När kommer våren?

Vad vi har längtat efter litet sol och värme. Den tidiga påsken lyckades inte lura den sena vintern. Det är litet synd om bönderna som riskerar problem med det höstsådda, på grund av iskalla nätter och soluppvärmda dagar. Jag har talat med min trädgårdstomte, med det passande namnet Nisse, och han menar att för annan växtlighet har det för närvarande ingen inverkan. Jag litar helt på Nisse, som är en ovanligt välutbildad trädgårdstomte med meriterande skit under naglarna.

Självsvåldigt har jag hämtat en bild från Nisses och Ingelas blogg, enbart för att det är väldigt många, som lever i vanföreställningen att tomtar inte finns. På bilden också huskatten, som delar ett stort intresse, nämligen fåglar. Nisse har med råge passerat 300-gränsen, vilket gör honom till celeber medlem i den exklusiva 300-klubben. Hur många katten ätit förtäljer inte historien.
Nisse är inte principiell motståndare till att äta fåglar. Han och hans Ingela ställer gärna kosan till vårt Gästis för att äta råka eller gås i respektive säsong.

Jag får leta vårtecken med lupp och kikare! Ni får inte tro att trädgårdsmöblerna framför Gästis är ett vårtecken. Vi blev överrumplade av snön i höstas.

Jag ser på Facebook hur vänner och bekanta masar sig hem från snö och skidåkning i fjällen. Det verkar som om snö vore något eftersträvansvärt. Jag längtar efter gumman Tö morgon, middag och kväll. Äntligen har den lata kärringen insett sin plikt.

Dessvärre kan inte ens Nisse göra något åt årstidernas förfall.

Så  här ska vår prunkande tapetrabatt  se ut i juli. Det kan jag säga verkar otroligt när jag tittar på den idag.

Jag ger mig på att klippa ned lavendeln till ca 15 cm, för att  undvika att den blir alltför vedig.  Detta ska normalt ske i februari, men då var rabatten ingen

rabatt,
utan en snödriva.
Det gäller att slå till snabbt, som en kobra. Idag har vädret varit gott. Svårt att tro att denna skräphög ska bli rabatten ovan.

Med tanke på att jag varit sjuk 19 månader tar jag det litet nätt. På grund av bristande rörlighet tar jag till min hjälp en pall som vi köpte till Jonas för 39 år sedan. Länge leve Brio och denna modell har Ikea inte plagierat (ännu). Efter en timme i rabatten är jag ordentligt rådbråkad. Ja om inte rådbråkad så i alla fall ordentligt mörbultad.

Bäst att gå in och vila middag, eller slå mage, som vi säger på orten.

Det är märkligt att man en vecka in i april måste leta  efter tydliga vårtecken i sydligaste Skåne. Det var på god väg men då kom mer snö. Vintergäck och snödroppar fick ett täcke över sig, men efterhand som snön smälter undan dyker de upp igen och fortsätter där de slutade. I västra Skåne finns ingen snö kvar. Man brukar säga att våren kommer 14 dagar tidigare till Malmö än till Österlen.

Pilen står som en knölpåk, nyhamlad och beredd att skjuta årsskott. Trädet är en gul pil.

Vi kan inte bli av med  grenarna som djurfoder, men Ingela, Nisses fru, som fenomenal på att blanda ihop kvistar och blommor och dylikt, hon vill ha dem. Kanske kan du  köpa något hon gjort i Hammenhögs nya blomsteraffär.

Ett annat vårtecken hörs minst lika
mycket som det syns. Det är häckande råkors kakafoni. I de höga träden bygger stabila bon. Detta är en mycket stor skillnad mot duvor. Dessa lägger tre fyra kvistar på en gren, sedan är de redo att bilda familj. Fläktar det minsta aning blåser boet ned. Detta händer aldrig med råkbon, ens på blåsiga Österlen.

Råkan är fredad, men länsstyrelsen tillåter jakt mellan 10 maj och 10 juni. Vi har som enda restaurang ungråka på menyn, från början på juni, tills de är slut. En populär gammal bonderätt,som vi velat värna om!

Vårblommorna kommer nu i rask fart. Krokus, både gul, blå och vit blommar. Våra krokusar befinner sig under en stor snödriva och har inte visat sig.

Den vackra och komplicerade dvärgirisen möter våren, liksom scillan. Påskliljorna står i kraftig knopp. På mer gynsamma växtplatser har jag sett dem blomma.

I tidningen har jag sett blommande blåsippor, om det inte är arkivbild. Jag får gå ut i den vilda naturen och kontrollera faunans tillstånd.

Slutligen den stora frågan - när kommer våren på riktigt. Svaret är enkelt, på fredag. Då kan vi stoppa undan mössa, halsduk och vantar. Sitta i söderläge och avsmaka solen.

