Turen går från Gislövshammar till Brantevik.

På kustvägen mellan Simrishamn och
Brantevik, kommer jag till det gamla fiskeläget Gislövshammar.  Idag, som det såg ut i början av 1800-talet och enskiftet.

Mellan ett fält med majs och en åker med råg, som ser häpnadsväckande moget ut för att vara  i mitten av juli, t o m rapsen är huggen, går den lilla avtagsvägen.

Jag nämner majs är för att på ett inte alldeles osökt sätt få in ett par anekdoter. Den första rör en flicka ur mina söners umgängeskrets. Inför ett fält, med ett otal majskolvar intalade hon sig, att det knappast var brottsligt om hon plockade med sig några hem. Lång blev hennes näsa när hon varsnade att fodermajs inte är människoföda, till skillnad från den läckra sockermajsen. Hoppas att hon inte bjudit till gille!

Den andra anekdoten är en sons favorit och av honom framförs den på bruten
köksdanska: En anka kommer in i en affär och frågar: "Har ni majs?"
 "Nej det har vi dessvärre inte."
Nästa dag, samma anka samma affär: "Har ni majs?"

Svaret ungefär det samma, fast mindre artigt: "Dessvärre, vi för inte majs!" Tredje dagen, samma anka, samma affär samma fråga. Sinnnet på affärsinnehavaren rinner: "Förbannade anka kommer du en gång till och frågar efter majs ska jag spika fast dina plattfötter i golvet!" Dag fyra kommer ankan vaggande: "Har ni söm (danska ordet för spik). "Nej dessvärre svarar expediten." Ankan: "Har di då majs?" Sådan humor har den sonen och jag.

Historien kan komma till pass när 

majsodlingen förefaller öka på Österlen.

Dags att gå ut på udden där byn ligger som den utvecklats och stannat under under 1800-talet efter enskiftet. Jag kallar den en Bullerby, utan att den är det minsta bullrig eller har röda trähus, eller ens trähus. Jag gör det som en hyllning till Astrid Lindgrens oöverträffade byyidyll.

Jag  har en bekant som jag brukar utbyta gamla mäns klokskaper med, och en del glyttigheter,  på facebook. Han har fått tag i ett hus i idyllen Gislövshammar. Jag måste erkänna mig avundsjuk, eller fortröden som  man säger i denna landsändan med litet olika uttal och stavningar, om än inte missunnsam. Min bekante har läst "Turen går till Österlen", och har utlovat ett glas vin om jag bloggar om Gislövshammar. Eftersom jag gärna låter mig mutas kastar jag  mig över uppgiften. Min vän är en naturvirtuos han tycks ha full kontroll på allt som växer, flyger, simmar och smyger.

På udden i havet ligger byn, fiskeläget oförändrat från början av 1800-talet. Eftersom Gislövshammar är ett gammalt fiskeläge bör det heta "på" läget. Jag tror att SCB kallar byn "övrig ort" vilket innebär mindre än 50 invånare. Någon nedre gräns har jag inte kunnat finna. Någonstans såg jag att det finns 17 hus på läget. I vart fall finns där 16 brevlådor. Det kan ju vara så att några delar postlåda, eller också har jag klantat mig när jag tagit bilden. Eller, kommer jag plötsligt på, det kan varaså att min vän inte satt upp brevlåda, eftersom han inte flyttat in! Ytterligare en möjlig förklaring är att det rörliga motoriserade friluftslivet varit på plats med epa-traktor och bränt  en postlåda med en smällare.

Söder om Gislövshammar tycks det vara  öppet för vildcampare. För dagen är det lysande förutsättningar för vindsurfare utanför landborgen. Jag är inte säker på att det är en landborg, vilket betyder en markant höjdskillnad mellan land och vatten. Men jag vill använda det för jag tycker att det låter så vackert. Compact  landborg? Jag vet inga gränsvärden för landborgar och SCB eller  standardiseringsorgan tycks ha helt lämnat ""landborg" därhän. Jag har lyckats använda ordet landborg inte mindre än sex gånger på sju rader, vilket är samma siffra som James Rodriges vann skytteligan i fotbolls-VM på.

