Turen går till Rörum.

Efter min, av Telia, förorsakade bredbandsmisär leker livet igen med 24 Mbit från lokala Teleservice. Min utflyktsverksamhet har gått på sparlåga. Till följd av ett lyckligt genomfört födelsedagsfirande upptäckte jag den idylliska byn Rörum.

Födelsedagar har avtagit i betydelse, jämfört med när jag som tioåring satt i fönstret och bevakade lantbrevbärarens ankomst.

Nu uppskattar jag att tillsammans med så stora delar, som möjligt, av familjen äta gott och umgås. Det var på så vis vi hamnade i trivsamma Rörum. Jag ska återkomma till detta.

Jag har inte kunnat utröna hur stor byn är, men med egna ögon har jag

konstaterat att de har en ganska ful liten kyrka byggd så sent som under Oscar II:s tid. Svenska kyrkan har en del problem med att finansiera sin verksamhet. Med vikande medlemstal är det inget som talar om ett trendbrott på intäktssidan. Det är en tung kostnad att hålla alla kyrkor igång. Det är naturligtvis tvunget att avveckla en del, Rörums fula lilla kyrka kan, om du frågar mig, sättas upp på transferlistan.

Det finns ett närmast oräkneligt antal,
byar på Österlen. Det är ett par saker som gör mina favoritbyar. Pittoreska skånska hus,  korsvirkeshus helt enkelt, med stockrosor och vanliga rosor om sommaren. Men ett korsvirkeshus gör ingen idyll, sammanhållna gatumiljöer skiljer agnarna från vetet - en ordinär by från en favoritby.

Husen i Rörum är inte urgamla läste jag. I allmänhet från mitten av 1800-talet, även om några är äldre.

Det har funnits en gästgivaregård i Rörum, vilket naturligtvis gör den till en kultiverad plats och ett nav i forna brännvinsdrickande.

Det berättas om en gästgivare, som par renommé serverade det starkaste brännvinet på hela Österlen. Detta gav naturligtvis anseende hos resande och storbönder.

Å andra sidan fanns en gästgivare, en usling, som spädde brännvinet så det inte uppfyllde ställda krav. För detta drogs han inför tinget och dömdes till
böter och evig nesa.

Ett andra kriterium för att platsa bland mina favoritbyar är att en betydande andel av befolkningen är åretruntboende.

Enligt tillfrågad lokalbefolkning är inslaget av fastboende tillfredsställande. En förklaring till detta är den montessoriskola, som ligger i byn. Både lärare och elever, med  familjer dras till Rörum. Alla utom våra styrande politiker kan räkna ut byskolornas avgörande betydelse för bosättning.

Den andra skolan  av betydelse, bytydelse om man vill vitsa till det, är den gamla folksskolan. Den rymmer Franskans Crêperie, ett ställe för annorledes utspisning.

Innan mitt ovannämnda födelsedagsfirande var mina kunskaper om crêpes lika begränsade, som de ledande politikernas förståelse för byskolornas betydelse för barnfamiljers inflyttning till byar på Österlen.

 Förr var crêpes, för mig, pannkakor med svampstuvning i. Nu står jag på betydligt säkrare grund och vet att den matiga varianten heter galetter och innehållet kan variera minst i samma omfattning, som pålägget på en pizza. Jag kan tycka att det är en viss överetablering på kvalitetspizzerier, medan det är en skriande brist på kvalitetscrêperier.

Principiellt brukar jag undvika att lämna omdömen om kollegor i branschen, som jag ser det är det en aning förmätet. För Franskans gör jag ett undantag helt enkelt för att jag blev så förtjust i stället, som kör sin andra säsong.

I en kombination av hårt arbete, god smak och dammsugning av loppisar har man skapat ett franskt bondromantiskt tempel, så proppat med atmosfär att väggarna bågnar.

Gå  dit!

En av de vackraste vyer jag vet är enstaka bulliga träd på en böljande horisont. Precis en sådan finns på baksidan av crêperian. Passa på att njuta den medan du väntar på på galetterna. Ibland kan du få vänta en stund eftersom de bara kan grädda fyra i taget.

Vill du inte ha ett gott vin till, föreslår jag att du smakar den goda franska cidern.

Samhällsberedskapen är god, den

gamla brandstationen är topprustad för att kunna möta den röde hanen.

Det är den nog inte alls, jag tjafsar för att kunna presentera det gamla skjulet.

Detta är vad Anna, svärdottern, kallar ett Instagrammotiv. Jag förstår helt vad hon menar, helst skulle det också vara dimma!

Ny regim

Nu är vi äntligen på plats, Anna, jag och barnen förstås. Vi har flyttat in i krögarbostaden, gästgivarehuset, eller ”Villan” kort och gott. Vi har dock inte så mycket mer än just flyttat in. Kartongerna står ännu ouppackade. Möblerna hopfösta i ett hörn. Frukosten inleds numer alltid med en jakt på lämpligt ämbar att härbergera frukostflingorna.

