Våga Facebook.

Ibland stöter jag på  slagordet "Våga vägra Facebook" - varför undrar jag. Facebook är idag en infrastruktur. 5 736 000 svenska medlemmar, 60,46%. Man kan jämföra med att gå 20 år tillbaka och skandera "Våga vägra telefonkatalog". Även en telefonkatalog kan vara skadlig om man rullar ihop den och slår den i skallen på någon.

Skada och nytta med FB kommer an  på hur man använder det och för att kunna använda det på ett bra sätt måste men skaffa sig en del kunskap, framförallt så att man kan styra vem som kan läsa mina inlägg av olika slag.

Media bevakar med kärlek olika formera av missbruk. Nätmobbing är ingen trevlig företeelse och bör bekämpas med alla tillgängliga medel. När det gäller grupper bör tydliga regler klargöras om vad gruppens syfte är, vilken ton som gäller och en aktiv administration av gruppen. Inlägg som inte är relevanta bör plockas bort snarast liksom kommentarer med grovt språk och personangrepp. Misstänktaa "spammare" ska inte  släppas in. Att barn mobbar och kränker är bedrövligt, men inte FBs fel. Den som glömt hur det kunde vara  kan se Anna Odells film, Återträffen. Barn kan vara onda med eller utan FB, möjligtvis hinner de vara kvantitativt mer onda med hjälp av FB.

För privatpersoner är FB ett hjälpmedel att spåra och återuppta kontakten med gamla bekanta. Jag har hittat barndomsvänner, arbetskamrater från 40 år tillbaka i tiden, färskare också naturligtvis. FB är ett hjälpmedel att hålla och underhålla kontakt med släkt och vänner. Hur mycket tid jag vill lägga på detta  avgör inte FB utan jag..

Företag skulle för 15 år sedan ha en informativ och snygg hemsida. Det bör de fortfarande ha, men skillnaden är att på hemsidan finns den statiska informationen, som förändras sällan. Idag har företagen i stor omfattning en kompletterande FB-sida. Där kommuniceras den "flödande"" informationen. Händelser och förutsättningar som uppstår snabbt och varar under en begränsad tid lägger man upp på företagets FB-sida. Det gäller alltså att få så många vänner till företaget som möjligt. Begränsningen är att man inte når nya kunder utan bara befintliga, såvida man inte vill lägga ned pengar på att annonsera med hjälp av Google.

De flesta av oss är med i flera grupper och gemenskaper, t ex "Du vet att du är från Hammenhög om...". Jag tror att majoriteten av grupper och gemenskaper är av ideell- eller förströelsekaraktär. En del grupper är smala, väldefinierade och löser konkreta problem. Alla vet hur besvärligt väglaget kan vara på Österlen. Gruppen "Vägnätet Österlen" fick på kort tid 6 700 medlemmar. Perfekt om du ska ut och köra; Har någon kört mellan Hammenhög och Simrishamn nyligen? Oftast svar i realtid.  Då är det kaxigt att "Våga vägra FB". Österlen har många asylboende och FB har varit till stor hjälp när det gäller att kommunicera för alla oss som på något sätt vill göra livet lättare för olycksbröder och -systrar från krigs- och oroshärdar. Vi lever i ett nätverkssamhälle och i stället för att träffas kommunicerar vi i stor utsträckning via FB och e-post.

På Österlen har vi såvitt jag vet en ganska unik grupp, "Österlen Anslagstavlan". På ca 1,5 år har vi fått ca 3 400 medlemmar. Vad som är unikt med gruppen är att den hanterar företag, boende, besökare och intresserade i samma grupp. Den kan användas för alldeles privata frågor, man kan fråga efter företag, företag kan annonsera, man har köpare och säljare på samma arena. Ibland är du säljare ibland är du köpare. Hela idén är att samla ihop så många användare som möjligt med anknytning till Österlen. Var och en ansvarar för sina inlägg, ingen "redaktör" däremot administratör som granskar medlemsansökningar och plockar bort inlägg som inte platsar i gruppen. Gruppen är en hjälp för företag att annonsera kostnadsfritt. Kanske når man fler via tidningsannonser, men du vet inte hur många som specifikt är intresserade av Österlen, det är dyrt att annonsera i tidningar och tidskrifter, ofta måste man dessutom bekosta design av annonsen och du måste ta hänsyn till pressläggningstider, annonsen styrs av när tidningen kommer ut medan anslagstavlan kan användas exakt när du själv vill. Via  Österlen Anslagstavlan  når du nya kunder, som adderas till dem du genom flit och kreativitet lyckats knyta till ditt företags FB-sida..

Avslutningsvis vill jag berätta en upplevelse från förmiddagen. Jag var på väg ut med mina hundar på morgonpromenad. Innan jag gick slängde jag ett öga på "Österlen Anslagstavlan". och såg ett inlägg enligt nedan

Mark Chesterman

3 tim · Har redigerats

någon som är av med sina hundar? en svart äldre labrdor och en typ spaniel brun lekte i vår trädgård i morse. vi har tagit om hand om den bruna spanieln, labradoren sprang iväg. ring XXXXXXX vi finns i hammenhög

När vi rundat skolan kom en hantverkarbil upp jämsides med mig. Genom den nedvevade rutan fick jag frågan om jag hade sett en brun krullig hund. Nej svarade jag, sanningsenligt, men jag vet var den är. Så beskrev jag var Chestermans bodde. En liten stund senare passerade jag och Alice Chestermans, kontakt var etablerad. Efter ytterligare en stund körde bilen upp med den brunkrullige syndaren i baksätet. Tack så mycket! Som sagt Våga facebook!

Boende med ett stänk av K-märkt.

De som har bostad i vårt land har en hög boendestandard. Jag har alltid varit intresserad av vad vi skulle kunna kalla kompletteringsboende. Det rör sig ofta om säsongsboende och samlade i särskilda områden.