På goda grunder antar jag att jag är en usel vindsurfare, även om jag aldrig
försökt. Därför dras jag till stabilare farkoster och vad slår  en klinkerbyggd träbåt?

Längst ut på udden ligger, vad jag tror är en allmänning, eftersom den är obebyggd. Den leder tankarna till gemensamt midsommarfirande och andra  sommarrituella byaktiviteter. Midsommarstång, dragspelare, lekledare och kvillrande skratt efter ett par stämningshöjande snapsar till sillunchen!  En sommar som denna med ihållande tropisk värme kan jag tänka  mig att placera en vilstol vid havet och
njuta av en svalkande vind. Jag beställer 7 sekundmeter sydlig. Nu ingår jag väl inte kretsen med nyttjanderätt till allmännngen, så jag får väl lomma upp till landborgen.


Det är olika standard på husen som det naturligtvis varit olika standard på byborna. Jag rekommenderar verkligen en tur i byn. Den är inte stor och på en rundan kortare än en halvdagsutflykt, för att använda charterreseterminologi, har du fått en intensiv upplevelse.

På väg att lämna byn ser jag en ung luftakrobat, ladusvala. Den är luftens motsvarighet till vad William Arnes motorcirkus erbjuder i en trätunna på Kiviks marknad. Jag har trott jag jag var ganska bra på det här med växter och djur eftersom jag sedan barnsben varit intresserad. Det är jag nu inte, men jag bra på att njuta av natur. Det

 finns de som är verkligt kunniga och av min blivande Gislövshammarvän fick jag en en fin länk om trakten i och runt Gislövshammar.

Jag är på väg till Skåneleden. En sträcka  mellan Gislövshammar och Brantevik, som är en av mina
verkliga favoriter.

På min högra sida ser jag en s k badkruka, nej kanske en badninja jämfört med mig som vid denna tidpunkt i början av juli inte begått min badpremiär, trots att temperaturen för tidpunkten och platsen är sensationell. Vi måttfulla brukar avvakta  till augusti innan vi ägnar oss åt  havsbad.

Jag är inspirerad av ovanämnda naturnördlänk och spanar ivrigt efter rosenfinkar, härmsångare och andra
fåglar, som jag sett  blott i
fågelböcker.

Så får jag syn på en fiskmås, och då menar jag inte det elaka beteckningen på turister från den kungliga huvudstaden. Jag misstänker att naturnördarna har ett mer sofistikerat namn på fågeln, som för mig är en fiskmås. Min fortsatta fågelspaning måste betecknas som ett praktfullt fiasko. Jag lyckas  endast upptäck och artbestämma, förutom fiskmåsen,, gråsparv, pilfink och sädesärla.


Man behöver inte lägga någon energi på att hitta vägen. Leden följer havet från Gislövshammar till Brantevik. Den segelkunnige har en fin dag i den kraftiga vinden, antar jag. Jag räknar mig inte till de segelkunniga även om jag tycker om att åka  segelbåt. Kanske har tidigare erfarenheter från segling med en vän i Danmark satt spår. Av någon obegriplig anledning hade han placerat mig vid rorkulten. När vi närmade oss ett sjömärke vrålade han "traek", i mitt ordförråd betyder det fågelspillning. Men jag insåg att det i detta sammanhang betydde något annat. Drag eller tryck. Jag valde fel och vi tuschade sjömärket utan större materiella skador, men djupa sår i själen. Det är förstås var mans dröm att kunna framföra en bräcklig farkost på ett stormigt hav.

Leden har i starten flera hus med drömläge, åtminstone sommartid. För att inte alltför svårt anfäktas av avundsjuka påminner jag mig om hur en snöstorm på Österlen ter sig.

