onsdag 30 mars 2011

Antikt eller gammalt mög.

Som alla förstår är det något speciellt med att förvalta ett ställe som är över 300 år, och har varit gästgivaregård hela tiden. Skulle vi inte rensa ut något, skulle vi snart inte ha plats för några gäster. Vi har lämnat ganska mycket till fotbollsklubbens loppis och det känns bra för de sliter för vartenda öre. Vad de sedan gör med pengarna har jag ingen aning om.

Det är klart att antikrundan har ställt till det för oss som är omgivna av gamla prylar. Även om jag inser att det mesta saknar ett ekonomiskt värde, har jag den gnagande skräcken att på bästa sändningstid se Knut Knutsson fråga: Var har du fått tag i denna? - Den kommer från Hammenhögs Gästis, men jag har köpt den på loppis. - Vad fick du ge? - 15 kronor! Att då se Knut i paroxysmer, med glasögonen i pannan, slå sig på knäna och flämta fram: Jag kan säga dig, på en auktion idag, skulle du få mellan femton och arton, TUSEN!!

Den period i Gästis långa historia som jag tycker är intressantast är tiden efter 1949. Då kom ett stiligt par från Stockholm, vi har dem på foto. De satte i mycket stilen som vi har idag. Jag tror att de skapade en ny era för ett ganska nedgånget Gästis. Här finns silverbestick, såssnipor, uppläggningsfat m.m. med namnet Rovin instansat. Massor av porslin med Gästis-logga, dukar och servetter! Porslinet har blivit hopplöst omodernt och vi har bara sparat "arkivex". Bordssilvret har också blivit alltför slitet, även om vi har behållit det. Dukar och servetter är i fullt bruk.

Vi har bestämt att vi ska behålla stilen från 1949. Om något är uttjänt ersätter vi med motsvarande, det finns trots allt mycket som är klassiskt och tidlöst. Byte av bord i baren blev bra. När vi hittar gamla ting i skrubbar och vrår prövar vi väldigt noga om de passar in i miljön och att vi kan placera dem  utan att det känns konstruerat. Jag är nu senast väldigt nöjd med placeringen av reklamspegeln.För att inte tala om den uttjänta jukeboxen som ersattes med en mycket äldre och mycket finare.

När vi röjde i trädgården hittade vi ett par gamla skyltar, som var bortom all räddning.

De verkar vara 50-tal. Jag kan sätta mig in i känslan när Rovins hade beslutat att göra en marknadsföringsdrive och de nya skyltarna hade levererats. Jag undrar var de suttit. Är det någon som kommer ihåg eller vet?

Vi har ännu finare neonskyltar som sedan mycket lång tid är på renovering. O vad jag längtar efter dem som en färgklick och upplysning i mörkret.

Ett spännande fynd vi gjort är en gammal kista. Den verkar utförd i pansarplåt, den väger en bra bit över 100 kilo.

Kistan har tredubbla låssystem.

Ett system där tre låskolvar skjuter ut från locket in i kistans vägg. Det är någon klurig anordning på locket, så vi har inte ens kommit åt nyckelhålet.

På framsidan finns det två mycket stadiga byglar att sätta hänglås i.

På framsidan av kistan finns ett lås som skjuter upp en bygel i locket och låser till.

Den höga vikten, tjocka plåten och de kvalificerade låsanordningarna tyder på att kistan använts för att hantera värde.

Kanske är det från den tid när post transporterades med diligens på landsvägarna med gästgivaregårdarna som stationer.

Det kanske var här krigskassan förvarades under kriget mellan danskar och svenskar.

Kan det vara ett gesällprov av en låsmakare.

Jag har ingen aning och ingen uppfattning om hur gammalt det kan vara.

Hade vi bara hittat det dolda nyckelhålet skulle vi kunna erbjuda det som safety-box till våra hotellgäster.

