Lördagsmys på gästgivarens vis.

Panerade fläskfilémedaljonger serveras med potatis- och palsternacksstomp, till detta en hemgjord äppelchutny. Uppläggningen är väldigt viktig!

Riktigt sur blev Doris eftersom hon, i strid med sedvanerätten, híndrades från att kasta sig över det som hamnade på golvet

Sandhammaren.

När man talar om historiska kvinnliga mediaröster går kanske tankarna till Bang. Inte mina jag har tre favoriter

1. Börsnoteringarna.
2. Fröken Ur
3. Sjöväderrapporterna.

I synnerhet är sjöväderrapporterna en höjdare. En  sonor stämma tar oss runt vår kust, med litet fantasi och geografisk bildning kan man få en daglig snabbresa till sjöss runt vårt land. En av dessa välkända platser är Sandhammaren. Jag tänka att dagen notering lyder: "Sandhammaren, sydsydost 8 meter i sekunden, klart." En efter skånska förhållanden fantasisk vinterdag, 4- och solsken.

 En fyr och en sjöräddningsstation vittnar om att detta var lömska farvatten under segelfartygens tid. På skylten utanför det gamla båthuset finns utdrag från gamla sjöräddningsjournaler som vittnar om förslisningar och sjönöd.

Detta sommarens badparadis är ödsligt och man förvånas över att inte fler människor unnar sig denna unika naturupplevelse en en dag som denna. Entimmes promenad, eller strövande längs havet är för mig vad jag kan tänka mig att psykofarmaka är för den "själssjuke". Eventuella biverkningar, nedkylning, botas med en kopp kaffe och en kanelbulle.

Turen går till Åhus

Åhus ligger inte på Österlen, även om fastighetsmäklare m.fl. gärna töjer vår landsända ända upp till Blekinge. Det gör inte orten mindre intressant, men rätt ska vara rätt.                        

Redan på 1200-talet var Åhus en fullt utvecklad stad, vilket den gamla stadsmuren, som till delar finns kvar, vittnar om. Den danske kungen Christian IV fick för sig att anlägga Kristianstad 1614. Detta skapade naturligtvis en påtaglig uppförbacke för den gamla hamn- och handelsstaden Åhus. Efter att ha kört över gamla Åhus la Crille in backen och tog det på bakvägen också. Stadsrättigheterna drogs in med omedelbar verkan 1617. Varför vet jag inte kanske blandade han ihop det med Århus. Det blev halv revansch 1915 när det blev köping. Vid 1971 års kommunreform var det slut med städer, köpingar och municipalsamhällen. Ett stort antal geografilektioner där man pluggade in Sveriges städer fördelade per landskap, blev i ett en huj lika meningslöst som man upplevde dem. Allt blev kommuner och de ca 1000 kommunerna blev 277. Några har tillkommit. Åhus har kommit på grön kvist, med inflyttade rikemanslater vill man bilda egen kommun och slippa vara med att dela Kristianstads sociala merkostnader.

Hur som helst ligger Åhus en ungefärlig timmes bilresa från Hammenhög. Gästgivarinnan har en syster och svåger boende där. Vi åker dit, inte så ofta som man skulle kunna, men ibland. Nu är Åhus väl värt ett besök, även utan att hälsa på dem. Ett vackert ex-kommunalhus vid det lilla torget och en mäktig kyrka.

Det lilla samhället präglas av en tid som  flytt, läget vid Helge å, turism, mondän bosättning och Absolut. Det är en ganska lyckad blandning. Det är mer liv i den gamla köpingen än vissa av våra rikemansreservat på Österlen. Husen är välskötta i sammanhållna miljöer. Där finns både systembolag, matvaruaffärer, bageri, gallerier och naturligtvis massor av presentshoppar.

Vi förflyttade oss i de gamla gränderna ner mot ån. Den gamla brandstationen är ett exempel på välhållna/ välrenoverade hus.

I Åhus finns också ett gammalt gästis. Naturligtvis var vi tvungna att göra en ockulärbesiktning av en kollega.     

Det slog oss att det var så stort, så många rum. Detta hade skett genom successiva tillbyggnar. Det kan finnas goda kommersiella skäl till det, men jag har inte sett många exempel på att det lyckats utan att offra den genuina atmosfären. En glasad innegård ger många restaurangplatser, men lyfter knappast fram det geniuna. Vi provade inte restaurangen.

Med uppstoppade rävar, grisar och annan kuriosa återskapas viss atmosfär.
Sammantaget väcker det tankar för det fall vi kommer på att bygga ut. I så fall gäller det att aktivera den kreativa husarkitekten.

Längs med ån, på andra sidan än hamnen, finns ett radband av patriciervillor. Ny arkitektoniska monument sprängs in bland de gamla.

Svågern tycker att det ser förfärligt ut, men jag tycker att det är fint och skulle inte ha något emot att bo i ett sådant. Utsikten över utskeppningshamnen för det nyaste svenska nationalmonumen-tet Absolut är spännande. Att det numera är i fransk ägo gör ju inte upplevelsen mindre.

Vi avslutade vår promenad genom att gå till den gamla, naturligtvis nedlagda järnvägsstationen. Om man inte på annat sätt förstår järnvägens enorma betydelse som nationellt projekt, kan man  förstå det när man ser de gamla stationshusen.

