Det är ett privilegium att få bo på det vackra Österlen. Unik natur, nära till havet, odlingslandskap, närhet till storstad och Europa och en öppen och mänsklig livsstil - effektivt och produktivt utan stress. Detta i kombination med rimliga huspriser lockar en hel del unga barnfamiljer att bosätta sig på Österlen. Visionslösheten hos våra styrande politiker är ett problem. För oss andra är det uppenbart att det måste finnas en rimlig service i våra byar och i synnerhet skolor, för att det ska bli attraktivt/tänkbart för familjer att bo där. När politikerna bara ser kostnader som problem, och besparingar, som enda problemlösning befinner vi oss på ett sluttande plan. Lägg till detta att vi har befolkningsminskning, nu senast på hela 130 personer. I denna situation skulle man önska att politikerna stannade upp och tänkte efter. Besparingar och neddragningar kan vara en riktigt usel strategi. Att politikerna inte vill stå för för sin neddragningspolitik, utan delegerar till rektorerna med uppgift att maskera det som kvalitetsfråga gör inte strategin bättre.
Eftersom kronor och ören är de argument, som biter, vilket jag i och för sig har förståelse för ska jag genoföra litet sifferexercis. Låt oss utgå från befolkningsminskningen på 130 personer, dessvärre ingen engångsföreteelse även om nivån är högre än tidigare. Om de 130 inte ersätts, eller ersätts med delårsboende, som är skrivna någon annan stans, får vi ett bortfall av skatteintäkter på upp till 6,6 mkr/år. En befolkningsminskning på 20 personer innebär ca 1 miljon i minskade skatteintäkter för kommunen.
Som jag ser det är befolkningsminskningen huvudproblemet. Bortfallet av skatteintäkter är en konsekvens. Om man ser till de demografiska förhållandena i kommunen, är det utsiktslöst att räkna med ökade födelsetal eller minskad dödlighet. Det enda som är på kort sikt påverkbart är in- och utflyttning i kommunen. Den som tror att nedläggning av byskolor är något som lockar "god skattekraft" till kommunen kan ansluta sig till den regerande majoriteten i kommunen, där finns era åsiktsfränder.
Om jag fattade rätt motionerade socialdemokraterna om att kommunen skulle verka för att få Ikea att etablera sig på Österlen. Jag undrar vad man tänkt locka Ikea med. För litet folk, usla förbindelser och ett boende för den unga och kvalificerade personalen i byar utan skolor.
Jag tror att det finns i huvudsak två "framtidsbranscher" för Österlen. Den ena är besöksnäringen. Den andra är att tillhandahålla kvalitativt boende. Besöksnäringen drivs av privata aktörer. Det kvalitativa boendet, som gör att folk stannar kvar och att man vill flytta hit, ställer stora krav på samhällsservice. Framför allt är barnomsorg och skola avgörande för liv i byarna.
Politiker tänk nytt! Det går inte att spara bort problemet.
Jag har redan tyckt i frågan och det jag tyckte då, tycker jag fortfarande men mer!
http://osterlen.blogspot.com/2011/04/jag-forlater-er-aldrig.html
www.gastis.se.
Visar inlägg med etikett samhälle. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett samhälle. Visa alla inlägg
torsdag 16 februari 2012
onsdag 22 juni 2011
...och detta är bara början.
Jag tycker mig skönja att F!s framgångar i valet redan har fått ett tydligt genomslag i politiken. Inte så att man revolutionerat tillvaron genom feministiska reformer, men man har förstått den demokratiska processen och värdet av att ha en kontinuerlig dialog med väljarna. Om detta är en feministisk mönsterkommun kan inte jag svara på. Men det är mönster för hur ett politiskt framtidsparti måste arbeta. Öppna möten, närvaro på gator och torg och, inte minst, ett maximalt användande av sociala medier. Jag behöver inte gilla allt de säger, men jag känner mig respekterad och tagen på allvar när jag får veta vad de säger och tycker.
De traditionella politiska partierna i vår kommun tycks leva kvar i den gamla föreställningen att man aktiverar sig utåt vart fjärde år. I valrörelsen lovar man och när val är förrättat, försöker man sy ihop en majoritet, som uppfattar sig ha carte blanche från väljarna. Jag har i tidigare inlägg pekat på att en förändring sker inför våra ögon. Nya tider nya krav!
Ett tydligt exempel på att den gamla "carte blanche metoden" inte håller har vi sett i den infekterade skoldebatten i Simrishamn. En uppgörelse i slutna rum ledde till att majoriteten under kuppartade former ville på rekordtid klubba igenom ett beslut om nedläggning av gymnasieskolan och nedläggningar av byskolor. I den gamla ordningen hade det rivit upp känslor men varit glömt till nästa val.
De som trodde så visade sig ha skitit i det blå skåpet. På kort tid växte en våldsam proteststorm fram mot sättet att hantera en ödesfråga för Österlen. Eleverna på gymnasiet, föräldrar och alla vi andra som inte ville godta ett så illa underbyggt förslag hittade snabbt varandra framförallt på facebook. Med ett ärligt engagemang och ordentlig analys visades att beslutsunderlagen var vinklade, ja närmast förfalskade, för att passa nedläggningsbeslutet. Det tragisk och hoppfulla var att detta gjordes av medborgare utanför politiken.
Alliansen började krackelera. Folkpartiets vice ordförande i Barn- och utbildningsnämnden fronderade mot sina forna bröder. Hedervärt tycker jag avskyvärt tyckte hans politiska bröder. Nedläggningsförslaget stoppades och ersattes av ett ickebeslut där skolor inte skulle läggas ned, men nya medel tillfördes inte.
Nu hade den centerpartistiske ordföranden fått nog. Han avsa sig uppdraget för att kvalitén inte kan upprätthållas, när han inte får lägga ned skolor. Dessutom tycker han inte om att säga upp folk. (Hur han skulle kunna lägga ned gymnasium och byskolor utan att säga upp folk undrar jag.) Att kvalitén hotar sjunka har han säkert rätt i, men det är hans politiska uppdrag att förhindra.
Det jag tycker är mest intressant är hur ledande politiker reagerar när de inte får som de vill - då avgår man. Detta menar jag är ett tecken på att man är van vid att göra som man vill, och det ska ingen blanda sig i. Har man tagit (eller fått) ett uppdrag kan man väl inte hoppa av för att det blir besvärligt. Om man i den interna maktapparaten inte får gehör för sina krav är naturligtvis tråkigt. Men är man politiker får man väl slåss för sina åsikter, vässa sina argument och finna nya vägar. Söka stöd hos opinionen, oss väljare, som tydligt visat att man vill prioritera skola och utbildning.
Den tredje statsmakten, pressen, i vår region förträds kanske inte av de vassaste pennorna i pennskrinet. Det är kanske dags att tala om den fjärde statsmakten, medborgarna, som idag med hjälp av Internet snabbt kan forma intressegrupper. Så länge politiker inte är med i dessa diskussioner går möjligheten att påverka, informera och nyansera, dem fullständigt förbi. Detta har F! förstått och omsatt i praktiken.
Simrishamns kommun genomförde med heder samråd runt att ta fram en vision, Framtidsverkstad. Är det dags att köra en runda runt utbildningen? Men snälla kommunen var litet snabbare med återkopplingen. Den 13 maj genomfördes första Framtidsverkstaden, inte ett ord har redovisats. Man kunde åtminstone få veta hur många som medverkat. Ska man gå från utredarkultur till utvecklarkultur måste man lära sig att kommunicera.
fredag 3 juni 2011
Nu händer det saker i Simrishamn.
På senare tid har det kommit två mätningar, som visar att Simrishamn är en verkligt usel plats att bo och verka på. Den ena mäter företagarklimat och har Svenskt Näringsliv som husse. Den andra redovisas av tidningen Fokus. Bägge är naturligtvis sanna, relaterat till de parametrar som mäts, men endast i det avseendet. Det finns en mängd underbara fördelar med att bo på Österlen, som överhuvudtaget inte mäts och, som gör att vi trivs och bor kvar. För många människor är en dröm att flytta till Österlen, rimligen inte för att få en sämre livssituation. Det finns anledning att vara kritisk mot olika index och listningar av den enkla anledningen att, som man frågar får man svar.
Med eller utan index och mätningar är det ingen tvekan om att det är gnissel i maskineriet, avseende relationen mellan den politiska organisationen och tjänstemännen på ena sidan och kommunen, det vill säga vi medborgare på den andra. Jag vill relatera problemen till två huvudgrupper; attityd och kompetens. Att förändra detta är en ledningsfråga. Belöningen blir medborgarnas förtroende.
Det finns förutsättningar för en förändring nu, i Simrishamn. Nytt kommunalråd och ny kommundirektör gör att man inte har något gammalt arv att försvara. F!s framgångar i valet och de våldsamma protesterna runt skolnedläggningar visar att det finns ett djupt folkligt politiskt engagemang, och vi som följer sociala medier vet att kvalitén i invändningarna är hög. Det är inte bara egenintresse i sakfrågor utan också en stor upprördhet runt den usla demokratiska processen, samt en oro över visionslöshet och bristande förståelse för samhällsförändringar.
Så bjöd kommunen in till "Framtidsverkstad" inför visionsarbete och översiktsplan. Detta är ett område som jag anklagat politiker i Simrishamn för att ha försummat. Eftersom jag bestämt mig för att kommunen är även jag och jag vill inte stå vid sidan om och gnälla frustrerat, anmälde jag mig. Jag kan avslöja att mina förväntningar var mycket lågt ställda. Min beredskap mot försvarstal, besserwisserism och nätverksrepresentanter från branscher jag inte visste fanns, var god.
Sällan har har jag haft så fel och varit så lycklig över det. Vi mötte en inspirerad och inspirerande Anna Thott, nu inom samhällsbyggnad men om en månad Simrishamns kommundirektör. Det kommer att bli bra, mycket bra! Det är från samhällsbyggnadskontoret ljuset kommer. Flera andra duktiga människor därifrån deltog i övningarna som gruppledare. God attityd, engagemang och kompetens lyste med sin närvaro. Vad bra det kan bli!
Det stora nya är att man går från utbudspolitik till efterfrågepolitik. I stället för att skapa majoritet i fullmäktige,besluta, trycka ut det till medborgarna och försvara till varje pris, frågar man oss vad vi tycker, tänker och tror. Man startar den politiska processen i rätt ände! Förstod jag Anna Thott rätt så är detta helt förankrat och efterfrågat på den politiska nivån. Det kommer också att bli ett notmalt och fortlöpande inslag i arbetet.
Har man tagit fan båten får man ro den i land, säger det gamla talesättet. Det kommer att bli mycket roende för våra politiker, men så kan vi få ro i vår kommun.
onsdag 18 maj 2011
Integrationsproblem på Österlen.
Unga människor flyr Österlen inte minst för att skaffa utbildning och bättre jobb, än vad man kan få på hemmaplan. Att se och upptäcka andra världar är naturligtvis en del av förklaringen till rörligheten. Detta är både förståeligt och bra i det individuella fallet, men för regionen är det förödande. Man byter ungdomen - framtiden - mot föredettingar, om uttrycket ursäktas. Allt annat oförändrat, är i en sådan situation, endast vård och omsorg en framtidsbransch.
Det som mildrar övergången till ett rent pensionärssamhälle är en inflyttning av yngre, barnfamiljer som söker en bra boendemiljö för sig och sina barn. De infödda österlenborna ser rent praktiskt att det är en god utveckling. Man får behålla affären, bankomaten och i bästa fall skolan. Dessutom håller det i rimligt igång en marknad för småhus och, faktiskt, händer det spännande saker runt de nyanlända.
De största problemen uppstår i mötet mellan nyinflyttade och de gamla maktstrukturerna, politikerna/kommunen. Det finns ett generellt problem i de minsta kommunerna att klara kompetensförsörjningen. Uppgiften och lagstiftningen är densamma för en storstad och den minsta landsortskommun. Den stora kommunen har möjlighet att anställa, betala och sysselsätta kvalificerade specialister. Detta finns inte på samma sätt möjlighet till i de minsta kommunerna. Skulle man få tag i en toppkraft brukar det inte relationen bestå så länge. Det blir ofta friktion med politiker och organisationen.
När det gäller den politiska nivån ser jag två huvudproblem. Det saknas visioner i de traditionella partierna. Man ser inte de snabba förändringarna som sker i samhället. Uppgiften att utveckla vår region förefaller vara en ren hushållningsfråga. Se till "att de som byggde landet" är nöjda, håll skatten låg och håll ekonomin under kontroll. Varje punkt är i och för sig ok, men det förutsätter ett samhälle utan förändringar. Man försöker lösa morgondagens problem med gårdagens verktyg!
Det andra problemet, vilket från demokratisk synpunkt är allvarligare, är samspelet mellan politiker och tjänstemän. Politiker bestämmer sig, och tjänstemän får ta fram underlag som passar till det beslut man vill ha. Tydligt i samband med den för stunden framgångsrikt genomförda skolstriden. Tjänstemän nedlät sig till att ställa samman underlag, åberopande forskningsresultat, som man använde i de delar som passade nedläggning av byskolor. Fy på sig! I ett annat fall tar tjänstemän inom Miljöförbundet ställning mot besprutning, eftersom vattnet uppvisar tydliga föroreningar. Där väljer politiker att gå emot sin anställda expertis. Politik är att vilja, sa Olof Palme, men var det detta han menade?