Nu undrar naturligtvis nyfiken - var det något i. Det var det, nämligen gamla tapetrullar. Vi hittade en rulle med guldtapeten som sitter i entréhallen, kanske från 1919. Och den gulgröna tapet som vi känner igen från den del av matsalen vi kallar Verandan. Den byggdes till 1936.

måndag 28 mars 2011

Österlens mest personliga karta.

Under några år har jag skrivit en blogg. Ett återkommande tema är "Turen går till..."
Det är mycket personliga beskrivningar av hur jag upplever platser på Österlen. Jag försöker fånga det vardagliga, små kuriositeter, delvis skapade i min egen fantasi. Ibland kanske jag i skrivarglädje skruvar det en aning för långt, men det är inte illa ment.

Många har uppskattat mina små betraktelser och mina bilder. Jag har därför lagt ut dem på en karta. Längtar du till Österlen kan du klicka på markören så når du min lilla artikel.

Min betraktelsekarta är levande och föränderlig nya Turer tillkommer. Är du intresserad av någon särskild by eller trakt? Ge mig ett förslag! Kanske ska du bo på Österlen en vecka och är nyfiken på vart du kommer. Jag kan kanske göra en "prospektering" åt dig.

Håll till godo med den personliga kartan över Österlen.

lördag 26 mars 2011

Från närodlat till härodlat.

Vi är väldigt förtjusta i ärtskott. Dekorativt och grafiskt elegant. Förutom att vi använder det till maten, har vi det på visitkort och i annonser. Det finns några invändningar. Få äter upp sina ärtskott därför tenderar de att hamna i diskmaskinen och fastnar i flitren - det är ju en klängväxt. Den andra invändningen är att de är dyra, en sketen liten ask kostar över 30 kronor.

Det är därför mycket uppiggande att vi numera odlar våra egna ärtskott. Kan det bli mer lokalt än en kruka på disken?

Jag kan garantera att de är helt ekologiskt odlade. Bara en sådan sak!

Jag berättade att jag inte kunde motstå att sätta ut trädgårsmöbler. Idag blev det premiär då de vuxna delarna av Familjen Ravn avnjöt en soppa i en laber bris på sydsidan.

Turen går till Glemmingebro.

När man man kommer från Ystad och närmar sig Glemmingebro ser man den märkliga Klövastenen på höger hand. Nu är den inte så märklig, som den kan verka. En trollkärring på Bornholm tyckte sig höra kyrkklockorna  i Glemmingebro och blev så till den milda grad förbannad att hon tog sitt strumpeband och lindade runt stenen. I samma veva gick solen upp och hon tålde solen dåligt och tappade kraften i armen. Därför missade hon kyrkan. Anledningen till att stenen sprack är att strumpebandet drogs åt runt stenen.

Glemmingebro är en liten söt by med ca 350 invånare. För mig är det litet oklart om det också finns en extra by som heter Glemminge, för enkelhets skull lägger jag ihop dem.

Kan jag min Gästishistoria rätt så låg här en krog som jämnades med marken när svenskarna byggde upp Gästgivaregårdar. Materialet användes till Hammenhögs Gästis som stod färdigt 1693.

Jag har ett ärende i Glemmingebro - att köpa blommor på Glemminge Växthus. Förutom fräscha blommor har de en skojig papegoja, som glider runt i växthuset och slår käft med kunderna. Det är en Norwegian Blue, enligt Monte Python.  Hon visar sig vara en riktig linslus, har ett förflutet som fotomodell åt Ikea. Hon är bara några år och kan med lätthet leva tills hon blir 80.

Naturligtvis köper jag en bunt papegojtulpaner och en säck blomjord.


Kerstin Normans Antikaffär, där jag köpt en del genom åren, har konverterats till nätauktion. Det ser ut att fortfarande vara fina grejor. Om jag har förstått saken rätt är det dottern som tagit över.

Kanske är detta framtidens melodi, åtminstone för kvalitesaffärer. Kabusa Vintage House ett stenkast därifrån gick nyligen på öronen. Dyra lokaler och låg omsättning ger inte mycket att leva på. Synd de hade fina grejor. har jag förstått sakernas tillstånd rätt har Kabusabusinessen flyttat till Skillinge, och huserar i magasin 3 under namn Vintage House.