Trots att Åhus var en ändhållplats på en blindtarm kostades det på ett storstilat stationshus. Om jag förstått det rätt är stilen nationalromantisk.

Idag inryms en leksasaffär för den burgna medelklassen i byggnaden. Den heter Percys och är en välsorterad butik som löser många heminrednings- och presentproblem. Men jag skulle komma till golvet. När Percys mannar shaktade bort 70 cm fyllnadsmaterial,ditlagt för att få upp höjden till lastkajen i hamnen, uppenbarade sig ett fantastiskt stengolv från 1913, då stationshuset var nytt och fungerade just som stationshus.

En önskan uppfylld.

Bland byggdamm och kakelflis har äntligen en efterlängtad high-tech-pryl kommit på plats. Vår pelletspanna har, som jag tidigare vittnat om, precis som andra pelletspannor den lilla olaten att ibland lägga av. På något sätt tycks den välja tillfälle när hotellet är fullbokat och med förtjuning nattetid. Eftersom ackumulatortankarna är på 1 500 liter upptäcker vi inte stoppet förrän vattentemperaturen är nere på 30-40 grader. Då tar det flera timmar att komma upp i komfortvärme på duschvatten och element. Dessutom är det jobbigt att övertyga varenda gäst om att vi lider av en systembegränsning.
Nu kan gästgivaren sitta iklädd nätbrynja i skönaste TV-fåtöljen med en pilsner på armlängds avstånd. Om pelletsbrännaren då fortsätter sin dåliga vana att lägga av kan den känna sig överlistad. Ty - då ringer larmet till den nätbrynjeklädde och säger: "Nu har pannjäveln slocknat igen!" Aha tänker gästgivare, går lugnt ut i pannrummet och startar den trilskande. Ingen märker något och jag tror att brännaren efterhand lär sig att det är ingen idé att konstra.

Så fick jag en egen vrå.

Som aktiebolag är man skyldig att spara varenda verifikation i tio år, i god ordning. För något år sedan ville man förändra bokföringslagen så att fem år skulle räcka. Det tyckte bl. a. riksåklagaren och dåvarande riksskatteverket var en dum idé. Därför gäller alltjämt tio år. Mycket papper blir det och mycket utrymme krävs. Nu är vi lyckligt lottade på så vis att krögarvillan är minst sagt stor för oss, gästgivarinnan, Doris och jag. Vi har försökt att inreda "arkivet" litet trivsamt. Från Mariedals loppis har vi köpt ett par välhållna gamla fåtöljer och ett vackert bord.

När vi röjde ut för att bygga om köket på Gästis, hittade vi under bråten ett fint bord. Mycket tidstypiskt 50/60-tal. En välhållen perstorpsplatta. En sådan pärla har man inte hjärta att kasta. Ny har jag en perfekt "bloggarplats" med utsikt genom fönstret på andra våningen. Chubby chic och bokföringslagen i skön förening.

Nådens sol lyser över Gästis.

Så dricks champagne mitt på blanka torsdagseftermiddagen. Dessförinnan har gubben dansat glädjedans på vardagsrumsgolvet. Man kan undra över denna otyglade uppsluppenhet. Jo i sin upphöjda visdom har EU beslutat att ta en del av de pengar man brandskattar vårt rike på och skicka dem till oss. Den skarpögde kan måhända läsa texten på skylten: "EU investerar i skånsk landsbygdsutveckling."
Tur att man röstade ja i EU-omröstningen. Även om jag har en reserverad hållning till utvecklingsbyråkrater, känns det som ett erkännade att vi fått ett rejält bidrag till våra tunga investeringar. Framförallt betyder det att likviditetsplaneringens smala stig blivit betydligt bredare. Vi kan nu göra mer och i snabbare takt än vi planerat.

Turen går till Örnahusen

Till alla kontorsråttor i Stockholm, Göteborg, Ljungby och andra pseudobosättningar skickar jag, mina damer och herrar, en videosnutt från havet.

Denna gång från Örnahusen som ligger mellan Kyhls strand och Skillinge. Du kan gå längs havet hela vägen från Kyhls strand till Skillinge.  Du kan gå mycket längre än så, men det är lagom och det är, som alla vet, en dygd att inte gå för långt.

Här finns ett pärlband av idylliska hus med den mest betagande havskontakten. Dessvärre är majoriteten numera ägda av delårsboende. De små lokala byggfirmorna har fullt upp att renoverar när husets herrar sliter för brödfödan på annan ort. Ofta mycket pietetsfullt men ibland med en perfektion som mördat husets själ.

Håll med om att denna fastighetsägare funnit den ultimata placeringen av toaletten. Här behövs inga proaktiva åtgärder för en trög mage, och ingen lektyr under processen. 15 meter till havet, bränningar och sjöfåglar längtar man efter en trög mage!

Jag har en särskild klockarkärlek till glasverandor. Här är ett särskilt förföriskt exempel. Utsikt över havet!

Man får lust att klä sig i yllekofta och röka pipa. Slå sig ned med en stor kopp te och dela sin uppmärksamhet mellan havet och ett klurigt korsord av Hans-Christian Nygård.

En bild till alla som besökt våra vita stränder endast sommartid. Vågorna har lagt snön som vore den nyspritsad grädde. Utanför ett litet band issörja.

Jag har hela livet haft en dröm när jag gått på stränder. Jag skulle så oändligt gärna vilja hitta en bärnsten. Jag ger aldrig upp.