Trots omaket är det en väldig lättnad att vara på plats. Alla sysslor är ett litet snäpp enklare, närvarokänslan är betydligt mer påtaglig. Det känns bra.

Vad gör vi nu? Packar upp? Boar in oss? Nä, inte riktigt.

Vi har en tid gått och grunnat på nästa projekt. Vi har fått en idé som har fått gro ett tag och nu när vi är installerade är det dags att verkställa. Iden, projektet är Lilla matsalen.

Lilla matsalen är vårt nya lunchkoncept, ja mer än så, egentligen. Det är vår Bistro, bakficka, kvarterskrog, barförlängning och lite till.

Vi har helt enkelt tömt rummet innanför baren, biblioteket kallat och flyttat soffor och bokhyllor till annan plats. Vi renoverar igen. För utomstående börjar det nog likna tvångsmässigt beteende, som att vi inte lever ett fullödigt liv utan byggdamm i lungorna.

Lokalen innanför baren är Lilla matsalen. Matsalen är så liten att den bara kommer att rymma ett bord. Det är i och för sig ett av de största bord någon av oss sett. Ett stort, massivt ekbord med plats för dussinet hungriga.

Vi kommer att öppna Lilla matsalen den 15 maj kl 11,30. Ett tips kan vara att inte luta sig mot väggarna, för färgen kommer knappt ha torkat. Vi kör. Här dansar inga halta löss.

Vi kommer att erbjuda en varmrätt åt husman-hållet, en vegetarisk rätt och fika. Maten lagar vi på lokala råvaror. Inspirationen hämtar vi från det skånska matarvet med en utblick mot omvärlden. Vi gräver där vi står och lagar mat av det som växer och skördas för tillfället. Det är inte svårare än så, men det är svårt nog.

Rummet som vi kallar Lilla matsalen har en spännande historia. Det har under femtio- och sextiotalet fungerat som Casino med roullettebord. Det har fungerat som utminuteringscentral, dvs. en tidig föregångare till Systembolag (jag har hört att Hammenhögs Gästgivaregård ett år under förra seklets inledning noterats för försäljning av 40.000 liter brännvin. Låter som ljuv musik i en nytillträdd gästgivares öron) och i perioden mellan dessa två aktiviteter, vilket framgår tydligt av arkitektritningen från 1919 års ombyggnad, 2:a klassens restauration. Vilket pampigt namn!
Det går inte att använda dock, då både maten och våra gäster kommer vara förstklassiga.

Välkomna den 15 maj klockan 11.30

Gästbloggare: Jonas Sundström

Nya gästgivare

Hammenhögs Gästgivaregård 1901, tolkat av Carl Ljungberg, gåramålare.

Renovering 1919

Gästis troligen strax efter andra världskriget.

De som känner oss, eller har följt oss på bloggen, vet hur vi för drygt åtta år sedan lämnade en grå tjänstemannavardag i Stockholm. Efter en kort beslutsprocess bestämde vi oss för att bli gästgivare i Hammenhög på Österlen.

En dryg månad senare hade vi avvecklat våra åtaganden i huvudstaden, sågat av den gren vi satt på, packat våra väskor och flyttat till Österlen.  En mental terrängritt, väntade oss eftersom vi helt saknade branschkunskap. Redan efter en dryg månad anslöt Jonas, vår äldste son. Hans branschkunskap var inte heller mycket att dra till torgs med, men han kan laga mat. Efter att ha konverterat från IT-branschen hade han skaffat en kockutbildning. Första tiden var en fråga om överlevnad, på alla plan. Oj så mycket goda råd och kvalificerade synpunkter vi fick. Efterhand lärde vi oss att de goda råden och synpunkterna må ha varit allvarligt menade, men sällan särskilt väl underbyggda.

När vi landat tog vi ett steg tillbaka och analyserade vad  i höll på med och, framför allt vad vi skulle hålla på med. Vi diskuterade länge och kom fram till att vi skulle vara just en  gästgivaregård, dvs erbjuda mat och boende till folk på resa  och vara en  restaurang i området, för vardag och gillen. Vi sticker ut med en obruten ägarlängd på 320 år och dessutom en välbevarad, inte sönderrenoverad, miljö. En annan observation var att kvalitén på maten tvunget måste utvecklas, vilket vi i och för sig började med dag ett. När vi gjorde vår verksamhetsanalys kom vi också fram till ett motto:

Gästis 2004, när vi övertog.

Tradition och förnyelse!

Gästis 2011

Vi har hållit och förhållit oss till vårt motto. Som ett led i utvecklingen har vi totalrenoverat gästgivaregården upp till modern standard. Alla rum har dusch och toalett, köket är totalrenoverat och erbjuder en bra arbetsmiljö för kockar,  rationell och hygienisk hantering av livsmedel.

När folk frågar om vi ångrat oss, brukar vi svara att det har vi gjort många gånger, men sammantaget ångrar vi bara att vi inte tog steget tidigare.

