Torsk på sill.

Så här på eftersäsongen brukar vi, hustrun och jag, bestämma att vi ska bli bättre på att följa evenemang och beta av besöksmål som vi borde gjort för länge sedan. Första steget i ett bättre liv var att besöka "Sillens dag" i Simrishamn  i lördags. Staden och  sillen har en intimt sammankopplad historia. Festligheten i slutet av augusti är en lokalbefolkningens jippo och det  var verkligen som packade sillar på hamnplan.

Vi är privilegierade genom att fisk landas i vår stad. För en tid sedan hade vi besök av bekanta som är krögare i Stockholms skärgård. Det går inte att handla fisk lokalt, som krog, i Stockholm berättade de för oss.

Om man ska vara riktigt ärlig så var festligheterna knappast något man skriver till barnbarnen om. Knappt hälften av stånden kunde ens med en ultraliberal tolkning förknippas med  sill. Kanske var vi i ärlighetens namn litet sent ute för orgiernas höjdpunkter. Vi missade musikkårer som tågade genom stan.

Scenframträdandena var nog också på upphällningen. Några barn spelade fiol.

Scenografen hade smyckat  scenen med ett par förföriska slogans på en slokande banderoll.

"När du ändå är här - varför inte
stanna?" Om ni slutar lägga ned skolor tror jag att en och annan skulle överväga det!

Havet är alltid spännande och en segelsnipa med hissade segel var dagens skönhetsupplevelse.

Eftersom vi inte är så förtjusta i trängsel begav vi oss till Gösta Werner-museet, intill Svea. Ett typiskt ställe vi missat under den nio år vi bott här. Jag hade bilden av en marinmålare med skummande hav och rullande skepp. Det visade sig helt fel. Hans målningar är hämtade ur känslan av upplevelser som sjöman, under 13 år. Jag ska inte försöka återge hans bilder, det vore långt från rättvist. Gå dit! För 50 kronor får du entré och en initierad presentation av Werner och hans konst, av en idéellt arbetande pensionär. Nu tror jag dessvärre att det är stängt fram till Äppelmarknaden, 28-29 september.

Jag kan inte låta bli en passning till vår favorittatuerare Stina. Där finns också tavlor som behandlar tatueringskonsten.

På museet  pågick också en utställning av Torsten Erasmie, från Vik, Toscana, Bretagne och New York. Hans sätt att hantera färger är betagande.

Innan vi åkte hem till det trygga "bonnalandet" tänkte vi gynna ett sillstånd, så slapp vi laga lunch. Detta var en uppvisning i bristande logistik. Lättölen var slut, besticken var slut och kryddorna hade uppenbarligen inte räckt till potatisstompen. Man kan tycka att om man ska sälja profilrätten sill, ska man göra det bra!