På andra sidan landsvägen ligger Glemmingegrillen. Den gillar jag. Jag tycker om korvkiosker som är korvkiosker, bensinmackar som säljer bensin, tobaksaffärer som säljer tobak. Det tycker jag är kultur. Naturligtvis ska de också ha litet tillbehör som godis, tidningar, tips m.m. Tyvärr håller dessa nischade handelsplatser  på att försvinna, men Glemmingegrillen är ett utmärkt exempel på att vara trogen kärnverksamheten!


Alldeles bakom korvmojen ligger Gebo Snickerier. Där har vi köpt två finfina ytterdörrar. De snickrar måttbeställt. Har du ett gammalt hus som behöver ny dörr - gå till Gebo. Inga mellanhänder brukar innebära en sparad slant.


Vinner jag på tips, vilket förefaller otroligt eftersom jag varken tippar, köper lotter eller spelar på hästar, då ska jag köpa en ny dörr till Gästis. Troligen ska jag skaffa det ändå om inte affärerna ballar ur.

Jag kommer att tänka på att ytterligare en stor leverantör till oss, 44:ans Bygg. Det är Per Sprängare, ingen släkting till affärsmannen Björn Sprängare, egentligen heter Per Nilsson i  efternamn.  Sprängare är ett öknamn, som säkert har sin historia. För mig är den okänd. Per är storviltjägare, så det passar perfekt med skylten på ett älgtorn, men var är stegen?

44:an var leverantör av allt byggmaterial när vi renoverade. Vi är väldigt nöjda med dem och rekomenderar dem å det varmaste. God service och vettiga priser!

Ett par brandbilar är stationerade i byn.
Jag antar att det också finns en deltidsbrandkår. Sannolikt är det inte helt lätt att rekrytera brandmän. Med en inställelsetid på fem minuter;  finns det inte så många arbetsplatser för vältränade alerta ynglingar?

Så är det det, som gör en by till en riktig by, bygatan. Jodå det finns i Glemmingebro, och då menar jag inte landsvägen. Små välskötta hus med täppor, så ska det se ut i en by på Österlen.

Det finns en liten trivsam livsmedelsaffär i byn. Ett klart plus - jag skulle inte vilja bo i en by utan affär.





Snyggt hus.
Också snyggt hus.
Och så sist och slutligen - kyrkan! En katedral i nygotisk stil uppförd i tegel. Den stod färdig så sent som 1900. Månne trollkonan från Bornholm ändå fick in en fullträff.

Jag tog en tur på kyrkogården Där fanns någon märklig meditionsplats, med en installation i plexiglas. Påminde litet om en minigolfbana. Jag tog en bild på den, inte så lyckad eftersom jag glömde att ta bort objektivskyddet. Guds finger?

torsdag 24 mars 2011

Matrundan på Österlen 2011.

På några få år, fjärde året i år, har Matrundan på Österlen etablerats som ett betydande evenemang. Jag tycker att det är extra roligt eftersom det vuxit nerifrån, det är företagen själva som bildat en ekonomisk förening. Idén har kommit från Håkan Jönsson, kockutbildad forskare. Vi fick ett bra stöd under igångsättningen av framförallt Sparbanken Syd och EU via landsbygsutvecklingspengar. Däremot fick vi blankt nej från Leader som är till för att stimulera regional utveckling i landsbygd. Man får väl tiga och leada. Mitt gamla mantra: "Skydda oss från utvecklingsbyråkrater!" tål att upprepas.

Hur som helst har det som började mycket blygsamt utvecklats till ett välbesökt evenemang. Konceptet alla medlemmar, ca 30, håller öppet och anstränger sig litet extra för att visa upp det man är bäst på. Första året var det si och så med öppethållandet, men efter ordentliga diskussioner i föreningen är det numera bra. Alla är medvetna om att man gjort ett åtagande.

