En liten sorg i det globala helvetet.

För snart 30 år sedan köpte jag på NK i Stockholm en kavaj i bomullskanvas. Den var dyr som pocker, som vi säger här nere, och hade den inte reats kraftigt hade jag varit för snål för inköp. Ett gott exempel på ""leisurewear" som alernativ till den mer strikta klädstil jag hade på jobbet då.

Den ingick i Camels klädkollektion. Tobaksindustrin anade ett kommande annonsförbud avseende tobaksprodukter, i många länder. För att få fortsatt avkastning på de gigantiska summor de lagt ned på varumärkesreklam sökte man sig till andra produktområden. Camel och Marlborough är för mig bekanta på klädsidan. Min hustru köpte en gång ett par solglasögon av märket Blend och det finns säkert ett otal andra exempel.

Åter till min Camelkavaj! Dilemmat med kollektioner är en gång - aldrig mer och tillverkningen står de sällan själva för. Alternativet att handla en likadan kavaj existerar alltså inte och en motsvarande har jag aldrig sett. Jag kom  i samspråk med en gästisgäst som satt i samma sjönöd. Vi deppade en stund ihop.

Första ålderstecknet var att ärmarna blev fransiga. Det kunde kanske passa en Marlboroughman men absolut inte en Kamelgubbe, även om det av loggan att döma egentligen rör sig om en dromedar med blott en puckel på ryggen. En del så kallade dromedarer har man stött på på i sitt liv, då synonymt med bufflar. Men det är en helt annan historia.

Jag kom på ett sätt att förlänga livet på min favorit och följeslagare. Jag vandrade bort till bykörsnären  och vädjade till honom att klämma in ett akutärende mellan minkpälsarna.

Han såg sorgen och desperationen i mina ögon, dessutom är det en hygglig karl. Han lovade att ta in det som jourfall. Han letade upp en lämplig skinnbit och sydde på de eleganta skoningarna på ärmarna. Jag hade förlängt livet på plagget, som  nu var funktionsdugligt igen och dessutom hunnit bli modernt eftersom den var tvåknappig..

Men säg den lycka som varar för evigt! Nu var det dags för fickorna det undgick inte hustrun även om jag så mycket som möjligt försökte dölja det för hennes argusögon. Nåja jag är tacksam för att hon deltar i och driver fram svåra beslut, utan henne skull jag nog aldrig kasta något - sådan är jag. En trettioårig följeslagare och favorit måste få ett värdigt slut, även om det "bara" är en kavaj. Efter en sista natt på herrbetjänten har jag bestämt att den ska gå upp i rök. Vad passar väl bättre för en Camelkavaj?

När besöksförbudet för hundar på Borrbrystrand upphör ska Doris och jag ta oss dit och sprida stoftet i havet.

Inga övriga ceremonier. Kanske en en liten minnesstund och en sorgebägare på Hammenhögs gästgivaregård, endast för mig.

PS Jag har andra kavajer men de har inte blivit som en andra hud. DS

Ny regim

Nu är vi äntligen på plats, Anna, jag och barnen förstås. Vi har flyttat in i krögarbostaden, gästgivarehuset, eller ”Villan” kort och gott. Vi har dock inte så mycket mer än just flyttat in. Kartongerna står ännu ouppackade. Möblerna hopfösta i ett hörn. Frukosten inleds numer alltid med en jakt på lämpligt ämbar att härbergera frukostflingorna.

Trots omaket är det en väldig lättnad att vara på plats. Alla sysslor är ett litet snäpp enklare, närvarokänslan är betydligt mer påtaglig. Det känns bra.

Vad gör vi nu? Packar upp? Boar in oss? Nä, inte riktigt.

Vi har en tid gått och grunnat på nästa projekt. Vi har fått en idé som har fått gro ett tag och nu när vi är installerade är det dags att verkställa. Iden, projektet är Lilla matsalen.

Lilla matsalen är vårt nya lunchkoncept, ja mer än så, egentligen. Det är vår Bistro, bakficka, kvarterskrog, barförlängning och lite till.

Vi har helt enkelt tömt rummet innanför baren, biblioteket kallat och flyttat soffor och bokhyllor till annan plats. Vi renoverar igen. För utomstående börjar det nog likna tvångsmässigt beteende, som att vi inte lever ett fullödigt liv utan byggdamm i lungorna.

