjlig förklaring är att det rörliga motoriserade friluftslivet varit på plats med epa-traktor och bränt  en postlåda med en smällare.

Söder om Gislövshammar tycks det vara  öppet för vildcampare. För dagen är det lysande förutsättningar för vindsurfare utanför landborgen. Jag är inte säker på att det är en landborg, vilket betyder en markant höjdskillnad mellan land och vatten. Men jag vill använda det för jag tycker att det låter så vackert. Compact  landborg? Jag vet inga gränsvärden för landborgar och SCB eller  standardiseringsorgan tycks ha helt lämnat ""landborg" därhän. Jag har lyckats använda ordet landborg inte mindre än sex gånger på sju rader, vilket är samma siffra som James Rodriges vann skytteligan i fotbolls-VM på.

På goda grunder antar jag att jag är en usel vindsurfare, även om jag aldrig
försökt. Därför dras jag till stabilare farkoster och vad slår  en klinkerbyggd träbåt?

Längst ut på udden ligger, vad jag tror är en allmänning, eftersom den är obebyggd. Den leder tankarna till gemensamt midsommarfirande och andra  sommarrituella byaktiviteter. Midsommarstång, dragspelare, lekledare och kvillrande skratt efter ett par stämningshöjande snapsar till sillunchen!  En sommar som denna med ihållande tropisk värme kan jag tänka  mig att placera en vilstol vid havet och
njuta av en svalkande vind. Jag beställer 7 sekundmeter sydlig. Nu ingår jag väl inte kretsen med nyttjanderätt till allmännngen, så jag får väl lomma upp till landborgen.


Det är olika standard på husen som det naturligtvis varit olika standard på byborna. Jag rekommenderar verkligen en tur i byn. Den är inte stor och på en rundan kortare än en halvdagsutflykt, för att använda charterreseterminologi, har du fått en intensiv upplevelse.

På väg att lämna byn ser jag en ung luftakrobat, ladusvala. Den är luftens motsvarighet till vad William Arnes motorcirkus erbjuder i en trätunna på Kiviks marknad. Jag har trott jag jag var ganska bra på det här med växter och djur eftersom jag sedan barnsben varit intresserad. Det är jag nu inte, men jag bra på att njuta av natur. Det

 finns de som är verkligt kunniga och av min blivande Gislövshammarvän fick jag en en fin länk om trakten i och runt Gislövshammar.

Jag är på väg till Skåneleden. En sträcka  mellan Gislövshammar och Brantevik, som är en av mina
verkliga favoriter.

På min högra sida ser jag en s k badkruka, nej kanske en badninja jämfört med mig som vid denna tidpunkt i början av juli inte begått min badpremiär, trots att temperaturen för tidpunkten och platsen är sensationell. Vi måttfulla brukar avvakta  till augusti innan vi ägnar oss åt  havsbad.

Jag är inspirerad av ovanämnda naturnördlänk och spanar ivrigt efter rosenfinkar, härmsångare och andra
fåglar, som jag sett  blott i
fågelböcker.

Så får jag syn på en fiskmås, och då menar jag inte det elaka beteckningen på turister från den kungliga huvudstaden. Jag misstänker att naturnördarna har ett mer sofistikerat namn på fågeln, som för mig är en fiskmås. Min fortsatta fågelspaning måste betecknas som ett praktfullt fiasko. Jag lyckas  endast upptäck och artbestämma, förutom fiskmåsen,, gråsparv, pilfink och sädesärla.


Man behöver inte lägga någon energi på att hitta vägen. Leden följer havet från Gislövshammar till Brantevik. Den segelkunnige har en fin dag i den kraftiga vinden, antar jag. Jag räknar mig inte till de segelkunniga även om jag tycker om att åka  segelbåt. Kanske har tidigare erfarenheter från segling med en vän i Danmark satt spår. Av någon obegriplig anledning hade han placerat mig vid rorkulten. När vi närmade oss ett sjömärke vrålade han "traek", i mitt ordförråd betyder det fågelspillning. Men jag insåg att det i detta sammanhang betydde något annat. Drag eller tryck. Jag valde fel och vi tuschade sjömärket utan större materiella skador, men djupa sår i själen. Det är förstås var mans dröm att kunna framföra en bräcklig farkost på ett stormigt hav.

Leden har i starten flera hus med drömläge, åtminstone sommartid. För att inte alltför svårt anfäktas av avundsjuka påminner jag mig om hur en snöstorm på Österlen ter sig.