Min idé är att man ska visa upp något som man normalt producerar, inget som bara erbjuds under Matrundan. Det blir ärligare och, inte minst, lättare att åstadkomma. De som besöker Matrundan bestämmer själva vad de vill se och prova och tar sig emellan för egen maskin. Vad som erbjuds framgår av klendariet på  hemsidan, där var och en lägger in sina aktiviteter. Nu kan det vara litet trögt i början, i vår bransch tycks det vara en naturlag att allt ska ske i sista minuten. 

I år liksom förra året inleds Matrundan med ett seminarium och smaka på buffé, där medlemsföretagen plockar ut det bästa de har att erbjuda. Årets huvudtalare är den klarast lysande stjärnan på den svenska gastronomiska himlen, Mattias Dahlgren med Michelinstjärnor så han skulle kunna dela med sig. Kanske är det just det han ska göra. Dessutom kommer representant från Jordbruksdepartementet, ni vet de som stal namnet Mathuvudstad från Tomelilla och gav det till Östersund. Kanske är planen att lämna tillbaka det? "Politik är det möjligas konst" tillskrivs Palme. (Kanske tycker han från sin himmel att det är "det löjligas konst" för närvarande i hans gamla parti.) Förra året blev seminariet en braksuccé, inte minst buffén. Det kostar att gå på seminariet.

Vi erbjuder liksom förra året vår berömda Äggakaka. Skåningar hävdar att aningen ska det heta Äggakaga eller Äggkaka. Det är fel, i Blekinge som jag kommer ifrån säger vi utan någon som helst darr på manschetten; Äggakaka, och vi har också varit danskar! 2010 serverade över 400 portioner!
För kvällen har vi annat att erbjuda. En idé var att servera det vi också är berömda för, råka. Det föll eftersom Matrundan äger rum 28 maj - 6 juni. Planerad Råkpremiär är först den 11 juni.

Råkan är utan tvekan en lokal rätt med historiska rötter, vilket rimmar utomordentligt med vår inriktning. Men det finns mycket, oerhört mycket, annat som har samma lokala tradition.

Vårt huvudnummer för kvällen blir en avsmakningsmeny. Den måste förbokas.
Några kvällar är redan bokade.

Det går, och är kanske rent av lämpligt, att kombinera med en övernattning i något av  våra vackra nyrenoverade dubbelum.

Gravad småsill med löjrom crème fraiche rödlök och kavringsmulor
Nils Oskar God lager, Gästis egen Bäsk

Soppa av jordärtskocka och kyckling med tupplevermousse och chips av kycklingskinn
Pinot Grigio Jesera

Lättrimmad halstrad torsk från Simrishamn med morot och rödbeta
Acustic blanc

Gris på tre sätt: långbakad rimmad sida, konfiterad kind och chorizo
Cantacucco

Potkäs med syltad rödlök
Sikélios Rosso I.G.T.

 Friterat äpple med mandelkräm och glass med smak av chai-te
Pommeu de Normandie

 Maten 595:- dryckespaket 550:-


Det har kommit även scilla och krokus, här går det undan!
                                                                                         DS.






onsdag 23 mars 2011

Vår på Österlen?

Som vi längtat. Idag var det soligt och riktigt ljumt också på morgonen. Allt annat än en ordentlig utflykt är otänkbart. Nu uppstår ett bry avseende klädsel. Yllerockar och dunjackor känns vinter. Doris kastar koftan. Jag bestämmer mig för en oljerock och ylletröja under. Det kommer att visa sig alldeles för mycket. Men hellre en sjöblöt rygg än ett besviket huttrande.

Vi bestämde oss för Bäckhalladalen, som vi inte slitit ut. Det ligger alldeles norr om Simrishamn om man kör kustvägen. Det är litet dåligt skyltat så vi missade avfarten och körde för långt. Vi vände och fick anledning att titta till idylliska Baskemölla.