Lokalen innanför baren är Lilla matsalen. Matsalen är så liten att den bara kommer att rymma ett bord. Det är i och för sig ett av de största bord någon av oss sett. Ett stort, massivt ekbord med plats för dussinet hungriga.

Vi kommer att öppna Lilla matsalen den 15 maj kl 11,30. Ett tips kan vara att inte luta sig mot väggarna, för färgen kommer knappt ha torkat. Vi kör. Här dansar inga halta löss.

Vi kommer att erbjuda en varmrätt åt husman-hållet, en vegetarisk rätt och fika. Maten lagar vi på lokala råvaror. Inspirationen hämtar vi från det skånska matarvet med en utblick mot omvärlden. Vi gräver där vi står och lagar mat av det som växer och skördas för tillfället. Det är inte svårare än så, men det är svårt nog.

Rummet som vi kallar Lilla matsalen har en spännande historia. Det har under femtio- och sextiotalet fungerat som Casino med roullettebord. Det har fungerat som utminuteringscentral, dvs. en tidig föregångare till Systembolag (jag har hört att Hammenhögs Gästgivaregård ett år under förra seklets inledning noterats för försäljning av 40.000 liter brännvin. Låter som ljuv musik i en nytillträdd gästgivares öron) och i perioden mellan dessa två aktiviteter, vilket framgår tydligt av arkitektritningen från 1919 års ombyggnad, 2:a klassens restauration. Vilket pampigt namn!
Det går inte att använda dock, då både maten och våra gäster kommer vara förstklassiga.

Välkomna den 15 maj klockan 11.30

Gästbloggare: Jonas Sundström

Från Gästis till Odengatan.

Nära nog nio år efter att vi stängde våra stockholmsliv, och flyttade tillbaka till Skåne, är det dags igen. Denna flytt är mindre omvälvande eftersom vi gör en rockad inom byn. Likafullt kan det jäklas i smått. Med perfekt timing har jag sprungit på en infektion och knaprar penicillin. Kommunen har kommit igång att gräva upp gatorna i området vi flyttar till. Turligt nog kom vi på förhand på att detta kunde påverka flyttfirmans uppläggning av jobbet. De fick ta den lilla bilen och köra två gånger. Vi använder oss av samma

flyttfirma som när vi övergav Stockholm.

I ytterligare ett avseende följer vi traditionen. När vi kom till Hammenhög bodde vi på på gästgivaregården, rum nr 6. När vi med,  äran och hedern i behåll, utrymmer krögarvillan, övernattar vi i rum 6 på gästis, det som vi då tyckte var pittoreskt och charmigt, har dessutom blivit fräscht och bekvämt efter renoveringen för något år sedan.

En skräckupplevelse i samband med förra boendet i rummet, var att Annelie glömde en påse med ganska värdefulla smycken i rummet. När hon kom på det, mitt i natten hade vi flyttat in i krögarvillan och nya gäster i rum nr 6. De hade överseende med att bli störda nattetid, när de fick höra orsaken.

Gästgivarhunden Doris är bekymrad över kaoset; känner sig oinformerad och funderar på att säga upp sig. Men tvekar inför utsikten att förlora
möjligheten att köra nosen i kockarnas ljuvliga slängar.

Efter att i veckor i en inredningsestetik, som bygger staplade flyttlådor och hopfösta möbler, längtar jag efter ordning, reda, lampor i taket och tavlor på väggarna. Jag inser samtidigt att det  kommer naturligtvis att ta tid  innan vi kommer i ordning. Boven i dramat är människans oöverträffade förmåga att samla på sig en massa skrymmande onödigheter. Det är nog inte slumpen  att loppis vuxit till en basnäring på Österlen. Här kan man tala  om kretslopp.

När du flyttar lämnar du containervis till loppis. Några månader senare åker du på loppisrunda och köper tillbaka. Ju äldre man blir, desto sämre kortidsminne - alltså mer och mer intressant både som kund och leverantör till loppisbranschen.

Nere på Odengata är det, åtminstone till att börja, rena fria ytor. Den upphöjda matlagningssdelen , med en Rolls Royce-gasspis - en
kommandobrygga. Vi kommer aldrig att kunna steka så mycket blodkorv att den går att räkna hem. Det fina är att valet redan är gjort, jag behöver inte fundera. Annelie och jag får väl börja spela "Halvåtta hos mig på egen anläggning".