En kategori är ändå  den mest permanenta man kan tänka sig, slutförvaring. Jag tänker naturligtvis på begravningsplatser. Länge har begravningsskicket varit kistbegravning med jordfästning. En präktig gravsten, att imponera på  eftervärlden med. En kultplats för anhöriga, att kunna vårda och hålla minnet av sina förfäder vid liv. Vanligtvis omgärdades gravar av låga buxbomshäckar, som dessvärre verkar försvinna till följd av buxbomssjukan. Detta tycks vara
en drabbad kyrkogård.

Trots att de kyrkogårdsboende är en ovanligt stabil grupp, inga korttidskontrakt och inga delårsboende, ser man att kyrkorådet brottas med återlämnade gravplatser och gamla stenar gallras ut. En gravsten får på grund av olycksrisken inte luta mer än 8grader.

Kremering har blivit den dominerande formen. Urnbegravning har följts av att man i en lund strött askan. Önskan från anhöriga att ha en plats att gå till, har tagit fram en ny begravningsform, asklund. I ett särskilt område kan man ha en mindre sten, ofta natursten, en minnesplats, som kräver minimal skötsel. Ett tecken i tiden?

Utomlands, särskilt i katolska länder, har jag sett betydligt mer påkostade och personliga gravar än det trots allt återhållna begravningsskicket vi tillämpar här hemma. Vi talar om små hus, mausoleer, ofta med ett foto på den döde. Jag vet inte vad man vill uppnå, men ofta rustas gravarna med personliga ting, som motorcykelhjälmar, kramdjur eller nappar. Jag vet inte om de tror på ett liv efter detta. I så fall måtte det väl finnas ny hjälmar, kramdjur och nappar där. Det finns också någon form av gravarnas miljonprogram. Långa, långa väggar med fack, där de anhörig umgås med sina avlidna. Jag tycks ha någon morbid drift att besöka gravplatser när jag är på resa utrikes.

När vi är inne på det andliga området är det lämpligt att tala om kyrkstäder. Denna  fascinerande företeelse hade sina största förekomst i Norrland och man känner till ett 70-tal. De har rötter i 1600-talet även de nu bevarade är byggda under 1700- och 1800-talet. Många låg i lappmarken men det fanns också  för bönder i utmarker. Den mest berömda är Gammelstad utanför Luleå, åtminstone är det den största och enda jag besökt.

Kyrkstäderna användes i samband med kyrkliga högtider för övernattning i samband med långa resor. Men de utnyttjades också i världsliga sammanhang, som ting och marknader.  Här gavs tillfälle att träffa människor från andra byar och ofta knöts bekantskaper somm ledde till äktenskap.

Gammestad  finns sedan 1996 på UNESCOs världsarvslista och med rätta må jag säga. Stugorna är privatägda och vandrar i släkten. De omges av mycket rigorösa bestämmelser om de av omständigheter skulle gå ur släkten. Jag säger, när ni betat av Österlen, åk dit! Ni kan kombinera med att se Luleås vackra skärgård. Man känner verkligen kulturhistoriens vingslag. 400 stugor!

En intressant företeelse är kolonirörelsen, ungefär lika gammal som våra äldsta idrottsföreningar, d v s slutet av 1800-talet. Både har sannolikt sin förklaring i den hastigt ökande urbaniseringen - bröd och akådespel. Kolonirörelsen lämnade ett värdefullt bidrag till den ensidiga kosten. Bär, rotfrukter och grönsaker måste ha varit ett viktigt bidrag. Efterhand har inslaget av rekreation kommit att dominera. I Simrishamn lär det finnnas 150 kolonister. Landskrona lär vara den kolonitätaste kommunen med det äldsta Citadellområdet från 1895. Här kan man tala om slott och koja.

Sjöbodar måste betraktas som männens värld. Naturligtvis ett praktiskt sätt att förvara utrustning för båt och fiske. Storleken obetydlig till och med i jämförelse med en Friggebod och för att inte tala om Attefallskåken. För liten att hyra ut t o m på Österlen och inte går det att klämma in en pizzeria.

Man kan dock  anta att det tagits  en och annan sup i sällskap med kumpaner i hustrufri terräng. Idag är det ett pittoreskt inslag i många småhamnar.

Den som inte har någon båt har kanske lyckats tillskansa sig en badhytt. Framför sig kan man se hur stadens honoratiores i randig badkappa tar de futtiga stegen från sin hytt ned i böljan den blå.

Vi plebejer får kämpa mot vinden för att med hjälp av ett badlakan insynsskydda  våra ädlaste delar.

Ropen skalla - badhytter åt alla!

Lägg märke till fönstrens extremt höga placering. Fönstertittare lär få

ha stege med sig.

Vi har också ett par mobila boendeformer, som på grund av sina trogna brukare kan K-märkas. Seglare är en tapper skara som lägger veckor av för- och efterarbete få tillbringa någon vecka till sjöss, oavsett väder.

Då har vi ändå inte nämnt vilken förmögenhet som plöjts ned för att få bo extremt trångt och obekvämt. Så måste man ha speciella  kläder, som man  inte köper i Ullared.

Slutligen vill jag nämna förstahandsvalet av kompletteringsboende, för många svenskar, camping. Denna sönderfaller i tre delar. Tälta - en numera nästan utdöd variant. Vi har husvagn, vilken för min del är fullständigt otänkbar eftersom jag inte kan backa med släp Jag kan för mitt inre öga se hur jag kommer till en närmast fullsatt campingplats. För att möjligen ska få vagnen på plats måste jag koppla loss eländet och försöker med handkraft knuffa in den i en liten ruta. Detta finner mina grannar in spe så

utomordentligt intressant att de gör ett kort uppehåll i lådvinsdrickandet. Det finns en undervariant till husvagnscamping. Vagnen ställs på plats någon gång runt påsk och flyttas inte en tum förrän i oktober. Då den flyttas till en hyrd uppställningsplats, för att  till påsk transporteras ut till samma plats som föregående åt och så vidare år ut och år in. Den tredje campingversionen som efterhand knappar in på husvagnsvarianten, Vi talar husbil! Detta förefaller var en tämligen bekväm variant med flexibilitet och stor valfrihet. Efter en i och för sig ovetenskaplig undersökning ser jag att en husbil kostar från ca 400 000 och uppåt, tillkommer campingavgifter och andra kostnader. Min egen preferens är utan tvekan att ta in på gästgivaregård. Det räcker till ca 400 övernattningar för två.