Nästa upplevelse är terrassen som Ernst byggde. Denna renässansmänniska som bygger, lagar mat, pyntar och gör ljusstakar av tomma ölburkar ständigt malande om hur fantastiskt, allt han rör vid, är! Om den grabben snackade mindre och koncentrerade sig på  uppgiften, skulle han kanske komma ihåg att söka bygglov. Något som vi andra dödliga får lägga ned en hel del, tid och pengar på, för att hålla oss på rätt sida om lagens råmärken.  Men terrassen är
fin.

Jag kommer till monument över det djupt rotade kvinnoförtrycket.  Vi ser här hur gubben knyckt kärringens mangel och byggt om den till vinsch att dra upp båten med.  Men det är klart att i kampen för brödfödan, husbehovsfisket, får estetiska värden som släta dukar och underlakan vika.

Vi ser här kanske den historiska förklaringen till att Österlen blivit basen för Gudrun Schyman och F!.

Alldeles intill ser jag att den kastade handsken  tagits upp av den mangellösa kärringen. När den vite, medelålders, heterosexuelle mannen var ute och fiskade  smög  sig  kärringen ut i  förrådet och lade  rabarber  på gubbens slipsten.. Denna byggde hon om till en vinsch.

Skrynkliga lakan och ovassa verktyg med ett begynnande könskrig på Österlen. Vad blir nästa steg?

Markerna mellan Gislövshammar  och Brantevik är magra och därför inte uppodlade. De har använts för kreatursbete och kombinationen buskvegetation, höga träd  och betesängar  är mycket vacker.

Längs med kuststräckan har gruvbrytning av silver och bly förekommit med start troligen redan på 1500-talet. En minnestavla över Jakobsgruvan informerar om detta. Karl XI lär ha varit på plats och synat gruvdriften. Vad jag förstår blev det ingen ekonomisk succé. Trots detta har flera nystarter gjorts utan framgång. Då som nu tycks kompetensförsörjningen varit ett problem. Vid ett tillfälle importerades tio tyska gruvarbetare. Inte ens detta hjälpte och idag är gruvbrytning ett kuriöst minne på Österlen. Så får vi hoppas att  det förblir även om profitörer  emellanåt kastar lystna blickar på de skikt av alunskiffer som förekommer i våra trakter.

Nu ska man inte tro att det är alldeles ofarligt att ta sig fram längs Skåneleden. Jag citerar Ivar Arosenius älskade  barnbok  Kattresan.

"Sedan mötte de en ko.
Det blev farligt må ni tro.
Kon den ropte "möh" och sprang.
Rakt mot katt och lilla fram.
Men lillan slog med piskan, klask.
Kon den fick så mycket dask."

Det gick inte till riktigt så. En ko är riktigt stor. Besten jag mötte var antagligen höggradigt gravid, så mitt tips är 700 kilo. Det fanns inget som tydde på att hon hade några som helst planer på att backa och släppa fram mig. Dessbättre delade sig stigen så jag kunde, utan konfrontation och
blodspillan, passera monstret.

 Knappt hade hjärtfrekvensen gått ned  till 120 innan jag passerades av en patrull frejdiga tyska pojkscouter, så snabbt att jag inte fick upp kameran. Hack i häl kom en patrull flickscouter. Jag ser att kärnverksamheten är den samma, som i min barndom. Etablera kontakt med det motsatta könet med så liten vuxenkontroll som möjligt.

Nu må det vara slut på strapatserna här är stimmigt som på konstrundan. Längs rutten finns gott om bänkar och sittplatser. Den välplanerade tar med sig termos och bullar. Jag har ingen föda med mig,, men slår mig ned för att pusta och njuta av omgivningarna. Havet, blommor, ängar och stenmurar.

Drygt halva sträckan är avverkad och hungern blir mig övermäktig. Jag viker av 90 grader vänster, eller vad det nu kan heta på fackspråk.