Tre generationer gästgivare

Så hände det, som inte fick hända, jag fick cancer, Myelom. Jag har berättat om mina sjukdomsupplevelser i en annan blogg. Förutom chocken att  ställas inför en livshotande sjukdom, med oro och oreda, tappade vi en "produktionsresurs". Framtiden blev med ens oklar och osäker. 

Jag antar att alla kan förstå vi blev skärrade.

Vi hade inte kunnat få tag i kockar så vi kunde täcka sommaren för luncher och kvällar. Det är många som vill vara med och dela kakan under juli. Det kändes, som ett givet alternativ, att försöka sälja gästgivaregården..

Sommaren gick med öppet endast på kvällstid. Jag tror att det var färre besökare på Österlen än det brukar vara. I det avseendet var det kanske en ekonomisk fördel att inte ha öppet på lunch.

I detta skede på höstkanten hade Jonas och hans Anna talat ihop sig. De vill ta över ansvaret för Hammenhögs Gästis. Det kändes glädjande och vi drog tillbaka försäljningsuppdraget. Den stora skillnaden mot tidigare är att Anna aktivt går in i verksamheten.

Annelie och jag talade mycket om att arbeta tillsammans. Det är en sak att ha levt ihop över fyrtio år och drivit upp tre ungar med gott resultat - att jobba ihop är en helt annan sak, att dessutom blanda i en vuxen son   andas problem. Det har gått väldigt bra att samarbeta, främst beroende på att vi haft  tydliga ansvar.  Vi upptäckte  att vi diskuterat fel problemställning. Att vara gästgivare är ett sätt att leva därför finns  inget alternativ till att jobba tillsammans. Vi blev så glada att Anna och Jonas bestämt sig för att driva Gästis tillsammans. Det man bör diskutera är hur man ska arbeta tillsammans. Annelie kommer att fortsätta att arbeta i matsalen.

För min del är det i princip färdigvisslat, för att citera kärringen, som fick flabben i hjulet.  Gästgivare emeritus, senior advisor, Sundström d.ä. eller vad man väljer att kalla en som gjort sitt. Efterhand som jag återhämtar mig får jag hjälpa till där jag kan och Sundström d.y. önskar.

Jag känner för en summering av gästgivarperioden i livet, även om det inte är ett vattentätt skott mellan vår period och Jonas och Annas. Det gäller för vår del att lägga oss i lagom och på rätt sätt. Det går aldrig bra att köra från baksätet.

Vi har god ordning på ekonomi och rutiner, och system för att det förblir så. Utvecklingsmodellen för verksamheten är evolutionär inte revolutionär. Trender kommer och går, men Gästis består (sedan 320 år)!

Man kan hoppas att alla de gäster, som regelbundet kommit till oss och därigenom gett oss förutsättningar att utveckla Gästis, fortsätter att trivas på Hammenhögs Gästgivaregård och att nya besökare hittar oss.

Ekonomiskt har Gästis inte varit ett lysande projekt, men det har egentligen aldrig varit målet. Våra vinster ligger på det personliga planet. Vi har haft en mycket utvecklande och omväxlande period i våra liv, träffat många trevliga människor och varit stolta över vad vi gjort. Vår oro att det skulle vara svårt att arbeta tillsammans har visat sig helt obefogad. Vi har genom Gästis kommit varandra mycket närmare, Annelie och jag. Det är med tillförsikt och med stora positiva förväntningar vi nu är beredda att lägga till en ny post i ägarlängden. Lycka till, Jonas  och Anna!

Ö. Ingelstad

Jag har skrivit ett inlägg om den charmerande byn Ö. Ingelstad. Härförleden fick jag en kommentar från Lars-Göran. Han skulle vilja läsa litet mer om byn. Jag erinrade mig att Frank Eberhardt blivit fångad av Ö. Ingelstad och suttit med näsan i gamla presslägg. Jag lägger in två oredigerade skriverier från Frank:

Östra Ingelstad

Det är någonting speciellt med den här byn. Den som gav namn åt hela häradet. Och med alla dessa gårdar som ägts av Ingelstad under alla dessa århundraden. Det är också den enda byn där byastenen fortfarande finns kvar. Men det är väldigt tyst här.

Att Ingelstad är gammal, långt innan medeltid, har jag fått bekräftat genom en mängd olika källor, men kanske allra tydligast i den här artikeln publicerad i Cimbrimshamnsbladet den 18 december 1924:

Ingelstads gård

Fragment ur en gammal herregårds och deras ägares historia.

”Den 19 januari  i år (1923) hölls exekutiv auktion å länsstyrelsen i Kristianstad å Ingelstads urgamla herresäte. Några plock ur gårdens historia genom århundradena kan därför vara av intresse; allrahelst som några gårdshandlingar eller gårdsarkiv ej finnas å Ingelstads gård.

