Lusten att skriva.

Jag har under några år bloggat, mest för nöjes skull, jag tycker om att skriva. Att formulera sig i skrift skärper tanken. För mig har det inte varit viktigt att till varje pris producera inlägg var och varannan dag.

Den första bloggen jag började skriva var "Hammenhögs Gästgivaregård" och den handlade om erfarenheter och tankar runt att lämna staden, byta liv,  flytta till landet och driva en gästgivaregård tillsammans med familjen.

En andra blogg "Turen går till Österlen" handlar om byar och platser på Österlen. Inte säljande beskrivningar av världens mest underbara platser, det överlåter jag till turistbyråer  och andra  som tror på sådant. Min är en "flanörkarta", reflektioner i nutid och från förr som dyker upp när man ger sig tiden.

Den tredje bloggen är den allvarligaste, "Cancerblogg", som hjälpte mig igenom den kris som uppstod när jag fick en allvarlig cancersjukdom, myelom.

Sammanlagt har jag haft ca 250 000 besökare på mina bloggar. Det har varit ett stort nöje att skriva och när det gäller Cancerblogg en stor hjälp att hantera en besvärlig situation som helt plötsligt föll över mig.

De senaste månaderna har jag helt tappat lusten att skriva. I stället har jag "klottrat" på Facebook och för all del dragit igång en grupp "Österlen Anslagstavlan". Den är tänkt just som en anslagstavla, lokala småföretag kan annonsera kostnadsfritt liksom privatpersoner. Den har på ett år fått 2 000 medlemmar och fortsätter att växa i rask takt. Har du intresse av vad som sker på Österlen rekommenderas du att gå med i gruppen.

Med återhållsamhet avseende nya inslag i bloggarna upptäcker jag skillnaden mellan Facebook och blogg. Facebook är i hög grad färskvara, ett inlägg lever normalt några timmar, sedan har det försvunnit in i mängdens anonymitet, med undantag för ett fåtal inlägg som snabbt når kultstatus, delas och växer okontrollerat, som cancerceller.

Bloggtexter ligger kvar och googlas fram av nya läsare. Då känner jag ett ansvar inför dem och deras frågor. När jag skriver blogginlägg brukar jag tala om det på Facebook. Ett problem som kan uppstå genom detta är att man istället för att skriva kommentarer i bloggen skriver dem i Facebook. Detta är olyckligt eftersom bloggar i allmänhet är mer genomarbetade och utvecklar tankar och argument. På Facebook råder mer gatans  parlament där  indignation och vrede går före eftertanke och diskussion och många kastar sig in i samtalet utan att ens ha läst  blogginlägget. Några FB-vänner har jag av det skälet tagit bort från min vänlista. Livet är för kort för att av artighet behålla Facebook-vänner, som man tycker pratar strunt.

Bloggen lever och för någon vecka sedan fick jag en påringning av en företagare, som läst ett gammalt inlägg "När kommunen leker affär". Jag beredde mig på en utskällning, sådan är jag. Jag blev förvånad  och glad när hon tackade så mycket och berättade att hon blev rörd när hon läste det jag lagt  ned  tid och engagemang på att skriva. Precis så är det intygade hon. Som tack skänkte hon oss  en annons  kostnadsfritt i nästa karta.

En annan kontakt fick jag strax före midsommar. Det var en kvinna som är gift med en man som fått cancerdiagnosen myelom några månader efter mig och nu också fått ett återfall. De var lika oförberedda, som jag var, på återfall så snart efter stamcellstransplantationen. Kvinnan var ledsen och surfade runt på nätet för att läsa mer om den lömska sjukdomen. Hon hittade min blogg (Cancerblogg) och kände sig väl hemma i den.

I praktiken hade jag nog stängt Cancerbloggen, jag känner mig så  pigg och kry. Alla värden och tecken pekar åt rätt håll. Jag inser dock efter Lenas kontakt att det finns både sjuka och anhöriga som befinner sig i ett annat stadium än jag, men läser min blogg. Det är fel att stänga bloggen! Jag måste berätta om hur det gått sedan, berätta om ett tillfrisknande, om starkare immunförsvar, ett mer och mer normalt liv. Jag måste vara beredd att svara på frågor utifrån mina erfarenheter till människor som befinner sig i ett annat stadium i relation till myelom eller cancer generellt.

Hej Staffan.