Jag ser den mäktiga Hylkegården, töjer på stegen och  når,, innan jag förgås,, kaféet. Huvuddelen av gården rymmer en "shabby chickbutik", inget  som intresserar mig särskilt, men kaféet har jag faktiskt inte tidigare besökt, trots att det har gott rykte. Jag når betällningsdisken och flämtar fram: "En skaldjurspaj!" Kaffe och ytterst välsmakande kalorier aktiverar livsandarna igen.

Jag befinner mig helt nära Brantevik, vid Grönet, en av mina verkliga favoritplatser på Österlen. Jag har varit där riktigt ofta och tagit många bilderoch inte minst badat klippbad. Jag bestämmer mig för att ta landsvägen tillbaka till startplatsen. Det är minst lika vackert att se havet och stränderna från ett par hundra meter uppåt land, ur ett annat perspektiv.

Turen går till Vitaby.

Dags att bryta en tids tystnad, som berott på oföretagsamhet. Våren tillsammans med veckodosen kortison sätter fart på livsandarna. De tusen idéernas hormon, även om struktur och genomförandeförmåga inte får någon hjälp. Dessutom är jag hungrig  eftersom jag lättfastar enligt 5:2-metoden. Tankarna går till mat. Då är det bra att ha något att sätta tänderna i, där ser ni själva vart tankarna går! Jag  ändrar: "Då  är det bra att ha något för händer!" För att vara litet vitsig upptäckte jag en vit fläck  på kartan, Vitaby.

När man står  vid Vitaby-skylten och vänder  blicken söderut ser man på ett kort stenkasts avstånd skylten Grevlunda. Förutom skylten till denna mikroort, som inte ens har hastighetsbegränsning, finns det endast en mycket vacker gammal skolbyggnad. Med tanke på ortens storlek måste skolan lagts ned innan den stod klar, eller har byn sett bättre tider. Så måste det vara. Genom googling har kommit fram till  att de välmeriterade hoppryttarna Lisen Bratt Fredricson  och Peder Fredricson har en praktfull gård med adress Grevlunda.

1100-tal, tornet nybyggt på 1200-talet.

Till Vägverket: Vid  nästa hårda budgetmangling skulle man radikalt kunna minska kostnaderna genom att sätta skyltarna på
samma stolpe. Bara ett tips!

Vi övergår till det betydligt rejälare Vitaby, som har en ordentlig notis i Wikipedia,  befolkning ligger på 278 själar och minskar i allmänhet, utom 1995 då man kraftigt ökade (från en låg nivå till en fortfarande låg nivå). Enligt SCB är Vitaby en tätort, gott och väl eftersom gränsen för  detta ligger på 200. Arealen ligger stabilt på 37 hektar.  En underlighet visar sig vid analys, innan 1995, kom ihåg folkökningen, var ytan endast 36
hektar. Man undrar - har areal och och befolkning erövrats från Grevlunda och det minimala avståndet mellan byarna måhända är någon slags demarkationslinje.

Att tala om själar är kanske fel i  Vitaby, de har en särskild by för sådana, Vitaby kyrkby. Väster om den fantastiska 1100-talskyrkan vilar exsjälar och öster om den betydligt färre aktiva själar.
När jag hör "kyrkby"går jag igång ordentligt och tänker på Gammelstad utanför Luleå, på Unescos världsarvslista med rätta.

De hundratals pittoreska små husen i Gammelstad byggdes för att folk hade fruktansvärt långt till kyrkan. I stugorna kunde man vid  de stora högtiderna övernatta. Än idag går husen i släkterna och får inte säljas och överlåtas hur som helst. Nu när ingen med normal självbevarelsedrift kan åka till Hurgharda, föreslår jag att ni åker till Luleå. Njut  av den vackra skärgården och gör en dagsutflykt till Gammelstad. I  Vitaby kyrkby behöver de inte övernatta och det tycker jag märks i kyrkbyn. Snart ska vi reda ut detta med onödiga byar men först  en tanke åt kyrkfolkets auktoritära språkbruk.

Jag har lagt märke till det tidigare där förhållningsregler spikats upp på grindstolpar. Framförallt får man inte rasta hundar på kyrkogården, om nu någon skulle komma på den befängd tanken.

