Gästis till salu, men...

På försommaren gick vi ut med Gästis till försäljning. Vi har fått väldigt många reaktioner från när och fjärran. Alla är positiva till hur vi lyft den gamla gästgivargården och tycker att det är synd att vi vill sälja, samtidigt som de förstår oss i vår situation. Jonas brinner för att laga god och vacker mat och har dessutom två små barn, att dessutom ta på sig allt som följer med ett företag vill han inte nu. Tillväxtverket har inte hunnit med att lösa sin uppgift att underlätta för företag. Det kan man förstå de har ju haft så mycket annat att stå i.

Till alla som frågar oss hur det går med försäljningen, säger vi att det är inget som brådskar. Annonsen var ett skott i natten. I själva verket har vi inte hört av någon spekulant - vi har inte ens hört av mäklaren sedan han tog in objektet till försäljning. Det är kanske så att en bra gästgivaregård säljer sig själv - vad vet jag. Enligt lagen har  mäklaren 90 dagar på sig, sedan kan säljaren, om han så önskar, byta mäklare.

Vårt försök att sälja är inte en desperat nödvändighet utan en långsiktig handling. Vi kommer att  driva gästgivaregården tills vi hittar en ny gästgivare. Fortfarande tycker vi om livet runt gästis även om min hälsa begränsar mig. Vi är de 23:e gästgivarna, med våra drygt  åtta år har vi 16 st som varit längre tid. Trots allt är vi en milstolpe i historien.

Under sommaren har vi funderat på hur vi ska förändra verksamheten, inte minst för att skapa ekonomisk uthållighet. De största kostnaderna är personalkostnader. Vi kommer att dra ner på verksamheten så att vi kan klara den i huvudsak inom familjen. Den kock, vi haft anställd jämte Jonas, har vi sagt upp på grund av arbetsbrist. Trist - hon har varit ovärderlig under våra åtta år.

Från den 20 augusti, när skolorna börjar och säsongen  i stort sett är över, kommer vi att ha öppet fre - mån. Vi kommer att ha en mer standardiserad meny. Fortfarande utgångspunkt i det skånska köket med lokala råvaror. Med sänkta kostnader hoppas vi kunna justera priserna nedåt.

Fredag kväll kommer vi att, förutom á la carte, ha fredagspub med någon smårätt i baren. 18-22.
Lördag á la carte. 18-22.
Söndag, söndagmiddag. 12-16.
Måndag á la carte. 18-22.

Klämmen innan skolstart.

De pampiga stockrosorna mot en vacker gråstensgrund! Kan det bli mer skånskt än så? Det är fantastiskt hur dessa kraftfulla blommor kan växa upp ur ingen näring alls.

Redan nu märker vi hur det blir glesare mellan turisterna. Jag tror att vi alla är överens om att det varit en dålig turistsommar på Österlen, ja kanske i hela Sverige. Kanske har storstadsturismen ökat som vanligt. Det är med spänning man väntar på besöksstatistik.

Turismutvecklarna har satt upp fantastiska mål för besöksnäringens tillväxt. Det kanske är möjligt men det gäller i så fall att också se riskerna. Jag kan befara att man medverkar till en överetablering, som en månad om året leder till personalbrist och många gånger kvalitetssänkningar. Övriga elva månader är det stängt som vanligt. Den subventionerade marknadsföringen via Tourism in Skåne är i princip obefintlig för små aktörer. Nu senast erbjöds en annons i en pocketguide för 25 000:-. Det är ungefär en fjärdedel av vår marknadsföringsbudget, eller en bra dagskassa.

Nej ska man göra något åt sommarturismen får man helt enkelt göra något åt vädret! I övrigt tror jag att alla Österlens småställen, B&B, restauranger, fik, bagerier osv är som stockrosorna. Praktfulla blommor som inte kräver mycket artificiell näring. Vill "utvecklingsbyråkraterna" ändå göra något, så tror jag att det är direkt marknadsföringsstöd vi behöver.

Sommaren kom sent.

I ett enda huj har drygt halva sommaren gått och då kom värmen. Midsommarlunchen fick vi äta i glasverandan på grund av vädret. En gångbar kompromiss och fortfarande lever hoppet om sol och värme.

