Slutredovisning

Det är nya tider sedan det mobila Internet kom till byn. Vi är ingen "hot spot" utan använder mobilnätet. Det innebär att jag kan koppla upp mig inne på Gästis medan jag väntar på att att gästerna ska komma ned till frukost. - En stund för stilla bloggning medan dimman lättar. Jag är den första gästgivaren på 316 år som bloggar uppkopplad från Gästis.

På skärtorsdagen lämnade de sista hantverkarna Gästis, timmarna innan de första gästerna skulle checka in för premiärboende efter renoveringen.
Marginaler är för fegisar och nervklena.

Här ses gästgivarinnan sno som en iller, genom den nymålade korridoren för att hinna få varje detalj på plats. Har vi satt upp krokar? Finns det galgar? Har vi glömt någon glödlampa.

Skillnaden mot när man renoverar hemma är att varje detalj måste vara klar. Det går inte att vänta med en list i ett halvår.

Vi är ju nu ett trestjärnigt hotell och det förpliktigar.


Vi är mycket nöjda med resultatet och tycker att vi lyckats få till stånd stora rum och generösa badrum utan att fördärva den hemtrevliga atmosfären med en gammeldags charm. Här är rum 4, eller Rowins kammare efter gästgivarna under halva förra århundradet.

Detta är det enda rummet med separerade sängar.

Golvet målade vi ljust grått.







Rum 5, Aspegrens kammare, har en litet djärvare tapet. Tulpaner har en roll i Hammenhögs historia. Den fungerar som fondtapet eftersom flera väggar är vitmålade.
I detta rum har vi frilagt balkarna och skarvat i brädgolvet.

Aspegren har en nutida släkting i Jesper Aspegren, känd från TV i mat och antiksammanhang. En kombination som han har gemensam med Hammenhögs Gästis.





Det vi tidigare kallade 6-7 och benämnde som svit eftersom det bestod av sovrum och vardagsrum har fått offra sovrummet för två badrum. Vi får väl kalla det 6an men eller Fischerströms kammare efter en gästgivare i slutet av 1600-talet.

Det är ett ljust och trevligt rum med två fönster. Det ligger ovanför entrén. Det vann mycket på att vi sågade ned blodlönnarna.





8an är sig likt. Badrummet har annekterats från det gamla sovrummet i 6-7. Det blev således ett rent tillägg.

Enebergs kammare! Det fanns en Petter Eneberg d.ä. som bara orkade med tre år, men som en blixt från en klar himmel dök på banan en Petter Eneberg d.y. upp. Han stod emot desto längre, 35 år fram till 1788.

Släkten Eneberg lever och frodas. Jag har träffat trendigt släktforskande nutida representanter. Dessutom hade jag på 70-talet en kollega i Malmö kommun som kunde allt om pensioner. Han hette Jan Eneberg.

9an är också tämligen oförändrat. Liksom tidigare går det i en blå ton. Inte att förväxlas med amerikansk musiklyrik "blue". Fönster- nischen målade vi vit. Ljuset faller in väldigt vackert.

Det lilla skrivbordet vid fönstret ger en inspirerande arbetsplatsen. Ett ställe att skriva dikter och skicka in till H.A.P.S. (Hammenhögs Anonyma Poeters Sällskap).

Den verkliga kioskvältaren med rum 9 är badrummet. Ett långt rum som avslutas med ett runt litet fönster mot väster. Kanske kan det hyras ut på timme?




Bröllopsrummet går romantiskt i rosa. Blommiga tapeter! Balkarna är frilagda och ett litet runt fönster har plockats fram. En källa för verritabelt kallras som en gäst krasst påpekade.

Bröllop med en ordentlig fest för släkt och vänner är i ropet. Vi hoppas att många lyckliga brudpar ska starta sitt formaliserade samliv i Wettercronas kammare. Rummet kan naturligtvis nyttjas för förlovningar, allmän uppvaktning eller för att utan krusiduller övernatta i, när man besöker Österlen.