När köks/vardagsrumsdelen är tömd syns den fina lilla kaminen bra. Trots allt kommer vi nog att på sikt byta ut den mot en eldstad där man ser mer av den levande elden. Den behövs egentligen inte längre, som värmekälla annat än som nödreserv, när övervåningen är tilläggsisolerad och vi bytt uppvärmning till luft/vatten värmeväxlare. Framtida bruk av eldstad är "for lust". Att titta på levande eld väcker hos mig samma vällustkänslor som att gå vid havet. Elden på vintern och havet på sommaren är att kombinera det bästa ur två världar.

Kompromisslösa materialval, god smak och stilkänsla kombinerat med händighet och arkitektkunskap har gett oss ett drömhus för två.

Det går att se förbi den akuta oredan.
Imorgon kommer en
mycket god gammal vän från Danmark och hjälper oss att plocka tingen på plats.

Trappan upp till andra våningen har fått en ledstång. De andra kallar den lejdare, men det är fel vet jag. En lejdare en repstege eller annan brant stege för trånga utrymmen, företrädesvis för båtar. Det är litet bedrövligt att Annelie, sjömansdotter som hon är, låtit sig förledas till detta felaktiga språkbruk. Men jag säger inget, vill ju inte framstå som en
besserwisser. I blygsam glädje tänker jag mig hur de diskret kollar fakta och  sedan rodnande av skam korrigerar sitt förflackade språkbruk.

I trappstegens hitände ska en stålsstolpe som når ända upp till taket på andra våningen monteras.  Det har Annelie klurat ut. Vi  får staket som skydd för barnbarn, berusade nattgäster och  skröppliga gubbar - skydd för inte mot!

Det intressantaste med hela lösningen,
ledstång och skyddsstaket, är hur man får den utförd.

Man går till Lundhahls T Mekanisk Verkstad  i Hammehög.


Här jobbar tre generationer Lundahlsmeder sidm vid sida. Man talar med Tobbe, som idag står för det hela. Beskriv vad du tänkt. Tobbe ställer följd- och detaljfrågor, besiktigar på plats och säger: "Det kan vi nog ordna." Det matchar ni inte i Stockholm! Jag kommer att glädjas varenda dag över att ha ett kvalificerat konsthantverk att brukas av mig.
Annelie sitter i en gammal välkänd soffa i ett "nytt" men med lika många flyttkartonger, som i det gamla. Om  hon hisnar  eller småler är svårt att avgöra. Inget beslut är för litet! Det gäller att tänka till det är oerhört lätt att det preliminära blir det permanenta. Att gå ned till halva bostadsytan har sina problem.
Det kan bli många oväntade och
spännande stilbrytningar i ett gammalt hus, minimalistiskt och vitt, vitt, vitt...

Brutal-TVns placering på en vacker 40-talsskänk tycker jag om. Kul att få en funktion för gamla kvalitetsmöbler. Alternativet med en TV-möbel från MIO eller IKEA är inte så tilltalande.

Nu gäller det också att få till den digitala tekniken. Vi kommer att använda Telia för bredband och TV  över bredbandet. Jag har inte lust att abonnera på 400 kanaler och titta på en handfull. Att botanisera bland dessa telefoni- och bredbandsoperatörer med sina respektive inlåsningsstrategier är påfrestande, men utmanande.

Det viktigaste av allt är att sängen är på plats. I morgon blir en ny lång dag.

Jag är väldigt glad att vi lyckades sälja den gamla pannan och solfångaren. Framförallt som ca 15 kvadratmeter solfångare vilade i trädgården på gräsmattan!

Jag är granne med kaos.

Vi har ett väldigt stort hus men ska flytta till ett rimligt stort för två personer. Problemet med detta är att Anna och Jonas med Julius och Sixten bott i det rimligt stora huset. Detta samtidigt som övervåningen inretts. Den dröm och vision vi lever med är vi ska byta bostad. För att golven ska kunna lackas m. m., bor den lilla barnfamiljen hos oss tillsammans med diverse möbler och flyttkartonger.