Från Hamburg till Hammenhög.

Vi håller på  att bli riktiga konsertmatadorer frugan och jag. I tisdags underbara First Aid Kit med 25 000 i Malmö och fredag Jenny Wilson med 300. Tänk att Jenny Wilson kommit upp ända från Hamburg till Hammenhög!  Kanske hon har en samlare i sig som vill spela på alla ställen som börjar på "Ham.." Nej sanningen är nog att Garaget i vår by gör ett så bra jobb att man gjort sig känd som en kultscen. Ända upp förresten - när förbindelsen mellan Tyskland och Danmark över Fehrmarn Bält är klar är restiden från Hamburg till Hammenhög drygt fyra timmar. Detta går alla vi i besöksnäringen och längtar efter.

Innan stjärnan ska det vara förbandet, Swim från Malmö. De uppträdde maskerade som hjälten i "V för Vendetta" fast utan mustasch, kanske var det mustasch på den som sjöng, hon hade svart mask och en möjlig svart mustasch är då inte skönjbar. Bilden är inte så bra, mest en bevis-på-att-vi-var-där-bild. Det där med masker är fiffigt. Dels skapar det en mystik, dels är alla utbytbara.

  De lät väldigt bra, en behaglig elektronisk ström av toner. De var tre, en flicka som sjöng och pratade med oss i publiken och, tror jag, två pojkar, en spelade bas och en spelade "på data"" vad det nu kan heta.

Jag vet inte vad den sortens musik kan heta. Jag vände mig till Sebastian, en musikintresserad ungdom från byn, efter kort gnidning av hakan kom han fram till att det nog var elektropop.

Den mycket blandade publiken kom i lätt gungning, vilket är förbandets uppgift. Jag såg mig om och där var folk i alla åldrar och

jag var inte äldst - jo kanske var jag det. 300 personer vilket innebär slutsålt det är verkligen kul tycker jag. Vi är världens bästa  publik för det sa de artisterna och så skrek de Hammenhög, inte en gång utan gång på gång.

På förfesten, ett glas vin och litet ost vid köksbordet, lyssnade  vi på Jenny. Ärligt  talat var det en del som inte lät  så bra i våra otränade öron.

Om nu First Aid Kit var bäst  på "skiva" var det tvärt  om med Jenny Wilson. Hennes energi, publikkontakt, grröna läppstift och naturligtvis bra låtar får det att spritta i kroppen på vilken träbock som helst.

Medmusikanter var Sara Bengtsson, som jag uppfattat vara lillasyster till Jenny. Hon sjöng men framförallt spelade hon gitarr, som en Yngwie Malmsteen med hjärncellerna på plats. Hur kul är inte det med en tjej som är klassisk gitarrhjälte - grym! Trummorna trakterades av Micke Hellström och det var ingen tvekan om att han visste var han  skulle banka och slå. Jag tyckte att han liknade tennisoraklet Björn Hellberg, som han bör ha sett ut när han gick sista året i gymnasiet.

Mina invändningar från förfesten återtas helt, även frugans lätta ifrågasättande återkallas. Jenny Wilsson, medmusikanter, stämningen inramningen i vårt  "Garaget" allt var en stor upplevelse. Mer sådant - mycket sådant! Vad det är för musik, vilket fack, har jag ingen aning om. Jag tror inte ens Sebastian vet.

Vi publiken skulle kanske  vara  litet bättre på att besöka Garaget även när det inte är "superstjärnor", jag tror att där finns mycket att uppleva och det skulle vara ett stöd för projektet.

Hur som helst stort tack  för showen!

Countryside hipsters.

När vi för tio år sedan flyttade till Österlen hade vi en tanke att vi skulle ha utbyte och glädje av Malmö och Köpenhamn. Så har det knappast blivit beroende på att en av oss eller bägge jobbat. Då nu också Annelie trappat ned sitt slit har vi mer tid och ork för annat. I tisdags bestämde vi oss för att besöka Malmöfestivalen, som i år firar trettioårsjubileum. Det var denna utflykt, presenterad på Facebook, som fick sonen Erik att benämna sina föräldrar "countryside hipsters". Tja - kanske det.

Efter det omvittnade strulet med biljettinköp till Pågatågen satt vi i en ny fräsch vagn på väg mot det stora äventyret. Den rullande reklamen i vagnen informerade om biljettalternativet Duo och vi insåg att om vi tidigare vetat vad vi nu vet hade vi sparat 41 kronor. Nu när vi varit utanför Hammenhög, där vi bor, har vi lärt oss att köpa biljett via mobiltelefonen. Att man inte kan köpa biljett på tåget beror kanske på att vi inte såg skymten av en tågvärd.

Vi steg av vid den, åtminstone för oss, nya stationen Triangeln, som har rent stockholmska dimensioner. Inget folkliv att tala om, inga som gick eller sprang i rulltrappan. "Du vet att du  inte är i Stockholm, när folk står still i rulltrappan."

Vi gick på tämligen tomma gator och upplevde gamla minnen från när vi i vår ungdom bodde i Skåne. Mycket är sig likt men små förändringar är tydliga. Bokhandlarna blir mindre och mindre och fikaställen, med amerikanskt stuk, blir fel och fler. Legendariska Bullen finns kvar, där hängde våra radikala vänner medan vi matade småbarn och såg John Blund på TV.