Där vi tidigare hade duschar och toaletter byggde vi ett enkelrum. Det är maskulint med en nästan grafisk tapet i svart, grått och vitt. Det är "Sköna hem"-varning på det. Badrummet är lika stort som sovrummet, med en fantastisk utsikt äver fälten.

Vi har tänkt kalla rummet Esters kammare. Ester Hermansson var en legendarisk kokerska under mitten av 1900-talet. Hon stod för receptet till råkan och pannbiffen. Ester beskrivs som ett manhaftigt fruntimmer, så det lätt maskulina prägeln på rummet kanske inte stöter.


Nykomling bland rummen är också nummer 11. Det ligger på 3:e våningen. Vi har tidigare av brandsäkerhetsskäl inte hyrt ut det. Nu har vi skapat en rymlig svit. Med två nya takfönster har det blivit ljusare. Det är möblerat med en dubbelsäng och två bäddar till av god kvalitet. Ett utmärkt familjerum.


I början på av 1900-talet var Gästis ekonomiskt hårt trängt. Inför en hotande nedläggning bildade byns starke man, ihop med kamrater, "Hammenhögs andelsbyggnadsförening", köpte stället och räddade därmed den gamla gästgivaregårdens fortlevnad. Den dåvarande kommunens makthavare kunde efter tunga kommunala plikter även fortsättningsvis, efter väl förrättat värv få sig en bit mat, en sup och några lättgroggar. Det var under den stora ombyggnaden 1919 som frontispisen kom till. Vi kallar rummet Andelskammaren.


Nu vid målet som nåddes enligt plan är det dags att avsluta skägglytteriet. Köksmästarsonen drogs också med i barnsligheterna och samlade ihop en viss ansiktsbehåring. Framförallt var mustaschen på väg att nå stalinnivåer. Jag tror att han efterhand blev förjust i sin nya look och jag befarade att han skulle svika spelets regler, dvs behålla åtminstone mustaschen. Nu är det så att miljö- och hälsovårdsförvaltningen idogt jagar öppet hår vid köttgrytorna, inför hotet att tvings laga mat iförd burka föll han till föga och offrade den makulina grannlåten.

Sammanfattningsvis vill jag betona det kanske allra viktigaste skälet att vi lyckades genomföra vårt projekt med framgång, är att vi hade en duktig arkitekt. Anna Stuermer akitekt har hjälpt oss från start till mål. Vi har alla haft idéer och viljor om estetik och funktion. Med Annas hjälp har vi tidigt fått en en realistisk bild av vad som varit möjligt och lämpligt. Vi har också insett att byggbranschen är ganska auktoritär. Byggubbar älskar att hata arkitekter, men lika fullt så fungerar det utmärkt att säga, att det har arkitekten sagt. Hur vi skulle klarat oss genom processen med bygglov utan Annas kunskaper, kontakter och erfarenheter vågar jag inte tänka på.

Kommunen delar årligen, tror jag, ut ett arkitekturpris. Tänk om de skulle våga vara litet okventionella och dela ut det till ett väl genomfört renoveringsprojekt av en kulturbyggnad i stället för ett spektakulärt nybygge. Jag nominerar Anna Steurmer till Simrishamns arkitekturpris 2009. Får hon inte kommunens arkitekturpris, så har hon i allafall fått Hammenhögs Gästis arkitekturpris 2009, en handeldsläckare och en vårstädning av sitt hus.

Farväl till Hemmingway.

Det närmar sig. På torsdag tar vi emot de första boende gästerna. Nu pågår en viljornas kamp mellan oss och hantverkarna. Vi vill gärna ha vårt gästis tillbaka för att kunna ta emot boende och ätande gäster. Hantverkarna markerar sin närvaro genom att ockupera de knapphändiga förrådsutrymmen vi har. I varenda smutt står pytsar, kablar och tigersågar medan de rättmätiga ägarna är ute och smyger igång nya uppdrag. Att ha hantverkare i huset är som att få småbarn på nytt. Detta gäller inte RF Bygg. Robert Filuba, som driver firman, är invandrad från Polen för 10 år sedan. En mer rejäl människa får man leta efter, och bra medarbetare har han. Våra svenska uppdragstagare lägger en hel del tid på att recensera "polackernas" prestationer. Om det är rudiment av facklig kamp eller vanlig sydostskånsk främlingsfientlighet kan jag inte svara på. Troligen är det både och.