Första gången Ingelstad nämnes i handlingar från medeltiden är 1348, då det kallas Ingelstathe. Brunius säger att kyrkan är ”en av dom äldsta i norden”, liksom att han kallar gården för ”en urgammal herrgård”, det vill säga, dess historia försvinner i den grå forntiden. Man vill påstå att den anlagts av en fylkeskonung Inge, från vilken hela häradet fått sitt namn. Hans grav fanns fordom strax söder om byn, men var redan på 1800-talet förstörd. De sista åren på nämnda århundrade återfanns en av de väldiga stenar, som fordom utgjort graven. Denna bautasten blev rest där den blev funnen i jorden och påminner i vår tid om den förstörda kungagraven.

[Den som i dag kallas för ”Kung Inges sten” och som fortfarande står kvar. Faktum är att Ingelstad finns omnämnt redan 1108.] 

1459 och 1477 omnämnes riddaren Sten Pedersson Gjöe till Ingelstad. 1514 ägdes gården av riddaren Nils Höög. 1551 är Hans Nilsson ”Ingelsta gårdsfogde”. 1584 skrev sig Nils Pedersson Galt till Ingelstad.

Från 1615 till 1630 befinnes Joachim Bulow vara ägare till Ingelstad. Denne Bulow hade genom kungligt brev den 28 februari 1615 erhållit Kristian IV:s brev på patronatsrätten till kyrkan för sig och sina efterkommande.

Joachim Bulow nedrev vid samma tid rundelen till Ingelstads kyrka och uppförde i dess ställe en tillbyggnad avsedd för altarplats och som undertill rymmer ett gravkor för honom och hans hustru Else Grobe till Ingelstad. Troligen är altarprydnaden även en skänk av dem. Båda enär deras adliga vapen finnas anbragta å densamma.

I ett den 25 juni 1639 brev skriver sonen Kristian Bulow sig till  Ingelstad. År 1658 egde Joachim Gersdorff Ingelstad och hela socknen hörde under gården. Gersdorff, som även var egare till Smedstorp och Tunbyholm, var Danmarks riksdrots och rikshofmästare, befallningsman på Kallundborg, samt, som den förnämste av sin ätt, även ståthållare i Köpenhamn och hade 1652 erhållit Bornholm som förläning. Han tillrådde 1657 kriget mot Sverige, för vilket han fick plikta vid krigets olyckliga utgång, i det han nödgades som Danmarks fullmäktig underskriva den för Danmark så ofördelaktiga freden i Roskilde där nämnda land förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I den stunden vände han bort sitt ansikte för att dölja sin sorg och suckade: ”Jag skulle önska, att jag icke kunde skriva”. Han påstås hava dött av sorg över Danmarks olyckor 1661. Han blev 49 år.

Biskop Peder Winstrup nämner i sin förteckning över ”herregaarderne o. deras egenmand i Skaane ved aar 1660”:  Ingelstads gaard:  Christian Skel. Strax efter honom kom gården med alla dess underlydande som Bornholmska vederlagshemman under svenska kronan. Översten Christian Carlsson Lilliebergh hade av svenska konungen erhållit Ingelstad i förläning. Det heter därom: ”Ingelstadh, Hr överst Christian Carlsson Lillieberg i vår nådige nu regerande konungs tijd donerad”. Han hade Jus till kyrkan i Ingelstadh men ej i den andra pastoratsocknen Östra Herrestad.

Ingelstads och Smedstorps säterier arrenderades 1668 av Simon Jakobsson, sedermera borgmästare i Ystad. De sista åren på 1600-talet, när Ingelstad var kronans egendom, lydde under gården 14 åbor i Ingelstad eller samtliga på den tiden, 8 i Östra Herrestad, 11 i Kvärrestad, 13 i Hannas och 15 i Hammenhög. [Nästan hälften]

Vid mitten av 1700-talet innehades Ingelstads kronosäteri under förpantning av vissa ståndspersoner. Så nämnes 1743 som pantinnehavare ”Sal. Högvälborne  Hr Baron och Landshövdingen Psilanders arvingar och thes svägerska fru över- Commisarischan Petronella Mesterton”. År 1753 voro häradshövding P.G. Lindecrona och överstelöjtnant Ehrensparre pantinnehavare.

Sedan Sveriges Riksbank inlöst pantinnehavarne å Ingelstads gård arrenderade kronan bort gården till friherrinnan Anna Christina Hyltén på 50 års tid, vilket arrende sedermera transporterades på ryttmästaren Fredrik Adam von Schantz, som bodde där mellan 1767 och 1773. Det hette då: ”Mangården bestod av tvenne korsvirkesbyggnader, var och en Corps de Logis, skulle bliva grundmurad, tillämnad. Denna, ännu kvarstående huvudbyggnad, blev strax uppförd. Ladugården bestod av en grundmurad och tvenne korsvirkes byggnader, varandes man- och ladugården skilda genom en gammal mur. Trädgården låg öster om ladugården, försedd med goda fruktträn. I övrigt funnos 4 styck fiskedamm, varuti fanns karp, gädda och abborre, tillräckligt utsäde och höbohl, tvenne vångar med sten inhägnade, 28st.underlagda arbetshemman, 18 st.gatuhus eller torp, mjölkvarn och nödig torvjord.”