Det egentliga festivalområdet började vid kanalen. Matmecka låg på Gustav Adolfs torg. Vi var duktigt hungriga nu, liksom många andra. Köotränade baxnade vi vi inför alla människor. Efter en stund upptäckte vi att folk var både disciplinerade och kultiverade. Jämfört med Vattenfestivalen i Stockholm är Malmöfestivalen välordnad  och harmonisk. helt utan fylla. Här finns nog förklaringen till att Malmöfestivalen firar trettioårsjubileum och Vattenfestivalen redan efter några år för länge sedan upphört.

Den svåra frågan var. - Vad ska  vi äta? Detta gav sig enkelt. redan ett tiotal meter in på första matgatan erbjöds kyckling och/eller oxkött med grönsaker, såser med champagne och vit choklad i. Mycket riktigt, Jan Hedh var inblandad. Jan brukar komma till oss på gästis någon gång om året och peppa och inspirera oss men med ärendet att äta. Han är verkligen engagerad och generös, Vi vet också att han är otroligt noggrann och hans namn skulle inte finnas på ståndet om det inte varit perfekt. - Det var perfekt! Ett sötsug måste tillfredsställas! Det var långa köer till Churros. Visst, det var värt att köa för. I kön stötte vi för andra gången på våra grannar från Hammenhög.

Nu var det nästan en timme kvar till kvällens huvudattraktion First Aid Kit, som lockat oss till Malmö. Man bjuder, och då menar jag bokstavligen bjuder, på toppartister alla festivalkvällar på den gigantiska scenen på Stortorget. En riktigt blandad publik fyllde torget till sista plats. Vi upplevde den härliga känslan av utomhuskonserter från många, många årtionden tillbaka och så länge man inte behöver rollator lär vi kunna uppleva många till.

Det är inte all ny musik jag orkat ta till mitt hjärta. First Aid Kit tog mitt hjärta utan att fråga. Deras ljuvliga stämsång, enkelheten utan choser gör att jag uppfattar dem som att de kommer direkt från flickrummet där de lekfullt skapat sin musik. Ja - jag älskar verkligen systrarna Johanna och Klara.

Tågresan hem utan några som helst störningar vare sig från tågvärd, fyllisar eller stojande ungdomsgäng. Tänk vad bra  vi kan ha det vi pensionärer, utan tider att passa och utan att behöva tänka på morgondagen.

Till morgonkaffet läste jag Sydsvenskan och recensionen av konserten skriven av Håkan Engström. Först är han välvilligt positiv så kommer något jag inte begriper:

Det hade förvisso inte skadat om det fanns en liten smula friktion och elasticitet mellan rösterna, en lite djupare klang med fler nyanser och individuella särdrag; det hade berikat harmonin och gett musiken den spänning och variation som nu istället kommer av samspelet med resten av musikerna och av låtvalet.

Vad säger han? Om de sjungit på ett annat sätt och med andra röster hade det varit mycket bättre. Det verkar som om Håkan Engström inte gillar First Aid Kit. Det måste han  ju vetat om och kanske hade någon annan kunnat ta konserten. Håkan Engström brukar också recensera öl. Eventuellt borde han lägg mer tid på det.

Ikväll är det konsertdags igen. Jenny Wilson kommer till garaget i Hammenhög. Gångavstånd till en av landets mest hyllade artister.

Vi får gå och ta en något att dricka innan, på Hammenhögs Gästgivaregård som kör igång sin populära fredagspub.

 

Tidsresa

Häromdagen var vi och hälsade på två mycket goda vänner. Goda vänner för trettio år sedan. De har ett hus norr om Brösarp precis på gränsen till Drakamöllans naturreservat. Det var så trevligt och på en kort  stund fyllde vi upp de trettio år som vi inte  umgåtts. Tre av oss är pensionärer. Förr hade vi barnen, nu talar vi om barnbarnen.


Troligen var det mötet med gamla vänner som försatte mig i ett nostalgiskt tillstånd.


Endast den som har en relation med Karlskrona vet vad en rågskorpa är. Det märkliga är att dessa delikata bakverk finns endast i Karlskrona med omnejd. Mitt anfall av att söka rötter bestod  i  att baka rågskorpor. Troligen har skorpan sina anfäder i de hårt torkade bakverk som flottans segelfartyg utrustades med. Rågskorpa är egentligen falsk  marknadsföring, eftersom de bakas på finaste vete. Råg kommer sannolikt från "rostat".

Planen var att jag skulle överraska Annelie, min fru, som också är uppvuxen i Karlskrona, med kaffe på sängen och nybakade rågskorpor.

Bakningen sker i två steg.  Först bullar, som delas på mitten - skjuts in i ugnen, på 275 grader där de får stå tills de får en härlig gyllenbrun färg, ca 4 minuter.

Skorporna får en ljuvlig segfrasig konsistens. Bred dem medan de är varma så  smöret smälter. Lagrad ost på den ena halvan och hemkokt björnbärsmarmelad på den andra.

Det brukar inte krävas smygande för att överraska kära frun på morgonen. Hon har en tonårings goda sömn. Men
just denna dag dag sprack mitt projekt, som skulle ge goodwill i åratal..

Plötsligt står hon i trappan som en blixt  från en klar himmel. Ja - rågskorpor är goda även vid köksbordet.

Skälet till sömnrubbningen var den återupplivade "Hammenhögsdagen". Annelie skulle sälja lammkorv, med behållningen till Syriens barn. Kanske får jag kränga rågskorpor nästa år, dessvärre behöver nog Syriens befolkning allt stöd de kan få även då.

Evenemanget var mycket välbesökt. Vädret var gynnsamt, sensommarvarmt och ingen vind att tala om. Det får Jonas vara tacksam för med tanke på det vindfång den eleganta kockmössan utgör.

Carsten hade en knivskärarkurs, som attraherade de yngre medborgarna. Kanske finns det en begåvning, som så småningom kan axla bildhuggarmästarens mantel.

Idrottsföreningen sålde fika. En mängd hade hörsammat kallelsen till bakluckeloppis. Det måste vara så att man byter nipper med varandra eftersom strömmen aldrig tycks sina. Själv är jag så oerhört nöjd med att numera bo granne med idrottsföreningens loppis. Jag kan diskret lämna in mina grejor och behöver inte stå till svars för olika smaklösheter jag genom åren samlat på mig.