När det är klart, vilket beräknas bli på
torsdag, blir det fint som snus. Ständig "gästisjour", ta emot varor, checka in gäster, fixa om något, vanligen pannan, går sönder; nu överlåter frugan och jag till de nya gästgivarna. Vi sitter  i vår överblickbara fastighet, styr luft/vatten-värmeväxlaren med en fjärrkontroll  och kan ramla över till affären, 50 m bort, iklädd morgonrock. Ungefär som det fina folket i Falsterbo, som lämnar hemmet i badrock för att taga sig ett morgondopp.

Stackars gästgivarhunden Doris jobbar övertid. Passa alla människor i flocken som nu bor i villan! Vaka över flyttkartonger och annat lösöre! Oroa sig över om hon ska få avsked som gästgivarhund! (Förhandlingar pågår med tvistighet om huruvida LAS gäller för hundar och om uppsägningstiden i så fall ska räknas i hundår eller människoår.)

Doris följer med oss. Hönsen flyttar några kvarter till en granne några kvarter bort. Synd tycker Doris, som gärna behållit hönsen.

Plötsligt i Hammenhög dök en man från Vinslöv upp. Ja -
egentligen inte så plötsligt men jag såger så det för att kunna alludera på den omdiskuterade dokumentären som kom för något år sedan.

Peter och Bibba, Annas föräldrar, har lagt ned mycket tid på att hjälpa till,
det hade varit svårt annars. Jag får enligt den samlade läkarvetenskapen inte ägna mig åt tunga lyft.
Peter laddar här inför nästa tur till soptippen, ett specialintresse han utvecklat genom åren.

Packning av släpkärran väcker frågor. Hur är det tänkt? Det behövdes inte byggas en ramp för bilen, med  människovikt gick det att väga  ned vagnen.

Jag har gjort av med minst åtta flyttlådor böcker. Det svider men det går inte att vara alltför sentimental om man ska kunna röra sig också.

Vi har också slängt massor av kläder,som jag ibland inte visste fanns. Det är nog inget fel, för nu verkar det som värmen har besegrat kylan.

För ett par veckor sedan klippte jag ned pelargonerna och började vattna och gödsla dem. Idag såg jag att den första blomman. Pelargoner är ett mycket gott exempel för den vilda naturen.

Förr sa man pelargonia, jag gör det fortfarande, undrar varför resten av befolkningen säger pelargon.

Vi kommer att lämna pelargonierna i  den glasveranda, som vi lämnar.

Väl medveten om att grödan nu exploderar rusade jag ut och försökte klippa ned vårt skånska ogräs, fläder. Ett problem med flädern är att den växer ungefär dubbelt så fort som häcken i övrigt.

För en dryg vecka sedan var det snödrivor vid häcken. Idag när jag tittade närmare såg jag  att de första löven slagit ut. Ett par dagar till så kommer hela häcken att vara grön.

"Red light district" i Hammenhög.

När jag var ute och  promenerade Doris mötte jag Sven-Ingemar, som kom körande i sin Peugeot Partner. Han vinkade in mig på en tvärgata. Rasande tryckte han upp mig mot väggen... Nej det gjorde han verkligen, Sven-Ingemar är en hygglig och fredlig man, men jag tyckte att det skulle pigga upp med dramatik. Folk är ju som tokiga i Camilla Läckberg.

Sven-Ingemar hade en del klargörande angående mitt blogginlägg "Påsktraumatisk stress". Han förnekade bestämt att nuvarande Broadway var en produktionsplats i den då oreglerade tjänstesektorn. Detta tillsammans med att jag åberopade Sven-Ingemar som trolig källa. Jag hade sålunda minst två fel, research värdig den samlade kvällspressen! Det ger en impuls till att försöka reda ut hur prostitutionen fungerade i Hammenhög. För det första kan ifrågasättas om det rörde sig om regelrätt prostitution, dvs utförda sexuella tjänster mot betalning. Det finns ett otal beteckningar på tjänsteleverantörerna, lätt på foten, lösaktig, pilsk m.m. Jag tror att det var lätt för en kvinna att få stämpel på sig utan att på något sätt vara professionell.



