Brödupproret på fjärde dagen.

Det får medges att första brödbaket inte var en total framgång. Jag har ganska klar bild av hur kvalitetsbristerna uppsstod. Men skam den som ger sig. Jag letade upp recept av mästerkonditorn Jan Hedh. Han är som alla mästare nogrann, för att inte säga pedantisk. Förberedelse! Specialmjöl, Monitoba cream. En stor plastlåda att jäsa degen i. En blomspruta att duscha ugnen med. Jag fick många frågor: varför gör du så? Svaret är konsekvent och enkelt. För att Jan Hedh säger det. Knådningen är en tung process och jag övergick till manuellt arbete eftersom det började lukt bränd motor av hushållsassistenen.

Resultet blev en full revansch! Två präktiga fullhöjdsbröd. Knaprig skorpa, gyllenbrun färg och fullständigt ljuvlig doft. Jag tog ett av bröden i en handduk och åkte ned till Julius, Anna och Jonas. Så, med Julius språkbruk, fick de macka med smörgås, till kvällen.

Här finns både hjärterum och stjärterum.

Det är så kärt när det kommer besök av barn och barnbarn, förutom de som ränner här dagligen. Det är i och för sig kärt med dem också, men de finns ju här. Morris växer både i förstånd och kropp.

Ännu är det litet för stort åldersavstånd mellan kusinerna, 1.5 år är mycket när man är 3,5 och 2. Man ser hur Julius med beundran observerar den äldre kusinen. De leker parallellt, men när lekarna korsar varandra uppstår understundom skärmytslingar.

Inget större problem när man befinner sig på vintersportorten Hammenhög.  Föräldrarna stapplar runt på stålskodd fot, som tur är har Ola tillgång till en, av bandylegenden Göran Rosendahl avlagd, bandyklubba, att stödja sig på vid oväntade ojämnheter i isen.  De små ägnar sig  åt att bestiga snöberg och bygga snögubbar.

Så var det en triumfens stund för Anna. Hon har fått utstå spe och gyckel för att hon enträget sparat en gammal sparkstötting från att gå containerdöden till mötes. Med litet muttrar och en hel del silvertejp försattes den i sparkbart skick. För min del var det ca 50 år sedan förra sparkturen. Som ung, för att inte säga liten, var jag irriterad över att mina föräldrar med dårars envishet höll fast vid vi skulle ha sparkstöttning i stället för, som jag ville, en kälke med ratt, som är mycket häftigare. De talade om att den skulle kunna användas även av mina systrar. Jag tror att detta fördröjt, för att inte säga motverkat, mitt feministiska uppvaknande. Jag hävdar nog fortfarande att jag skulle haft kälke även om jag idag kan se vissa företräden hos sparken

Det är en hel del planering och ställtid när en hel flock ska förflyttas. Den minutiösa, smidiga och kontinuerliga anpassningen till olika viljor, bajsiga blöjor, bananätning, middagslur m.m. har man nästan glömt. Det är bara att gå in i ett yogaliknande tillstånd och med ett inre lugn avvakta tillfället då det, som under en längre tid sagts skulla ske, verkligen inträffar. Efter en inlagd avvikelse till ICA-butiken för inköp av lördagsgodis är vi på väg till den stora loppis- & antikladan Mariedal.

Jag såg ett häftigt lackskåp. Nu är man ju ingen Knut Knutsson i Antikrundan. Detta visar sig huvudsakligen på två sätt. Jag börjar inte gapa, skrika och skjuta upp glasögonen i pannan. Det andra; jag har ingen aning om vad  jag ser. Men jag kan läsa en prislapp och se att det kostade 12 500:-, innan prutning. Eftersom jag inte såg någon användning för föremålet och det kostade mycket pengar bestämde jag mig för en liten modell av ett fartyg, som garanterat aldrig seglat på de sju haven, till det facila priset av 25 kronor. På föremålet fanns en prydlig guldetikett där det stod Skillinge. Den ska jag ha i fönstret i min bloggarhörna.

I övrigt såg jag en gubbe av lera, som var ful men uttrycksfull.