Vi har snyggat upp gården. Folkstormen runt nedtagande av de kungaplanterade jubileumslönnarna utanför entrén har uteblivit. Det är två som haft synpunkter och bägge var fysiskt involverade i planteringen. De flesta märker det inte. Vi tar det som ett tecken på att de inte var naturliga där de stod. Vetskapen om att de kan bli 35-40 m höga och en placering 5

meter framför entrén, inspirerade inte varje timme på dagen.

En gäst för något år sedan påstod med bestämdhet att det ena trädet stod på en kraftlinje, som var negativt för blodlönnar. Han förklarade för mig att hela jorden är täckt av rutnät med ett par meters mellanrum Där linjerna möts har vi de beramade currykorsen. Han hade ett stort behov att upplysa en fåvitsk gästgivare. I sin bil hade han av svetstråd böjt till en klyka. (Sådana som jag som barn använde som slangbella, i lönndom.) Han stegade runt som en slagruteman och där hans verktyg pekade nedåt hade vi en kraftlinje. Den mer taniga blodlönnen hade haft den stora oturen att planteras på en kraftlinje. Faktiskt borde jag kunna åberopa detta som ett handhavandefel från planterarna om de ytterligare ansätter mig för skövlingen.

Vi har nu helt frilagt fasaden. Gästis är en både vacker och pampig byggnad väl värd att lyfta fram. Att flytta ut buxbommen och sätta kullersten bakom har medverkat till att skapa känslan av en skånsk gårdsplan. Kastanjen har vi tuktat och behåller som vårdträd, även om den jämfört med kastanjeträdet på trädgårdssidan, framstår som en stickling. Väster om entrén har vi anlagt en tapetrabatt. På sikt ska den med hjälp av planässigt planterade perenner vara självförvaltande och följa odlingssäsongen växlingar. Till påsk har vi fyllt den med påskliljor och penséer.

Öster om huset har vi fått upp ett plank, som skiljer av och framförallt döljer alla de sopkärl som betjänar ett ställe som vårt. Vi har till och med kostat på oss litet snickarglädje.

Akut skäms helhetsintrycket av att grannen ställt upp en husvagn på tomtgränsen. Han har lovat att den ska tas bort som i går. Är den inte borta idag får vi göra en ny framstöt. Det går nog bra, det är hyggligt folk.

En vis man från Stockholm besökte oss för att klassa hotellet. Inställsamt lyssnade vi på hans oändliga erfarenhet av vad gäster kräver och ska ha. Han förklarade tålmodigt för oss att moderna människor kräva morgonteve. Han hade I-phone och ansvare för 350 hotell. Hur som helst är vi nu ett trestjärningt hotell med dusch, tolett, atmosfär, historia men ingen teve.

Timmarna är räknade för slutspelsskägget. Man har inte sett ett så präktigt skägg sedan Hemmingway, inga jämförelser i övrigt. Jag har kommit att bli litet fäst vid mitt skägg. Det har dessutom uppstått något av en lokal opinion för ansiktsprydnadens bevarande. Två damer i byn, har oberoende av varandra beskrivit mitt skägg som klädsamt. Men jag är en man av principer, har jag sagt att det odlas under ombyggnad, så ska det bort när projektet är slutfört.

I lördags öppnade vi restaurangen. Vi hade besök av Peugotklanen. De hade med sig en bukett vita tulpaner och två trisslotter som ett bidrag in spe för ombyggnaden. Vi blev litet rörda över omtanken och erkännandet. De tyckte mycket om vår mat. Jag fick också klarlagt att N.H. Nilsson, farfar till Gert-Åke på Peugot, hette Nils Herman.

GM lämnar Hammenhög.