Fortfarande enligt Sven-Ingemar, är "red light district" inte adekvat för Hammenhög. Verksamheten var decentraliserad på sätt som jag ska  återkomma till.Gatuprostitutionen var obefintlig.   Aktörerna hade delat upp marknaden utifrån kundernas ålder, segmenterat marknade skulle en utvecklingsbyråkrat säga. Om vi börjar med de äldre herrarna, eller ska vi kalla dem gubbarna, fick de dra sig bortåt flisbrottet, i den östra delen av Hammenhög. Entreprenören ifråga lär haft rötter i Polen. Om det är ett uttryck för den ultimata
reningen vågar jag inte säga, men huset för gubbetjäningen låg där simbassängen ligger idag.

Flisen är dess sydliga granne. Där bröts en gång sten i en inte alldeles obetydlig omfattning. När brytningen upphörde, vattenfylldes stenbrottet, Flisgraven. Enligt hörsägen bosatte sig en säl där. Lika otippat som den dök upp, försvann den utan att iaktta sedvanliga uppsägningsregler. Detta är emellertid en helt annan historia och har inte ett dyft med osedlighet i Hammenhög att göra. Möjligen löper
sälar som hundar och någon i grannskapet kanske hade en säl av motsatta könet. Jag ska pressa Sven-Ingemar på information och möjligen återkomma i ärendet.

I city skedde den skumma trafiken i ett litet hus på Ystadsvägen. Idag är huset nyrenoverat och istället för att hyras ut per timme har det varit till att hyra per vecka. Idag är huset till salu, utan att en kulturhistoriska proveniensen lyfts fram. Det borde vara intressant att äga ett hus med en historia.

Min källa uppger att byns västra delar, pinsamt nog, betjänades från gästgivaregården. En gång när gästgivaren var bosatt på annat ställe än själva gästgivaregården blev den anrika anläggningen ett nav i sedeslösheten. En servitris. som gemenligen kallades Anna [huna] (på äran och hjältarnas språk: Höna), bodde i ett rum som vi idag kallar 4:an. Det ligger längst åt öster, med utsikt mot den gamla prästgården. Anna var euppenbarligen en företagsam dam, som byggde upp en liten rörelse på lediga stunder. Kanske hon sin skötte marknadsföring genom att placera en
röd lykta i det charmerande lilla runda fönstret. Allting hände ju långt innan internet.

Tillgängligheten var inte i närheten av vad som krävs idag. Att gå innervägen genom gästis var otänkbart. Min kunskapskälla uppger att en stege låg gömd i häcken. Den kroppsövning det innebar att att släppa fram stegen och i mörkret äntra rum 4, krävde den unga mannens krafter och drifter. I byn fanns ett klientel av ännu yngre gossar, som inte var i närheten av kunna/vilja  bruka Anna Hunnas ekivoka tjänster. Däremot gavs tillfälle till hyss och rackartyg. De små odågorna tog sig för att sabotera stegen; jag antar att de sågade stegpinnarna nästan av, vilket var svårt att upptäcka i nattligt mörker för brukaren.

Om det var värt att utsätta sig för risker och nattliga prövningar har jag ingen aning om. Nu är rum 4 ett trevligt och gulligt rum och liksom till himlen får man ta hunden med sig!

Att vi byggt en ytterst rejäl utvändig trappa utanför rum 4, har inte ett dugg med historiska osedligheter att göra. Skälet är 100% knutet till brandsäkerhet.

Från plattformen har man en fenomenal utsikt över de öppna vidderna.

När kommer våren?

Vad vi har längtat efter litet sol och värme. Den tidiga påsken lyckades inte lura den sena vintern. Det är litet synd om bönderna som riskerar problem med det höstsådda, på grund av iskalla nätter och soluppvärmda dagar. Jag har talat med min trädgårdstomte, med det passande namnet Nisse, och han menar att för annan växtlighet har det för närvarande ingen inverkan. Jag litar helt på Nisse, som är en ovanligt välutbildad trädgårdstomte med meriterande skit under naglarna.

Självsvåldigt har jag hämtat en bild från Nisses och Ingelas blogg, enbart för att det är väldigt många, som lever i vanföreställningen att tomtar inte finns. På bilden också huskatten, som delar ett stort intresse, nämligen fåglar. Nisse har med råge passerat 300-gränsen, vilket gör honom till celeber medlem i den exklusiva 300-klubben. Hur många katten ätit förtäljer inte historien.
Nisse är inte principiell motståndare till att äta fåglar. Han och hans Ingela ställer gärna kosan till vårt Gästis för att äta råka eller gås i respektive säsong.