Ett evenemang jag gärna hade följt var  dragspelsklubbens konsert i Garaget, men man kan ju inte offra sin middagslur hur som helst. Det är inte bara Skalman som styrs av "mat och sovklockan".

Julius överraskade genom att utmana ""professorn" i simultanschack. Det är trösterikt att se att det finns alternativ till dataspelen, som har förmågan att trollbinda.

Jag hoppas verkligen att denna ""Hammenhögsdagen" kan bli en återkommande företeelse. Alla tycker om att ha ett mål för småutflykter.

Stort tack till organisatörer  och byalag!

Från Gästis till Odengatan.

Nära nog nio år efter att vi stängde våra stockholmsliv, och flyttade tillbaka till Skåne, är det dags igen. Denna flytt är mindre omvälvande eftersom vi gör en rockad inom byn. Likafullt kan det jäklas i smått. Med perfekt timing har jag sprungit på en infektion och knaprar penicillin. Kommunen har kommit igång att gräva upp gatorna i området vi flyttar till. Turligt nog kom vi på förhand på att detta kunde påverka flyttfirmans uppläggning av jobbet. De fick ta den lilla bilen och köra två gånger. Vi använder oss av samma

flyttfirma som när vi övergav Stockholm.

I ytterligare ett avseende följer vi traditionen. När vi kom till Hammenhög bodde vi på på gästgivaregården, rum nr 6. När vi med,  äran och hedern i behåll, utrymmer krögarvillan, övernattar vi i rum 6 på gästis, det som vi då tyckte var pittoreskt och charmigt, har dessutom blivit fräscht och bekvämt efter renoveringen för något år sedan.

En skräckupplevelse i samband med förra boendet i rummet, var att Annelie glömde en påse med ganska värdefulla smycken i rummet. När hon kom på det, mitt i natten hade vi flyttat in i krögarvillan och nya gäster i rum nr 6. De hade överseende med att bli störda nattetid, när de fick höra orsaken.

Gästgivarhunden Doris är bekymrad över kaoset; känner sig oinformerad och funderar på att säga upp sig. Men tvekar inför utsikten att förlora
möjligheten att köra nosen i kockarnas ljuvliga slängar.

Efter att i veckor i en inredningsestetik, som bygger staplade flyttlådor och hopfösta möbler, längtar jag efter ordning, reda, lampor i taket och tavlor på väggarna. Jag inser samtidigt att det  kommer naturligtvis att ta tid  innan vi kommer i ordning. Boven i dramat är människans oöverträffade förmåga att samla på sig en massa skrymmande onödigheter. Det är nog inte slumpen  att loppis vuxit till en basnäring på Österlen. Här kan man tala  om kretslopp.

När du flyttar lämnar du containervis till loppis. Några månader senare åker du på loppisrunda och köper tillbaka. Ju äldre man blir, desto sämre kortidsminne - alltså mer och mer intressant både som kund och leverantör till loppisbranschen.

Nere på Odengata är det, åtminstone till att börja, rena fria ytor. Den upphöjda matlagningssdelen , med en Rolls Royce-gasspis - en
kommandobrygga. Vi kommer aldrig att kunna steka så mycket blodkorv att den går att räkna hem. Det fina är att valet redan är gjort, jag behöver inte fundera. Annelie och jag får väl börja spela "Halvåtta hos mig på egen anläggning".

När köks/vardagsrumsdelen är tömd syns den fina lilla kaminen bra. Trots allt kommer vi nog att på sikt byta ut den mot en eldstad där man ser mer av den levande elden. Den behövs egentligen inte längre, som värmekälla annat än som nödreserv, när övervåningen är tilläggsisolerad och vi bytt uppvärmning till luft/vatten värmeväxlare. Framtida bruk av eldstad är "for lust". Att titta på levande eld väcker hos mig samma vällustkänslor som att gå vid havet. Elden på vintern och havet på sommaren är att kombinera det bästa ur två världar.

Kompromisslösa materialval, god smak och stilkänsla kombinerat med händighet och arkitektkunskap har gett oss ett drömhus för två.

Det går att se förbi den akuta oredan.
Imorgon kommer en
mycket god gammal vän från Danmark och hjälper oss att plocka tingen på plats.

Trappan upp till andra våningen har fått en ledstång. De andra kallar den lejdare, men det är fel vet jag. En lejdare en repstege eller annan brant stege för trånga utrymmen, företrädesvis för båtar. Det är litet bedrövligt att Annelie, sjömansdotter som hon är, låtit sig förledas till detta felaktiga språkbruk. Men jag säger inget, vill ju inte framstå som en
besserwisser. I blygsam glädje tänker jag mig hur de diskret kollar fakta och  sedan rodnande av skam korrigerar sitt förflackade språkbruk.

I trappstegens hitände ska en stålsstolpe som når ända upp till taket på andra våningen monteras.  Det har Annelie klurat ut. Vi  får staket som skydd för barnbarn, berusade nattgäster och  skröppliga gubbar - skydd för inte mot!

Det intressantaste med hela lösningen,
ledstång och skyddsstaket, är hur man får den utförd.

Man går till Lundhahls T Mekanisk Verkstad  i Hammehög.


Här jobbar tre generationer Lundahlsmeder sidm vid sida. Man talar med Tobbe, som idag står för det hela. Beskriv vad du tänkt. Tobbe ställer följd- och detaljfrågor, besiktigar på plats och säger: "Det kan vi nog ordna." Det matchar ni inte i Stockholm! Jag kommer att glädjas varenda dag över att ha ett kvalificerat konsthantverk att brukas av mig.
Annelie sitter i en gammal välkänd soffa i ett "nytt" men med lika många flyttkartonger, som i det gamla. Om  hon hisnar  eller småler är svårt att avgöra. Inget beslut är för litet! Det gäller att tänka till det är oerhört lätt att det preliminära blir det permanenta. Att gå ned till halva bostadsytan har sina problem.
Det kan bli många oväntade och
spännande stilbrytningar i ett gammalt hus, minimalistiskt och vitt, vitt, vitt...