Jag ryser, och tänker på mina praktfulla buxbomshäckar, när jag ser de massiva svampangreppen, buxbomssjukan.

Men varför kan man inte säga till folk litet snällt? T ex: "Vi har fått angrepp av buxbomssjukan. Plantera inte in buxbom då kan det bli värre." Kanske angav vår herre tonen när han levererade stentavlorna till Moses.

Så till de byar, som kunde varit en. Förklaringen är enkel - järnvägen. I början av 1900-talet drogs järnvägen fram och då, som nu, tog man inte så mycket hänsyn till folk. Järnvägen finns kvar, som museijärnväg mellan St Olof
och Brösarp. En tur som man inte bör missa, levande historia

För att undvika konkurrens med andra färdmedel tycks man i Vitaby ha infört cykelförbud. Kanske är det på grund av denna skylt, som våra politiker är så ovilliga att satsa på cykelleder? I så fall skulle de inte lagt ned järnvägarna - det hade varit ett kristligt byte. Jag tycker att man ska överväga att ta ned skylten. Nej förresten, den är ju så vacker. Beställ en ny likadan, på med texten:: "CYKELÅKNING ANBEFALLES!"

De gamla magasinen vid museijärnvägens  stationer vittnar om vilken revolution för transporterna järnvägen innebar. Tidigare gick gods och persontransporter med hästskjuts, apostlahästarna och i viss utsträckning till sjöss.

Kanske  var järnvägen lika omvälvande på sin tid som internet är idag och uppbyggnaden av stadsnät som ger fiberförbindelse till hushållen med nästan obegränsad hastighet.

Godset i magasin - passagerarna på järnvägshotell. Nu levererades dödsstöten till gästgivaregårdarna, i sin ursprungliga funktion. I Vitaby som snabbt blev en betydande handelsplats byggdes 1902 ett praktfullt järnvägshotell, kanske byns vackraste byggnad. Man ser hur tillväxten skett organiskt med byggnader från olika tider. När samhället var stekhett fanns där tre banker. Idag har  samhället somnat men monument från storhetstiden finns kvar.

Järnvägen hade sin tid och sådär 70 år senare var den utslagen av bilismen. De små samhällena förändrades i grunden. Människor  bodde på ett ställe och arbetade i stor utsträckning någon annanstans att förflytta sig några mil var med bil en bagatell. Köpcentra växte upp som svampar ur jorden och lokal handel dog snabbt ut. Tandläkare, frisör o s v uppsökte man i stor  utsträckning i anslutning till arbetet.  Det tredje steget i  morden på  byarna levererades av kommunerna, som blivit större enheter i samband med kommunsammanslagningen i början på 70-talet. Man gick från drygt 1000 kommuner till 278. Med stor iver tog de nu allt mäktigare politikerna sig an uppgiften att lägga ned byskolor, stänga biblioteksfilialer och dra ned på park- och gatuunderhåll till ett minimum.

Fortfarande har bilismen ett visst grepp om Vitaby. Där finns en bilhandel i det lilla formatet. Några upputsade begagnade bilar exponeras på en äng. Eventuella affärer handhas av korvkiosken. "En tjock grillad och en Toyota!"

En mack har lyckats överleva, troligtvis beroende på att man säljer bensinen under eget märke. De stora bensinbolagen är inte att leka med har jag förstått utifrån macken i Hammenhög.

Förr var macken/kiosken ett ställe där ungdomar hängde på kvällarna. Idag
slinker lunchätare in, jag har anledning att tro att det råder stor brist på ungdomar.

Lanthandeln, som verkar jämnårig med stationshuset och järnvägshotellet, från alldeles vid 1900-talets början, är fortfarande i drift. På senare tid har den fått en granne i en blomsteraffär. Men posten, bankerna, bageri och andra affärer har för länge sedan övergivit
Vitaby (efter det att Vitabyborna
övergivit dem).