Simrishamn ligger i topp när det gäller antal företag per invånare, jag tror ca 2 500 på drygt 19 000 invånare. Hur kommer det sig att en så företagartät kommun ligger i botten i Svensk Näringslivs mätningar av företagsklimat, 248 (och sjunkande) av 290, efter oss ligger norrländsk glesbygd och liknande? Om jag ser detta från vårt snäva perspektiv så är det inte så svårt att vara gnällig. 5 500 i tillsynsavgift för att få sälja alkohol, 7 000 per år för ett besök vart fjärde år från Miljö och hälsa, 15% i provisionsavgift på varje bokning som går via Turistbyrån, avgifter till brandförsvar för att inte tala om sophantering. Man känner sig inte som en parasit på samhällskroppen. Nu tror jag att det finns djupare sittande förklaringar. Jag har redan talat om bristen på visioner från politikerna. Men också en arrogans och okunnighet hos de traditionella partierna. Det kan inte bara vara en gudruneffekt att 8,9% röstade på F!.
Jag tror att den huvudsakliga förklaringen ligger i de många företagen. I det antalet ryms många, för att inte säga majoriteten av dem som flyttat in. De känner sig frustrerade, inte sedda och lyssnade på, dessutom försöker man dra in på utbildning som redan är eftersatt. Det som visar sig i Svenskt Näringslivs mätning är inte, tror jag, bara en mätning av företagsklimat utan i stor utsträckning hur man upplever det politiska klimatet i Simrishamns kommun.
Nu finns det ljuspunkter på en grå himmel. Kommunen bjuder in allmänheten till en Framtidsverkstad inför kommande översikts och visionsarbete. Det bör vi alla som har möjlighet anmäla oss till.
fredag 29 april 2011
Massdemonstration.
En liten förskjutning i tidschemat uppstod då torghandlarna klappade igen sina stånd, lagom för att man skulle hinna hälsa på vänner och bekanta.
Alla var där. Radio Kristianstads vandrade reporter och inspelningstekniker, i samma person, var plats.
Många hade tillverkat plakat och en del slagord skanderades. Vi var bättre på sjuttiotalet. Men fortsätter politiken som nu i Simrishamn kommer en ny generation demonstranter att skolas upp.
Ordningsmakten höll ett vakande öga på tillställningen, men inga hästar. Från polisiär synpunkt torde det varit en gäspig tillställning. Jag kan tänka mig att det är stökigare på ett div 5-derby i fotboll.Vi är inte i Paris förorter men ämnet för manifestation är besläktad, ungdomens situation. Dessutom hotar man att i grunden skada den lilla stadens identitet genom att med uppvisande av total arrogans föreslå nedläggning av gymnasieskola och halvering av byskolorna.
Talarlistan blev lång. Efter inledning äntrade dagens gossen Ruda scenen, under visslingar och burop.
Anders Johnsson hade ingen kul dag på jobbet, men det skulle han inte ha. Han berättade att han varit på ett framtidsseminarium och fått höra att om man inte gör något skulle skatten behöva höjas med 5 000 i månaden. Räcker det? Men han har väl rimligen blivit vald för att göra något. Bromsa är ett uselt alternativ när man står still. En och endast en sak har han heder av, han kom dit och stod under hela manifestationen framme på scenen. Hans kamrater i alliansen var från början i publiken, men upplevde dålig stämning och dröp av, möjligen uppsökande skamvrån. Man släpper inte ett så illa genomarbetat förslag, utan konsekvensanalyser, via media strax innan påsk. Nu menar Johnsson att man ska ha en bred demokratisk process runt frågan, under en hel månad. Han kan inte mena allvar!
Socialdemokraterna gjorde en ganska slätstruken insats. Mest citat från de andras valmanifest och partiprogram. Inte just några revolutionerande nyheter för oss som var där.
Miljöpartiet gjorde bra ifrån sig. Engagerat och trovärdigt med en ideologisk förankring. Detsamma med F!. Jag har läst litet magsura kommentarer på Facebook om att Gudrun som skicklig retoriker använder gymnasienedläggningen för att hetsa ungdomar. "Kyss mig på flatmagen" skulle min saligen insomnade svärfar sagt. Det är rimligen inte så att det är F!, som föreslår nedläggningen. För att kunna tala till folk måste man ha ett budskap och en politik, och det upplever jag att såväl F! som Miljöpartiet har i denna fråga. Är det meningen att Gudrun ska presentera det på ett litet sämre sätt, för att det ska bli rättvist?
En hel del lekmän, elever och andra talade och gjorde det bra. Jag gillade en före detta professor och nuvarande morfar, som varnade för att utan källkritik ta för gott vad en eller annan forskare släpper ifrån sig. Jag antar att han syftade på rapporter om kvalitén i små skolor. Eller var det kanske den framtidsforskare som Anders Johnsson åberopade vid sin sifferlek om skattehöjning. Framförallt uppskattade jag morfars kloka uppmaning att ge tid åt processen. Ordna hearings. Ut i byarna. Låt folk experter och vanliga dödliga framföra sina åsikter. En månad från förslag till beslut, menar jag, känns som en förolämpning redan det.
En elev, Kim Schmidt, talade otroligt bra. Hon tittade bakåt. Vid tidigare nedläggningar av byskolor har förslagen kommit på våren efter ett valår.
I den cyniska politiken, med bibehållande av makten, som huvudmål, är det naturligtvis riktigt att lägga ett impopulärt beslut så tidigt i mandatperioden som möjligt. Så är det bara att hoppas att väljarna glömt!
Det andra taktiska draget, som man kan se, om man inte naivt tror de regerande politikerna om enbart gott, är att de lagt ihop gymnasium och byskolor i samma paket. Då har man lagt upp ett förhandlingsspel. Skickligt, om det inte varit så tydligt. Man vill ha en polarisering mellan gymnasieförsvarna och byskoleförsvararna. Jag går inte på detta, jag vill ha bägge delarna. De krympande barnkullarna kan kompenseras genom inflyttning. Ni politiker inrikta er på att öka inflyttningen, jag vet att nuvarande skatteutjämningssystem lönar detta illa. Men pengar är inte allt, och vi fyller våra skolor med barn och våra byar med yngre människor. När det gäller gymnasiet gäller väl riksintag? Om ungdomar söker till andra kommuner beror det väl på att gymnasieskolan inte fungerar tillräckligt bra? Undersök det och satsa på att rätta till brister.
Nu är jag inte säker på att den verkliga planen är att reducera byskolor och lägga ned gymnasiet. Om politikerna väljer det ena framstår de som resonabla och konstruktiva. Men si, så ska det inte gå till, vi väljer inte politiker för att de ska skicka problemen tillbaka till oss och att låta oss välja mellan kolera och pest. Vi väljer politiker vart fjärde år, och har man tagit fan i båten får man ro den iland.
Bjud in en framtidsforskare som har andra kompetenser än att räkna ut kommunalskatten vid nollaktivitet. Och öva en stund att tänka utanför boxen, innanför boxen gick ju inte så bra.
torsdag 28 april 2011
Jag förlåter er aldrig!
Jag har hört alla partier i valrörelser tala om att bevara byskolorna. Detta är ett löfte och hur man förhåller sig till ett löfte vittnar om en persons moral. Visst jag förstår ekonomi. Jag förstår också långsiktighet, strategi och ansvar inför historien och kommande generationer. Gör ni politiker i majoriteten i Simrishamns kommun det?
Som politiker måste man kunna se förändringar i samhället, inte bara i ekonomi utan i förändringar i värderingar hos oss medborgare. Hjalmar Mehr i Stockholm kommer man ihåg för en sak; mannen som rev Klarakvarteren. Arne Lundberg m fl betongsossar, i Malmö, kommer man ihåg som grabbarna som på 60-talet vägrade bygga villor; Malmö är en arbetarstad. Den goda skattekraften flyttade till Vellinge, Bjärred och Lomma. Var det en bra analys, var det god strategi, var det bra politik? Vill Anders Johnsson i Simrishamn bli hågkommen, som mannen som la ner byskolorna?
Byskolorna är inte en kostnad det är en investering. I en tid när flykten från landsbygden var som värst plockades servicefunktionerna bort efterhand. En uppgiven politik när man inte såg några medel mot landsbygdsavfolkningen. Jag förstår att pengarna måste räcka. Men de frågor dagens politiker måste ställa sig är: Har något förändrats?
Gårdagens politik där de attraktiva kustsamhällen fyllts på med sommargäster, som inte betalar skatten här, och efterhand pensionärer har medverkat till ett åldersproblem i kommunen. En ökande efterfrågan på sjuk- och åldringsvård kan aldrig få finansieras genom besparingar på de unga, läs skolan, om man vill bryta kurvan med en allt äldre befolkning. Men det viktigaste ekonomiska skälet att satsa på skolan är den livsstilsförändringar man ser hos yngre människor. Visst några år i storstaden lockar och är en erfarenhet! När livet börjar stadgas upp, barnen kommer, är det en ökande andel som omprövar sin bosättning. Livet på landet, nära naturen och årsväxlingarna, med kontakt med grannar, en överblickbar närmiljö lockar alltfler att flytta ut till våra byar.
Många av de unga som flyttar ut till Österlen har jobbet med sig. Konsulter, mediafolk, säljare, marknadsmänniskor har sina uppdragsgivare spridda över landet eller världen. Man har sin fasta arbetsplats hemma. Det är inte jobben som flyttar dessa människor det är boendemiljön. Det kanske viktigaste kriteriet för bosättningen är att det finns en skola. När föräldrar i ökande omfattning arbetar från hemmet ska vi alltså sätta barnen i pendling! Ser ni politiker i Simrishamn inte denna pågående förändring i samhället?
Den inflyttade unga människan söker inte ett skatteparadis. De söker sin idyll, och det menar jag inte nedlåtande. Jag kan själv uppleva att jag lever i en idyll i Hammenhög. Visserligen har fröfabriken, byns historiska stolthet, lagt ned och det är ett tecken i tiden. Fabriker kommer aldrig mer att ligga på landet och vägverket kommer aldrig att bygga motorväg till Österlen. Min idyll består i att jag känner människor i byn, jag bor i en trakt som jag tycker är vacker och jag har nära till Sverige och kontinenten. Lutar jag mig ut genom fönstret ser jag förskolan där mitt barnbarn går, jag ser skolgården där jag hoppas att Julius ska leka med de andra barnen om något år. Har föräldrarna något ärende är det det lättaste i världen att ringa mig och be mig hämta Julius. Den stora komplicerade världen är också liten och fantastiskt enkel. Detta är idyll!
Det har anförts att kvaliteten blir lidande av att klasserna är för små. Jag har inte sett det utvecklat närmare. Det är klart att kvalitén blir lidande om man inte anpassar arbetssättet. Med flexibilitet och kreativitet är jag fullständigt övertygad om att kvalitén inte blir lidande av små klasser. Det bör vara väldigt mycket lättare och bättre att flytta lärare än att flytta barnen.
Många små skolor blir naturligtvis dyrare än ett mindre antal stora skolor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, detta måste man se inte som en kostnad utan som en investering. En investering för att skapa förutsättningar för unga barnfamiljer att bo kvar och att flytta till Österlen. Det är god skattekraft som flyttar in, många har eller bygger företag och skapar jobb också för andra, den lokala servicenäringen får uppdrag och byarna får liv. Detta, politiker i majoriteten, det är att ha en vision och en strategi. Det är sällan politiken, som kommer på de lysande idéer, som förändrar världen, men de kan skapa förutsättningar för dem, som har kraften och idéerna, och förutsättningar för ett gott liv för oss andra. Ta alla Leaderpengar, använd budgetöverskottet höj skatten, men rör inte våra byskolor. Efter en tid vänder det!
Man klär inte fasaden på Glimmingehus med plåt för att underlätta underhållet. Man gör inte om Hammenhögs Gästis till hamburgerbar för att öka intäkterna. Man lägger inte ned byskolor på Österlen för att minska kostnader! Sköt ert uppdrag politiker, på det sätt som vi väljare vill ha det!
Som politiker måste man kunna se förändringar i samhället, inte bara i ekonomi utan i förändringar i värderingar hos oss medborgare. Hjalmar Mehr i Stockholm kommer man ihåg för en sak; mannen som rev Klarakvarteren. Arne Lundberg m fl betongsossar, i Malmö, kommer man ihåg som grabbarna som på 60-talet vägrade bygga villor; Malmö är en arbetarstad. Den goda skattekraften flyttade till Vellinge, Bjärred och Lomma. Var det en bra analys, var det god strategi, var det bra politik? Vill Anders Johnsson i Simrishamn bli hågkommen, som mannen som la ner byskolorna?
Byskolorna är inte en kostnad det är en investering. I en tid när flykten från landsbygden var som värst plockades servicefunktionerna bort efterhand. En uppgiven politik när man inte såg några medel mot landsbygdsavfolkningen. Jag förstår att pengarna måste räcka. Men de frågor dagens politiker måste ställa sig är: Har något förändrats?