Jag får leta vårtecken med lupp och kikare! Ni får inte tro att trädgårdsmöblerna framför Gästis är ett vårtecken. Vi blev överrumplade av snön i höstas.

Jag ser på Facebook hur vänner och bekanta masar sig hem från snö och skidåkning i fjällen. Det verkar som om snö vore något eftersträvansvärt. Jag längtar efter gumman Tö morgon, middag och kväll. Äntligen har den lata kärringen insett sin plikt.

Dessvärre kan inte ens Nisse göra något åt årstidernas förfall.

Så  här ska vår prunkande tapetrabatt  se ut i juli. Det kan jag säga verkar otroligt när jag tittar på den idag.

Jag ger mig på att klippa ned lavendeln till ca 15 cm, för att  undvika att den blir alltför vedig.  Detta ska normalt ske i februari, men då var rabatten ingen

rabatt,
utan en snödriva.
Det gäller att slå till snabbt, som en kobra. Idag har vädret varit gott. Svårt att tro att denna skräphög ska bli rabatten ovan.

Med tanke på att jag varit sjuk 19 månader tar jag det litet nätt. På grund av bristande rörlighet tar jag till min hjälp en pall som vi köpte till Jonas för 39 år sedan. Länge leve Brio och denna modell har Ikea inte plagierat (ännu). Efter en timme i rabatten är jag ordentligt rådbråkad. Ja om inte rådbråkad så i alla fall ordentligt mörbultad.

Bäst att gå in och vila middag, eller slå mage, som vi säger på orten.

Det är märkligt att man en vecka in i april måste leta  efter tydliga vårtecken i sydligaste Skåne. Det var på god väg men då kom mer snö. Vintergäck och snödroppar fick ett täcke över sig, men efterhand som snön smälter undan dyker de upp igen och fortsätter där de slutade. I västra Skåne finns ingen snö kvar. Man brukar säga att våren kommer 14 dagar tidigare till Malmö än till Österlen.

Pilen står som en knölpåk, nyhamlad och beredd att skjuta årsskott. Trädet är en gul pil.

Vi kan inte bli av med  grenarna som djurfoder, men Ingela, Nisses fru, som fenomenal på att blanda ihop kvistar och blommor och dylikt, hon vill ha dem. Kanske kan du  köpa något hon gjort i Hammenhögs nya blomsteraffär.

Ett annat vårtecken hörs minst lika
mycket som det syns. Det är häckande råkors kakafoni. I de höga träden bygger stabila bon. Detta är en mycket stor skillnad mot duvor. Dessa lägger tre fyra kvistar på en gren, sedan är de redo att bilda familj. Fläktar det minsta aning blåser boet ned. Detta händer aldrig med råkbon, ens på blåsiga Österlen.

Råkan är fredad, men länsstyrelsen tillåter jakt mellan 10 maj och 10 juni. Vi har som enda restaurang ungråka på menyn, från början på juni, tills de är slut. En populär gammal bonderätt,som vi velat värna om!

Vårblommorna kommer nu i rask fart. Krokus, både gul, blå och vit blommar. Våra krokusar befinner sig under en stor snödriva och har inte visat sig.

Den vackra och komplicerade dvärgirisen möter våren, liksom scillan. Påskliljorna står i kraftig knopp. På mer gynsamma växtplatser har jag sett dem blomma.

I tidningen har jag sett blommande blåsippor, om det inte är arkivbild. Jag får gå ut i den vilda naturen och kontrollera faunans tillstånd.

Slutligen den stora frågan - när kommer våren på riktigt. Svaret är enkelt, på fredag. Då kan vi stoppa undan mössa, halsduk och vantar. Sitta i söderläge och avsmaka solen.

Jag rekommenderar varmt en vårutflykt till Österlen. Vi ses!

Karl för sin bäsk.

Bäsken är en regional nationaldryck för Österlen. Systemet har sina dåliga kopior i form av "Beska droppar" och den något bättre "Piratens besk". Stavningen på den äkta varan är bäsk med ä, uttalet; [bæːsk]. Ä:et ska vara överdrivet långt  Den aktiva ingrediensen är,, förutom brännvin, malört.  Man kan undra varför det inte heter malörtsbrännvin analogt med många andra "gör det själv kryddningar", antagligen för att malörten ger en så dominerande karaktär åt gudadrycken.