Jag rekommenderar varmt en vårutflykt till Österlen. Vi ses!

David Lagerkrantz

Jag fick upp ögonen för David Lagercrant när jag läste "Underbarnets gåta". Intrigen känns inte realistisk, men jag gillar hans språk, så har han att brås på; den store Olof Lagercrantz. Personskildringarna är inträngande och realistiska. Hans "Jag är Zlatan Ibahimovic´" betraktar jag som ett mästerverk i sin genre, att kunna låna ut sin penna men aldrig skymma huvudpersonen är mästerligt. Att en biografi av det slaget blir nominerad till Augustpriset måste vara unikt.

"Syndafall över Wilmslow" är en roman med dokumentära inslag. Den handlar om Allan Turing, som hade en central roll i datorutvecklingen och medverkade till de allierades seger i andra världskriget genom att knäcka tyskarnas kryptering. Ett andra tema i boken var 50-talets förföljelse av hoosexuella i Storbritannien. En bländande bok helt enkelt.

En fjärde bok av samme författare är "Himmel över Everest". En spänningsroman i bergsklättrarmiljö. Man känner att författare gjort sin research på bästa sätt. Förutom väl skildrade personer, har döden en central roll i romanen.

Fallvatten

Mikael Niemi har skrivit en katastrofroman. En tsunamiupplevelse när när alla dammvallar i Luleälv rämnar. Vattenmassorna fram genom älvdalen. Många personer, kanske för många, beskrivs i  sin kamp för att överleva. Spännde och skrämmande!

Förlåtelsen

Hanne-Vibeke Holst har jag upptäckt via danska TV-serier. Danskarna är bra på sådant men det förutsätter bra manus. Den senaste boken "Förlåtelsen" har en kanske inte helt trovärdig intrig, men den gör inte anspråk på att vara dokumentär. Det är spännande tema och skrivet som en bladvändare.

Adamsons

Jag läste förr en hel del av Gerda Antti, och tyckte om hennes underfundiga småpratande om det vardagliga. Hennes senaste bok Adamsons är Nora Karlssons monolog från äldreboendet Gullvivan. I Adamsons lever Gerda upp till sitt efternamn och det hon är allra mest anti är om inte feminismen så åtminstone feminister. Min upplevelse av Anttis senaste bok överensstämmer med hennes uppfattning om livet; det var bättre förr.

Sju jävligt långa dagar.

En bok jag fastande för i min ständiga jakt på "ickedeckare". Jonathan Tropper skriver om en dysfunktionell familj som enligt judisk sedvänja samlas för att under sju dagar sitta på en låg stol och hedra den döde fadern. Enligt baksidetexten väldigt rolig. Det tycker inte jag! Kanske förstår jag mig inte på amerikansk humor. Å andra sidan är jag inte någon beundrare av amerikansk utrikespolitik heller.

Väldigt sällan fin.

Sami Saids "Väldigt sällan fin", är en roman som i jag form skildrar en ung man som vuxit upp i Sverige men har rötterna i Eritrea. Han befinner sig i gränstrakten mellan yngling och man, har lämnat hemmet och börjat på universitet. En fascinerande skildring av integrationsprocessen från ett annat perspektiv än det man som flergenerationssvensk har tillgång till. Hur han slutligen får en uppgörelse med fadern tycks vara nyckeln till framtiden,

Havsmannen.

Sin senaste roman, Havsmannen, har Carl-Johan Vallgren förlagt till trakten av Falkenberg där han vuxit upp. Nu har det ingen större betydelse var den är förlagd, Vallgren förefaller ganska ointresserad av  natur och miljö. Handlingen skildrar två barn som kort uttryckt har det för jävligt. Språket och sättet att berätta får mig att tänka på Karl-Ove Knausgård. Det är från mitt perspektiv sett en stor komplimang. Ondskan  i berättelsen är mycket gripande. Det som drar ned upplevelsen betydligt är upplösningen som byggs upp som en del i handlingen är helt enkelt för glyttig. Jag vill inte avslöja mer, för att inte reducera läsupplevelsen.

Ypsilon

Under 70-talet fanns i min värld två dominanta svenska författare, den ene var Per Gunnar Evander och den andre PC Jersild. Jag har inte läst någon av dem på evigheter. När PC Jersild nyligen kom ut med romanen Ypsilon var det dags att återknyta bekantskapen. Det är en säregen bok där Jersild dammar sina gamla romanhjältar och låter dem avlida på olika sätt. Det känns som ett bokslut över en lång och produktiv författargärning. Kuriosa: superbyråkraten Lennart Siljeberg i satiren Grisjakten har sjukdomen mulipelt myelom, samma cancerelände som jag drabbats av.