Helena kom till Vitaby ungefär samtidigt som vi kom till Österlen, för tio år sedan. Helena är en fnitterglad halländska, glad åtminstone när vi träffas. Kanske är hon sur, som ättika i hemmet, det vet ju inte jag. Men jag vet att man förutom en massa andra egenskaper måste ha ett riktigt gott humör för att orka driva en lanthandel i Vitaby.

För att fotot  ska  se fullkomligt
naturligt ut, föreslog denna medievana lanthandlare att hon skulle utföra en syssla. Ost och charkuterier är två specialiteter i butiken. Dela ost är en frekvent aktivitet. Det gav mig tillfälle att smaka en alldeles  underbar ost. Åk dit och köp en bit jag har svårt att tro att ni blir besvikna.  Med mitt guldfiskminne har jag inte en susning om vad osten heter. Men Helena kan säkert lätt identifiera den om ni säger att det är en fransk ost från get och ko, som Staffan fick smaka när han var här på "reportageresa" till bloggen.  Kan
hon inte det får ni smaka er fram till den bästa av ostar.

En äkta lanthandel får mig att gå  i barndom, vilket innebär mer än sextio år tillbaka - en bit in på 1950-talet. Lanthandlaren hade lojala kunder helt enkelt för att inget alternativ gavs. En handlare med födgeni utvecklade sina affärer genom att bredda sitt sortiment.
Dagens lanthandlare har illojala kunder, under lågsäsong. Man  handlar det man glömt, en liter mjölk, ett bröd eller en kvällstidning.

Lanthandeln i Vitaby har  ett brett sortiment. En service åt delårsboende, som skapar den rätta  atmosfären för en nostalgiker som jag är. På livsmedelssidan är kvalitet, följsamhet med årstiderna, närproducerat och service. Inte särskilt likt de metoder vi möter i en ICA-butik. Det innebär att priserna ligger över - man får det man betalar för! Under säsong med turister och delårsboende är detta en framgångsrik strategi.  Vill
närboende säkra en åretruntöppen affär bör man se över sina inköpsmönster, d v s gynna sin lanthandel. I en ökad satsning på landsbygden har regeringen talat om driftstöd till butiker i glesbygd bra men osäkert. Jfr med sänkt restaurangmoms, som kommer att tas bort vid regeringsskift. Närmast en katastrof för restauranger i glesbygd.

Till min barndoms lanthandel! Min pappa föddes och växte upp i det mörkaste Göinge i en liten by inte långt från Lönsboda, Kärraboda. På
somrarna tillbringade vi semesterveckorna där, jag antar att det var tre, men för en knatte var det en evighet.

Ritualmässigt inledes ledigheten med ett besök hos Emil Larssons Eftr. Jag lärde mig att Eftr betydde efterträdare och gestaltades av Artur Larsson, son, med stöd av mamman  Tilda. Artur hade ett hjärtligt skratt och en dialekt, i det  närmaste obegriplig för en liten Karlsronit, skånska med egna ord och ett speciellt tungspet-r. Till min förvåning märkte jag att  min pappa
ändrade sitt sätt att tala.

Artur hade blåa läppar, vilket jag senare förstod måste berott på någon åkomma  åt hjärta till. Han var alltid glad och fick mig att tänka att han måste gått och väntat och längtat efter oss sedan  vi var där senast, 49 veckor.

Bankpalats från 1920-talet? Berätta den som vet!

Inköpen bestod alltid i rökt korv, stark ost till mamma, spicken sill (saltsill) som åts som den var av  min pappa, medan mamma föredrog den stekt. Jag och min äldre syster (småsystrarna var ännu inte födda) slapp saltsillen men vad vi fick kan jag inte komma ihåg. Däremot  kommer jag ihåg, som det vore igår jag och min syster fick en slant att köpa en varsin påse mattlump, som vi kallade den engelska lakritskonfekten. Vi ville inte handla i samband med familjens övriga inköp. Det kändes vuxet att gå från torpet, pappas barndomshem, grusvägen  ner till Emil Larssons Eft. Efterträdaren betjänade oss med högtidligt allvar.