År 1787 tillbytte sig General Abraham Gustafschiöld Ingelstads gård mot Tullgarn som kronan då erhöll i utbyte. Ingelstads gård var då i förfall. Gustafschiöld lät uppföra det 4 våningar höga magasinet som ligger vid kyrkan. Ladugården avbrände genom vådeld några år efter tillträdet den 26 februari 1791.

[Magasinet står kvar och är idag den äldsta byggnaden i byn.] 

Gustafschiöld som var en uppkomling, föddes 1723 och var son av kyrkoherden i Allerum och Fleninge Olof Hellichius. Han dog år 1792 som kommendant i Kristianstad. För sitt deltagande i 1772 års revolution blev han adlad och svingade sig upp till general. Sedan gården kommit från kronan till privat ägo förklarades gården för frälsesäteri. Bönderna, som ägde kontrakt med kronan från 1688, ville ej godvilligt underkasta sig ombytet.

I ett privatbrev från den 18 september 1789 heter det: ”Gustafschiöld ville i häromdagen i anledning av Konungens brev, som nu ankommit hava målet avgjort och att få Krono och Skattehemmanen till Frälse, men det gick ej så hastigt för sig, utan brev måste först avgå till landshövdingen att bönderna först skulle höras, om de hava något däremot att påminna. Brevet avgick den 15 dennes till landshövdingen. ”Det ser illa ut för bönderna emedan Konungen även nyligen med sista brevet gynnat Gustafschiöld, men man skall göra sitt bästa ändå, mer kan man ej.” Bönderna sökte bevaka sin rätt. Det heter i deras skrivelse till landshövdingen: ”Det beror på eders Excellens och Höglofl. Kongl: Cammar Collegii förklaring huru rätt förhållas skall. Vi gjöre oss säkra, att vår vördsamma förfrågan med rättvisa utskiljes, att träldomsoket, varunder vi nog länge varit tryckte, avskuddas.”

Men hur än bönderna bevakade sin rätt fick Gustafschiöld rätt och bönderna blevo frälse i stället för Cronobönder, men så bar också generalen kungens krönta G jämte Sveriges tre kronor i sitt sköldemärke, allt ynnestbevis av den kung som ej kunde umgås med andra än adelsmän. De andra ”luktade snusk” i hans näsa.

[Det låg ett skimmer över Gustafs dagar …och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?]  

Så blev det också nästan ständigt stridigheter mellan Gustafschiöldarne under de 50 år de hade Ingelstad och bönderna. Vid generalens begravning i Christianstad 1792 yttrade major Fredrik Hjerta följande tirader: ”Mina herrar! Inom dessa bräder gömmer förgängligheten stoftet av en medborgare…” ”General-Lieutenten, Commendanten i Christianstads fästning, Riddaren av Konungens Svärdsorden, Wälborne…” ”Såsom kallad till fullkomligheten, har han nu betalt sin skuld till naturen…” ”Detta stoft, som nu går snart att förenas med sitt ursprung…” 

[Mina avkortningar, det räcker så bra så här.]

Sanningen av det sistnämnda har man syn för sägen om man gör en vandring till gravvalvet under Ingelstads kyrka där dessa Bulowar och Gustafschiöldar sova sin sista sömn. En ättling, i rena led till de sistnämnda, var en dag för några år sen i Ingelstads kyrka och stod och betraktade sina fäders vilorum. Med en suck åt kyrkovaktmästaren sade han: ”Det borde varit annorlunda, men jag kan inte göra någonting åt detta”.

Efter generalen ärvde sonen Gustaf Gustafschiöld Ingelstad. Denne svingade sig upp till överstes grad, men måste år 1838 sälja godset till Baron Hans Ramel å Övedskloster. Gustaf Gustafschiöld var gift med Lotta Adlerbjelke. När det led på upphällningen och han såg sig tvungen sälja det ena hemmandet efter det andra tröstade hustrun honom med dessa ord:  ”Du, Gustaf, vi ha ju ändå makten”.

I ett sockenstämmoprotokoll från 1836 sägs följande om honom: ”I de senare åren hade ägaren av Ingelstads gård Hr Översten och Riddaren Gustafschiöld till arbete vid gården antagit en mängd löst folk från andra socknar, med hustrur och barn, som oftast kvarstannade på stället, men sedan de funnits oskickelige till arbete eller av andra orsaker blivit avskedade och avlöste genom andra av lika beskaffenhet, blifvit kvar. Härigenom översvämmades socknen av tiggare och en mängd kringstrykande barn. Församlingen hade flera gånger hos Hr Översten begärt hans medverkan till dessa barns undervisning, avlöning och Skolhusets uppbyggande, men alltid undfått ett nekande svar”

[Han gick under namnet ”Svinet på Ingelsta`”]

Baron Hans Ramel å Övedskloster ägde Ingelstad endast i 3 år till 1840 då han sålde det till kammarjunkare Carl Wulfcrona, gift med Engel Rosenkrantz. Dessa ägde gården till 1853 då den såldes till löjtnant Claesson. 1856 övertogs Ingelstads gård av ett bolag, patron C.F. Foisach och Ryttmästare Håkansson, vilka avyttrade den 1868 till Christian Hofmeister i vilkens släkt den kvarstannade till 1915 då sonen Louis Hofmeister försålde gården.