Efter att studerat alla tänkbara trafikinformationer om störningar i tågtrafiken, utan att kunna hitta några planerade sådana, överlämnades Stockholmsgruppen i SJs våld. Går allt som det ska kommer de till Stockholm, medan gästgivarinnan, Doris och jag är återlämnade till oss själva med alldeles onödigt mycket stjärterum.

Jag tror jag ska ägna mig åt brödupproret.

Bröduppror!

Nu står jag inte ut längre. Brödsituationen i svenska butiker är en ren katastrof. Brödfabrikerna förser oss med miserabla tingestar som till det yttre påminner om bröd. Läser du på innehållsförteckningen ökar osäkerheten om vad det är. När du plocker ut en färdigskuren skiva ur plastpåsen är det smakamässiga likriktade armodet totalt.

Nu får det bli ett slut. Om nu inte den älskade "marknaden" kan lösa sin uppgift, får man som god konsument finna ut en bättre lösning. På Ystadsvägen 36 kommer vi att baka vårt eget bröd! Fram med Kithen Aid.

Den första omgången blev inte optimal - medges. Jag har aldrig tidigare använt specialvete med fullkorn. Det huvudsakliga förklaringen är ändå att vi har köpt ny spis. Jag klantade till det och tog en plåt som hörde till den gamla ugnen. Luckan var en aning öppen under gräddning. Förstlingslimporna blev en aning platta och en ockulär besiktning uppenbarar vissa estetiska kvalitetsbrister. Men det smakar bröd!

Att baka eget bröd är som att börja motionera. Målmedevetenhet, uthållighet och stor ansträngning i början, men efterhand ett ökat välbefinnande.

SMHI - en folkets fiende?

För att finna något positivt att säga om den årstid vi befinner oss i, är att den bjuder vackra soluppgångar på mattinétid.

Potatis-Mats (han kallas så av oss eftersom det när vi kom hit var svårt att minnas alla namn. Mats odlade den läckra amadinpotatisen) har som vår frälsare på tundran skrapat ihop en ansenlig snöhög runt vårdträdet på gården. Tur att vi inte använder salt, då hade vi haft en lättrimmad kastanj.

Vädret ser fint ut idag. Tämligen klart och ingen vind. Detta är vi särskilt glada för eftersom vi väntar Morris och hans familj  från Stockholm. Prognosen att vi ska kunna hämta dem i Smedstorp är god.

Jag läste i YA igår att Tomelilla bränt en kvarts miljon på bandvagnsanvändning. Centerpartisten Lef Sandberg är bekymrad. Notan för december gick på 150 000 kr. Ett dygn med bandvagnar kostar lika mycket som 50 undersköterskor under ett dygn. Nu är han inte mot användande av bandvagnar i hemtjänsten generellt. Har jag förstått honom rätt tycker han att det överkonsumeras bandvagnar. Man bör kunna minska behovet genom överenskommelser med bönder, som kan ploga, och i vissa fall flytta vårdbehovande under akuta lägen. Ett utmärkt exempel på en man som använder sig av den i tiden underskattade metoden; att "tänka innanför boxen".

Gästgivarhunden, Doris, trivs väl med situationen. Hon får mycket sällskap. Hon är välklädd för låga temperaturer. Det ges mycket tid till hennes två favoritsysslor. Koppla av och bara vara, som det brukar heta, och matlagning.  

Turen går till Svendborg

Det finns bättre att göra än att häcka på ett stängt Gästis. Även om det är lätt att låta inventering, bokslut, alkoholrapport, momsredovisning och andra små sysslor, som vi hjälper myndigheterna med, hänga över en. Vi bestämde oss för att åka på visit hos Birgit og Steen. De bor i Svendborg i den allra sydligaste delen av Fyn.

Staden är präglad av det marina. Här finns till och med, för Danmark ovanliga, en skärgård. Våra vänner är naturligtvis inbitna seglare. De har tagit med oss landkrabbor på några härliga turer under åren. För egen del är jag befriad från alla uppgifter som har med fartygets framförande. Det har att göra med ett språkligt missförstånd, när jag en gång höll i rorkulten fick jag kommandot "træk". Jag överlade med mig själv huruvida dett betydde "drag" eller "tryck". Dessvärre valde jag det senare alternativet; tryck. Enligt Steens uppfattning var det en felöversättning vilket han på rak, för att inte säga burdus danska, informerade mig om efter att vi rent fysisiskt tangerat ett sjömärke. Nåväl - det finns många andra viktiga uppgifter till sjöss, som att hämta öl.