Vi hade tänkt låta Doris springa fritt, hon är ganska förtjust i det. Bestämmelserna för naturreservatet fastslår, utan utrymme för förhandling, att hund får endast medföras kopplad. Hon har inget emot det, hon är hund och får vara med.

Vid den här årstiden, i år i synnerhet, blir jag en galen samlare av vårtecken. Naturen är i min smak litet senfärdig. Temperaturen på 15 grader är tacksamt och tydligt. Ett annat säkert tecken är jag inte längre är vaken till soluppgången. Det vittnar om att jag har en god nattsömn och att dagen börjar tidigare. Ryktet säger att på fredag är det lönedag och söndag övergång till sommartid.


Det finns välpreparerade stigar, man blir faktiskt sugen på att jogga. Kanske är det för min del mer realistiskt att konstatera att de har god tillgänglighet och framkomliga med rollator.

Ambitionsnivån måste bestämmas. Vi tar 2,5 km, röd slinga.


Naturreservatet är 100 hektar, ett mått som jag ärligt talat har litet svårt att relatera till. Jag hittar en konverterare, på nätet, och lär mig att det är en miljon kvadratmeter, 1 000 villatomter. I tidningen läste jag att det går 20 hektar skog för att producera deklarationsblanketter varje år. Deklarera på nätet!

Geologin i Bäckhalladalen är enligt länsstyrelsen världsunik. Säger de det så är det så. Jag är värdelös på geologi. Lika värdelös är jag när jag vänder blicken uppåt, astronomin. För att inte tala om astrologin, som jag är direkt fientlig till. Mitt skikt är från jordytan till trädtopparna, även om jag inte förnekar annat än astrologin. Detta förhindrar inte att jag kan slås av dramatiken och storslagenheten i ett bergslandskap eller en stjärnhimmel.

Jag känner inte till bergarter, kan inte peka ut Cassiopeia, men jag känner igen en stenmur och kan med lätthet skilja den från ett Gunnebostängsel.

Vi går genom urskog, öppna ängar, passerar bäckar och tjärnar, men jakten på specifika vårtecken går dåligt.
Stensötan är grön  liksom järneken och murgrönan. De räknas inte för det är de året runt.

Marken uppvisar inga som helst tecken på spirande grönska.

Enda nominerade och vinnare i klassen "Späd grönska för året, naturmiljö" är kaprifolen.

Björkar, blåsippor och andra vårkatalysatorer har över huvud taget inte påbörjat sin aktivitet. Men å andra sidan så är det väl två och en halv månad tills våren kommer till Kiruna.

Ett par frustrerade grågäss promenerade på isen och undrade vart våren och vattnet tagit vägen.
Tranorna sträcker mot Hornborgarsjön för dans. Så lämpligt med tanke på närheten till Skara och dansbandskungen Bert Karlsson. Av någon anledning har jag svårt att se framför mig Bert Karlsson med en kikare på magen, en termos och några mackor, beskådande tranedans. Det e la inga pengar i de!

Doris, som den, enligt rasbeskrivningen, vattenintresserade hund hon är, kan inte motstå ett snabbdopp i en liten bäck.

Jag ska inte sticka under stol med att jag avviker från en fundamentalistisk naturdyrkan. Jag har alltid telefonen med och påslagen. Jag tycker att det förhöjer naturupplevelsen att vandra i skogen eller vid stranden och få en bokning per telefon. Då tänker jag att tänk hur bra jag har det och gå runt på det vackra Österlen och undertiden få bokningar till Gästis. Bröd och skådespel!

Vi fick också ett samtal från en som ville komma på anställningsintervju. Hon skulle komma ganska direkt  så vi fick bråttom. Det visade sig att vi inte visste var vi var, eller rättare sagt hur vi snabbast skulle ta oss till bilen.
Det var så lyckligt att Skogsstyrelsen var ute och styrde upp skogen, eller om man fått en beställning av skatteverket till nästa års deklarationsblanketter.

