Med en konstubildning är man beredd att möta livet.

I samband med konstrundan har vi haft en animerad debatt om vad som är bra och dålig konst, konstnärernas villkor, konstskoleutbildade, autodidakter m.m. Rena Almedalsveckan på nätet nedskalad för fattiglappar i glesbygd. Jag som på intet vis är konstkännare men aldrig blivit lurad i ett konstköp, eftersom jag köper konstverk som jag tycker om och har kassa till. Jag har aldrig köpt en tavla på spekulation.

Jag vill inte diskutera konstens kvalitéer eftersom jag inte alls är kunnig på det. Däremot vill jag berätta en sedelärande historia om konstens värde ett enskilt fall.

Jag har ofta hamnat i chefsroller i specialistorganisationer, ofta väldigt kvalificerade tekniker. Det är märkligt eftersom jag inte är duktig på teknik. Däremot har jag alltid varit snabbtänkt och utifrån beskrivningar få ihop en begriplig helhetsbeskrivning på managementnivå. Tekniker befriade från beslutsfattare och tvärtom. Jag tog hand om dessa diskussioner. Som konsultchef hade jag att hantera många stora egon. Detta var inte så svårt eftersom deras briljans låg högt över min nivå, så någon konkurrens förelåg inte. Mitt enkla kontrakt med konsulterna var att om de kunde beskriva problem och lösning för mig så lotsade jag det till beslut.

Vi hade konsulter  från många länder och det var viktigt att snabbt lära sig kulturella skillnader i självbild. Utan att peka ut speciella nationella  särdrag, fanns det de som inte hade nej i verktygslådan enligt egen uppfattning var de fullt kapabla att klara vilket uppdrag som helst.

En konsult med en mycket hög bild av sig själv och kompetens, som han hade full teckning för, kom från Pakistan och en mycket privilegierad familj. Sönerna  blev antingen civilingenjörer eller läkare. Zahoor, som jag blev god vän med, tillhörde ingenjörsgrenen. Eftersom han var ordförande i civilingenjörsförbundet, som i Pakistan är en högst politisk organisation var Zahoor tvungen att fly då han var funnen misshaglig. Han hamnade i Sovjet, Moskva, där han slutförde sin utbildning. Eftersom Zahoor är en en notorisk sanningssägare tog det inte så lång tid att komma på kant med sovjetregimen. Detta förde honom till Sverige. Förutom litet internt liv och kiv i den Pakistanska Stockholmskolloninen var det lugnt.

Zahoor var en duglig och kreativ IT-konsult och uppdragen rullade in. Så hände något som inte fick hända. Zahoor kom inte till sitt uppdrag. Han hade inte femtio år gammal råkat ut för en allvarlig stroke. Den värsta konsekvensen var att hans närminne slogs ut helt, men intellektet var opåverkat. Jag har funderat på detta och frågat Zahoor hur det kunde fungera så. Jag fick inget svar som jag förstod. Zahoor var ensamstående och naturligtvis var de sociala och praktiska problemen stora. Jag förstod inte hur det var möjligt. När jag såg att Zahoor gjort listor över hur han skulle klä på sig förstod jag litet mer.

Jag brukade hälsa på Zahoor med jämna mellanrum, det är klart att jag var orolig hur han skulle klara sig. Vi brukade äta lunch, så gick vi hem och tog en kaffe och en konjak. Det var fascinerande att lyssna till Zahoor och allt han varit med om. Han var också en hängiven hobbymålare. Jag fick en söt liten tavla, Skageninspirerad.

En dag öppnade lillebror Ubaid när jag ringde på. Detta är fullständigt obegripligt för en svensk. Zahoor hade kontakt med sin familj i  Islamabad. När det stod klart vad som drabbat Zahoor lämnade lillebror Ubaid  allt i Pakistan för att ta hand om sin sjukdomsdrabbade bror. Jag frågade honom en gång hur det kändes att komma  till Sverige och att ge upp sitt liv i Pakistan. Han förstod över huvud taget inte min fråga. När nu hans bror blivit sjuk saknades alternativ. Detta menar jag är obegripligt för oss som svenskar.