Att göra Bäsk är inte en punktinsats utan mer ett sätt att leva. För en österlenkrögare är det en spetskompetens att spetsa brännvin med malört. Tidigare har det varit en illegal verksamhet, men med nya alkohollagen är det tillåtet efter anmälan till kommunen, receptet är en del av ansökan. På  så sätt har recept på krogars hemkryddade snaps blivit offentlig handling.

Efter att presenterats bäskens evangelium, känns det viktigt att sprida kunskap om själva tillverkningen. Vi går inte så långt som att kalla det akademi, utan nöjer oss med kurs.

Naturligtvis odlar man sin egen malört. Den förekommer i vilt tillstånd i strandmiljöer, alternativet för de lägenhetsboende. Vi lagrar vårt årsbehov i hängande, torkade, kvastar i vinkällaren.

Moment ett är att repa av blad och blommor och lägga i ett kaffefilter. Ju mer blommor desto bättre bäsk. Vår metod och recept grundar sig på anvisningar från ett sällskap som kallar
sig "Bäskens vänner", äras den som  äras bör.

Jag upptäckte till min förskräckelse, under repningen, att jag utvecklat en allergi mot den torra formen av malört. Svidande ögon, rinnande näsa, kittling i halsen! - Dammallergi, försökte gästgivare Jonas. Detta avvisades kränkt av vår städexpert, den gamla gästgivarinnan. Hur det än är med detta, får det bli andningsskydd nästa gång. The show must go on!

Mise en place ("allt på plats"), som proffskockarna säger på sin brutna köksfranska.

Jag rekommenderar varmt att använda brännvin special, för att lyfta fram smakerna.

Vid varje tillfälle gör vi fyra flaskor Bäsk. Jag vill utnyttja malörten på bästa sätt. Med de stora kaffefilter vi använder är fyra optimalt. För hemmabruk med vanligt melittafilter blir det nog bra med en flaska.

Jag gör bäsken genom att sila brännvinet genom malörten i kaffefiltret.  Diska filterhållaren mycket noga för att få bort all kaffesmak.

Brännvinet ska silas igenom fyra gånger. Det tar tid! Till nöds, under tidspress kan det räcka  med tre. Själv undviker jag tidspress för så viktiga göromål. Hellre sparar jag den använda malörten i en burk och slår litet brännvin över. Detta kan användas som extrakt om total Bäsktorsk skulle inträffa mitt under service.

Efter första genomrinningen antar brygden en färg, som, om det inte vore för mängden, skulle kunna tas för ett urinprov.

Denna del i framställningen är ganska tålamodsprövande och kan lämpligen kombineras med potatisskalning, sillinläggning eller köttbullsrullning.

Efterhand får bäsken mer färg, men sin rätta kulör får den först när sötma är tillsatt. Åtminstone om man som vi använder muskvadosocker. En produkt som inte är så raffinerad, som vanligt strösocker. Den är brun och har en tydlig smakton av farinsocker. Vi
använder den mest för färgens skull. Det går bra med vanligt strösocker, men du tappar i kulör.

Den observante har sett en flaska med avvikande form och etikett. Då kommer vi in på att vi framställer två versioner, Rälig Bäsk och Stockholmsbäsk.

Rälig Bäsk inriktar sig på den lokala marknaden och innehåller ett minimum av socker.  Den ska vara så bitter "att röven snappar efter skjortan". Uttrycket har jag lånat av en dansk väninna. Egentligen avser det surt, men då  skulle jag inte kunna använda detta lättouretteuttryck som jag gillar. Jag misstänker att "bittraste bäsken" är släkt med stångstötning, varpa, hälsingehambon och andra lockala ticks.

Stockholmsbäsken är universell, jag
använder 2,5 tsk muscovadosocker. Färgnyansskillnaden syns tydligt på bilden. Här bryter den högre sötman av bäskan så att den aldrig blir bitter.

Äntligen klar, avsmakning! Bulls eye! Den nästan insmickrande förstasmaken, bäskkicken och den låånga bäskan.

Låt gästerna komma till oss!