Gårdagens politik där de attraktiva kustsamhällen fyllts på med sommargäster, som inte betalar skatten här, och efterhand pensionärer har medverkat till ett åldersproblem i kommunen. En ökande efterfrågan på sjuk- och åldringsvård kan aldrig få finansieras genom besparingar på de unga, läs skolan, om man vill bryta kurvan med en allt äldre befolkning. Men det viktigaste ekonomiska skälet att satsa på skolan är den livsstilsförändringar man ser hos yngre människor. Visst några år i storstaden lockar och är en erfarenhet! När livet börjar stadgas upp, barnen kommer, är det en ökande andel som omprövar sin bosättning. Livet på landet, nära naturen och årsväxlingarna, med kontakt med grannar, en överblickbar närmiljö lockar alltfler att flytta ut till våra byar.
Många av de unga som flyttar ut till Österlen har jobbet med sig. Konsulter, mediafolk, säljare, marknadsmänniskor har sina uppdragsgivare spridda över landet eller världen. Man har sin fasta arbetsplats hemma. Det är inte jobben som flyttar dessa människor det är boendemiljön. Det kanske viktigaste kriteriet för bosättningen är att det finns en skola. När föräldrar i ökande omfattning arbetar från hemmet ska vi alltså sätta barnen i pendling! Ser ni politiker i Simrishamn inte denna pågående förändring i samhället?
Den inflyttade unga människan söker inte ett skatteparadis. De söker sin idyll, och det menar jag inte nedlåtande. Jag kan själv uppleva att jag lever i en idyll i Hammenhög. Visserligen har fröfabriken, byns historiska stolthet, lagt ned och det är ett tecken i tiden. Fabriker kommer aldrig mer att ligga på landet och vägverket kommer aldrig att bygga motorväg till Österlen. Min idyll består i att jag känner människor i byn, jag bor i en trakt som jag tycker är vacker och jag har nära till Sverige och kontinenten. Lutar jag mig ut genom fönstret ser jag förskolan där mitt barnbarn går, jag ser skolgården där jag hoppas att Julius ska leka med de andra barnen om något år. Har föräldrarna något ärende är det det lättaste i världen att ringa mig och be mig hämta Julius. Den stora komplicerade världen är också liten och fantastiskt enkel. Detta är idyll!
Det har anförts att kvaliteten blir lidande av att klasserna är för små. Jag har inte sett det utvecklat närmare. Det är klart att kvalitén blir lidande om man inte anpassar arbetssättet. Med flexibilitet och kreativitet är jag fullständigt övertygad om att kvalitén inte blir lidande av små klasser. Det bör vara väldigt mycket lättare och bättre att flytta lärare än att flytta barnen.
Många små skolor blir naturligtvis dyrare än ett mindre antal stora skolor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, detta måste man se inte som en kostnad utan som en investering. En investering för att skapa förutsättningar för unga barnfamiljer att bo kvar och att flytta till Österlen. Det är god skattekraft som flyttar in, många har eller bygger företag och skapar jobb också för andra, den lokala servicenäringen får uppdrag och byarna får liv. Detta, politiker i majoriteten, det är att ha en vision och en strategi. Det är sällan politiken, som kommer på de lysande idéer, som förändrar världen, men de kan skapa förutsättningar för dem, som har kraften och idéerna, och förutsättningar för ett gott liv för oss andra. Ta alla Leaderpengar, använd budgetöverskottet höj skatten, men rör inte våra byskolor. Efter en tid vänder det!
Man klär inte fasaden på Glimmingehus med plåt för att underlätta underhållet. Man gör inte om Hammenhögs Gästis till hamburgerbar för att öka intäkterna. Man lägger inte ned byskolor på Österlen för att minska kostnader! Sköt ert uppdrag politiker, på det sätt som vi väljare vill ha det!
måndag 24 januari 2011
Mot superiet!
För att sätta motboken i sitt sammanhang, ni får ursäkta om jag blir litet skolmästaraktig, får vi gå tillbaka i tiden. Från att den tidiga alkoholpolitiken varit inriktad på att skydda kronans ekonomiska intressen (vilket kanske är ett viktigt men outtalat mål fortfarande) växte runt förra sekelskiftet en nykterhetsrörelse. Att begränsa superiet var också en viktig del av arbetarrörelsen. Man kan lätt förstå att det var en fråga inte minst för kvinnor, som gnodde för att få mat och kläder till en stor barnaskara, medan mannen ofta på lönedagen tog vägen via krogen. Det finns i litteraturen ett otal exempel på det alkoholrelaterade armodet, som spädde på det allmänna armodet.
1905 styrdes försäljningen upp genom tillkomsten av systembolaget. Innan dess hade exempelvis Hammenhögs gästgivaregård privilegier att sälja brännvin till konsumenter. I det som idag är biblioteket såldes 1904 ofattbara 40 000 liter brännvin.
Efter folkomröstning om totalförbud 1922, där nejsidan vann knappt, permanentades, som en kompromiss, Brattsystemet. Individuell ranson och kontroll genom motboken!
Motboken var knuten till ett lokalt systembolag. Min motbok var nummer sju utfärdad av Systemaktiebolaget i Ystad, med försäljningsställe också i Simrishamn, Tomelilla, Lövestad och Östraby.
Indirekt kom motboken att bli en stark kommersiell tillgång för krogbranschen. När folk hade söpit upp sin ranson kunde de på restaurang i samband med mat få ta in "två vita och en brun". Det var alltså mattvång och det fanns möjlighet att beställa två supar och en avec.
I oktober 1955 gick motboken i graven och Ivan Bratt året därpå. Kris utbröt i krognäringen! Hammenhögs Gästis var emellertid på offensiven och investerade i att bygga upp en bar. En pittoresk lokal med bruna fuskbalkar, en koppardisk och gallonsoffor togs i bruk 1958. Den finns fortfarande kvar i samma skick. Mattvånget i samband med alkoholförtäring fanns kvar långt senare. Det finns ett otal historeier om landgångar som vandrade ut och in. Jag kommer själv ihåg min sena gymnasietid i Karlskrona. På Regnbågen beställde man en ansjouvissmörgås, en starköl och en liten flaska Grådask, om man var stadd vid kassa. Antagligen var det där mitt intresse för matupplevelser grundlades.
torsdag 30 december 2010
Ring klocka, ring.
På annandagen, när julgästerna checkat ut, kastade vi oss på ett flyg till Stockholm. Tågbiljetterna var lika slut som vi. Hade vi inte åkt nu hade det dröjt innan vi träffat stockholmsdelarna av familjen. Med tanke på genomgånget väderkaos tog vi till god tid. Eftersom inga som helst störningar förekom var vi på Sturup, eller som det nu litet kavat heter; Malmoe Airport, i väldigt god tid. Incheckningsdisken var ännu obemannad. Vi gjorde en vinst- och förlustkalkyl på att ta vårt begränsade pick och pack, som handbagage. Vi kände att vi kunde bära att security norpade den flytande tvålen och tandkrämen i utbyte mot att få tillgång till en öl och macka med köttbullar med röbetssallad. Ölen var god!
Vi var nyfikna på Erik och Emmas nya lägenhet i det växande Liljeholmen . Den var väldigt fin och betydligt rymligare än den tidigare, och så talade hissrösten småländska. Vackert! Den nya stadsdelen som växer upp i södra Stockholm känns riktigt spännande, nära till allt, stad, vatten och grönområde.
Dag ett ägnades åt kommersiella behov på Söder. För min del blev ett borttappat objektivskydd till kameran ersatt och en stapel böcker inköpt. I övrigt barnbarnskläder och ut och in i affärer. Det är lätt att förstå att stockholmarna längtar till Österlen, svårare varför österleningar skulle längta till Stockholm.
Nästa dag åkte vi med Ola, Lisa och Morris till Naturhistoriska. Naturligtvis var lille Tage med oss - en stunds återhämtning för hans slitna föräldrar får antas vara välkommet. Vi var inte ensamma om tanken, muséet var dyllt av barnfamiljer och många mor- och farföräldrar. Morris börjar bli riktigt muséimogen medan Tage är mer intresserad av trappor, rullstolsramper och andra sluttande plan. En man på Tage enligt rullade schema!
Till frukost fick vi en illustration av arbetslinjen. Fem man och en trappa! Hur många trappor finns det i Stockholm och Sverige? Undrar om han i orange väst är förman eller om det är han på toppen?
Efter två dagar i huvudstaden känner jag en intensiv och pockande hemlängtan. Hur har man blivit?
Vi ska förbereda vår nyårssupé med jukeboxbal. Mitt upprop på Facebook efter singlar (skivor alltså) har gett en fantastisk utdelning. Förutom Franks storstilade donation, kom det en singel från Regina i Tyskland och vår granne Bengt kommer med några, bl. a. The Monkies och Hep Stars. Jag börjar få ett urvalsproblem.
På färden till Bromma mötte vi en hjälte. En medelålders man övertog ratten vid Liljeholmen. Ute i Vretens industriområde i Solna hörs plötsligt: "Ursäkta är det någon som vet vägen?" Det var det och chauffören lyckades i morgontrafiken vända i en fyrvägskorsning. Jag hade blivit så nervös att jag kissat på mig.
I slutet av 2010 får man önska tre saker inför det kommande året. Det ska vara konkreta saker, inte fred på jorden, hälsa och välstånd och en god skörd!
1. Jag önskar att våra grannar på Österlens hotell får upprättelse och kompensation. För 10 år sedan köpte de av kommunen ett nedlagt äldreboende i Hammenhög för att göra om till hotell. En följd av krav och föreläggande från kommunens sida har lett till att de idag inte får driva sin verksamhet. Offensiv näringspolitik! Alltså går det inte heller att sälja. Kommunen det är vi, och jag vill inte att mina skattepengar används till denna typ av övergrepp. Frågan kommer att avgöras i domstol i maj och jag hoppas att familjen på Österlens Hotell får sitt liv tillbaka.
2. Jag skulle önska att SJ i konkurrens med flyget inför en lägsta prisgaranti. Kan Elgiganten så kan SJ.
3. Jag hoppas att Wikileak står emot attacker från USA och andra aggressiva aktörer som anser sig förlora på öppenhet.
Vi var nyfikna på Erik och Emmas nya lägenhet i det växande Liljeholmen . Den var väldigt fin och betydligt rymligare än den tidigare, och så talade hissrösten småländska. Vackert! Den nya stadsdelen som växer upp i södra Stockholm känns riktigt spännande, nära till allt, stad, vatten och grönområde.
Dag ett ägnades åt kommersiella behov på Söder. För min del blev ett borttappat objektivskydd till kameran ersatt och en stapel böcker inköpt. I övrigt barnbarnskläder och ut och in i affärer. Det är lätt att förstå att stockholmarna längtar till Österlen, svårare varför österleningar skulle längta till Stockholm.
Nästa dag åkte vi med Ola, Lisa och Morris till Naturhistoriska. Naturligtvis var lille Tage med oss - en stunds återhämtning för hans slitna föräldrar får antas vara välkommet. Vi var inte ensamma om tanken, muséet var dyllt av barnfamiljer och många mor- och farföräldrar. Morris börjar bli riktigt muséimogen medan Tage är mer intresserad av trappor, rullstolsramper och andra sluttande plan. En man på Tage enligt rullade schema!Till frukost fick vi en illustration av arbetslinjen. Fem man och en trappa! Hur många trappor finns det i Stockholm och Sverige? Undrar om han i orange väst är förman eller om det är han på toppen?
Efter två dagar i huvudstaden känner jag en intensiv och pockande hemlängtan. Hur har man blivit?Vi ska förbereda vår nyårssupé med jukeboxbal. Mitt upprop på Facebook efter singlar (skivor alltså) har gett en fantastisk utdelning. Förutom Franks storstilade donation, kom det en singel från Regina i Tyskland och vår granne Bengt kommer med några, bl. a. The Monkies och Hep Stars. Jag börjar få ett urvalsproblem.
På färden till Bromma mötte vi en hjälte. En medelålders man övertog ratten vid Liljeholmen. Ute i Vretens industriområde i Solna hörs plötsligt: "Ursäkta är det någon som vet vägen?" Det var det och chauffören lyckades i morgontrafiken vända i en fyrvägskorsning. Jag hade blivit så nervös att jag kissat på mig.
I slutet av 2010 får man önska tre saker inför det kommande året. Det ska vara konkreta saker, inte fred på jorden, hälsa och välstånd och en god skörd!
1. Jag önskar att våra grannar på Österlens hotell får upprättelse och kompensation. För 10 år sedan köpte de av kommunen ett nedlagt äldreboende i Hammenhög för att göra om till hotell. En följd av krav och föreläggande från kommunens sida har lett till att de idag inte får driva sin verksamhet. Offensiv näringspolitik! Alltså går det inte heller att sälja. Kommunen det är vi, och jag vill inte att mina skattepengar används till denna typ av övergrepp. Frågan kommer att avgöras i domstol i maj och jag hoppas att familjen på Österlens Hotell får sitt liv tillbaka.
2. Jag skulle önska att SJ i konkurrens med flyget inför en lägsta prisgaranti. Kan Elgiganten så kan SJ.
3. Jag hoppas att Wikileak står emot attacker från USA och andra aggressiva aktörer som anser sig förlora på öppenhet.
torsdag 16 december 2010
Informationen, makten och sanningen.