Nästa upplevelse är terrassen som Ernst byggde. Denna renässansmänniska som bygger, lagar mat, pyntar och gör ljusstakar av tomma ölburkar ständigt malande om hur fantastiskt, allt han rör vid, är! Om den grabben snackade mindre och koncentrerade sig på  uppgiften, skulle han kanske komma ihåg att söka bygglov. Något som vi andra dödliga får lägga ned en hel del, tid och pengar på, för att hålla oss på rätt sida om lagens råmärken.  Men terrassen är
fin.

Jag kommer till monument över det djupt rotade kvinnoförtrycket.  Vi ser här hur gubben knyckt kärringens mangel och byggt om den till vinsch att dra upp båten med.  Men det är klart att i kampen för brödfödan, husbehovsfisket, får estetiska värden som släta dukar och underlakan vika.

Vi ser här kanske den historiska förklaringen till att Österlen blivit basen för Gudrun Schyman och F!.

Alldeles intill ser jag att den kastade handsken  tagits upp av den mangellösa kärringen. När den vite, medelålders, heterosexuelle mannen var ute och fiskade  smög  sig  kärringen ut i  förrådet och lade  rabarber  på gubbens slipsten.. Denna byggde hon om till en vinsch.

Skrynkliga lakan och ovassa verktyg med ett begynnande könskrig på Österlen. Vad blir nästa steg?

Markerna mellan Gislövshammar  och Brantevik är magra och därför inte uppodlade. De har använts för kreatursbete och kombinationen buskvegetation, höga träd  och betesängar  är mycket vacker.

Längs med kuststräckan har gruvbrytning av silver och bly förekommit med start troligen redan på 1500-talet. En minnestavla över Jakobsgruvan informerar om detta. Karl XI lär ha varit på plats och synat gruvdriften. Vad jag förstår blev det ingen ekonomisk succé. Trots detta har flera nystarter gjorts utan framgång. Då som nu tycks kompetensförsörjningen varit ett problem. Vid ett tillfälle importerades tio tyska gruvarbetare. Inte ens detta hjälpte och idag är gruvbrytning ett kuriöst minne på Österlen. Så får vi hoppas att  det förblir även om profitörer  emellanåt kastar lystna blickar på de skikt av alunskiffer som förekommer i våra trakter.

Nu ska man inte tro att det är alldeles ofarligt att ta sig fram längs Skåneleden. Jag citerar Ivar Arosenius älskade  barnbok  Kattresan.

"Sedan mötte de en ko.
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte "möh" och sprang.
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon den fick så mycket dask."

Det gick inte till riktigt så. En ko är riktigt stor. Besten jag mötte var antagligen höggradigt gravid, så mitt tips är 700 kilo. Det fanns inget som tydde på att hon hade några som helst planer på att backa och släppa fram mig. Dessbättre delade sig stigen så jag kunde, utan konfrontation och
blodspillan, passera monstret.

 Knappt hade hjärtfrekvensen gått ned  till 120 innan jag passerades av en patrull frejdiga tyska pojkscouter, så snabbt att jag inte fick upp kameran. Hack i häl kom en patrull flickscouter. Jag ser att kärnverksamheten är den samma, som i min barndom. Etablera kontakt med det motsatta könet med så liten vuxenkontroll som möjligt.

Nu må det vara slut på strapatserna här är stimmigt som på konstrundan. Längs rutten finns gott om bänkar och sittplatser. Den välplanerade tar med sig termos och bullar. Jag har ingen föda med mig,, men slår mig ned för att pusta och njuta av omgivningarna. Havet, blommor, ängar och stenmurar.

Drygt halva sträckan är avverkad och hungern blir mig övermäktig. Jag viker av 90 grader vänster, eller vad det nu kan heta på fackspråk.

Jag ser den mäktiga Hylkegården, töjer på stegen och  når,, innan jag förgås,, kaféet. Huvuddelen av gården rymmer en "shabby chickbutik", inget  som intresserar mig särskilt, men kaféet har jag faktiskt inte tidigare besökt, trots att det har gott rykte. Jag når betällningsdisken och flämtar fram: "En skaldjurspaj!" Kaffe och ytterst välsmakande kalorier aktiverar livsandarna igen.

Jag befinner mig helt nära Brantevik, vid Grönet, en av mina verkliga favoritplatser på Österlen. Jag har varit där riktigt ofta och tagit många bilderoch inte minst badat klippbad. Jag bestämmer mig för att ta landsvägen tillbaka till startplatsen. Det är minst lika vackert att se havet och stränderna från ett par hundra meter uppåt land, ur ett annat perspektiv.