Ubaid är en avvikare i familjen Syed, han är varken ingenjör eller läkare, han är konstnär. Jag vet också att Zahoor stöttade honom i beslutet. Han är utbildad vid konstakademin i Karachi. Poängen jag ville komma till är att Ubaid, tack vare att han var konstnär slapp att jobba som spärrvakt eller köra taxi. Nästan från sin ankomst till Sverige har han haft separatutställningar både i Sverige och utomlands, inte minst i Pakistan. I Sverige har han mestadels ställt ut på Galleri Hera på Hornsgatspuckeln. Ubaid blev alldeles fascinerad av Lappland och har sedan mitten av 90-talet målat

motiv därifrån.Bröderna Syed brukade åka till Lappland minst en gång om året. Ubaid är mycket framgångsrik som konstnär. Jag har ett par tavlor av honom. En är till formatet ganska monumental och i sina färger spektakulär. Den föreställer sommar i Lappland. Nu pryder den sin plats i köket. Jag bytte till mig den mot en persondator, kommer jag ihåg. Sedan har vi köpt ytterligare en tavla av Ubaid på Galleri Hera.

Tyvärr har jag tappat kontakten med bröderna Syed men via Google har jag sett att det gått mycket bra för Ubaid. Han finns representerad både i Sverige och utomlands. Detta om btydelsen av att ha en konstnärlig utbildning.

Påsktraumatisk stress.

Denna hatälskade påsk, upptakten till säsongen på Österlen. Stress över om man ska få tag i kockar och servitriser, stress över om vädret ska bli acceptabelt, stress över huruvida man syns i bruset! Personalfrågan är löst. Rutinerade kockar och servitriser på plats. I köket har Jonas fått förstärkning av av de fullvuxna kockarna Gustav och Niels, bägge mellan 190 och 200 cm i strumplästen. De har sovit hos oss i krögarvillan, knappt tar man sig förbi två par 48:or utan åror parkerade i hallen. Niels är

en trygg påg från Eslöv. Han jobbade hos oss när vi tagit över och det var hans första kneg efter kockexamen. Idag jobbar han på välrenommerade fiskrestaurangen Johan P, inne i Malmö, så man får se upp så han inte serverar fiskpinnar till äggakakan. Gustav är en mer orolig själ, som den vegan han är har han jobbat som grillkock i London, han har blandade kurspoäng vid Lunds Universitet, bistått ugandier i Afrika och nu är han "bambafarbror". Han har jobbat hos oss två somrar. Både Gustav och Niels rycker in bara de kan. Det tycker vi är så roligt och vi är tacksamma.
Nu ska jag på lokal konstrunda i
Hammenhög. Jag frågade gästgivarhunden Doris om hon skulle med. - Ser du inte att jag håller på  med en performance, frågade hon mig litet morgonsurt. - Slipp då din mallgroda, svarade jag.Inte mindre snorkigt och tänkte att det enda konstbegrepp hon är bekant med, är att göra konster för att få mat.

Hammenhög är en kulturby med oproportionellt många konstnärer och konsthantverkare. Jag börjar min konstpromenad västerut, det är nog bara  400 meter innan byn upphör. På denna korta sträcka är åtta konstnärer representerade.

Först går jag till Nilssons gård. Här sjuder kreativiteten och verksamhetslustan. Mor Margareta tillverkar rustik och i positiv bemärkelse enkel brukskeramik. Mycket snyggt tycker jag och de rena enkla formerna är  tilltalande.

Far i huset Sven-Ingemar är mångsysslare. Han jobbar med smide och har trixat till stolar i betong. Som inföding med agrar bakgrund är han både pådrivare och "doer" i byns lantbruksmuseum. Han är ett levande arkiv över händelser i byn. Jag tror att det var Sven-Ingemar som berättade för mig att en fal dam hade mottagning där det idag är frisering, Broadway. Det var innan den moderna prostitutionslagen.

Ursäkta mig familjen Nilsson , men huvudpersonen är Carsten, bildhuggaren. Målmedvetet har han utvecklats från en skicklig hantverkare till en fullfjädrad konstnär.

Spegel spegel på väggen där... Nu gäller speglar och de är så vackra, så arbetade. De senaste pelargoniemotiven är underbara och se de fungerar!