Vi frågade traktorföraren som satt i solen på en stock och njöt sitt förmiddagskaffe. Gå med vinden i ryggen, löd det enkla svaret.

Efter att ha gått igenom vårens framfart på egen hand är det dags att titta på artificiella, eller människoskapade, vårtecken. Ett säkert är turen till tippen.

Jonas hade hyrt släp hos Johnny på macken. Ambitionen att tömma garaget var för högt ställd. Släpet blev fyllt men garaget långt ifrån tömt. Men det går väl fler släp.

Den riktiga ruschen på sopstationen hade inte kommit igång ännu. Jag såg en gubbe om vilken jag sa till Jonas, där är en man som riskerar att ha mer i bilen när han kör hem än när han kom hit. Det var  riktigt för han tiggde till sig en utrangerad stålampa av oss. Dessutom ville han gärna ha några björkklampar. Men det hade vi inte hjärta att ge honom. Ruttna bitar från ett vindfälle.

Vi hittade en vacker dörr i vårt garage. Jag kan inte med att slänga sådant. Jag tänkte på Leif o Gun Leif, som är dörrfetischist. Vill han eller någon annan ha den - hör av er.

Den något omständliga  benämningen av Leif kan behöva förklaras. I vår verksamhet använder man sällan efternamn. Vi lärde känna Leif och Gun vid samma tillfälle. För att särskilja Leif från andra Leifar omtalas han naturligt som Leif o Gun Leif, dock ej i tilltal, då förväxling är uteslutet, då används Leif rakt av. Vi har andra exempel Ulf som säljer vin heter naturligtvis Vin-Uffe och Ulf som ofta kommer hit och tar en öl heter Öl-Uffe. Enkelt och klart som korvspad.

När garageporten ändå var öppen kunde jag inte motstå att sätt ut litet trädgårdsmöbler.

Jonas och jag invigde med varsin mineralvatten. Ljuvligt!

Växtligheten har inte kommit så långt. Jag har klippt ner lavendeln till en decimeter för att de inte ska stamma sig för mycket. Lökväxterna är ordentligt på gång. Tillsvidare får hålla tillgodo med snödroppar och vintergäck.

lördag 19 mars 2011

Vad händer med maten?

Jag tittade på det utmärkta programmet Korrespondenterna om den globala matkrisen. Jag har inte sett något dåligt avsnitt av programmet. Det är kanske inte något man planerar in att titta på, men med en halvtimme över och tillgång till SVTplay,  är det inte något problem. Vad jag gillar är att SVTs utrikeskorrespondenter får litet fria tyglar att gå djupare i ämnen som är globala. De har inte heller alla svar men är fenomenala på att väcka frågor. Ofta går jag och maler på problem som beskrivits i Korrespondenterna. Avsnittet om mat väckte särskilt många frågor, antagligen för att vi professionellt sysslar med mat.

I programmet framträdde en professor, som med vederhäftighet, hävdade att det inte är någon total matbrist. Han menade att de ökade matpriserna berodde på att mat gått från att vara livsmedel till att betraktas som en råvara. Handlas på börser och med stora inslag av spekulation. Man kan föreställa sig vilken makt en kaffeodlare som ska leverera 400 kilo kaffe har, mot slipade börshandlare. Man använder livsmedel till att framställa biobränsle. Befolkningen framförallt i Asien har ökat kraftigt. Främst är det en fördelningskris: De rika äter för mycket och de fattiga äter för litet.

Det visades exempel på livsmedlens stora politiska betydelse, för att undvika social oro och att vinna val. I Mexico  ger sig staten in i terminshandel för att säkra fasta priser på majs, som är huvudingrediensen i basfödan tortillia. I Indien är löken av motsvarande betydelse för befolkningen. Den som lyckas hålla lökpriserna nere vinner valen. Följden är att politiska partier, opositionen,  betalar lökhandlare för att manipulera priser.


Det känns litet främmande att sossarna skulle muta bönderna för att hålla potatispriserna uppe, och den vägen återerövra makten. Men inom EU är det lättare att förstå vilken tyngd jordbrukssubventionerna har.