Jag gillade romanen och jag hoppas att PC Jersild skriver mer. En annan tanke är att jag får nog läsa något av Per Gunnar Evander.

Margot.

Jag har alltid gillat och beundrat Margot Wallström. Bengt Ohlsson som skrivit boken om Margot är en författare jag uppskattar. Gregorius som är en 180 graders vinkling av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, tycker jag är briljant. Boken "Margot" blev en stor besvikelse. Jag köpte inte boken för att bli övertygad och övertalad om hur vanlig och enkel Margot är, jag ville veta vad det är som gör henne så unik och extra ordinär.

Svindlarprästen

Det tycks vara en trend att skriva roman om sin far, Göran Rosenberg, Johannes Anyuru, delvis Leif GW Persson, även om han själv tar mest plats. Senast har jag läst en fascinerande roman; Svindlarprästen av Aleksander Motturi. Svindlarprästen är ingen fiktiv figur. Kvällstidningarna har sålt många lösnummer på hans   hans bravader i bedrägeri- och sol och vårbranschen. Boken har tre olika perspektiv som lämnar en med intressanta funderingar och frågor. Svindlarprästen har skrivit brev från fängelse till sin son. Han uttrycker sin kärlek till sina barn och menar att han är oskyldig och missförstådd. Vidare beskrivs olika skeenden och händelser i bedragarens liv. Slutligen beskrivs sonens reaktion, funderingar och känslor. Jag tycker att det är en väldigt bra bok, som tvingar en att tänka själv.

Två soldater.

Det är sällan jag trillar dit på en thriller. Kanske är det inte en thriller utan ett engagerat socialreportage med mästerskap skriven som en spänningsroman. Det osannolika samarbetet mellan en före detta journalist, Anders Roslund, och en före detta bandit, Börge Hellström, ger oss insyn i miljöer som vi vanliga Svensson inte kommer i kontakt med, annat än som brottsoffer. Skildringen av de tickande bomber, i form av barn och unga i förorter, som är beredda att göra allt för en tillhörighet. "Två soldater" är en nattsvart social dystopi. Den lämnar oss med frågor men ger oss inga svar.

Den sista akten.

Kanske måste jag förklara varför jag läst Mari Jungstedts "Den sista akten", innan jag gör mitt bästa för att avrätta den. Jag har tidigare läst "Den döende dandyn", som inte var katastrof. Huvudskälet till min läsning var dock att den låg i den läsplatta jag nyligen köpte och kunde vara ett lämpligt testobjekt. Boken är en spiksoppa utan spik. Försöken att krydda upp den med geografisk "namedropping" från Gotland och krampaktiga försök att få in figurer från tidigare böker faller platt till marken. Denna bok bör undvikas och jag är övertygad om att Mari Jungstedt kan bättre än så här!

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg har skrivit en bok om sin far som är viktig och berör. Den handlar om att som överlevande leva vidare. Förintelsen var naturligtvis obeskrivligt fruktansvärd. Men personligen har jag inte tidigare reflekterat över vilket liv som väntade dem som slumpvis råkat överleva. Äktheten behöver aldrig betvivlas. Göran Rosenberg är en av våra ledande journalister. Research, saklighet och det faktum att boken handlar om hans egen far gör läsningen till skakande upplevelse. Läs den!

Gustavs grabb.

Leif GW Persson är en av våra bäst säljande författare. Han är en flyhänt och fängslande skribent. Naturligtvis känner jag igen mig i hans skildring, vi är ungefär lika gamla och har gått i samma slags skolor. Leif GW Persson är väldigt noga med att betona att boken är en roman om hans klassresa, inte en självbiografi. Det uppfattar jag som friskrivningsklausul från ansvar.  Boken är mycket personligt skriven. Därför är det svårt att inte uppfatta den som en biografi. Perspektivet är tydligt från nu, en man som börjar åldras och är ganska nöjd med vad han åstadkommit. Kombinationen av självutlämnande och självförhärligande är ganska påfrestande och jag känner mig som läsare utsatt för manipulation. Det allra mesta jag läst av författaren tycker jag om, men jag tycker nog att han ska hålla sig till fiktion.

Skriet från vildmarken.

I bokhyllan på Gästis finns en salig blandning av böcker. Jag har alltid ögonen öppna för litteratur utanför "deckarträsket". Jag fann "Skriet från vildmarken" av Jack London, en amerikansk journalist och författare. Hans romaner är utgivna strax efter förra sekelskiftet. Kanske är denna bok en pojkbok. I vart fall kan jag inte tycka att de stått mot tidens tand. Det naturromantisk, förmänskligande av djur, den endimensionella indelningen i ond och god och dyrkan av styrka och aggressivitet svarar inte mot vår tid. Detta är en bok som kan överhoppas av ung och gammal, den lämnar inget hål i bildningen.