Jag ser en bild framför mig om några decennier. Kön ringlar till Norreportshallen i Ystad. (De har inte kunnat komma till beslut om bygge av ny sporthall.) Antikrundan har kommit till stan!

Knut Knutsson jr hoppar  omkring som en nyladdad duracellkanin. Så fryser han i steget: "Vad har vi här?" "Mina mamma köpte den på konstrundan, på Österlen, i början på 2000-talet. Det är egentligen allt jag vet."

Jr: "Här har vi ett verk av mäster Carsten, träbildhuggare i Hammenhög. Han var verksam under 2000-talets första hälft. Han förenade superbt hantverkskunnande med konstnärlig briljans. Detta är från hans s.k. spegelperiod. Föremålen är mycket eftertraktade eftersom de också har en funktion. Är det något mer du vill veta? Exempelvis värde."

Spegelägaren: "Nej jag kommer ändå
aldrig att sälja den!"

Speglarna i all ära men det finns även annat. De "gustavianska" pepparkvarnarna förhöjer varje måltid. För ca 1000-lappen får du ett förnämligt konstverk med ett kvarnverk av bästa kvalitet.

Lägg märke till "pelargonlampan". hade jag haft en sådan skulle jag skaffat mörkläggningsgardiner till fönstren och haft lampan tänd jämt.

.Nu har jag slut på superlativen och det är dags att dra vidare. Avslutningsvis en spegelsal!

På andra sidan vägen. ligger Ateljé Agda. Anna-Greta och hennes Mario brukar besöka Gästis med god frekvens. Då är det väl mer än rimligt att  jag kikar in i ateljén.

Jag blev överraskad över bredden; olja/akryl, akvarell och skulpturer.
Jag tyckte mycket om akvarellerna och sa det till Anna-Greta. Så kom jag att tänka på att hon trodde att jag inte tyckte om det andra. Jag var tvungen att sticka in huvudet och tala
om att jag tyckte om det andra också.

En personlig favorit är de gosande grisarna. Det blev ingen bra bild med reflexer. Finns mycket finare i Anna-Gretas blogg.

När vi  byggt färdigt i vårt nya hus får vi se hur mycket plats vi har på väggarna och hur mycket pengar kvar i plånboken. Jag skulle gärna vilja ha något från Ateljé Agda.

Avslutningsvis bjuds insekter. Sällan har man längtat efter myggor. Nu gör man! Mygg är sommar.

Jag lämnar de västliga konstnärskvarteren, Hammenhögs Mont Parnasse. Jag beger mig mot centrum. Konstnärsparet Gabriella Dahlman och Jonas Larsen ska få ett besök.

Vilken hets, vilket jäkt och vilken puls här i centrum. Folk springer fast de inte har bråttom. Det är väl en tidsfråga innan ICA skaffar  rulltrappa, fastän det är enplansbyggnad.

Bälla är fotograf och författare medan Jonas mixtrar med diverse, mest glas och skulpturer. De bor och verkar i den vackra rektorsbostaden till den gamla lantmannaskolan, nu Valnöt och Kaprifol.

Bella är kvalitetssäkrad genom konstkritikern Thomas Millroth i Sydsvenskan, genom att finnas på hans tio i topp
för konstrundan på Österlen.

Inte  kan jag komma och knäppa hennes fantastiska bilder med mitt amatöröga och min amatörkamera. Nej gå till  hennes hemsida där hon gör sig rättvis, dessutom får du
poetiska texter som bonus. Har ni möjlighet ska ni besöka deras Galleri.

Vad jag kan se har Jonas ingen hemsida, så han får skylla sig själv.

Figurerna föreställer sonens gosedjur.
Reliefen är framställd av hopklistrade MDF-skivor på vilka Jonas gått loss med en motorsåg.

Det du Carsten, det är annat än att stå och dutta med stämjärn!

På hemvägen passerade jag en väldigt aktiv råkkolloni. Det byggs och det kraxas. Jag undrar hur de känner igen varandra.

Jag talar med en råka och undrar hur reproduktionen går. Fint påstod hon eller ska jag säga hen? Jag kan då inte skilja könen åt!

Det låter tryggt - råkpremiären i början av juni är säkrad.