Brutal-TVns placering på en vacker 40-talsskänk tycker jag om. Kul att få en funktion för gamla kvalitetsmöbler. Alternativet med en TV-möbel från MIO eller IKEA är inte så tilltalande.

Nu gäller det också att få till den digitala tekniken. Vi kommer att använda Telia för bredband och TV  över bredbandet. Jag har inte lust att abonnera på 400 kanaler och titta på en handfull. Att botanisera bland dessa telefoni- och bredbandsoperatörer med sina respektive inlåsningsstrategier är påfrestande, men utmanande.

Det viktigaste av allt är att sängen är på plats. I morgon blir en ny lång dag.

Jag är väldigt glad att vi lyckades sälja den gamla pannan och solfångaren. Framförallt som ca 15 kvadratmeter solfångare vilade i trädgården på gräsmattan!

Vintern kan komma!

Efter en lång vinter, som knappast ville släppa taget, därför är inget vårtecken för litet. Jag har berättat om kampen mot Skånes landskapsogräs, flädern. Det gäller att inte ha för kort perspektiv, försök vara proaktiv.

Jag har inlett en kamp mot gräv- och lastmaskinen, sonen Jonas hade som mycket ung en bok som hette "Jag kan köra alla bilar". Det som av mindre bildat folk kallas vägskrapa heter "gräv- lastmaskin"! Min kamp gäller inte gräv- och lastmaskiner generellt utan dem som kör dem. Ja inte ens alla förare av gräv- och lastmaskiner, de gör ett fantastiskt jobb när Österlen fyker igen.

Jag är ute efter den som har kontraktet utanför Gästis. Det är ok med oss att lägga litet snö hos oss, ännu mer ok om han hade frågat.  Detta är andra året han kör över kantstenen och lämnar den som plockepinn. Dessutom har han spräckt  den ganska nylagda asfalten. Förra gången felanmälde jag till Trafikverket. En fantastisk rutin för felanmälan. Problemet var att absolut ingenting hände, förrän Annelie stötte på  en gubbe från Svevia.

Den som har ett grovt språk och ett torftigt ordförråd skulle kalla snöröjaren som upprepar precis samma massaker för en "dum jävel". Jag som har ett vårdat, nyanserat språk och ett fantastiskt ordförråd säger: "Det var en dum jävel!"

Inledningsvis talade jag om vikten av att jobba proaktivt. Om vår gräv- och lastmaskinförare tänker upprepa sin bravad en tredje gång, vilket inte på något sätt kan uteslutas, har jag satt upp en tydlig skylt.

Vintern kan komma! Jag har förberett mig.

Jag är granne med kaos.

Vi har ett väldigt stort hus men ska flytta till ett rimligt stort för två personer. Problemet med detta är att Anna och Jonas med Julius och Sixten bott i det rimligt stora huset. Detta samtidigt som övervåningen inretts. Den dröm och vision vi lever med är vi ska byta bostad. För att golven ska kunna lackas m. m., bor den lilla barnfamiljen hos oss tillsammans med diverse möbler och flyttkartonger.

När det är klart, vilket beräknas bli på
torsdag, blir det fint som snus. Ständig "gästisjour", ta emot varor, checka in gäster, fixa om något, vanligen pannan, går sönder; nu överlåter frugan och jag till de nya gästgivarna. Vi sitter  i vår överblickbara fastighet, styr luft/vatten-värmeväxlaren med en fjärrkontroll  och kan ramla över till affären, 50 m bort, iklädd morgonrock. Ungefär som det fina folket i Falsterbo, som lämnar hemmet i badrock för att taga sig ett morgondopp.

Stackars gästgivarhunden Doris jobbar övertid. Passa alla människor i flocken som nu bor i villan! Vaka över flyttkartonger och annat lösöre! Oroa sig över om hon ska få avsked som gästgivarhund! (Förhandlingar pågår med tvistighet om huruvida LAS gäller för hundar och om uppsägningstiden i så fall ska räknas i hundår eller människoår.)

Doris följer med oss. Hönsen flyttar några kvarter till en granne några kvarter bort. Synd tycker Doris, som gärna behållit hönsen.

Plötsligt i Hammenhög dök en man från Vinslöv upp. Ja -
egentligen inte så plötsligt men jag såger så det för att kunna alludera på den omdiskuterade dokumentären som kom för något år sedan.

Peter och Bibba, Annas föräldrar, har lagt ned mycket tid på att hjälpa till,
det hade varit svårt annars. Jag får enligt den samlade läkarvetenskapen inte ägna mig åt tunga lyft.
Peter laddar här inför nästa tur till soptippen, ett specialintresse han utvecklat genom åren.

Packning av släpkärran väcker frågor. Hur är det tänkt? Det behövdes inte byggas en ramp för bilen, med  människovikt gick det att väga  ned vagnen.

Jag har gjort av med minst åtta flyttlådor böcker. Det svider men det går inte att vara alltför sentimental om man ska kunna röra sig också.

Vi har också slängt massor av kläder,som jag ibland inte visste fanns. Det är nog inget fel, för nu verkar det som värmen har besegrat kylan.

För ett par veckor sedan klippte jag ned pelargonerna och började vattna och gödsla dem. Idag såg jag att den första blomman. Pelargoner är ett mycket gott exempel för den vilda naturen.

Förr sa man pelargonia, jag gör det fortfarande, undrar varför resten av befolkningen säger pelargon.

Vi kommer att lämna pelargonierna i  den glasveranda, som vi lämnar.

Väl medveten om att grödan nu exploderar rusade jag ut och försökte klippa ned vårt skånska ogräs, fläder. Ett problem med flädern är att den växer ungefär dubbelt så fort som häcken i övrigt.