Tack för att du tryckte på gilla knappen ang min vänförfrågan Jag är gift med en man som har Myelom. Han fick sin diagnos i november 2011 och har idag börjat en fyradagars behandling för sitt första återfall. Han behandlas med Alkeran 2mg 10 st/dag samt kortison 50 mg 2/ dag. Jag var ledsen igår och surfade runt bland informationen om Myelom och då dök din blogg upp och då fastnade jag där i stället. Precis som du har han och även jag varit säkra på att efter stamcellsbytet och övrig behandling är allt bra och att det skulle dröja väldigt länge innan återfall var ett faktum..... Det låter väldigt intressant med studien du ingår i och jag vill gärna veta mer om den. Vi har fått intrycket av den ena av två läkare som har hand om min man att man kan leva länge med Myelom och att man oftast dör av ålder än Myelomet. Igår sa den andra läk att 20 år var optimistiskt att hoppas på, vågade inte fråga om 10 var för mycket att hoppas på. Min man är 56 år och helt frisk för övrigt. Det blev ett långt pm, hoppas du inte tar illa upp. Jag tror inte på slumpen utan tror att det man behöver får man så när din blogg dök upp så tar jag det som ett tecken på att den kommer att ge mej något jag behöver. Önskar dej en fin dag

14. juni 09:45

Jag kommer ihåg chocken vid mitt återfall, men mår nu mycket bra. Det är klart att ett pm blir långt med - det blir många tankar när oväntat överfall igen av den lömska sjukdomen. Jag ska svara och diskutera efter bästa förmåga. En av mina söner med familj kommer på besök en vecka och kräver kär uppmärksamhet. Jag svarar i bloggen (utan namn) så kan fler i liknande situation ta del. Även om man inte får garantier av forskande läkare tycker jag att ni ska sopa bort oron och med stöd av mina erfarenheter lita på att detta blir bra och behandlingen är väldigt skonsam jämfört med den första som alla yngre får. Här av er om ni har akuta funderingar, annars återkommer jag. Se nu till att ge er en riktigt glad midsommar! Hälsningar Staffan.

Tack för ditt svar och omtanke Vi tar oss igenom det här med tron på att det ska gå bra. Önskar dej en riktigt glad midsommar också! Lena.

Chattkonversationen är avslutad

Skickat från Messenger

Digitalhistoria

Jag har under den knappa mansålder, jag hittills hunnit med, varit med om flera omvälvande förändringar. Så omfattande och djupgående att de utan vidare kan kallas paradigmskiften. Ofta tar stora samhällsförändringar lång tid och blir därför tydliga i efterhand.

De tre stora förändringar jag tänker på är alla en följd av datorutvecklingen men i sina konsekvenser olika..

Den första stora förändringen kan vi kalla  allmän datorisering. Alltmer av konstruktion, tillverkning och administration kom att utföras av datorer. Maskinerna var stora åbäken som hanterades av specialister i vita rockar. Data- eller ADB-avdelningen var en maktfaktor i varje företag och organisation. Säkerhetsarbetet gick ut på att hålla system och dess användare slutna grupper och separerade. Att fysiskt skydda och säkra driften var högprioriterat. Minneskapacitet var en trång sektor. Redan vid mitten av sextiotalet formulerades vad som sedan kommit att kallas Moores lag. Antalet transistorer som fick plats på ett chip fördubblades var 24 månad, därmed kapaciteten, utan att priset ökade utan snarare sjönk. När jag i slutet av 80-talet fick min första s.k. persondator hade den 64 Kb arbetsminne, en hårddisk på 5 Mb och kostade över 80 000 kr.

En andra revolution är mobiltelefonens utbredning. Jag såg på Facebook att det fanns fler mobiltelefoner än glödlampor i Uganda. Ibland tänker jag att det är tur att det finns folk med större visioner än jag, då är jag ändå inte alldeles visionslös. Jag kommer ihåg när staten "auktionerade" ut rätten att bygga upp mobilnät. Tre operatörer fick chansen. Jag kommer också ihåg att jag tänkte: Vilket resursslöseri att bygga tre parallella nät. Idag byggs den fjärde generationens mobilnät upp. Vi livsstilskonsumerar bredband helt enligt ovannämnda Moores lag. I det civiila livet har vi i princip upphört att i bilaterala relationer bestämma mötestid och mötesplats. Att komma ifrån varandra i folkvimmel är ren historia. Tänk vad lätt det blivit om man är försenad bara att slå en signal. En  välsignelse för mig som är pedantiskt noga med att passa tider,andras tid är  lika värdefull som min. Ibland  när jag ser gamla filmer, särskilt när intrigen bygger på att någon är onåbar, kan jag tänka att det är konstruerat. Det är inte många decennier sedan det behövdes en telefonkiosk för att föra handlingen framåt. Det är också spännande hur dagens thrillers naturligt använder samtalsloggar och GPS-spårning som naturliga inslag. Den senaste sociala förändring jag noterat är att röstbrevlådan i princip slagits ut, folk ringer upp missade samtal eller skickar SMS. I vårt hushåll har vi sedan ett par år avslutat vårt fasta telefonabonnemang.