Ingelstad, som med underlydande torp och lägenheter omfattade en areal av c:a  1.000 tunnland (500 ha.) med hela det yttre av levande och döda inventariet, bland annat 40 hästar, 240 nötkreatur, köptes av godsägaren J.P. Johansson, Årups gård och grosshandlaren J. August Olsson i Landskrona för ett pris av 638.000 kr.

Nu är det förvaltarna uti desse herrars konkurs som hava att avyttra det gamla herresätet, vilket bevillningstaxerat 1922 till 670.000 kr. År 1876 taxerades gården till 340.000 kr.

Det här är en herregårds olika öden genom tiderna, der endast förtryck och fattigdom trätt i maktens spår, bäst först som sist stycka godset i småbruk så att efterkommande en gång lika fåfängt spana efter där gården legat som vi sena tiders barn spana efter där sätesgården Hamundahög en gång legat.”

-n.

Ur: Cimbrimshamnsbladet, tisdagen den 18 december 1924.

Denna önskan gick i uppfyllelse tidigare än -n (Han hette Oskar H. Arvidsson.) någonsin kunnat föreställa sig. Gården är nu borta sedan många år. Få vet om det här idag, ännu färre bryr sig. Ingen kommer längre ihåg. Åker man till Östra Ingelstad idag beror det bara på att man har råkat köra fel.

Ingelstads gård

Fragment ur en gammal herregårds och deras ägares historia.

”Den 19 januari  i år (1923) hölls exekutiv auktion å länsstyrelsen i Kristianstad å Ingelstads urgamla herresäte. Några plock ur gårdens historia genom århundradena kan därför vara av intresse; allrahelst som några gårdshandlingar eller gårdsarkiv ej finnas å Ingelstads gård.

Första gången Ingelstad nämnes i handlingar från medeltiden är 1348, då det kallas Ingelstathe. Brunius säger att kyrkan är ”en av dom äldsta i norden”, liksom att han kallar gården för ”en urgammal herrgård”, det vill säga, dess historia försvinner i den grå forntiden. Man vill påstå att den anlagts av en fylkeskonung Inge, från vilken hela häradet fått sitt namn. Hans grav fanns fordom strax söder om byn, men var redan på 1800-talet förstörd. De sista åren på nämnda århundrade återfanns en av de väldiga stenar, som fordom utgjort graven. Denna bautasten blev rest där den blev funnen i jorden och påminner i vår tid om den förstörda kungagraven.

[Den som i dag kallas för ”Kung Inges sten” och som fortfarande står kvar. Faktum är att Ingelstad finns omnämnt redan 1108.] 

1459 och 1477 omnämnes riddaren Sten Pedersson Gjöe till Ingelstad. 1514 ägdes gården av riddaren Nils Höög. 1551 är Hans Nilsson ”Ingelsta gårdsfogde”. 1584 skrev sig Nils Pedersson Galt till Ingelstad.

Från 1615 till 1630 befinnes Joachim Bulow vara ägare till Ingelstad. Denne Bulow hade genom kungligt brev den 28 februari 1615 erhållit Kristian IV:s brev på patronatsrätten till kyrkan för sig och sina efterkommande.

Joachim Bulow nedrev vid samma tid rundelen till Ingelstads kyrka och uppförde i dess ställe en tillbyggnad avsedd för altarplats och som undertill rymmer ett gravkor för honom och hans hustru Else Grobe till Ingelstad. Troligen är altarprydnaden även en skänk av dem. Båda enär deras adliga vapen finnas anbragta å densamma.

I ett den 25 juni 1639 brev skriver sonen Kristian Bulow sig till  Ingelstad. År 1658 egde Joachim Gersdorff Ingelstad och hela socknen hörde under gården. Gersdorff, som även var egare till Smedstorp och Tunbyholm, var Danmarks riksdrots och rikshofmästare, befallningsman på Kallundborg, samt, som den förnämste av sin ätt, även ståthållare i Köpenhamn och hade 1652 erhållit Bornholm som förläning. Han tillrådde 1657 kriget mot Sverige, för vilket han fick plikta vid krigets olyckliga utgång, i det han nödgades som Danmarks fullmäktig underskriva den för Danmark så ofördelaktiga freden i Roskilde där nämnda land förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I den stunden vände han bort sitt ansikte för att dölja sin sorg och suckade: ”Jag skulle önska, att jag icke kunde skriva”. Han påstås hava dött av sorg över Danmarks olyckor 1661. Han blev 49 år.