För en dryg vecka sedan var det snödrivor vid häcken. Idag när jag tittade närmare såg jag  att de första löven slagit ut. Ett par dagar till så kommer hela häcken att vara grön.

"Red light district" i Hammenhög.

När jag var ute och  promenerade Doris mötte jag Sven-Ingemar, som kom körande i sin Peugeot Partner. Han vinkade in mig på en tvärgata. Rasande tryckte han upp mig mot väggen... Nej det gjorde han verkligen, Sven-Ingemar är en hygglig och fredlig man, men jag tyckte att det skulle pigga upp med dramatik. Folk är ju som tokiga i Camilla Läckberg.

Sven-Ingemar hade en del klargörande angående mitt blogginlägg "Påsktraumatisk stress". Han förnekade bestämt att nuvarande Broadway var en produktionsplats i den då oreglerade tjänstesektorn. Detta tillsammans med att jag åberopade Sven-Ingemar som trolig källa. Jag hade sålunda minst två fel, research värdig den samlade kvällspressen! Det ger en impuls till att försöka reda ut hur prostitutionen fungerade i Hammenhög. För det första kan ifrågasättas om det rörde sig om regelrätt prostitution, dvs utförda sexuella tjänster mot betalning. Det finns ett otal beteckningar på tjänsteleverantörerna, lätt på foten, lösaktig, pilsk m.m. Jag tror att det var lätt för en kvinna att få stämpel på sig utan att på något sätt vara professionell.



Fortfarande enligt Sven-Ingemar, är "red light district" inte adekvat för Hammenhög. Verksamheten var decentraliserad på sätt som jag ska  återkomma till.Gatuprostitutionen var obefintlig.   Aktörerna hade delat upp marknaden utifrån kundernas ålder, segmenterat marknade skulle en utvecklingsbyråkrat säga. Om vi börjar med de äldre herrarna, eller ska vi kalla dem gubbarna, fick de dra sig bortåt flisbrottet, i den östra delen av Hammenhög. Entreprenören ifråga lär haft rötter i Polen. Om det är ett uttryck för den ultimata
reningen vågar jag inte säga, men huset för gubbetjäningen låg där simbassängen ligger idag.

Flisen är dess sydliga granne. Där bröts en gång sten i en inte alldeles obetydlig omfattning. När brytningen upphörde, vattenfylldes stenbrottet, Flisgraven. Enligt hörsägen bosatte sig en säl där. Lika otippat som den dök upp, försvann den utan att iaktta sedvanliga uppsägningsregler. Detta är emellertid en helt annan historia och har inte ett dyft med osedlighet i Hammenhög att göra. Möjligen löper
sälar som hundar och någon i grannskapet kanske hade en säl av motsatta könet. Jag ska pressa Sven-Ingemar på information och möjligen återkomma i ärendet.

I city skedde den skumma trafiken i ett litet hus på Ystadsvägen. Idag är huset nyrenoverat och istället för att hyras ut per timme har det varit till att hyra per vecka. Idag är huset till salu, utan att en kulturhistoriska proveniensen lyfts fram. Det borde vara intressant att äga ett hus med en historia.

Min källa uppger att byns västra delar, pinsamt nog, betjänades från gästgivaregården. En gång när gästgivaren var bosatt på annat ställe än själva gästgivaregården blev den anrika anläggningen ett nav i sedeslösheten. En servitris. som gemenligen kallades Anna [huna] (på äran och hjältarnas språk: Höna), bodde i ett rum som vi idag kallar 4:an. Det ligger längst åt öster, med utsikt mot den gamla prästgården. Anna var euppenbarligen en företagsam dam, som byggde upp en liten rörelse på lediga stunder. Kanske hon sin skötte marknadsföring genom att placera en
röd lykta i det charmerande lilla runda fönstret. Allting hände ju långt innan internet.

Tillgängligheten var inte i närheten av vad som krävs idag. Att gå innervägen genom gästis var otänkbart. Min kunskapskälla uppger att en stege låg gömd i häcken. Den kroppsövning det innebar att att släppa fram stegen och i mörkret äntra rum 4, krävde den unga mannens krafter och drifter. I byn fanns ett klientel av ännu yngre gossar, som inte var i närheten av kunna/vilja  bruka Anna Hunnas ekivoka tjänster. Däremot gavs tillfälle till hyss och rackartyg. De små odågorna tog sig för att sabotera stegen; jag antar att de sågade stegpinnarna nästan av, vilket var svårt att upptäcka i nattligt mörker för brukaren.

Om det var värt att utsätta sig för risker och nattliga prövningar har jag ingen aning om. Nu är rum 4 ett trevligt och gulligt rum och liksom till himlen får man ta hunden med sig!

Att vi byggt en ytterst rejäl utvändig trappa utanför rum 4, har inte ett dugg med historiska osedligheter att göra. Skälet är 100% knutet till brandsäkerhet.

Från plattformen har man en fenomenal utsikt över de öppna vidderna.

Påsktraumatisk stress.

Denna hatälskade påsk, upptakten till säsongen på Österlen. Stress över om man ska få tag i kockar och servitriser, stress över om vädret ska bli acceptabelt, stress över huruvida man syns i bruset! Personalfrågan är löst. Rutinerade kockar och servitriser på plats. I köket har Jonas fått förstärkning av av de fullvuxna kockarna Gustav och Niels, bägge mellan 190 och 200 cm i strumplästen. De har sovit hos oss i krögarvillan, knappt tar man sig förbi två par 48:or utan åror parkerade i hallen. Niels är

en trygg påg från Eslöv. Han jobbade hos oss när vi tagit över och det var hans första kneg efter kockexamen. Idag jobbar han på välrenommerade fiskrestaurangen Johan P, inne i Malmö, så man får se upp så han inte serverar fiskpinnar till äggakakan. Gustav är en mer orolig själ, som den vegan han är har han jobbat som grillkock i London, han har blandade kurspoäng vid Lunds Universitet, bistått ugandier i Afrika och nu är han "bambafarbror". Han har jobbat hos oss två somrar. Både Gustav och Niels rycker in bara de kan. Det tycker vi är så roligt och vi är tacksamma.
Nu ska jag på lokal konstrunda i
Hammenhög. Jag frågade gästgivarhunden Doris om hon skulle med. - Ser du inte att jag håller på  med en performance, frågade hon mig litet morgonsurt. - Slipp då din mallgroda, svarade jag.Inte mindre snorkigt och tänkte att det enda konstbegrepp hon är bekant med, är att göra konster för att få mat.