Vi konstaterar att turisterna har inte kommit hit. I tidningarna läser vi om köprusch hos charterbolagen. - Tänk på miljön för sjutton! Begreppet "hemester" nämns alltsomoftast. Man stannar hemma och gör kortare utflykter. Det låter inte som en katastrof för Österlen med ett par miljoner invånare inom två timmars bilresa.

Barn och barnbarn har varit och hälsat på. Aktivitetsnivå och ljudnivå drivs upp till en nivå man inte riktigt är van vid.
Deras besök är så kära och efterlängtade och även om man pustar ut när de åkt, tar det inte lång tid innan man tycker att det är tomt och tyst. Jag kan tycka att livet är litet snedfördelat. Under en månad ska det kopplas av, upplevas, umgås och "bara vara", som det heter på nusvenska.Under elva månader stressas och springs, skjutsas till balett, handlas näringsriktigt, medverkas i bokcirklar - detta så till den milda grad att folk blir sjuka av försöka få ihop ett anständigt liv till sig och sina barn.

Men vilken trevlig gränd! Tunnelbanekänsla! Men i Lund diskuterar man spårvagn.

Jag fick sällskap av Tage och hans föräldrar in till Lund, när jag skulle på en av mina kontroller. Det var så trevligt jämfört med att åka sjuktransport.

På en gata stod ett märkligt ekipage parkerat. Jag studerade det länge och väl innan jag någorlunda kunde sortera upp problemet.

Två "liggcyklar" parkerade åt vardera hållet och en släpkärra.

Konsekvenserna av att somna bakom ratten i en bil diskuteras av uppenbara skäl. Men hur är säkerheten i dessa fordon. Jag uppfattar det som ytterst sövande att ligga och skåda upp på molnen medan man meditativt trampar runt pedalerna.

Vi försökta, trots den provocerande låga temperaturen, ägna oss åt sommaraktiviteter. Korvgrillning i vildmarkerna runt Gyllebosjön är somrigt även om man hackar tänder. Tage försökte lura i änderna små korvbitar, men de förfaller vara renodlade veganer.

Så anslöt ytterligare kusiner; Morris och Frans. Julius och Sixten finns redan på plats. Klanen växer - fler är på gång!

Infallande och försummade födelsedagar firades med klassisk jordgubbstårta. Jordgubbssäsongen är minst 14 dagar längre i år än normalt, på grund av det kyliga vädret. Åtminstone en väderfördel.

Fortfarande är det glest mellan turisterna. Vi har drabbats av kockglesheten ute på Österlen. Dels är det on om kockar, inte minst beroende på att det inte utbildas kockar här. Dessutom är det slagsmål om de som finns, många vill vara med och plocka russinen ur kakan och öppnar matservering under juli. Just i år kan jag misstänka att det ekonomiskt är en fördel att inte servera lunch, även om det drabbar turisterna som får svårare att hitta matställen.

Kusinflocken med föräldrar drog Österlen runt och avsmakade attraktionerna. Ystads djurpark, Tosselilla och inte minst dressin i Fyledalen! Farfar var restriktiv med sitt deltagande.

Den 24 juli kom den, som alla väntat på, värmeböljan. Bin och humlor höll på med björnbärsblommerna så man blev rent generad. Fortsätter det med sol och värme i augusti kommer det att bli ett fantastiskt björnbärsår. Månne vi blir självförsörjande på frukostmarmelad (smaksatt med rom).

Citrusmarmeladen lär vi få köpa råvarurna till, även om Kiviks musteri påstår att deras apelsinjuice kommer från hjärtat av Österlen.

Fjärilarna viker inte en tum från lavendeln. Rapsfjärilen mot den intensivblå lavendeln är nästa onödigt vacker.

De sammansatta förädlade rosorna har i år tagit stryk av det myckna regnandet, medan de enkla buskrosorna är lika vackra som vanligt.

Den 28 kom det en regnskur och SMHI har utfärdat en klass 1 varning för åska. Värmeböljan får inte vara slut ännu!

Gästis till salu.

Vi hade levt ihop drygt 33 år, drivit upp tre präktiga söner, flyttat runt i riket och bytt jobb litet som folk gör mest. De senaste 20 åren hade vi bott i Stockholm. Förortsvillan var bytt mot en mer centralt belägen, nyproducerad 4-rumslägenhet. Vi kunde knappast ha det mer bekvämt. Det värsta med bekvämlighet är att det kan bli tråkigt - och det var litet så vi kände det. Jag ställde den chockerande frågan: "Ska vi köpa Hammenhögs Gästgivaregård på Österlen?" Jag kommer precis ihåg när det var - nämligen på hustruns födelsedag.