De senaste dagarna har jag funderat en del över makt och information, och makten över informationen. Går vi tillbaka i tiden var det i stor utsträckning kyrkan som kontrollerade informationen. För befolkningen var predikstolen informationskanalen från överheten, förstärkt av kyrkoplikten.
Med den allmänna folkskolan i mitten på 1800-talet blev läskunnigheten en tillgång för i princip alla. Tidningar växte fram. Folkrörelserna var ett viktigt fundament i den framväxande demokratin.
Under de senaste årtiondena har medvetenheten om informationens betydelse ökat drastiskt. Med en yrkeskår av välutbildade journalister och starka mediaföretag har kanske skillnaden mellan information och sanning aldrig varit större. Varje företag av någorlunda storlek, privat eller offentligt, har skaffat sig informatörer och kommunikatörer med uppgift att hantera media, eller om man så vill, frisera och distribuera den sanning som vi medborgare ska få ta del av. Varje makthavare är dessutom gediget mediatränad. Kanske är det just det som idag definierar en makthavare.
Jag har under senare år dragits med ett gediget politikerförakt. I vissa fall är grunden för föraktet kompakt och kvalificerad oduglighet. I många fall, och det har jag blivit medveten om efterhand, får skulden delas med media. De stora tidningarna och mediaföretagen gör sitt yttersta för att förvandla vår politiska val till ett event. På uppdrag av sina arbetsgivare visar allt oftare en Janne Josefsson-wannabee som hittills aldrig låtit en intervjuad tala till punkt. Partidebatterna på TV har blivit välregisserade föreställningar där dramaturgin bestäms på förhand. Jag har inte en möjlighet att få en bild av vad en politiker står för, utan bilden speglar vad en journalist anser att en politiker står för.
Jag kom till insikt om hur media och valstrateger tillsammans var och en efter bästa oförmåga bestämmer vad jag ska få ta del av inför ett val. Jag stod och strök skjortor och hade TVn på för att göra det hela litet roligare. Det sändes från en konferens från någon muslimsk förening. Där dök Mona Sahlin upp som talare. Jag har aldrig placerat henne högt på min politikerranking. Det tal hon höll vid detta tillfälle var oerhört bra. Han talade ideologi och sambandet mellan utveckling och välfärd. Hon gjorde en analys av hur socialdemokratin blivit dominanta blan bidragstagare men skys av dem med jobb och villa. Detta var bland det bästa jag hört på länge. Antagligen beroende på att hon avgått, närvarande journalister hade bevakningsuppgifter och partistrategerna jagade på nya jaktmarker. Hade jag hört detta politiska tal innan valet hade jag troligen röstat socialdemokratiskt.
En revolutionerande förändring av informationssamhället är Internets genombrott. Man måste komma ihåg att vi talar om en period på femton år. Det är uppenbart att en så ung företeelse och dessutom otroligt teknikdriven utveckling, med rätta, möter en frågande och ibland skeptisk omvärld. Internets revolutionerande kraft har vi bara sett början på. Exempelvis har vi skickat ett nytt politiskt parti till Bryssel. Det är givet att vid stora förändringar, paradigmskiften, där makt omfördelas, uppstår gny ifrån dem som förlorar position. Jag säger inte att de med nödvändighet har fel och definitivt inte i allt, men man bör vara observant på vad som i en högljudd debatt kan relateras till maktförskjutningar.
Ett litet vardagsexempel hämtar jag ur en tidningskrönika, som jag av dålig vana brukar läsa. Krönikören ondgör sig över oresonlighet och elakhet på nätet. Jag kan hålla med om att många tar i ända nerifrån tårna i bagatellartade frågor. Tycker jag, utifrån den jag är. Samtidigt funderar jag över att det är helt nya tider med nya deltagare i debatten. Det är klart att proffsskribenter som i lugn och ro kan fundera över balanserade formuleringar och infama spetsigheter, med ett skydd i sin roll uttrycker sig på ett helt annat sätt än en frustrerad medborgare som blivit överkörd i ett sammanhang där man kanske inte ens vågat yttra sig. Även om jag är känslig för elakheter och orättvisor kan jag inte tycka annat är att det är bra att det finns en kanal , Internet, att göra sin stämma hörd. Taskiga åsikter kommer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det som tidigare hörde hemma i slutna grupper och i tyst och passivt motstånd dyker i ökande omfattning upp på nätet. Jag kan tycka att nätet speglar opinioner väl så bra som beställda opinionsundersökningar. Att hyfs och etikett inte hunnit utvecklas på femton år, när var och en utrustats med ett tangentbord, är begripligt om än beklagligt.
Ett mer spektakulärt exempel är företeelsen Wikileaks, som jag i söndags hade tillfälle att se en dokumentär om. Vad står det för att politiker och talesmän i det stora landet i väster fått byxorna neddragna till anklarna av ett gäng hackers?
Vad som förvånade mig hur mycket ideologi det finns bakom Wikileaks. Min erfarenhet från samarbete med tekniker att de ofta gör saker bara av den anledningen att det går. Vad det ska användas till överlåtes till andra. Riktigt bra blir det när briljant teknik möter god organisation. Hackers, om jag får kalla dem så, är ju lätt anarkistiska frifräsare som inte backas upp av universitet och forskningsinstitutioner. Det betyder ju inte att en hacker inte kan vara lika briljant som en formellt meriterad forskare vid Stanford. Denna brist på organisation och uppbackning gör att utvecklaren oinskränkt förfogar över sin utveckling, utan inbygda tröghetszoner..
Den ursprungliga tanken med Wikileaks var att ställa all hemligstämplad information till allmänhetens bruk och förfogande. Detta visade sig vara en alltför utopisk vision. Gemene man har knappast möjlighet och resurser att navigera i denna ocean av information. Jag var inne och botaniserade och mängden dödar överblicken.
Wikileak arbetar nu med journalister och mediaföretag för att få ut sina dokument, som avslöjar korruption, maktmissbruk och rena olagligheter i privat och offentlig sektor..
Den stora frågan är hur Wikileaks skall klara sig i en allt aggressivare omvärld. Man har inre problem, där Julian Assanges ledarskap ifrågasätts. Alla ledande läckare tycker inte om en medveten strategi att skapa rubriker. Det reser också frågan hur man ska skapa intäkter/resurser utan att tappa sin integritet.
En ödesfråga är hur man ska klara kampen mot en arrogant stormakt som under förödmjukande former avslöjats gång på gång. Att en sekvens rullas ut där ett gäng soldater i en attackhelikopter mejar ned oskyldiga civilpersoner på en gata i Bagdad, som spelade man TVspel, är mer än frihetens bevarare på jorden kan tåla. Allt från Obamas administration, militärledningen och högerdebattörer enas i ett kraftfullt avståndstagande, inte mot dokumenterade begångna övergrepp, utan mot att det avslöjas. Det talas om ett informationskrig mot USA. Det finns nog anledning för Assange att byta adress ofta, CIA leker man inte med. Försöken att tekniskt/administrativt stoppa Wikileaks tror jag är fullständigt dödfödda och snarare har en direkt motsatt verkan.
Jag stimuleras av tanken att allt är offentligt. Det skulle förändra världen om varje makthavare visste att allt är offentligt. Det går inte att förlita sig på att man kan hemligstämpla och att bestämma vad som vid olika tillfällen ska portioneras ut till allmänheten. Oegentligheter i USA, Kaupting Bank eller hos Scientologerna ligger vidöppet på nätet. Naivt och utopiskt - javisst - men inte desto mindre en oerhört vacker och spännande vision..
Med den allmänna folkskolan i mitten på 1800-talet blev läskunnigheten en tillgång för i princip alla. Tidningar växte fram. Folkrörelserna var ett viktigt fundament i den framväxande demokratin.
Under de senaste årtiondena har medvetenheten om informationens betydelse ökat drastiskt. Med en yrkeskår av välutbildade journalister och starka mediaföretag har kanske skillnaden mellan information och sanning aldrig varit större. Varje företag av någorlunda storlek, privat eller offentligt, har skaffat sig informatörer och kommunikatörer med uppgift att hantera media, eller om man så vill, frisera och distribuera den sanning som vi medborgare ska få ta del av. Varje makthavare är dessutom gediget mediatränad. Kanske är det just det som idag definierar en makthavare.
Jag har under senare år dragits med ett gediget politikerförakt. I vissa fall är grunden för föraktet kompakt och kvalificerad oduglighet. I många fall, och det har jag blivit medveten om efterhand, får skulden delas med media. De stora tidningarna och mediaföretagen gör sitt yttersta för att förvandla vår politiska val till ett event. På uppdrag av sina arbetsgivare visar allt oftare en Janne Josefsson-wannabee som hittills aldrig låtit en intervjuad tala till punkt. Partidebatterna på TV har blivit välregisserade föreställningar där dramaturgin bestäms på förhand. Jag har inte en möjlighet att få en bild av vad en politiker står för, utan bilden speglar vad en journalist anser att en politiker står för.
Jag kom till insikt om hur media och valstrateger tillsammans var och en efter bästa oförmåga bestämmer vad jag ska få ta del av inför ett val. Jag stod och strök skjortor och hade TVn på för att göra det hela litet roligare. Det sändes från en konferens från någon muslimsk förening. Där dök Mona Sahlin upp som talare. Jag har aldrig placerat henne högt på min politikerranking. Det tal hon höll vid detta tillfälle var oerhört bra. Han talade ideologi och sambandet mellan utveckling och välfärd. Hon gjorde en analys av hur socialdemokratin blivit dominanta blan bidragstagare men skys av dem med jobb och villa. Detta var bland det bästa jag hört på länge. Antagligen beroende på att hon avgått, närvarande journalister hade bevakningsuppgifter och partistrategerna jagade på nya jaktmarker. Hade jag hört detta politiska tal innan valet hade jag troligen röstat socialdemokratiskt.
En revolutionerande förändring av informationssamhället är Internets genombrott. Man måste komma ihåg att vi talar om en period på femton år. Det är uppenbart att en så ung företeelse och dessutom otroligt teknikdriven utveckling, med rätta, möter en frågande och ibland skeptisk omvärld. Internets revolutionerande kraft har vi bara sett början på. Exempelvis har vi skickat ett nytt politiskt parti till Bryssel. Det är givet att vid stora förändringar, paradigmskiften, där makt omfördelas, uppstår gny ifrån dem som förlorar position. Jag säger inte att de med nödvändighet har fel och definitivt inte i allt, men man bör vara observant på vad som i en högljudd debatt kan relateras till maktförskjutningar.
Ett litet vardagsexempel hämtar jag ur en tidningskrönika, som jag av dålig vana brukar läsa. Krönikören ondgör sig över oresonlighet och elakhet på nätet. Jag kan hålla med om att många tar i ända nerifrån tårna i bagatellartade frågor. Tycker jag, utifrån den jag är. Samtidigt funderar jag över att det är helt nya tider med nya deltagare i debatten. Det är klart att proffsskribenter som i lugn och ro kan fundera över balanserade formuleringar och infama spetsigheter, med ett skydd i sin roll uttrycker sig på ett helt annat sätt än en frustrerad medborgare som blivit överkörd i ett sammanhang där man kanske inte ens vågat yttra sig. Även om jag är känslig för elakheter och orättvisor kan jag inte tycka annat är att det är bra att det finns en kanal , Internet, att göra sin stämma hörd. Taskiga åsikter kommer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det som tidigare hörde hemma i slutna grupper och i tyst och passivt motstånd dyker i ökande omfattning upp på nätet. Jag kan tycka att nätet speglar opinioner väl så bra som beställda opinionsundersökningar. Att hyfs och etikett inte hunnit utvecklas på femton år, när var och en utrustats med ett tangentbord, är begripligt om än beklagligt.
Ett mer spektakulärt exempel är företeelsen Wikileaks, som jag i söndags hade tillfälle att se en dokumentär om. Vad står det för att politiker och talesmän i det stora landet i väster fått byxorna neddragna till anklarna av ett gäng hackers?
Vad som förvånade mig hur mycket ideologi det finns bakom Wikileaks. Min erfarenhet från samarbete med tekniker att de ofta gör saker bara av den anledningen att det går. Vad det ska användas till överlåtes till andra. Riktigt bra blir det när briljant teknik möter god organisation. Hackers, om jag får kalla dem så, är ju lätt anarkistiska frifräsare som inte backas upp av universitet och forskningsinstitutioner. Det betyder ju inte att en hacker inte kan vara lika briljant som en formellt meriterad forskare vid Stanford. Denna brist på organisation och uppbackning gör att utvecklaren oinskränkt förfogar över sin utveckling, utan inbygda tröghetszoner..
Den ursprungliga tanken med Wikileaks var att ställa all hemligstämplad information till allmänhetens bruk och förfogande. Detta visade sig vara en alltför utopisk vision. Gemene man har knappast möjlighet och resurser att navigera i denna ocean av information. Jag var inne och botaniserade och mängden dödar överblicken.
Wikileak arbetar nu med journalister och mediaföretag för att få ut sina dokument, som avslöjar korruption, maktmissbruk och rena olagligheter i privat och offentlig sektor..
Den stora frågan är hur Wikileaks skall klara sig i en allt aggressivare omvärld. Man har inre problem, där Julian Assanges ledarskap ifrågasätts. Alla ledande läckare tycker inte om en medveten strategi att skapa rubriker. Det reser också frågan hur man ska skapa intäkter/resurser utan att tappa sin integritet.