Hammenhög är en kulturby med oproportionellt många konstnärer och konsthantverkare. Jag börjar min konstpromenad västerut, det är nog bara  400 meter innan byn upphör. På denna korta sträcka är åtta konstnärer representerade.

Först går jag till Nilssons gård. Här sjuder kreativiteten och verksamhetslustan. Mor Margareta tillverkar rustik och i positiv bemärkelse enkel brukskeramik. Mycket snyggt tycker jag och de rena enkla formerna är  tilltalande.

Far i huset Sven-Ingemar är mångsysslare. Han jobbar med smide och har trixat till stolar i betong. Som inföding med agrar bakgrund är han både pådrivare och "doer" i byns lantbruksmuseum. Han är ett levande arkiv över händelser i byn. Jag tror att det var Sven-Ingemar som berättade för mig att en fal dam hade mottagning där det idag är frisering, Broadway. Det var innan den moderna prostitutionslagen.

Ursäkta mig familjen Nilsson , men huvudpersonen är Carsten, bildhuggaren. Målmedvetet har han utvecklats från en skicklig hantverkare till en fullfjädrad konstnär.

Spegel spegel på väggen där... Nu gäller speglar och de är så vackra, så arbetade. De senaste pelargoniemotiven är underbara och se de fungerar!

Jag ser en bild framför mig om några decennier. Kön ringlar till Norreportshallen i Ystad. (De har inte kunnat komma till beslut om bygge av ny sporthall.) Antikrundan har kommit till stan!

Knut Knutsson jr hoppar  omkring som en nyladdad duracellkanin. Så fryser han i steget: "Vad har vi här?" "Mina mamma köpte den på konstrundan, på Österlen, i början på 2000-talet. Det är egentligen allt jag vet."

Jr: "Här har vi ett verk av mäster Carsten, träbildhuggare i Hammenhög. Han var verksam under 2000-talets första hälft. Han förenade superbt hantverkskunnande med konstnärlig briljans. Detta är från hans s.k. spegelperiod. Föremålen är mycket eftertraktade eftersom de också har en funktion. Är det något mer du vill veta? Exempelvis värde."

Spegelägaren: "Nej jag kommer ändå
aldrig att sälja den!"

Speglarna i all ära men det finns även annat. De "gustavianska" pepparkvarnarna förhöjer varje måltid. För ca 1000-lappen får du ett förnämligt konstverk med ett kvarnverk av bästa kvalitet.

Lägg märke till "pelargonlampan". hade jag haft en sådan skulle jag skaffat mörkläggningsgardiner till fönstren och haft lampan tänd jämt.

.Nu har jag slut på superlativen och det är dags att dra vidare. Avslutningsvis en spegelsal!

På andra sidan vägen. ligger Ateljé Agda. Anna-Greta och hennes Mario brukar besöka Gästis med god frekvens. Då är det väl mer än rimligt att  jag kikar in i ateljén.

Jag blev överraskad över bredden; olja/akryl, akvarell och skulpturer.
Jag tyckte mycket om akvarellerna och sa det till Anna-Greta. Så kom jag att tänka på att hon trodde att jag inte tyckte om det andra. Jag var tvungen att sticka in huvudet och tala
om att jag tyckte om det andra också.

En personlig favorit är de gosande grisarna. Det blev ingen bra bild med reflexer. Finns mycket finare i Anna-Gretas blogg.

När vi  byggt färdigt i vårt nya hus får vi se hur mycket plats vi har på väggarna och hur mycket pengar kvar i plånboken. Jag skulle gärna vilja ha något från Ateljé Agda.

Avslutningsvis bjuds insekter. Sällan har man längtat efter myggor. Nu gör man! Mygg är sommar.

Jag lämnar de västliga konstnärskvarteren, Hammenhögs Mont Parnasse. Jag beger mig mot centrum. Konstnärsparet Gabriella Dahlman och Jonas Larsen ska få ett besök.

Vilken hets, vilket jäkt och vilken puls här i centrum. Folk springer fast de inte har bråttom. Det är väl en tidsfråga innan ICA skaffar  rulltrappa, fastän det är enplansbyggnad.

Bälla är fotograf och författare medan Jonas mixtrar med diverse, mest glas och skulpturer. De bor och verkar i den vackra rektorsbostaden till den gamla lantmannaskolan, nu Valnöt och Kaprifol.

Bella är kvalitetssäkrad genom konstkritikern Thomas Millroth i Sydsvenskan, genom att finnas på hans tio i topp
för konstrundan på Österlen.

Inte  kan jag komma och knäppa hennes fantastiska bilder med mitt amatöröga och min amatörkamera. Nej gå till  hennes hemsida där hon gör sig rättvis, dessutom får du
poetiska texter som bonus. Har ni möjlighet ska ni besöka deras Galleri.

Vad jag kan se har Jonas ingen hemsida, så han får skylla sig själv.

Figurerna föreställer sonens gosedjur.
Reliefen är framställd av hopklistrade MDF-skivor på vilka Jonas gått loss med en motorsåg.

Det du Carsten, det är annat än att stå och dutta med stämjärn!

På hemvägen passerade jag en väldigt aktiv råkkolloni. Det byggs och det kraxas. Jag undrar hur de känner igen varandra.

Jag talar med en råka och undrar hur reproduktionen går. Fint påstod hon eller ska jag säga hen? Jag kan då inte skilja könen åt!

Det låter tryggt - råkpremiären i början av juni är säkrad.