Vid torget i Hammenhög ligger ett monument över när bilismen erövrade Sverige. I ett vackert tegelhus med uthus ligger N.H Nilssons bilfirma. Från början var det en cykelverkstad, men efter kriget blev bilhandeln en massmarknad och N.H. Nilsson var tidigt vaken för utvecklingen. Här har mången god bil sålts till välbärgade bönder och efterhand till vanligt folk. Med GM i ryggen såldes såväl "amerikanare" som efterhand Opel. Lanseringen av nya bilmodeller var en stor händelse som också lät manna falla över Gästis.






Kanske fanns det en bilhandlargen i familjen Nilsson för N.Hs, (kan han ha hetet Nils Hugo?), bror Sture drog igång det som fortfarande är den mycket livaktiga Sture Nilssons Bil. Efter att ha handlat med bl a Volvo är Sture Nilssons idag en av landets större Peugothandlare.


Det är många år sedan N.H. upphörde. Änkan Elsa har vårdat affären som ett mausolem efter makens bortgång. Bilhallen har stått orörd och ingen har släppts in. Man har ändå kunnat följa gamla kampanjer från 50-talet och framåt. Den nya Opel Rekord från 1955 har presenterats. Reklamskyltar med Linda Haglund har dykt upp i skyltfönstret. Nya (gamla) bilar har visats under det stora citronträdet.


För några månader sedan dog Elsa. Lösöret är sålt. Nu står också fastigehten till försäljning. Man får hoppas att det blir en köpare som vill ta hand om den unika autentiska miljön från en epok i det svenska folkhemmet. Man kan också se här hur den globala krisen slår i Hammenhög. Det sista utposten för GM försvinner från Hammenhög.

Om en vecka öppnar vi.

Snart har vår ombyggnad pågått i 3 månader. Inte så lång tid men för oss känns det som en tålamodsprövande evighet.

Igår blev larmet klart. Det känns tryggt att veta att vi nu har ett modernt larm som är kopplat direkt till SOS-alarm. I samband med det var representater för brandförsvaret på plats. De hade enbart gott att säga om vår ombyggnad. Det känns som en befrielse. Pressen finns att de plötsligt ska säga: "Det går inte att ha det så - åtgärda!" Mytbildningen bland bland hotell och B&B är stor om brandförsvarets autktoritära oförsonlighet. Ibland tror jag att det beror på att man inte själv gjort sin läxa. Det är givet att varenda uthyrare vill ha högsta möjliga säkerhet. Men det krävs en viss smidighet i umgänget mellan anläggningarna och myndigheterna.

Våra kollegor på motellet här i Hammenhög är ett exempel på en totalkollision mellan dem, kommunen och brandförsvaret. Så sent som igår stod det i Ystad Allehanda att motellet stämmer kommunen och brandförsvaret och begär 15 miljoner i skadestånd.

Jag hoppas verkligen att vi ska slippa undan den typen av konflikter. Det känns som det inte finns krafter till det. Nu ser vi fram emot en nyöppning och massor av gäster.

Tidigt vårbruk på Österlen.

Livet på landet är strävsamt och många gånger hårt. I morse, och då menar jag verkligen morse - tidigt, kände jag att temperaturen var en bra bit under komfortnivån. På med lasorna och ut i pannrummet! Naturligtvis möts jag av det blinkande digitala meddelandet: "Fel på extern matning". Det betyder i klartext att det är slut på pellets. Vi har stora ackumulatortankar, för varmvatten, på sammalagt 1 500 liter. När pannan slocknar tar det därför en bra stund innan vi upptäcker det. Enligt lagen om alltings jävlighet slutar oftast pannan att gå på sen kväll, för att det ska hinna bli ordentligt utkylt under natten. Åtgärden, för att få pannan på banan igen, är i och för sig enkel. Vi har en silo på 12 kubikmeter med automatisk inmatning till pannan. När pelletsen tryter drar jag ut två luckor, simsalabim har jag tillgång till ytterligare 2 veckors vinterdrift. Den enda invändningen jag har är att detta ska behöva ske 05.15 på morgonen.