En ödesfråga är hur man ska klara kampen mot en arrogant stormakt som under förödmjukande former avslöjats gång på gång. Att en sekvens rullas ut där ett gäng soldater i en attackhelikopter mejar ned oskyldiga civilpersoner på en gata i Bagdad, som spelade man TVspel, är mer än frihetens bevarare på jorden kan tåla. Allt från Obamas administration, militärledningen och högerdebattörer enas i ett kraftfullt avståndstagande, inte mot dokumenterade begångna övergrepp, utan mot att det avslöjas. Det talas om ett informationskrig mot USA. Det finns nog anledning för Assange att byta adress ofta, CIA leker man inte med. Försöken att tekniskt/administrativt stoppa Wikileaks tror jag är fullständigt dödfödda och snarare har en direkt motsatt verkan.
Jag stimuleras av tanken att allt är offentligt. Det skulle förändra världen om varje makthavare visste att allt är offentligt. Det går inte att förlita sig på att man kan hemligstämpla och att bestämma vad som vid olika tillfällen ska portioneras ut till allmänheten. Oegentligheter i USA, Kaupting Bank eller hos Scientologerna ligger vidöppet på nätet. Naivt och utopiskt - javisst - men inte desto mindre en oerhört vacker och spännande vision..
fredag 10 december 2010
Mobbning på nätet?
Härom dagen upptäckte jag en grupp på Facebook som heter: Dags för Robert Dahlström att sluta på Ystads Allehanda. Oreflekterat gick jag med och tyckte att det var precis vad jag längtat efter. Så blev jag litet hjärtnupen och tänkte hur ledsen jag skulle bli om det fanns en sådan grupp om mig, i tillämpliga delar.
Å andra sidan vore det hemskt om man inte skulle kunna kritisera företeelser bara för att man inte är "bättre själv" eller att föremålet för kritiska synpunkter skulle ta illa vid sig. Vi skulle hamna i en omvänt Janteland. Robert Dahlskog är en offentlig person och makthavare, som sådan måste han få ifrågasättas. Däremot tycker jag att man kan utveckla och förklara sin ståndpunkt.
Jag försökte reda ut en del förutsättningar, men Ystads Allehanda är återhållsam med information om sin organisation. Jag tror att Robert Dahlskog är ansvarig för kulturredaktionen och därmed ansvarig inte bara för vad han själv skriver, utan för hela kulturbevakningen.
Min första invändning är att det skrivs alldeles för litet om den småskaliga lokala kulturen. Ystad och Österlen har en extremt hög kulturell aktivitet och ambition. Allt är inte bra, det vill jag inte hävda. Men det är en samhällsföreteelse som påverkar regionen och livet för många människor. Företeelsen har observerat och diskuterats i andra media. Det är också något som påverkar inflyttningen till regionen.
Redaktör Dahlström har hittat ett enkelt sätt att skenbart framstå som produktiv. En daglig krönika framstår som väldigt flitigt. Men innehållet för många av oss läsare är helt poänglöst, annat än som en dokumentation av livsleda och isolation. Uppläggningen är för privat, utan spets och humor. Jag kan numera veckocykeln där helgens planering av måltiden beskrivs. Redaktörens självbild som stjärnkock och förakt för restaurangnäringen är provocerande och okunnig. Det andra temat som globetrotter med förankring i Frankrike, Spanien och Thailand och skildringen av dessa utsökta kök står mig upp halsen. Om det någon gång hettar till kryper redaktören bakom att han har skämtat och i övrigt berättar han om alla mail och samtal han fått. Det är inte mycket transparans i den debatten! Lägg ned krönikan och låt redaktören Dahlström skriva en blogg som flera av hans kollegor gör. Det är ett kostnadseffektivt sätt att hantera denna typ av prat ut i det blå. Feedbacken är öppen och man får en absolut mätning av antal läsare.
Kulturredaktörens isolerade liv i sin lägenhet i sin lilla stad lyser av "det var bättre förr"- konservatism. Kom in i matchen! En inbjudan till en vernisage är inte en förolämpning utan en möjlighet. Huvuddelen av kulturaktiviteter sker utanför kontorstid och utanför Ystad. I det moderna samhället är vi många som har flexibel arbetstid. Integriteten att skriva om det man ser inskränks inte av att galleristen, arrangören, gärna vill att redaktionen kommer dit.
Finns det ingen tidningsledning som ser hur kulturbevakningen, från en låg nivå, tunnas ut? Det verkar inte så.
Då är det fullt berättigat att opinion bedrivs i sociala media, Facebook. Tycker du som många andra att kulturskriverierna i Ystadsallehanda är för dåliga - gå med i gruppen. Det är inte mobbning!
Å andra sidan vore det hemskt om man inte skulle kunna kritisera företeelser bara för att man inte är "bättre själv" eller att föremålet för kritiska synpunkter skulle ta illa vid sig. Vi skulle hamna i en omvänt Janteland. Robert Dahlskog är en offentlig person och makthavare, som sådan måste han få ifrågasättas. Däremot tycker jag att man kan utveckla och förklara sin ståndpunkt.
Jag försökte reda ut en del förutsättningar, men Ystads Allehanda är återhållsam med information om sin organisation. Jag tror att Robert Dahlskog är ansvarig för kulturredaktionen och därmed ansvarig inte bara för vad han själv skriver, utan för hela kulturbevakningen.
Min första invändning är att det skrivs alldeles för litet om den småskaliga lokala kulturen. Ystad och Österlen har en extremt hög kulturell aktivitet och ambition. Allt är inte bra, det vill jag inte hävda. Men det är en samhällsföreteelse som påverkar regionen och livet för många människor. Företeelsen har observerat och diskuterats i andra media. Det är också något som påverkar inflyttningen till regionen.
Redaktör Dahlström har hittat ett enkelt sätt att skenbart framstå som produktiv. En daglig krönika framstår som väldigt flitigt. Men innehållet för många av oss läsare är helt poänglöst, annat än som en dokumentation av livsleda och isolation. Uppläggningen är för privat, utan spets och humor. Jag kan numera veckocykeln där helgens planering av måltiden beskrivs. Redaktörens självbild som stjärnkock och förakt för restaurangnäringen är provocerande och okunnig. Det andra temat som globetrotter med förankring i Frankrike, Spanien och Thailand och skildringen av dessa utsökta kök står mig upp halsen. Om det någon gång hettar till kryper redaktören bakom att han har skämtat och i övrigt berättar han om alla mail och samtal han fått. Det är inte mycket transparans i den debatten! Lägg ned krönikan och låt redaktören Dahlström skriva en blogg som flera av hans kollegor gör. Det är ett kostnadseffektivt sätt att hantera denna typ av prat ut i det blå. Feedbacken är öppen och man får en absolut mätning av antal läsare.
Kulturredaktörens isolerade liv i sin lägenhet i sin lilla stad lyser av "det var bättre förr"- konservatism. Kom in i matchen! En inbjudan till en vernisage är inte en förolämpning utan en möjlighet. Huvuddelen av kulturaktiviteter sker utanför kontorstid och utanför Ystad. I det moderna samhället är vi många som har flexibel arbetstid. Integriteten att skriva om det man ser inskränks inte av att galleristen, arrangören, gärna vill att redaktionen kommer dit.
Finns det ingen tidningsledning som ser hur kulturbevakningen, från en låg nivå, tunnas ut? Det verkar inte så.
Då är det fullt berättigat att opinion bedrivs i sociala media, Facebook. Tycker du som många andra att kulturskriverierna i Ystadsallehanda är för dåliga - gå med i gruppen. Det är inte mobbning!
lördag 20 november 2010
Kultur - javisst, men först en rejäl pension.
Jag har funderat en del över vad kultur är. Något neurotiskt är det över begreppet. Och något som speglar tidsandan. Historiskt har det varit olika saker som definierat en elit. För länge sedan var det att vara av god börd. Att vara rik eller åtminstone ekonomiskt oberoende var under en period tecken på en fin människa. Ett slag var det fint att vara intelligent. Sedan var det att vara kreativ - vad man nu menade med det. Idag är det kanske att arbeta med kultur som gör en människa nobel? Jag kan inte annars riktigt förstå denna överproduktion av kulturarbetare, dömda till ett liv i fattigdom, långa perioder av arbetslöshet, om man överhuvudtaget kommer in på den tänkta arbetsmarknaden. Det känns inte riktigt rätt att locka in en massa ungdomar på sådana utbildningar.
Till att börja kan det vara idé att försöka definiera vad som är kultur, och det är inte det lättaste. Det är lika snårigt som att bena ut vad konst är. Den gode Amit Sen, här i byn, bedrev ett konstprojekt med ett ordentligt statligt stöd. Jag frågade honom, vad konst är. Han hade ett enkelt svar. "Konst är vad någon etablerad i konstvärlden säger är konst." Hans ambitiösa projektplan, som gick ut på att utforska hur konst kunde utveckla en by på landet (ungefär, om jag kommer ihåg rätt) gav ett stöd över flera år på (fortfarande om jag är rätt informerad) 1,5 mkr. För detta ordnade han bilkonsert, klädde ut bybor i vita overaller och lekte hela havet stormar utanför ICA. Eftersom det av någon nämnd bedömts som konst var det alltså konst.
Det kanske hade varit intressant att få en bedömning av Riksrevisionen av bidragsutdelningen, kanske hade de ställt sig tveksamma för att inte säga negativa. Men lik förbannat hade det varit konst enligt Amits definition.
Kanske gäller samma definition för kulturen. Det känns i varje fall väldigt slutet, elitistiskt och inavlat. Det gör mig litet bekymrad eftersom utvecklingsbyråkraterna i en ökande omfattning börjar tala om kultur som en drivkraft för tillväxt och utveckling. Jag blir alltid orolig när charlataner börja sprida koncept och tala om utvecklingsmodeller som vilar en bräcklig tankegrund, ofta en hemknådning av något man hört på ett inspirerande seminarium.
Wikipedia:
Vad är då den allmänna uppfattningen om kultur? Jag tror tyvärr att det ligger mycket i Amits konstdefinition. Möjligtvis drev han med mig, men det gör det inte mindre intressant. Om kultur är det som kuturetablisemanget kallar kultur, kan man känna igen tankegods från Marxismens kaderideologi och prolatariatets diktatur i överförd bemärkelse.
Jag tror att man behöver ha ett vidgat kulturbegrepp och ska det få en betydelse krävs det kontinuitet och uthållighet. Garaget, Kulturum, som jag till min stora glädje ser ska ha en utställning igen, Valnöt och Kaprifols konsertverksamhet är uppenbart viktiga men inte hela sanningen.
I mitt kulturbegrepp är till exempel Hammenhögs Frö kultur. Tulpanfesten, idéträdgården och blomsterfälten. Tyvärr verkar epoken över.
Jeppsons Möbler är kultur. Envis uthållig satsning på kvalitetsmöbler, mot alla odds. Det är roligt att uppleva en nytändning i företaget.
Hammenhögs Gästis är kultur. En ofördärvad men nyrenoverad miljö. En historia på över 300 år. En utveckling av gastronomin, som upmärksammas i media. Ungefär 10 000 besökare per år, 40 000 unika besökare på hemsidan per år och 15 000 unika på bloggen under ett år.
Jag som är litet förtjust i att strukturera skulle vilja dela in oss kulturaktörer i tre grupper:
De som lever av kultur.
De som lever med kultur.
De som lever för kultur.
Vi tillhör grupp 2.
.
Till att börja kan det vara idé att försöka definiera vad som är kultur, och det är inte det lättaste. Det är lika snårigt som att bena ut vad konst är. Den gode Amit Sen, här i byn, bedrev ett konstprojekt med ett ordentligt statligt stöd. Jag frågade honom, vad konst är. Han hade ett enkelt svar. "Konst är vad någon etablerad i konstvärlden säger är konst." Hans ambitiösa projektplan, som gick ut på att utforska hur konst kunde utveckla en by på landet (ungefär, om jag kommer ihåg rätt) gav ett stöd över flera år på (fortfarande om jag är rätt informerad) 1,5 mkr. För detta ordnade han bilkonsert, klädde ut bybor i vita overaller och lekte hela havet stormar utanför ICA. Eftersom det av någon nämnd bedömts som konst var det alltså konst.
Det kanske hade varit intressant att få en bedömning av Riksrevisionen av bidragsutdelningen, kanske hade de ställt sig tveksamma för att inte säga negativa. Men lik förbannat hade det varit konst enligt Amits definition.
Kanske gäller samma definition för kulturen. Det känns i varje fall väldigt slutet, elitistiskt och inavlat. Det gör mig litet bekymrad eftersom utvecklingsbyråkraterna i en ökande omfattning börjar tala om kultur som en drivkraft för tillväxt och utveckling. Jag blir alltid orolig när charlataner börja sprida koncept och tala om utvecklingsmodeller som vilar en bräcklig tankegrund, ofta en hemknådning av något man hört på ett inspirerande seminarium.
Wikipedia:
Kultur har främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster; i vardagligt tal är den första betydelsen den vanligare. Ordet kultur kommer från latinets, cultura av cultus, som betyder odling, och som etymologiskt hör samman med ordet kult. I sin ursprungliga betydelse förekommer det i till exempel bakteriekultur.