Biskop Peder Winstrup nämner i sin förteckning över ”herregaarderne o. deras egenmand i Skaane ved aar 1660”:  Ingelstads gaard:  Christian Skel. Strax efter honom kom gården med alla dess underlydande som Bornholmska vederlagshemman under svenska kronan. Översten Christian Carlsson Lilliebergh hade av svenska konungen erhållit Ingelstad i förläning. Det heter därom: ”Ingelstadh, Hr överst Christian Carlsson Lillieberg i vår nådige nu regerande konungs tijd donerad”. Han hade Jus till kyrkan i Ingelstadh men ej i den andra pastoratsocknen Östra Herrestad.

Ingelstads och Smedstorps säterier arrenderades 1668 av Simon Jakobsson, sedermera borgmästare i Ystad. De sista åren på 1600-talet, när Ingelstad var kronans egendom, lydde under gården 14 åbor i Ingelstad eller samtliga på den tiden, 8 i Östra Herrestad, 11 i Kvärrestad, 13 i Hannas och 15 i Hammenhög. [Nästan hälften]

Vid mitten av 1700-talet innehades Ingelstads kronosäteri under förpantning av vissa ståndspersoner. Så nämnes 1743 som pantinnehavare ”Sal. Högvälborne  Hr Baron och Landshövdingen Psilanders arvingar och thes svägerska fru över- Commisarischan Petronella Mesterton”. År 1753 voro häradshövding P.G. Lindecrona och överstelöjtnant Ehrensparre pantinnehavare.

Sedan Sveriges Riksbank inlöst pantinnehavarne å Ingelstads gård arrenderade kronan bort gården till friherrinnan Anna Christina Hyltén på 50 års tid, vilket arrende sedermera transporterades på ryttmästaren Fredrik Adam von Schantz, som bodde där mellan 1767 och 1773. Det hette då: ”Mangården bestod av tvenne korsvirkesbyggnader, var och en Corps de Logis, skulle bliva grundmurad, tillämnad. Denna, ännu kvarstående huvudbyggnad, blev strax uppförd. Ladugården bestod av en grundmurad och tvenne korsvirkes byggnader, varandes man- och ladugården skilda genom en gammal mur. Trädgården låg öster om ladugården, försedd med goda fruktträn. I övrigt funnos 4 styck fiskedamm, varuti fanns karp, gädda och abborre, tillräckligt utsäde och höbohl, tvenne vångar med sten inhägnade, 28st.underlagda arbetshemman, 18 st.gatuhus eller torp, mjölkvarn och nödig torvjord.”

År 1787 tillbytte sig General Abraham Gustafschiöld Ingelstads gård mot Tullgarn som kronan då erhöll i utbyte. Ingelstads gård var då i förfall. Gustafschiöld lät uppföra det 4 våningar höga magasinet som ligger vid kyrkan. Ladugården avbrände genom vådeld några år efter tillträdet den 26 februari 1791.

[Magasinet står kvar och är idag den äldsta byggnaden i byn.] 

Gustafschiöld som var en uppkomling, föddes 1723 och var son av kyrkoherden i Allerum och Fleninge Olof Hellichius. Han dog år 1792 som kommendant i Kristianstad. För sitt deltagande i 1772 års revolution blev han adlad och svingade sig upp till general. Sedan gården kommit från kronan till privat ägo förklarades gården för frälsesäteri. Bönderna, som ägde kontrakt med kronan från 1688, ville ej godvilligt underkasta sig ombytet.

I ett privatbrev från den 18 september 1789 heter det: ”Gustafschiöld ville i häromdagen i anledning av Konungens brev, som nu ankommit hava målet avgjort och att få Krono och Skattehemmanen till Frälse, men det gick ej så hastigt för sig, utan brev måste först avgå till landshövdingen att bönderna först skulle höras, om de hava något däremot att påminna. Brevet avgick den 15 dennes till landshövdingen. ”Det ser illa ut för bönderna emedan Konungen även nyligen med sista brevet gynnat Gustafschiöld, men man skall göra sitt bästa ändå, mer kan man ej.” Bönderna sökte bevaka sin rätt. Det heter i deras skrivelse till landshövdingen: ”Det beror på eders Excellens och Höglofl. Kongl: Cammar Collegii förklaring huru rätt förhållas skall. Vi gjöre oss säkra, att vår vördsamma förfrågan med rättvisa utskiljes, att träldomsoket, varunder vi nog länge varit tryckte, avskuddas.”

Men hur än bönderna bevakade sin rätt fick Gustafschiöld rätt och bönderna blevo frälse i stället för Cronobönder, men så bar också generalen kungens krönta G jämte Sveriges tre kronor i sitt sköldemärke, allt ynnestbevis av den kung som ej kunde umgås med andra än adelsmän. De andra ”luktade snusk” i hans näsa.

[Det låg ett skimmer över Gustafs dagar …och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?]  

Så blev det också nästan ständigt stridigheter mellan Gustafschiöldarne under de 50 år de hade Ingelstad och bönderna. Vid generalens begravning i Christianstad 1792 yttrade major Fredrik Hjerta följande tirader: ”Mina herrar! Inom dessa bräder gömmer förgängligheten stoftet av en medborgare…” ”General-Lieutenten, Commendanten i Christianstads fästning, Riddaren av Konungens Svärdsorden, Wälborne…” ”Såsom kallad till fullkomligheten, har han nu betalt sin skuld till naturen…” ”Detta stoft, som nu går snart att förenas med sitt ursprung…” 

[Mina avkortningar, det räcker så bra så här.]