Hyreshus med butikslokal - efterkrigs? Vem vet?

Det var lösviktens välsignade tid! Karmellerna förvarades kartonger, 5-kilos. En liten påse fylldes stående på vågen, det är annat än de papperssäckar som tillhandahålls vid dagens lösgodisdiskar. En annan lösviktsvara var godis för  gubbar, snus som östes upp ur bruna vaxade pappkartonger. Dosan höll konsumenten själv med. Detta var långt innan det fanns snus i var mans mun och betraktades som äckligt, i synnerhet av min mamma.  Föga anade hon då att hon själv skulle bli en inbiten vanesnusare och

Rena miljonprogrammet med medborgarhus. 40-tal?

inte trodde jag att jag själv skulle vara snusare i cirka 45 år.  Jag slutade för 2,5 år sedan i samband med stamcellstransplantation, som behandling av cancer. Slemhinnorna blev så till den milda grad förstörda att det helt enkelt var omöjligt. Efter det har jag inte  funnit det lönt att börja igen. Faktum är att jag inte känt något sug och heller inte tagit ett enda återfall. Den planerade chockskattehöjningen med 6 kr dosan, berör inte mig personligen men jag känner en efterdröjande solidaritet med mina forna snussystrar och -bröder.

När radhusen kom till byn.

Jag har svårt att slita mig från lanthandlarmiljön och vill gärna berätta en historia från Emil Larssons Eftr, som möjligen kan vara en skröna. I byn fanns en ensamstående man, som ständigt annonserade efter hushållerska med ev äktenskap om tycke uppstod. Troligen fick han ett napp men redan i januari 1957 togs skilsmässa ut. Han hade ett par ytterligare intressen, ett var att producera sin egen el med hjälp av en vindsnurra som han monterat i
toppen av en hög mast. Ett andra var öl, som han dock inte producerade

Patenthus med parkeringsförbud.

själv men väl konsumerade, vilket antagligen ledde till en tidig död endast 64 år gammal . De tre intressena blev av omständigheter integrerade. Hans alkoholintag gjorde honom dristig, man kan anta att gjorde den nyanlända hushållerskan, eventuellt hustrun, sin kur. Kvinnan visade sig ha skinn på näsan gick till attack. Den stackars mannen var ingen tapper kämpe och flydde omgående. I ett tillstånd som knappast skulle rekommenderats av skyddsombud, eller annan på arbetsrisker kompetent person, klättrade han upp i sin mast. För

Gammalt hus med bakgård.

varje meter han uppnådde återvände hans mannamod och därmed ljudvolymen. När han nått toppen var också morskhet och röstvolym på topp. Han överöste hushållerskan/hustrun med okvädningsord medan hon stod nedanför och lovade honom dagsedlar och annan prygel. Det var ett liv och ett kiv som i en klassisk skildring från Kiviks marknad av Piraten. Denna delen av berättelsen är rent dokumentär och lämnad som bakgrund till mannens tragiska liv och så småningom död.  Dock har jag ingen aning hur den akuta konflikten

Ståndsmässigt

avlöpte. På litet längre sikt har episoden tillsammans med ett otal liknande lett till skilsmässan. I nyktert tillstånd var mannen timid och mycket snäll.  Problemet  var att "nyktert tillstånd" nästan aldrig inträffade. Ett lika kort som stormigt äktenskap!

Jag är inte särskilt indiskret om jag kallar mannen vid hans förnamn Sigvard, han föddes för över 100 år sedan och har varit död i 45 och har inga efterlevande.  Sigvard är mer personligt än "mannen". Emil Larssons efterträdare Artur var en snäll och vänlig man som inte höll så
noga på alla formaliteter. Han upplät en stol i ett något undanskymt hörn i butiken till Sigvard, som ett andra hem. Han fick sitta på sin stol och dricka sin pilsner helt i strid med gällande alkohollag. Här gällde Arturs lag och den var kort och okomplicerad: Så länge Sigvard inte förde liv eller på annat sätt störde och trakasserade kunder fick han sitta på sin stol och dricka pilsner.Om han inte levde upp till dessa enkla regler blev han avhyst i god sämja, aldrig våld, tjat eller hårda ord och Sigvard var välkommen åter när han var nykter, d v s morgonen efter, kl åtta vid öppningsdags.