Spannmålspriserna har gått upp så pass att en av mina grannar överväger att övergå från att elda säd till att elda med träpellets. Med tanke på den urusla kvalitet på pellets jag fått från Lantmännen, med följande driftstörningar, har jag börjat överväga att elda med Lantmän.

Som en lösning på matbrist och höga priser har FN och Världsbanken på allvar börjat att tala om småskalig odling, produktion för egna behov. Det är en främmande och spännande tanke, när det under snart ett århundrade aldrig talats om annat än stordrift, tillväxt och automatisering. Som jag funderar, skulle det slå sönder den globala marknaden - börshandeln. Det skulle minska sårbarheten vid katastrofer och missväxt, globalt sett. För oss i den rika världen skulle det höja kvaliteten högst påtagligt.

I vårt lilla land, som har råd att vara moraliskt, vill vi äta rätt och göra rätt för oss. Vi är antagligen också världens lydigaste folk, och det är ju i huvudsak bra. Ett problem är att kunskapen om mat har efterhand blivit allt sämre. Avståndet mellan konsument och producent är så långt att barn idag ofta intesett ett djur, eller en gröda, som blir mat. Vi är helt i händerna på vår lokala handlare, som är lika i händerna på grossisterna, som är lika i händerna på matfabrikerna. Då aktiveras den moraliska lydiga svensken. Vi har en mycket stor tilltro till staten, myndigheter och föreningslivet, den svenska modellen. För att lätta på trycket på våra skuldtyngda samveten inrättas certifiering och märkning. Till detta kommer tillverkarnas och butikernas reklam, som gör allt för att få varje vara att framstå som en hyvens produkt. Det uppstår snart konkurrerande märkningar, som konsument har du ingen möjlighet att hålla reda på relevanta märkningar. Naturligtvis är detta enormt kostsamt, och någon måste betala. Ibland är det till och med ett foto på uppfödaren och hans familj. Jag har ju inte en aning om han slår sina höns!



Den lokala småskaliga, hantverksmässiga uppfödningen och odlingen har blivit allt intressantare. Det har fått ett mycket kraftigt genomslag i restaurangbranschen. Alla krogar med självaktning talar om närodlat och att man följer årets växlingar. Jag tror att man i stor utsträckning kan lita på detta. Det är professionellt folk som har kunskaperna. Vissa trender är väldigt bra.

Att det finns ett stort intresse även bland konsumenter har visat sig bland annat i Matrundan på Österlen, som på några få år blivit ett väldigt stort och välbesökt evenemang. Drygt 30 företag med inriktning på mat och upplevelse håller öppet hela veckan 28 maj - 6 juni. Stolta producenter och förädlare visar sina varor och berättar.

Håkan Jönsson, som är kockutbildad forskare, opinionsbildare och debattör när det gäller mat och måltid, har intressanta tankar och åsikter om den gemensamma måltidens betydelse. Han menar att måltiderna hade en stor betydelse för att strukturera dagen. Att vi i stor utsträckning ersatt måltiden med snabbmat när tiden tillåter kan medverka till stress och utbrändhet. Han har också haft synpunkter på att TV-kockarna som inspiratörer är alltför avancerade. En ytterligare merit har Håkan som idégivare till Matrundan. Läs gärna hans bok "Tio tankar om mat", som han skrivit tillsammans med Bodil Jönsson.

Personligen är jag kritisk till en massa parallella certifieringar. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att hålla reda på dem.  Att det skulle vara möjligt att kolla alla importerade produkter kan den som vill tro på.

Det betyder inte att jag inte ser nödvändigheten i ett förändrat konsumtionsmönster för oss i den rika världen. För vår egen skull och av solidaritet.Jag tror att den är en långsam och långsiktig process som måste byggas från grunden, genom utbildning och goda exempel. Dålig mat i skolbespisning, äldreomsorg, sjukvård osv är ett skott under vattenlinjen när det gäller att demonstrera politisk vilja att förändra vad och hur vi äter.