Tredje språnget är Internet. Plötsligt gick säkerhetsidealen över till att alla ska nå alla, under kontrollerade former. Som i ett spindelnät finns alternativa vägar som  garanterar att nätet inte går ned. Internet fullständigt revolutionerade systemutvecklingen, själv råkade jag ut för två konkreta exempel på att man måste se förändringar när de inträffar. Under 90-talets första hälft var det kapplöpning, åtminstone i Europa och Nordamerika, om vem som var bäst på att datorisera den offentliga sektorn. Under det ödmjuka namnet Toppledarforum sattes en del generaldirektörer och företrädare för kommuner och landsting att styra upp och komma tillrätta med gammal passivitet. Man tog i rasande fart fram en bruttolista på projekt. Jag kommer egentligen bara ihåg två, och dessa av den enkla anledningen att jag var inblandad i dem på mandat från dåvarande Kommunförbundet. Det första projektet handlade om att skapa tekniska plattformar för informationsutbyte inom offentlig sektor. IT-chefen från Riksförsäkringsverket var anförare med en konsult som väpnare. Under kort tid byggde jag och mina kollegor upp en ansenlig bank av, skulle det visa sig, värdelöst vetande. Anledningen att det inte blev något av det, stavas Internet. Under pågående projekt slog Internet igenom med dunder och brak, inte ens Riksförsäkringsverket med konsultförstärkning, kunde hindra detta. Det andra utvecklingsområdet kommer jag ihåg ännu  bättre, eftersom jag var projektledare. Det handlade om elektronisk handel, i stat, kommun och landsting. Vi for land och rike runt och missionerade. Vår lösning var inriktad på  att datorer kommunicerade strukturerat med hjälp av EDI. Våra elakaste belackare hade den begränsningen att de inte kunde skilja på web-butiker för konsumenter och det som vi sysslade med, att utbyta affärsinformation dator till dator. Den verkliga förklaringen till att projektet inte blev en superhit, var att Internet slagit igenom och totalt ändrat spelregler och spelplan. Jag kan inte låta  bli att påpeka att det är mindre än 20 år sedan Internet slog igenom i bred kommersiell tillämpning. Jag skäms bara så där över att ha varit med om felbedömningar i skarven.

Så sköljde Internet över oss med full kraft. Börs-vd:ar tog in avhoppade gymnasister för att bygga deras hemsidor och få ut "affärslogiken" på nätet. Investeringar i IT-företag byggdes i princip enbart på förväntningar. TV-sofforna fylldes med Staël von Hollsteinare och Birgersöner, alla hängde vi vid deras läppar, men var är de idag? Förväntningar byttes mot realiteter, Internetbubblan sprack. Pensionsfonder och privatsparande krympte ihop.

Den s.k. Internetbubblan var inte på något sätt en kris för tekniken och informationens utveckling, det var en rent finansiellt fenomen. Jag tror och tycker att Internet som företeelse utvecklats på ett sätt som överträffar alla förutsägelser. Internet är egentligen inget annat än en infrastruktur för kommunikation. Har man inget intressant att säga eller något att ta reda så har man ingen nytta av Internet. Det är påtagligt hur informationssökningen förändrats. Jag har inte ägt en telefonkatalog på över 10 år och jag ser hur mitt sätt att förhålla sig till information förändras för varje dag, som går.

Som småföretagare är nätet ovärderligt. En mycket oansenlig annons i Sydsvenskan kostar mellan två- och tretusen kronor. I SDSs spridningsområde når jag kanske mellan 5 och 10% av vår marknad som faktiskt är hela Europa. Via Internet når jag hela marknaden, men naturligtvis inte lika många, som med en tidningsannons. Å andra sidan är det "kvalitet" på dem som hittar oss på nätet. De har själva sökt och funnit. En annan, och mycket stor, fördel är att marknadskommunikation via nätet har små fasta kostnader och i princip inga rörliga. Vi använder i huvudsak tre kanaler.
Webben, hemsidan, för tämligen  statisk information, öppettider, priser och erbjudanden. Bloggen använder vi födjupning, debatt eller om det något är vi vill berätta, storytelling kallar utvecklingsbyråkraterna det. Facebook använder vi som en anslagstavla och att påminna om att vi finns.

Förutom att jag tycker väldigt mycket om att skriva är det roligaste med sociala media att du får återkoppling. Läsarna kommenterar ibland och du får alltid en utförlig besöksstatistik.

Jag har två bloggar den ena är allmän och den andra handlar om min cancer. Jag har haft över
110 000 besökare på mina bloggar och det känns alldeles otroligt. Jag  har knappt 7 000 läsare per månad, det känns också närmast obegripligt. Snart går jag förbi Österlenmagasinet!