Kultur kan definieras som livsmönster t.ex. språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle". Som sådant inkluderar detbeteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem ochkonstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har länge betraktats som en definierande egenskap hos människanJag förnekar inte på något sätt att kultur är en drivkraft för utveckling. Däremot är jag tveksam till att att det finns en utvecklingsmetod, konsultkoncept, som kan driva detta.
Vad är då den allmänna uppfattningen om kultur? Jag tror tyvärr att det ligger mycket i Amits konstdefinition. Möjligtvis drev han med mig, men det gör det inte mindre intressant. Om kultur är det som kuturetablisemanget kallar kultur, kan man känna igen tankegods från Marxismens kaderideologi och prolatariatets diktatur i överförd bemärkelse.
Jag tror att man behöver ha ett vidgat kulturbegrepp och ska det få en betydelse krävs det kontinuitet och uthållighet. Garaget, Kulturum, som jag till min stora glädje ser ska ha en utställning igen, Valnöt och Kaprifols konsertverksamhet är uppenbart viktiga men inte hela sanningen.
I mitt kulturbegrepp är till exempel Hammenhögs Frö kultur. Tulpanfesten, idéträdgården och blomsterfälten. Tyvärr verkar epoken över.
Jeppsons Möbler är kultur. Envis uthållig satsning på kvalitetsmöbler, mot alla odds. Det är roligt att uppleva en nytändning i företaget.
Hammenhögs Gästis är kultur. En ofördärvad men nyrenoverad miljö. En historia på över 300 år. En utveckling av gastronomin, som upmärksammas i media. Ungefär 10 000 besökare per år, 40 000 unika besökare på hemsidan per år och 15 000 unika på bloggen under ett år.
Jag som är litet förtjust i att strukturera skulle vilja dela in oss kulturaktörer i tre grupper:
De som lever av kultur.
De som lever med kultur.
De som lever för kultur.
Vi tillhör grupp 2.
.
tisdag 28 september 2010
Den dåraktiga dualismen.
Från barnsben indoktrineras vi av antingen eller. I lekar och ramsor ställs ett mot ett annat. I min barndom tvingades jag ta ställning till Elvis eller Tommy, hur någon annan än Bildjouranlen skulle komma på tanken att ställa dem mot varandra. indianer och cowboys, Stones eller Beatles, Djurgården eller AIK, Röda och Vita Rosen, kolera och pest, är man inte med är man mot. Exemplen är otaliga. Jag tror att vi har ett stort behov att förenkla komplicerade frågor, att reducera alternativen till två, välja ett av dem och tro att vi vet och tagit ställning. Men vem har tagit ställning när sammansatta problem och samband reducerats till svart eller vitt?
Under den just passerade valrörelsen har vi sett den politiska dualismen i alliansen mot de röd-gröna. Detta har passat media som hand i handske. Det är naturligtvis mycket enklare att bevaka en valrörelse med två alternativ.
Det har gått oerhört snabbt för oss medborgare att ta till oss antingen- ellerlogiken. Detta leder till en ytlighet, historielöshet och en infantilisering. I årets valrörelse är de rödgröna, och framförallt socialdemokratin offer för den politiska dualismen. Deras strategi har i stort sett varit att vara emot de alternativ som förts fram av alliansen.
Ett exempel är sjukförsäkringen. Om vi går tillbaka tror jag att de flesta är överens om att vi inte hade råd med de sjukförsäkring vi hade. Dessutom ledde tillämpningen att vi statistiskt fick ohälsotal som gjorde oss till världens skröpligaste folk. Socialdemokratin inledde uppstramningen. Att lämpa över en stor del av kostnaden för korttidsfrånvaron på arbetsgivare och att införa karensdagar "löste" korttidsfrånvaron. Sjukpensionering och långtidssjukdom kvarstod som problem. Alliansens fortsatta arbete med detta har lett till både goda och dåliga effekter. De röd-gröna har lyft fram flera fall av oacceptabla konsekvenser av nya regler. Men frågar jag mig vad är röd-grönas alternativ? Jag har inte sett eller förstått det. Det hade varit acceptabelt att inte ge alternativ i det fallet att det var bra innan, men det var det inte.
Ett annat område är skolan. Man behöver inte tro på Björklunds idiotier för att vara bekymrad för skolan. Huvudproblemet för skolan är dock inte Björklund, även om det kan bli det. Skolans nedgång började för länge sedan och har helt andra förklaringar än att ungarna har kepsen på och talar i mobiltelefon. Denna skola byggdes av socialdemokratin! När björklund lanserar sina i stycken populistiska förändringar, undrar man hur ser alliansens alternativ ut. Vi har problem med skolan och att bara säga nej till Björklunddoktrinen är ett ickealternativ.
Dualismen och valstrategisk lojalitet leder till att tunga frågor tenderar till att försvinna i det politiska samtalet, i synnerhet om inte heller media intresserar sig för området. Detta kan leda till att nya gruppering söker gehör för sina hjärtefrågor, enfrågepartier växer fram. Detta behöver inte vara negativt, men kan vara det, mycket negativt.
Junilistan som dök upp i EU-valet och fick stor framgång hade som sin fråga att vara EU-skeptiker. Junilistan är med årets val i praktiken utagerad och utraderad.
Fi har med sin feminism- och jämställdhetsideologi börjat tillföra en ny dimension i svensk politik. Nere hos oss blir de en kraft att räkna med i lokalpolitiken. Nu tror jag kanske inte att Simrishamn är mer feministiskt än riksgenomsnittet. Men Gudruns aktiviteter, att det skapats en lokal partiorganisation och att man är genuint trött på ett visionslöst gubbvälde har gjort Fi till Simrishamns tredje största parti. Fi har deklarerat att man stödjer det rödgröna blocket. Detta skiljer sig från Miljöpartiet, som vid sitt bildande slog fast att man inte skulle tillhöra något av blocken. Man undrar om Fi inte har tillräcklig tro på feminsísmen som en kraft att bygga det framtida samhället på? Är det också på det sättet att en feminist som i övrigt har borgerliga värderingar aldrig blir en "riktig feminist"?
Så har vi detta valets verkliga problem, SD. Dessa välorganiserade, skolade och vattenkammade gossar kommer nu att ta plats i finrummet. För mig är detta avskyvärt och skrämmande. Jag är samtidigt rädd att kampen mot SD kommer att räcka till för att definiera de etablerade partierna som invandrarvänliga. Jag vill påminna om att den svenska flykting- och invandrarpolitiken var usel också innan SD. En förbättring av invandrarnas villkor och förutsättningar är en viktig uppgift som har ett mycket brett folkligt stöd. Bevara oss från den utveckling vi sett i Danmark där de stora partierna anpassat sin politik till det främlingsfientliga Dansk Folkeparti.
Den svenska demokratin och samhället skulle vinna på om debatten mer handlade om vilket samhälle vi vill ha. Visioner och ideologi i stället för lösryckta sakfrågor som drivs in absurdum. Handlar inte ledarskap om helheten och vägen till ett bättre tillstånd och handlar inte politik om ledarskap?
Under den just passerade valrörelsen har vi sett den politiska dualismen i alliansen mot de röd-gröna. Detta har passat media som hand i handske. Det är naturligtvis mycket enklare att bevaka en valrörelse med två alternativ.
Det har gått oerhört snabbt för oss medborgare att ta till oss antingen- ellerlogiken. Detta leder till en ytlighet, historielöshet och en infantilisering. I årets valrörelse är de rödgröna, och framförallt socialdemokratin offer för den politiska dualismen. Deras strategi har i stort sett varit att vara emot de alternativ som förts fram av alliansen.
Ett exempel är sjukförsäkringen. Om vi går tillbaka tror jag att de flesta är överens om att vi inte hade råd med de sjukförsäkring vi hade. Dessutom ledde tillämpningen att vi statistiskt fick ohälsotal som gjorde oss till världens skröpligaste folk. Socialdemokratin inledde uppstramningen. Att lämpa över en stor del av kostnaden för korttidsfrånvaron på arbetsgivare och att införa karensdagar "löste" korttidsfrånvaron. Sjukpensionering och långtidssjukdom kvarstod som problem. Alliansens fortsatta arbete med detta har lett till både goda och dåliga effekter. De röd-gröna har lyft fram flera fall av oacceptabla konsekvenser av nya regler. Men frågar jag mig vad är röd-grönas alternativ? Jag har inte sett eller förstått det. Det hade varit acceptabelt att inte ge alternativ i det fallet att det var bra innan, men det var det inte.
Ett annat område är skolan. Man behöver inte tro på Björklunds idiotier för att vara bekymrad för skolan. Huvudproblemet för skolan är dock inte Björklund, även om det kan bli det. Skolans nedgång började för länge sedan och har helt andra förklaringar än att ungarna har kepsen på och talar i mobiltelefon. Denna skola byggdes av socialdemokratin! När björklund lanserar sina i stycken populistiska förändringar, undrar man hur ser alliansens alternativ ut. Vi har problem med skolan och att bara säga nej till Björklunddoktrinen är ett ickealternativ.
Dualismen och valstrategisk lojalitet leder till att tunga frågor tenderar till att försvinna i det politiska samtalet, i synnerhet om inte heller media intresserar sig för området. Detta kan leda till att nya gruppering söker gehör för sina hjärtefrågor, enfrågepartier växer fram. Detta behöver inte vara negativt, men kan vara det, mycket negativt.
Junilistan som dök upp i EU-valet och fick stor framgång hade som sin fråga att vara EU-skeptiker. Junilistan är med årets val i praktiken utagerad och utraderad.
Fi har med sin feminism- och jämställdhetsideologi börjat tillföra en ny dimension i svensk politik. Nere hos oss blir de en kraft att räkna med i lokalpolitiken. Nu tror jag kanske inte att Simrishamn är mer feministiskt än riksgenomsnittet. Men Gudruns aktiviteter, att det skapats en lokal partiorganisation och att man är genuint trött på ett visionslöst gubbvälde har gjort Fi till Simrishamns tredje största parti. Fi har deklarerat att man stödjer det rödgröna blocket. Detta skiljer sig från Miljöpartiet, som vid sitt bildande slog fast att man inte skulle tillhöra något av blocken. Man undrar om Fi inte har tillräcklig tro på feminsísmen som en kraft att bygga det framtida samhället på? Är det också på det sättet att en feminist som i övrigt har borgerliga värderingar aldrig blir en "riktig feminist"?
Så har vi detta valets verkliga problem, SD. Dessa välorganiserade, skolade och vattenkammade gossar kommer nu att ta plats i finrummet. För mig är detta avskyvärt och skrämmande. Jag är samtidigt rädd att kampen mot SD kommer att räcka till för att definiera de etablerade partierna som invandrarvänliga. Jag vill påminna om att den svenska flykting- och invandrarpolitiken var usel också innan SD. En förbättring av invandrarnas villkor och förutsättningar är en viktig uppgift som har ett mycket brett folkligt stöd. Bevara oss från den utveckling vi sett i Danmark där de stora partierna anpassat sin politik till det främlingsfientliga Dansk Folkeparti.
Den svenska demokratin och samhället skulle vinna på om debatten mer handlade om vilket samhälle vi vill ha. Visioner och ideologi i stället för lösryckta sakfrågor som drivs in absurdum. Handlar inte ledarskap om helheten och vägen till ett bättre tillstånd och handlar inte politik om ledarskap?
torsdag 23 september 2010
Tänk på morgondagen...
I min bransch tidning Restauratören läser jag om en rapport från Turismens Utredningsinstitut. Där spås en utveckling av svensk turism som innebär en fördubbling på 10 år. En fördubbling!
Låt oss anta att det är sant och reflektera över detta relaterat till Österlen. Vad innebär det? Vilka konsekvenser får det? Vill vi ha den utvecklingen?
Endast den okunnige bestrider turismens enorma betydelse för ekonomi och sysselsättning.
För Österlen är betydelsen relativt större än för riket som helhet. 2,2 miljoner besökare per år blir 4,4 miljoner. 600 arbetstillfällen blir 1200.
Betydelsen för handeln, byggbransch osv är lika stor som för hotell, B&B, restauranger m.m., som i snäv bemärkelse definieras som turistanläggningar.
Om vi förutsätter att prognosen om fördubbling på 10 år är riktig finns det anledning att fundera på hur detta fördelar sig över riket. Naturligtvis kommer det ske utifrån det mönster vi ser för turismen idag. Storstäderna kommer sannolikt att öka mest, liksom inarbetade och etablerade destinationer, varav Österlen är en. Sydsverige har sin fördel i närheten till Europa.
De regioner som kommit igång med destinationsbolag, med organiserat samarbete inom branschen och mellan privat och gemensam sektor har en stor fördel. På Österlen med kommuner, som käbblar sinsemellan och där dialogen med näringen är outvecklad, är förutsättningarna inte lika goda, och framförallt inte lika goda som de skulle kunna vara. Lägg till detta att turistnäringen på Österlen består av en mängd mycket små egensinniga företag. Det är inte givet att ett B&B med sex eller åtta bäddar, kan eller vill utöka sin kapacitet.