Om nu själva avhysning var lugn och värdig  som en nattvardsgång skedde en successiv upptrappning av missnöjet med livet och tonläget höjdes i takt med avståndet till Emil Larssons Eftr. Lagom till att Sigvard kom fram till  backen innan vårt torp hade han harklat upp sig ordentligt. Ledande sin
cykel med en unikabox på pakethållaren gormade han, men det var fullständigt omöjligt att tolka budskapet. Jag måste erkänna att jag var fullständigt livrädd, en skrålande vuxen man som inte ens kunde leda sin cykel någorlunda rakt, utan hamnade mer än en gång i diket. Min erfarenhet från min skyddade värld var obefintlig. Jag hade lärt mig att undvika "fullgubbar", men bara i teorin, ett övningsobjekt hade jag aldrig träffat på förrän nu då Sigvard tog sig hem till sin stuga. Jag var rädd att Sigvard slagit sig när han som farfars lila kråka slunkit

Transformatorstation

hit, sedan dit, för att slutligen slinka ned i diket. Jag hämtade min pappa som utan någon som helst tvekan gick fram till  Sigvard, som blixtsnabbt, som vi skulle säga idag, taggade ner. Pappa stod bara efter Artur i rang. Han var polis!

Nu till den del av historien, som jag har som hörsägen. Den 11 november 1975 somnade Sigvard in på sin post, en stol i en undanskymd vrå i Emil Larssons Eftr lanthandel i Kärraboda. Jag har en tanke att det betydligt alkoholstarkare

Grålle

mellanölet som började säljas i livsmedelsbutiker 1 oktober 1965  bidragit till Sigvards död tio år senare. (Efter konstaterat kraftigt bidragande orsak till ungdomars alkoholskador togs mellanölet  bort ur livsmedelsbutikerna 1 juli 1977.) För Artur Larsson  var det en besvärande omständighet att ha ett färskt lik i affärslokalen. Handeln måste komma  i första hand. Artur var inte rådvill han trädde en bärkasse över huvudet på Sigvard, vilket gjorde honom nästan osynlig i sin vrå. Artur kunde expediera sina kunder, köra sina rundor med konstgödning och utsäde till traktens bönder. Vid stängningsdags kunde problemet med Sigvards plötsliga död hanteras. Artur löste detta praktiskt och elegant genom att ringa till Sigvards bror Gustav, som kommit hem från sitt arbete vid Volvo i Olofström. Gustav fick överta det praktiska med att få Sigvard från stolen i butiken till Örkeneds församlings Östra kyrkogård.

Det var en kraftig utvikning från Vitaby, men å andra sidan kunde historien ha inträffat i vilken liten by som helst i början av 1950-talet. Dock är det alldeles otänkbart att just Lanthandeln i Vitaby skulle vara inblandad.

Jag flanerar vidare och slås av hur blandad bebyggelsen är. Till skillnad från många byar är detta inte en bondby utan en litet järnvägssamhälle. Byn har har vuxit successivt, prakthus blandas med torp, patenthus, radhus och till och med ett par små hyreshus. Jag finner ett medborgarhus, det var populärt bland arkitekter på 40-talet och tanken var att de skulle vara alternativ till folkets hus. Folkets hus tillhörde arbetarrörelsen medan medborgarhuset var öppet för alla. Hur finansieringen sköts har jag ingen aning om.

En gammal transformatorstation har blivit ombyggd till utställningslokal av något slag - snyggt. Och helt fritt från lantbruk är det naturligtvis inte. I en carport står en veterantraktor, sk Grålle uppställd.

Snart stundar nya tider med fiber i backen. Hur ser det ut om 50 år?