Bland öarna känner vi svenskar kanske till Tåsinge där de romantiska självspillarna Elvira Madigan och Sixten Sparre ligger begravda. Langeland, som gör skäl för namnet, är känt för grönsaksodlingar och en stor familjevänlig sommarfestival. Den litterärt orienterade har på senare år hört om Ærø i "Vi de drunknade" av Carsten Jensen. Med den lilla staden Marstal som fast punkt tas vi med i en mäktig odyssé i tid och rum under en tid då segelfartygen korsade de sju haven. I dagarna har den sportintresserade kunnat läsa om konkursen i den stolta handbollsföreningen GoG, där svenskar spelat som proffs. En inte alldeles ovanlig utveckling där småklubbar med tradition slås ihop och under ledning av affärsfolk gör en elitsatsning.

Numera är det en bekväm resa på ca 3 timmar. Vi blev litet chockade när vi fick slanta upp nästan 800 kronor för en returbiljett över Öresundsbron. Jag hoppas det finns bättre erbjudanden för frekventa resenärer.

Våra vänner bor på Thurö, Svendborgs Lidingö, en ö med villor. 100 meter till den älskade segelbåten. Sedan jag var där senast har de renoverat. Köket har tagit upp den maritima känslan, med köksön som en kommandobrygga och en oregelbunden mathörna, som hämtad från en segelbåt. En god kvällsmat med smörgåsmat, god öl och ett par Dr Nielsen Bitter*. Tidig nattning inför vildsin shopping.

*Eldig och kryddig smak av malört, ingefära, lakrits och kryddnejlika. Doften har inslag av malört, lakrits och kryddpeppar. Ljusbrun i färgen. Serveras kyld som snaps eller rumstempererad som digestif.

Även Danmark har fått sin beskärda del av fimbulvintern (en förfärlig vinter som enligt fornnordisk tro föregår Ragnarök). Under natten hade det vräkt ned snö. Gatorna var snöfyllda, den fattiga kommunen har sedan länge bränt sitt snöröjningsanslag, men vi pulsade fram till Frälsningsarmens Second hand. Tänkt vad begagnat låter mycket när det kallas vintage, shabby chick eller second hand. Men ibland passar det inte alls - vem köper en vintagebil?

Sedan gick vi i affär, efter affär, efter affär... Jag fick beröm för min tålmodighet där jag satte mig på en stol i aktuell mondän damekipering, eller heter det boutiqe. Det finns många i Svendborg! Och jag fick tillfälle att studera dansk mid-age female mainstream. När jag gjort det filosoferade jag över den ljuva tid då förhållandet mellan våra valutor var det omvända.

Sedan började jag bli gnällig. Då gick vi till en skoaffär. Med hungern slitande i tarmarna såg jag inga taktiska skäl att hålla igen på kinkigheten. Och si - fika utlovades. Stället hade det för stunden passande namnet Citronen. Det var ett kombination av café och bistro. Som ytterligare bonus bestod möblemenget till delar av länsstolar.

Hembakat bröd med ljuvlig ost. Vi gjorde misstaget att ta något mysko kaffe i stället för att satsa på ett säkert kort, dansk pilsner.

Sedan åkte vi hem.

Vad Gästis gör när ingen ser på.

Tvåsiffriga sekundmeter, snö och -7, kallas snöstorm. Detta är inget att leka med på Österlen. Här räcker det med nattfrost för att vägarna ska försvinna. När jag sitter i min blogghörna och hör vinden dåna kunde jag inte låta bli att gå in på vår kanonfotograf, Andreas Hylthéns hemsida och knycka en bild av isbjörn. Han tog massor av fina kort (ja jag vet; bilder) när han var med på Ola Skinnarmos expedition genom nordostpassagen. Jag skulle inte bli förvånad om jag möter en sådan best vid Borrby strand. Vinter över en månad i sträck, i Skåne, vad är detta likt? Nu ska man inte skoja om global uppvärmning, men man kan väl få önska litet lokal uppvärmning?             