Nu kommer Österlen att få sin beskärda del av ökningen trots våra folkvalda ledares passivitet (se mitt förra inlägg om turism). Men aningslös passivitet får nu negativa konsekvenser för de fastboende, och då betydligt allvarligare än långa köer på systemet. Det politiska ansvaret har två sidor. Det ena är att anpassa samhällsfunktionerna för att kunna hantera en fördubblad turism, och det andra är att underlätta för näringen att växa för att kunna ta emot en ökning av turister. 600 nya arbetstillfällen är väl en morot stor som en sockerbeta, trafikkaos och härdsmälta inom vården en tillräcklig piska.
Kommunens tredje största parti, feministiskt initiativ, skulle kanske kunna ta sig an detta som en profilfråga. Som nykomling har de inga gamla synder att stå till svars för och hotell- och restaurangbranschen är ett förbättringsområde från feministisk utgångspunkt - kvinnodominerad, med usla löner och dåliga anställningsvillkor.
Den viktiga frågan om vilken utveckling vi vill ha på Österlen ska inte ställas till näringen. Vi vill ha fler gäster, helst under hela året för att kunna driva våra företag, underhålla våra byggnader, betala löner och helst få en slant att leva på. Frågan om vilket samhälle vi ska ha på Österlen ska ställas till politiker. Vilka visioner och strategier har man för utvecklingen under en 10-årsperiod? Det räcker inte med att snacka med en kompis som har ett B&B. Det räcker inte med att titta på utfallet i år och se hur det varit de föregående tre åren och dra ut kurvan. Kära politiker ta besöksnäringen för vad den är. Den enskilt, utan konkurrens, viktigase näringsgrenen i regionen!
Låt oss anta att det är sant och reflektera över detta relaterat till Österlen. Vad innebär det? Vilka konsekvenser får det? Vill vi ha den utvecklingen?
För Österlen är betydelsen relativt större än för riket som helhet. 2,2 miljoner besökare per år blir 4,4 miljoner. 600 arbetstillfällen blir 1200.
Betydelsen för handeln, byggbransch osv är lika stor som för hotell, B&B, restauranger m.m., som i snäv bemärkelse definieras som turistanläggningar.
Om vi förutsätter att prognosen om fördubbling på 10 år är riktig finns det anledning att fundera på hur detta fördelar sig över riket. Naturligtvis kommer det ske utifrån det mönster vi ser för turismen idag. Storstäderna kommer sannolikt att öka mest, liksom inarbetade och etablerade destinationer, varav Österlen är en. Sydsverige har sin fördel i närheten till Europa.
De regioner som kommit igång med destinationsbolag, med organiserat samarbete inom branschen och mellan privat och gemensam sektor har en stor fördel. På Österlen med kommuner, som käbblar sinsemellan och där dialogen med näringen är outvecklad, är förutsättningarna inte lika goda, och framförallt inte lika goda som de skulle kunna vara. Lägg till detta att turistnäringen på Österlen består av en mängd mycket små egensinniga företag. Det är inte givet att ett B&B med sex eller åtta bäddar, kan eller vill utöka sin kapacitet.
Nu kommer Österlen att få sin beskärda del av ökningen trots våra folkvalda ledares passivitet (se mitt förra inlägg om turism). Men aningslös passivitet får nu negativa konsekvenser för de fastboende, och då betydligt allvarligare än långa köer på systemet. Det politiska ansvaret har två sidor. Det ena är att anpassa samhällsfunktionerna för att kunna hantera en fördubblad turism, och det andra är att underlätta för näringen att växa för att kunna ta emot en ökning av turister. 600 nya arbetstillfällen är väl en morot stor som en sockerbeta, trafikkaos och härdsmälta inom vården en tillräcklig piska.
Kommunens tredje största parti, feministiskt initiativ, skulle kanske kunna ta sig an detta som en profilfråga. Som nykomling har de inga gamla synder att stå till svars för och hotell- och restaurangbranschen är ett förbättringsområde från feministisk utgångspunkt - kvinnodominerad, med usla löner och dåliga anställningsvillkor.
Den viktiga frågan om vilken utveckling vi vill ha på Österlen ska inte ställas till näringen. Vi vill ha fler gäster, helst under hela året för att kunna driva våra företag, underhålla våra byggnader, betala löner och helst få en slant att leva på. Frågan om vilket samhälle vi ska ha på Österlen ska ställas till politiker. Vilka visioner och strategier har man för utvecklingen under en 10-årsperiod? Det räcker inte med att snacka med en kompis som har ett B&B. Det räcker inte med att titta på utfallet i år och se hur det varit de föregående tre åren och dra ut kurvan. Kära politiker ta besöksnäringen för vad den är. Den enskilt, utan konkurrens, viktigase näringsgrenen i regionen!
- Vision
- Strategi
- Årgärder
Nu!
tisdag 21 september 2010
Mina liv möts.
I mitt gamla liv åkte jag land och rike runt och försökte förmå företag och organisationer att använd modern IT i sina affärsprocesser. Jag ser nu hur mycket det vi profetiskt talade om är realiteter. IT ändrar inte bara affärsvärlden, utan även den privata sfären har revolutionerats. Även om det finns små enskilda motståndsfickor så är det ingen tvekan om att den som inte är uppkopplad blir bortkopplad, jag höll på att skriva avkopplad men vill inte bli missförstådd på grund av ordets dubbla innebörd.
I mitt nya liv med vårt Gästis, har jag förutom hårt arbete och ett trivsamt liv, fått en liten experimentverkstad. På sätt och vis är jag mer digital än någonsin. Visst har jag jobbat med IT i olika stödprocesser, och gör det fortfarande. Behovet av ekonomisystem, lönesystem, ordbehandling, kalkyl osv är lika stort idag som tidigare. Det känns i många stycken moget och stabilt. Det enda jag där funderar på är att övergå till att köra ett webbaserat administrativt paket. Fördelen är att jag får automatiserad backup, alltid aktuella programversioner, möjlighet för samarbete över nätet med redovisningsbyrån och lägre kostnad. Nackdelen är om bredbandet går ned, men det känns som det är stabilt med den operatör jag valt.
Det nya för min del är att jag flyttat över marknadskommunikation till nätet. Även bokning och betalning sker idag till stor del över nätet. Detta sparar mycket, både tid och pengar. Ju färre mellanhänder, desto mer blir det över till Gästis. Resebyråer känns som onödiga och det gäller även bokningar via kommunala turistbyråer. I allmänhet tar de en provision på mellan 12 och 20%. Då blir det inte så mycket överskott i en bransch med erkänt dåliga marginaler. Min uppmaning till alla som ska ut och resa: Boka direkt på anläggningen.
Internetmarknadsföring är demokratiskt. Har du gjort din läxa, dvs lärt dig vad det handlar om, gjort upp en strategi och avdelar en del tid så kan du få bra genomslag även om du är ett pytteföretag i besöksnäringen. Just för pytteföretaget är det otänkbart att försöka kommunicera med en marknad via annonsering. Det finns två huvudförklaringar till detta:
I mitt nya liv med vårt Gästis, har jag förutom hårt arbete och ett trivsamt liv, fått en liten experimentverkstad. På sätt och vis är jag mer digital än någonsin. Visst har jag jobbat med IT i olika stödprocesser, och gör det fortfarande. Behovet av ekonomisystem, lönesystem, ordbehandling, kalkyl osv är lika stort idag som tidigare. Det känns i många stycken moget och stabilt. Det enda jag där funderar på är att övergå till att köra ett webbaserat administrativt paket. Fördelen är att jag får automatiserad backup, alltid aktuella programversioner, möjlighet för samarbete över nätet med redovisningsbyrån och lägre kostnad. Nackdelen är om bredbandet går ned, men det känns som det är stabilt med den operatör jag valt.
Det nya för min del är att jag flyttat över marknadskommunikation till nätet. Även bokning och betalning sker idag till stor del över nätet. Detta sparar mycket, både tid och pengar. Ju färre mellanhänder, desto mer blir det över till Gästis. Resebyråer känns som onödiga och det gäller även bokningar via kommunala turistbyråer. I allmänhet tar de en provision på mellan 12 och 20%. Då blir det inte så mycket överskott i en bransch med erkänt dåliga marginaler. Min uppmaning till alla som ska ut och resa: Boka direkt på anläggningen.
Internetmarknadsföring är demokratiskt. Har du gjort din läxa, dvs lärt dig vad det handlar om, gjort upp en strategi och avdelar en del tid så kan du få bra genomslag även om du är ett pytteföretag i besöksnäringen. Just för pytteföretaget är det otänkbart att försöka kommunicera med en marknad via annonsering. Det finns två huvudförklaringar till detta:
- Marknaden är någon annan stans. I vårt fall Sydsverige upp till Stocholm, Danmark och Europa.
- En annons i tidning eller tidskrift med riksspridning kostar åtskillaga tusen.
Hemsidan är grunden i Internetmarknadsföring. Ren och avskalad, med en genomgående grafisk design. Inget plotter med olika typsnitt, fetstil, understrykningar och framförallt inga olika färger på text. Högs tre nivåer. Proffsiga bilder. Så lite text som möjligt. Scrollning är inte att rekommendera. Inte en massa extrafunktioner, som folkomröstningar och räknare. Möjlighet att boka och betala direkt på webben.
Utmaningen är att få hemsidan väl postionerad av sökmotorer. Det finns företag som hjälper till med detta.
Jag vill passa på att varna för Media Analys. Det är ett tekniskt kompetent företag. Men deras affärsmetoder retar gallfeber på mig. De har en rak prissättning oavsett om det är multinationellt jätteföretag eller ett enmansföretag kostar det lika mycket. Om webbsidan ändras dagligen eller ligger statisk föranleder ingen skillnad. Det jag retar upp mig på i deras affärsmetoder är att de erbjuder ett aptitligt "prova på erbjudande". En kompetent och duktig säljare skräddarsyr ett rimligt litet paket. När prövotiden löper ut förlängs tiden automatiskt med ett år - och nu gäller full taxa, trots att de faktiskt gjort huvuddelen av jobbet får du betala mer än vad ett litet företag normalt kan acceptera. I mitt fall bytte jag webhotell, vilket innebar att Mediaanlys under tre månader inte hade access till hemsidan. Det tyckte MedialAnalys inte hade någon betydelse för deras debitering.
Jag som har skrivklåda kompletterar webben med en blogg. En företagsblogg bör vara korrekt och välskriven med ett vårdat språk. Jag tror på att vara personlig men inte privat. Startar man en blogg bör man ha en idé, vara frekvent och uthållig. Jag har valt att låta bloggen gå på egen hand, dvs inte placera den under Metrobloggen eller motsvarande. Det ger mindre genomslag men jag slipper reklam.
Facebook är idag en självklarhet. Via en grupp kan du samla nya, gamla och eventuella gäster. De väljer själva att gå med i gruppen. Man slipper att skicka ut oönskad information.
Det handlar mycket att få dessa kanaler att samverka. Budskap - spridning - fördjupning.
Nu står vi inför nästa utvecklingssteg är att hantera de mobila. Det har länge sagts att Internet är väl bra, men det behövs kartor och broschyrer för dem som redan är här. Det är sant och kommer att gälla ett bra tag till. Men parallellt har vi en snabbt växande grupp - de ständigt uppkopplade. Jag är inte särskilt imponerad av "det är väl skönt att inte vara uppkopplad". Det är samma moralistiska argument som ska begränsa dataspel, förneka TV-tittande o s v.
En avgörande faktor är den kritiska massan, det vill säga hur många som har SmartPhones. Tidigare när jag var ute och missionerade om det "digitala samhället" brukade jag ställa frågan: Hur kul var det för den första innehavaren av en fax? (Förresten, går det att faxa till sig själv?)
Idag finns det bra många som navigerar genom tillvaron genom sin SmartPhone. Ännu är det "leksaksnivå" på många tillämpningar. Genom leken och kulturen utvecklas och förändras samhället. Förr satte luffarna en markering, på dörrposten, om hur folket i huset var. Snåla, snälla, argsinta osv. Idag tittar de mobila i sin apparat om det ställe de befinner sig på finns markerat i det gemensamhetsprogram de använder. Är de det markera de att "kilroy was here", ibland lägger de till ett omdöme. Detta är naturligtvis framtidens konsumentmakt. Här vill jag vara med och leka.
I akt och mening att vara med tidigt, men också på grund en äkta nyfikenhet på hur den snabba förändringen av samhället äger rum, har jag för Gästis del investerat i två SmartPhones. Här ska lekas och lära!
Utmaningen är att få hemsidan väl postionerad av sökmotorer. Det finns företag som hjälper till med detta.
Jag vill passa på att varna för Media Analys. Det är ett tekniskt kompetent företag. Men deras affärsmetoder retar gallfeber på mig. De har en rak prissättning oavsett om det är multinationellt jätteföretag eller ett enmansföretag kostar det lika mycket. Om webbsidan ändras dagligen eller ligger statisk föranleder ingen skillnad. Det jag retar upp mig på i deras affärsmetoder är att de erbjuder ett aptitligt "prova på erbjudande". En kompetent och duktig säljare skräddarsyr ett rimligt litet paket. När prövotiden löper ut förlängs tiden automatiskt med ett år - och nu gäller full taxa, trots att de faktiskt gjort huvuddelen av jobbet får du betala mer än vad ett litet företag normalt kan acceptera. I mitt fall bytte jag webhotell, vilket innebar att Mediaanlys under tre månader inte hade access till hemsidan. Det tyckte MedialAnalys inte hade någon betydelse för deras debitering.