  • Vi måste successivt flytta tyngdpunkten från animalisk till mer vegitabiliskt.
  • Möjligheterna att handla lokalt måste skapas. Offentlig upphandling måste kunna handla från små lokala producenter. Oligopolen runt livsmedel, som bygger på att de kontrollerar logistiken, inte att de har bäst produkter, måste utmanas. Det kräver engagemang från både konsumenter och producenter.
  • Följa årets växlingar. På vintern och våren är det rotfrukter som gäller. Importerad vintersallad, tomater och gurka har ett näringsinnehåll i nivå med kranvatten.
  • Återinför "måltiden". Planera och handla för måltiden. Du minskar svinnet och kan därför kosta på dig litet dyrare mat. 
  • Bekämpa de snabba kolhydraterna. Inga E-nummer i brödet! Godis endast till fest. Drick inte läsk. 

måndag 14 mars 2011

Genom livet i en T-skirt.

Jag är ingen samlare men har vissa svårigheter att slänga, det måste jag tillstå. Genom flera flyttar i livet har mitt bestånd av T-skirts reducerats -  det naturliga urvalet. På så vis har jag faktiskt fått en samling av tröjor som representerar olika utvecklingsstadier.

Nummer 1 en tanig yngling 184 cm och 64 kilo. Som nybliven student kollektivansluten till Lunds Universitets och Idrottsförening. Jag kommer inte ihåg om man fick den vid registreringen, det är trots allt snart 45 år sedan.

Sedan är där ett långt hopp. Under reproduktionsperioden antar jag att tröjorna blev illa åtgångna av babykräk och fekalier. Inget sparat till eftervärlden.

Jag har nu flyttat till Stockholm och jobbade i Älvsjö. En smärtsam erfarenhet var att bröstet höll på att sprängas av att småspringa till pendeltåget. Inte så meriterande för en man i 40-årsåldern. Dags för motion.
Det var inte helt lustbetonat att bygga upp en grundkondition. Därför var det en stor dag när jag sprang Midnattsloppet, en mil på Söder i den festligaste inramning som kan tänkas. Endorfinerna hade blivit mina vänner!

Att springa hade blivit en god vana. Jag har alltid varit litet svag för att sätta upp mål. Stockholm Marahton! Jag tyckte om att träna, lunka två tre mil var njutningsfullt. Att lära sig att dricka under lopp var spännande.
42 km är väldigt långt och allt händer under den sista milen. Man upptäcker till exempel att Fleminggatan lutar svagt uppför. När jag gick i mål var lyckan stor och mina första ord var: "Aldrig mer sportdryck!"  De närmaste dagarna fick jag gå baklänges i trappor.

Det var sammantaget ändå med litet distans en lustfylld övning och jag sprang även 1991.

Jag vann inte någon av gångerna.

Efter detta en lång period av reklamtröjor för telefonväxlar, datorer och ordbehandlingsprogram inget sparat till eftervärlden.

Nästa klenod är en Bamsetröja. En kortare period skrev jag äventyr till Bamse. Därför fick jag av min svåger och svägerska denna vackra T-skirt på min 50-årsdag. Den är jag fortfarande väldigt glad för. Även om jag tappat kontakten med serietidningen, kanske återkommer den med barnbarnen.
Så min absoluta favorit. Jag tycker att den är så vansinnigt rolig. Tyvärr verkar jag vara den enda som tycker det.

Den är inköpt på Gullabo marknad. Kvaliteten är sådär, med dragning mot undermålig. Nu gör det inte så hemskt mycket eftersom den är belagd med brukarförbud. Ibland har jag den i smyg under skjortan. Gästgivarens hemlighet, ihop med tatueringen!

Så den sista klenoden: Hammenhögströjan  som står för den senaste perioden. Flytten till Österlen och livet som gästgivare, 45 år  och 20 kilo senare, men ungefär lika lång.