Rent parentetiskt, och helt befriad från skrockfullhet, kan jag informera om att pelletspannan går som ett spjut sedan larmet installerades.

Om jag skulle be gästgivarinnan att med ett ord sammanfatta vårt pågående projekt, tror jag hon skulle älska bilden till höger.
Ja - litet dammigt är det. Vinförrådet har säkert stiget till dubbla värdet, med tanke på de ärevördigt dammiga flaskorna. Spindelväven framträder som konstverk när byggdammet lägger sig på de normalt knappt synliga trådarna.

Förutom byggdamm finns det ytterligare komplikationer. Jag gav Robban en ordentlig uppsträckning för att han inte monterat gipsplattan rakt - men det hade han naturligtvis. Det är svårare att hitta någon att ge en skrapa för att han byggt den gamla ytterväggen snett för några hundra år sedan. Förutom att väggarna är sneda är de också ojämna. Vår förbrukninga av kakelfix i förhållande till kakelplattor är minst sagt onormal. Vår langare har för närvarande slut på lagret, men en ny sändning väntas i morgon. Men då är vi å andra sidan insnöade.

Litet nerver för tidplanen börjar krypa sig på. Å andra sidan skickade vi ut de sista hantverkarna 20 minuter innan incheckning vid den senaste renoveringen.

När det gäller projektet har vi en del överläggningar om huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt. Jag är en isolerad representant för alternativet halvfullt.

Köket är ju nästa klart!? Murarmästare Robert, skygg som en Greta Garbo, klistrar plattor med ett upphöjt lugn.

Rör- och elmontörer demonstrerar också någon form av kontroll. Om en dryg vecka kommer golvläggaren.

Anländer sedan de löpkilometer rostfria hyllor och ugn, som de ska, så återstår endast den lilla uppgiften att få miljoner grejor tillbaka på sin plats, som i värsta fall är en ny plats. Ja jag vet vi ska städa också.  

Ärligt talat är det litet känsla av turkiskt badhus. En plan B kan var att vi slutar med mat och satsar på SPA. Det är ju väldigt populärt. Det finns till och med riktade EU-bidrag för att bygga badhus. Visserligen riktar de sig till lantbukare som vill konvertera till besöksnäringen.

Jag skulle kunna ta en kurs i Änglahealing!

När jag spanade efter en studieväg för Änglahealare hittade jag ett alternativ som jag ännu inte sett bland aktörerna på Österlen. Kanske gäller det att smida medan järnet är varmt:

Maya Dagräknarkurs

Idag tycks år 2012 vara på allas läppar. Det enda ursprunget till detta årtal är dock Mayafolkets kalender och den som seriöst vill förstå vad innebörden av detta årtal är behöver sätta sig in i hur denna kalender fungerar och hur man använder sig av den. Syftet med denna dagräknarkurs är att lära just detta. Bindande föranmälan och betalning (senast 4 februari kl 16:00) till Vattumannen, Drottningg 83 Stockholm.

 Jag har två dagar på mig att fundera. - Det blir nog mat trots allt! Utan att ha gått dagräknarkurs, räknar vi, visserligen amatörmässigt, dagarna till att vi ska öppna igen.

Hamling i Hammenhög.

När tiderna var kärvare var man nödd att ta till vara, vad naturen erbjöd. För att ha föda till kritterna samlades löv från vissa träd, som näringsrik föda. För att få fram en rik produktion av skott användes en speciell beskärningsteknik, hamling. Till skillnad från beskärning av frukträd som går ut på utglesning för att underlätta fruktsättning, är hamlingen rena massakern.

Idag används hamlingen som en trädgårdskosmetisk metod. Den kan ses som ett alternativ till att ta ned träd. Med begränsningen av kronan undviks skuggning av andra växter och trädens tillväxt blir långsam. I parker är hamling en garant för att flanerande stadsbor inte får torkade grenar i huvudet, vid storm och oväder.

I dagarna hamlades lindarna vid kyrkan i Hammenhög. Det var sju år sedan förra gången. Jag antar att hamlingen förr ägde rum på sommaren för att få skotten lövklädda , för att torka till djurfoder. Mat och tandpetare i ett!