Jag som har skrivklåda kompletterar webben med en blogg. En företagsblogg bör vara korrekt och välskriven med ett vårdat språk. Jag tror på att vara personlig men inte privat. Startar man en blogg bör man ha en idé, vara frekvent och uthållig. Jag har valt att låta bloggen gå på egen hand, dvs inte placera den under Metrobloggen eller motsvarande. Det ger mindre genomslag men jag slipper reklam.
Facebook är idag en självklarhet. Via en grupp kan du samla nya, gamla och eventuella gäster. De väljer själva att gå med i gruppen. Man slipper att skicka ut oönskad information.
Det handlar mycket att få dessa kanaler att samverka. Budskap - spridning - fördjupning.
Nu står vi inför nästa utvecklingssteg är att hantera de mobila. Det har länge sagts att Internet är väl bra, men det behövs kartor och broschyrer för dem som redan är här. Det är sant och kommer att gälla ett bra tag till. Men parallellt har vi en snabbt växande grupp - de ständigt uppkopplade. Jag är inte särskilt imponerad av "det är väl skönt att inte vara uppkopplad". Det är samma moralistiska argument som ska begränsa dataspel, förneka TV-tittande o s v.
En avgörande faktor är den kritiska massan, det vill säga hur många som har SmartPhones. Tidigare när jag var ute och missionerade om det "digitala samhället" brukade jag ställa frågan: Hur kul var det för den första innehavaren av en fax? (Förresten, går det att faxa till sig själv?)
Idag finns det bra många som navigerar genom tillvaron genom sin SmartPhone. Ännu är det "leksaksnivå" på många tillämpningar. Genom leken och kulturen utvecklas och förändras samhället. Förr satte luffarna en markering, på dörrposten, om hur folket i huset var. Snåla, snälla, argsinta osv. Idag tittar de mobila i sin apparat om det ställe de befinner sig på finns markerat i det gemensamhetsprogram de använder. Är de det markera de att "kilroy was here", ibland lägger de till ett omdöme. Detta är naturligtvis framtidens konsumentmakt. Här vill jag vara med och leka.
I akt och mening att vara med tidigt, men också på grund en äkta nyfikenhet på hur den snabba förändringen av samhället äger rum, har jag för Gästis del investerat i två SmartPhones. Här ska lekas och lära!
onsdag 15 september 2010
Det våras för turismen?
Jag fick tillfälle att träffa den nya turistchefen i Simrishamn, Sofie Bredahl. Det ger verkligen hopp för framtiden. Man lär naturligtvis inte känna en människa på ett par timmar. Däremot är ett par timmar en evighet om det är en person man inte gillar. Jag tyckte om allt i vårt samtal. Kan hon etablera en dialog med oss i näringen och sparka liv i politikerna kan vi ytterligare lyfta en positiv trend inom besöksnäringen. Hotet är naturligtvis att hon genom kompetens och frispråkighet blir ett hot. Det finns mer än ett exempel på att bra folk efter kort tid lämnar kommunen.
Jag vill inte på något sätt påstå att det stundande valet är ett ödesval för turismen. De 2,2 miljoner människor, 600 arbetstillfällen osv, betyder allt för vår regions överlevnad och utveckling. Att jag detta till trots påstår att detta inte är en ödesfråga i valet beror helt och hållet på att detta sker utan politikens medverkan. Inställningen hos politiker i Simrishamn är: "Lyckliga ägare av ett självspelande piano!" Vi som är krassa ställer frågan, hur många självförsörjande positivhalare har vi idag i Sverige?
Att jag ändå är optimistisk i min tro på Österlen och turismen beror på alla de hårt arbetande familjeföretag som upprätthåller en unik service och kvalitet som uppskattas av alla de besökare som årligen dras till Österlen. Landskapets omväxlande skönhet är en given resurs, som endast marginellt påverkas genom politiska beslut.
Jag skulle vilja sätta upp några punkter som är viktiga för turismens utveckling. En politikerläxa om du så vill.
Jag vill inte på något sätt påstå att det stundande valet är ett ödesval för turismen. De 2,2 miljoner människor, 600 arbetstillfällen osv, betyder allt för vår regions överlevnad och utveckling. Att jag detta till trots påstår att detta inte är en ödesfråga i valet beror helt och hållet på att detta sker utan politikens medverkan. Inställningen hos politiker i Simrishamn är: "Lyckliga ägare av ett självspelande piano!" Vi som är krassa ställer frågan, hur många självförsörjande positivhalare har vi idag i Sverige?
Att jag ändå är optimistisk i min tro på Österlen och turismen beror på alla de hårt arbetande familjeföretag som upprätthåller en unik service och kvalitet som uppskattas av alla de besökare som årligen dras till Österlen. Landskapets omväxlande skönhet är en given resurs, som endast marginellt påverkas genom politiska beslut.
Jag skulle vilja sätta upp några punkter som är viktiga för turismens utveckling. En politikerläxa om du så vill.
- Sluta att betrakta besöksnäringen som en känslig fråga. Det som är bra för turismen är bra för fastboende.
- Kommunens satsning på turismen är väldigt litet pengar, tala om det i klartext.
- Ta fram en vision och strategi för besöksnäringens utveckling.
- Klargör rollfördelningen mellan kommunen (turistbyrån) och näringen.
- Turister bryr sig inte ett dugg om i vilken kommun de är, de besöker Österlen.
- Engagemang i att bilda ett destinationsbolag Österlen.
- Ta hänsyn till det på Österlen unikt stora antalet verkligt små företag i besöksnäringen.
- Storsatsning på Internetmarknadsföring.
- Skapa en dialog med näringen. *
* Dialog kommer från grekiskan och betyder genom samtal. Etymologin bakom ordet (grekiska: διά (diá, genom) + λόγος (logos, tal, språk)) reflekterar inte nödvändigtvis hur ordet används. På grund av likheter mellan prefixen διά- (diá-, genom) och δι- (di-, två) kan man tro att en dialog alltid utspelar sig mellan endast två parter. Jämför monolog. (Wikipedia.)
söndag 5 september 2010
Hammenhög - hot spot.
I går var det torgdag, ordnat av byalaget. Bakluckeloppis! Leif, proffsloppiskunden, har uppenbarligen förköpt sig och realiserar en del av sina fynd. Bredvid står Bengt och försöker kränga av e lösöre från Rävåkra B&B.
Här var fika och kaka, politiska partier på plats med parasoller, gratislotter och ballonger. Gustav hade återvänt från sommarjobb i Båstad. Han sonderade intresset för ett gym i Hammenhög. Det skrev jag på , men ingen spinning (jag har cykel) och ingen aerobics (kvinnors hämnd på ett okoordinerat manssamhälle). Uppenbarligen var intresset stort eftersom Gustav tvingas tejpa på listan.
Det var ett trivsamt mingel. Om nu inte alla var där, så var det många.
Dagens höjdpunkt var ett klassiskt valtal av Gudrun Schyman. Det slår mig vilken mediadomptör hon är. Hon har en CV med fula fläckar. Jag tänker på privat representation som hon försökte dela med oss skattebetalare, och "damkvinnofasoner" i form av taxiåkande långt utöver vad riksdagens normer tillåter. Men som han själv sa. "Man utvecklas". Ställ detta mot Mona Sahlins Toblerone som hon tvingas äta upp både på längden och på tvären. Att äta en Toblerone på tvären kan inte vara det lättaste!
Som agitator och retoriker är Gudrun Schyman briljant. Den enda på torget som möjligtvis har samma känsla för hur en slipsten ska dras, är Carsten som slipar knivar för 40 kronor.
Center-C.G. var som ett åskmoln, vände ryggen till och vägrade att höra Gudruns provokationer. Så hettade det till! En folkpartiaktivist med orange keps (varför nu orange, association till den orange revolutionen i Ukraina?) varvade upp runt de brända stålarna i Visby. Eftersom hon var vårdbiträde(fråga inte mig om sambanden) var hon extra förbannad över att pengar eldats upp. Detta gav Gudrun tillfälle att sakligt berätta om bakgrunden. Två smarta killar från en PR-byrå donerade 100 000 kr, av privata, sparade och skattade pengar. De ville göra ett inlägg i debatten om de ojämlika löneförhållanden som råder mellan män och kvinnor.
De pengar som brändes motsvarar löneskillnaden per minut i Sverige. Antagligen är det mindre pengar än vad Folkpartiet lagt ut på orange basebollkepsar. Frågan vilket som har störst genomslagskraft. Grattis Fi till en lysande informationskampanj till en anmärkningsvärt låg kostnad.
Ansvaret för patriarkatets skändliga effekter sitter som en rodnad på kinden för oss som är födda till män. Lika tungt att bära som arvssynden för en kristen. Jag är helt med på att det råder en orättvisa mellan könen och att den är strukturell. Men om man nu försöker tränga en aning djupare i frågan och analysera en del av det retoriska budskapet, kröker sig en del av utropstecknen till frågetecken.
1. Hur ska löneskillnaden mellan en socionom och en civilingenjör elimineras? Ska vi ta från civilingenjören och ge till socionomen? Hur ska vi då på en europeisk/global arbetsmarknad få ingenjören att inte flytta till Danmark? Eller ska vi genom att könen blir "de goaste vänner" öka tillväxten så att vi kan lyfta de grupper som har för litet betalt? Även om Fi talar om ideologier och föraktar kamrerer så har politiken ett ansvar för att hushålla med och fördela begränsade medel.
2. "Vi ringer - du springer" är en klatschig slogan som betyder att företag ringer in personal vid behov. Detta är enligt Fi en styggelse. Delvis håller jag med, ett IKEA, ett sjukhus och en kommun som har en tillräcklig kritisk massa på verksamheten kan genom en förändrad organisation och ett förändrat synsätt ta bort timanställda. Men se till pågående samhällsförändringar! I valtider älskar alla småföretagen. Men bortsett från denna semesterflirt så är det realiteter att andelen småföretag ökar och har verksamhet även mellan valen. I tjänstesektorn är det allom bekant att verksamheten går upp och den går ned. Möjligheten att få ett företag att etableras och överleva är att man kan leverera när efterfrågan finns. I tjänsteföretag sker ingen produktion som går att lagra. Att kunna erbjuda anställning och lön när det inte finns något att göra är utomordentligt svårt, för att uttrycka sig som japaner lär göra. Det går inte att pressa vatten ur en sten! Jag tror att andelen "vi ringer - du springer" kommer att öka. Tror inte Fi det vill jag veta hur de tänker lösa det.
Trots mina frågetecken kommer jag att rösta på Fi i kommunvalet. Min förhoppning är att de kan utveckla det i Simrishamn okända begreppet dialog, verklig dialog!
tisdag 31 augusti 2010
Val i rötmånaden?
En av oss är i Stockholm och kramar barnbarn. Efter att ha utfordrat några gäster, som firat föräldrarnas 30-åriga bröllopsdag, med frukost och städat rummen, gav jag och krögarwannaben oss ut på shoppingrunda. Grabbhalvan, som faktiskt hunnit bli medelålders, har fått bröllopsbestyr. Att hyra en frack är för enkelt, men jag ställer gärna upp, som smakråd, moraliskt stöd eller bara sällskap. Jag säger bara - varför ska man springa i olika affärer när Eckerlunds finns? Just nu lutar det åt en Teflon-kostym. Det låter mycket intressant. Det skulle kunna vara en skyddsdräkt för servitörer. Medan J provade och våndades hittade jag en nappakavaj som de mer eller mindre gav bort.Efter så många överväganden blir kaffesuget övermäktigt. Kära, goa Café Olga, en favoritmiljö. Först antikvariatsdelen! Elsie Johanssons Näckrosträdet på CD, uppfyller helt kriteriet ingen lättviktsdeckare. 11 timmar - räcker till Stockholm och tillbaka.
Vad jag gillar med Café Olga är, förutom kombinationen fik/boklåda/ antikvariat, är de vackra fönstren och att man vågat vara rationell - en fungerande inredning och utrustning, som man kan vänta sig på ett café. Litet problem var det med utrustningen, kaffekvarnen hade gått sönder så det fick bli vanligt bonnakaffe.
När jag ändå var i Tomelilla spanade jag in valaffischerna. Denna lätt patetiska kvarleva vårdas i Tomelilla. Porträtt på människa i A2 format och partibeteckning. Hur många röster ger det?I Simrishamn förefaller det vara enbart sossarna som använder affischer. Det kan väl finnas endast en förklaring till det.
- Så har vi alltid gjort.
Denna grötiga bildkomposition vänder sig till bilister. Jag tog fotot från 3,5 meter - trots denna aggressiva propaganda vidhåller jag, Fi i kommunvalet.
När jag kom hem och vittjade brevlådan fick jag närmast en chock, vilket var meningen antar jag. Det var Skånepartiet som ville ha min röst. Redan i början av 80-talet när jag bodde i Skåne var galenpannan Carl P. Herslow i farten och talade om ett självständigt Skåne. Han bjöd på snaps på valmötena. Jag säger bara att så mycket brännvin finns inte på jorden, som skulle få mig att att rösta på denna vettvilling. Jag lägger inte ut en länk till dessa idioter.
Någonstans är jag litet orolig att jag via skattsedeln är med att bekosta utskicket av 580 00 brev. Ibland känns demokratin kostsam!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)