Sanningen av det sistnämnda har man syn för sägen om man gör en vandring till gravvalvet under Ingelstads kyrka där dessa Bulowar och Gustafschiöldar sova sin sista sömn. En ättling, i rena led till de sistnämnda, var en dag för några år sen i Ingelstads kyrka och stod och betraktade sina fäders vilorum. Med en suck åt kyrkovaktmästaren sade han: ”Det borde varit annorlunda, men jag kan inte göra någonting åt detta”.

Efter generalen ärvde sonen Gustaf Gustafschiöld Ingelstad. Denne svingade sig upp till överstes grad, men måste år 1838 sälja godset till Baron Hans Ramel å Övedskloster. Gustaf Gustafschiöld var gift med Lotta Adlerbjelke. När det led på upphällningen och han såg sig tvungen sälja det ena hemmandet efter det andra tröstade hustrun honom med dessa ord:  ”Du, Gustaf, vi ha ju ändå makten”.

I ett sockenstämmoprotokoll från 1836 sägs följande om honom: ”I de senare åren hade ägaren av Ingelstads gård Hr Översten och Riddaren Gustafschiöld till arbete vid gården antagit en mängd löst folk från andra socknar, med hustrur och barn, som oftast kvarstannade på stället, men sedan de funnits oskickelige till arbete eller av andra orsaker blivit avskedade och avlöste genom andra av lika beskaffenhet, blifvit kvar. Härigenom översvämmades socknen av tiggare och en mängd kringstrykande barn. Församlingen hade flera gånger hos Hr Översten begärt hans medverkan till dessa barns undervisning, avlöning och Skolhusets uppbyggande, men alltid undfått ett nekande svar”

[Han gick under namnet ”Svinet på Ingelsta`”]

Baron Hans Ramel å Övedskloster ägde Ingelstad endast i 3 år till 1840 då han sålde det till kammarjunkare Carl Wulfcrona, gift med Engel Rosenkrantz. Dessa ägde gården till 1853 då den såldes till löjtnant Claesson. 1856 övertogs Ingelstads gård av ett bolag, patron C.F. Foisach och Ryttmästare Håkansson, vilka avyttrade den 1868 till Christian Hofmeister i vilkens släkt den kvarstannade till 1915 då sonen Louis Hofmeister försålde gården.

Ingelstad, som med underlydande torp och lägenheter omfattade en areal av c:a  1.000 tunnland (500 ha.) med hela det yttre av levande och döda inventariet, bland annat 40 hästar, 240 nötkreatur, köptes av godsägaren J.P. Johansson, Årups gård och grosshandlaren J. August Olsson i Landskrona för ett pris av 638.000 kr.

Nu är det förvaltarna uti desse herrars konkurs som hava att avyttra det gamla herresätet, vilket bevillningstaxerat 1922 till 670.000 kr. År 1876 taxerades gården till 340.000 kr.

Det här är en herregårds olika öden genom tiderna, der endast förtryck och fattigdom trätt i maktens spår, bäst först som sist stycka godset i småbruk så att efterkommande en gång lika fåfängt spana efter där gården legat som vi sena tiders barn spana efter där sätesgården Hamundahög en gång legat.”

-n.

Ur: Cimbrimshamnsbladet, tisdagen den 18 december 1924. 

Klämmen innan skolstart.

De pampiga stockrosorna mot en vacker gråstensgrund! Kan det bli mer skånskt än så? Det är fantastiskt hur dessa kraftfulla blommor kan växa upp ur ingen näring alls.

Redan nu märker vi hur det blir glesare mellan turisterna. Jag tror att vi alla är överens om att det varit en dålig turistsommar på Österlen, ja kanske i hela Sverige. Kanske har storstadsturismen ökat som vanligt. Det är med spänning man väntar på besöksstatistik.

Turismutvecklarna har satt upp fantastiska mål för besöksnäringens tillväxt. Det kanske är möjligt men det gäller i så fall att också se riskerna. Jag kan befara att man medverkar till en överetablering, som en månad om året leder till personalbrist och många gånger kvalitetssänkningar. Övriga elva månader är det stängt som vanligt. Den subventionerade marknadsföringen via Tourism in Skåne är i princip obefintlig för små aktörer. Nu senast erbjöds en annons i en pocketguide för 25 000:-. Det är ungefär en fjärdedel av vår marknadsföringsbudget, eller en bra dagskassa.

Nej ska man göra något åt sommarturismen får man helt enkelt göra något åt vädret! I övrigt tror jag att alla Österlens småställen, B&B, restauranger, fik, bagerier osv är som stockrosorna. Praktfulla blommor som inte kräver mycket artificiell näring. Vill "utvecklingsbyråkraterna" ändå göra något, så tror jag att det är direkt marknadsföringsstöd vi behöver.