Jag undrar hur en företelse som denna skulle sett ut i en naturlyrisk skildring, som exempelvis Viktor Rydbergs Tomten? Vad rimmar på pellets?

Jag fortsätter på ämnet; vårt teknikberoende. När vårt renoveringsprojekt, inomhus, går in på upploppet, startar vi uppsnyggningen ute.

I etapp ett flyttar vi ut buxboms-häcken en meter från huset. Bra för buxbommen - bra för huset! Mellan huset och häcken lägger vi kullersten.

Öster om huset bygger vi ett förråd där kan gömma undan de ofrånkomliga sopkärlen.

Vi har tagit ned två blodlönnar utanför entrén. De planerades vid Gästis 300-årsjubileum 1993. Det var efter vånda vi kom fram till detta, och vi får kanske kritik för det. Men dåvarande landshövding var kanske bättre på att styra län än att anlägga trädgårdar. Lönnarna stod alldeles för nära huset och enligt uppgift kan de bli upp till 40 meter höga. Redan nu i trädens dagisålder hade de ett mäktigt lövverk som la två av rummen i dunkel. Vi har på gården en stor kastanj i 100-årsåldern. Den får förslå som vårdträd. Tradition och förnyelse!


Vi har anlagt en tapetrabatt till vänster om entrén. I början av 1900-talet var tapetrabatt modernt i trädgårdar/parker. Rabatten är rund och upphöjd som en bulle. Meningen är att den ska följa årsväxlingar, vår, försommar, sommar och höst. Med komposition av färg och form gör den ett helhetsintryck, precis som en tapet.



Livet på landet har underlättats betydligt genom upptäkten av grävskopan. Produktiviten på en sådan maskin är odiskutabel. På några timmar åstadkommer den vad som annars aldrig skulle bli gjort. Priset för en stor gävare med en man bakom spakarna är futtiga 590 kr per timme. Mindre än vad man får ge för två stockar snus.

Filmkväll.

Häromdagen for vi till Ystad. Ibland gör vi så, bland annat för att gå på bio. I Ystad spelar man in film men det innebär inte folk går på bio. Vi brukar dela salongen med mindre än en handfull andra. Man visar mestadels "breda" filmer och under kort tid. Mycket är inriktat på en ung publik. Denna gång skulle vi se "Män som hatar kvinnor". Till med i Ystad var det gott om publik, om än ej fullsatt.
Vi gillade filmen. Utmärkta skådespelare! Rimlig följsamhet till boken och det som utelämnades kändes rätt. Detta blir sannolikt biografernas stor mjölkkossa 2009. Inte undra på att man förhandlade fram att de två följande Milleniumfilmerna också först ska visas på bio.

Belöningens tid?

Ombyggnader är en prövning. Ju större den är desto större är prövningen. Att ha hantverkare i huset är som att få småbarn på nytt. Som en far får man gå och jämka mellan kategorier. Det ska inte förnekas att byggnation har sina svarta stunder.

Vårt projekt har i vart fall kommit in på upploppet. Det känns ganska underbart att se de nya rummen få sin nya gestaltning. Vi var oroliga att vi skulle modernisera bort den genuina trivsamma atmosfären. Det känns inte så. Rum 10 har fortfarande sin gamla romantiska charm.

Genom att blottlägga balkarna och plocka fram det lilla runda fönstret har 10:an fått rymd och karaktär. Detta kommer att förbli bröllopsrummet.

Det fattas litet kvartsstav och att elen kommer helt på plats, sedan är det klart att flytta in.

Fritz har gått vidare till rum nummer 9. Också här sätter vi upp en tapet Laura Ashley. Mönster och färg skiftar med ljuset. Det krävs en hel del koncentration, tålamod och erfarenhet för att få tapeten på plats med mönsterpassning. Det gamla huset har inte en rät vinkel. Jag är väldigt glad att jag inte ska tapetsera själv.

9:an blir ljust och trevligt. Vi har målat vitt i smutten runt fönstret. Det ger ett vackert
ljusinsläpp.

9:an har det finaste badrummet. Det är så perfekt att man skulle vilja hyra ut det separat!