Ingen tog mig från början på allvar. Men efterhand tog sig tanken, mot normalt sunt förnuft. Min fru erinrade sig att hon brukat säga: - Man skulle göra något helt annat!

Efter att ha tittat på den vackra gästgivaregården med det utmärkta läget, mitt på Österlen, bestämde vi oss snabbt. Detta var verkligen att göra något helt annat! 1,5 månader senare, halvårsskiftet 2004, var vi på plats som gästgivare i Hammenhög, naturligtvis ett djärvt steg. Flytta 65 mil och börja i en bransch helt utan erfarenhet! Nåja -erfarenhet och erfarenhet. De som säger att man måste ha kockbakgrund för att bli krögare håller jag inte med. Det är minst lika viktigt att ha företagarerfarenhet, kunna räkna, administrera, kommunicera med myndigheter, modern Internetmarknadsföring osv. Det hade vi och dessutom anslöt äldste sonen till vårt projekt efter en månad. Han är duktig kock, även om han inledningsvis var oerfaren.

Vi har många gånger fått frågan om vi ångrat oss. Jag brukar sanningsenligt svara. - Många gånger, men om jag summerar för och emot är det ingen tvekan om att det är bland det bästa vi gjort. Nu har vi varit i tjänst under åtta år. Hårt arbete, förändrad inriktning vad gäller mat, kvalitetslyft och en totalrenovering av byggnaderna! Åtta år ligger nära medianvärdet för gästgivare, när man studerar ägarlängden.

Nu har vi, inte utan vemod, bestämt oss för att sälja vårt Gästis. Den allvarliga cancersjukdom som jag råkade ut för, för snart ett år sedan, har tagit så mycket krafter. Rehabiliteringen är långt ifrån över ännu. Jag har dessutom uppnått pensionsålder. Det kan vara trevligt att göra något annat innan man stänger locket. Jonas huvudintresse är att laga god mat och med två små barn hinner han inte med så mycket annat. Vi hoppas att vi fattat ett bra beslut och att någon, som vill driva gästgivaregården,  tar tillfället i akt.

Nu blev utvecklingen en annan och mycket bättre sonen Jonas och svärdottern Anna valde att hoppa på och driva gästgivaregården vidare.

Valborg i Hammenhög

Medan Nisse i Vallby tillsammans med 399 andra fågelnördar begick hemfridsbrott mot en stackars gråhuvad sparv, som förirrat sig till Gislövs Stjärna och 30 0000 studenter och andra ungdomar förorenade stadsparken i Lund, drog det ihop sig till  valborgsfirande i Hammenhög. ! Som vanligt hade byalaget fixat en rejäl brasa, bakom Mariedals loppis,  för att störa ut häxtrafiken på kvastflykt till att ställa till djävulskap tillsammans med chefen, ja just det, djävulen.

Jag förberedda mig genom att packa kameran med nyladdat batteri. Nu skulle det visa sig efter idogt knäppande - klassiska motiv och odödliga ögonblick - att jag visserligen laddat batteriet men glömt att sätta i minneskortet, som satt i datorn. Inte mycket att göra åt det så här i efterhand men min besvikelse är stor! I brist på bilder får jag beskriva målande.

Vi gick via Annas för att slå följe med den lilla familjen, Jonas jobbade som vanligt när något händer. Det är första gången på åtta år som gästgivarinnan och jag gemensamt går för att möta våren bakom loppis.  Utanför Annas dörr stod fordon uppställda och klara. Julius pinnakärra och Sixtens barnvagn. Sixten är bara någon vecka gammal och behärskar blott tre konster; äta, skrika och bajsa. Den sista varianten tillämpade han nu och försinkade oss en aning.

Vid vår ankomst till brandplatsen var en damkör igång och sjöng i stämmor - fint ska det va. När jag var ung var det manskörer som gällde på Valborg. Ännu en seger för kvinnokampen,och bra lät det.

Jag ser mig runt och upptäcker bland killgubbarna några, som bär simglasögon. Jag suckar, som en surgubbe, ingen måtta på vad de kan hitta på för att vara "coola". En felbedömning från min sida som snart ska komma att rättas till.

Ungarna håller på och kastar kvistar upp mot elden. En inte alldeles nödvändig aktivitet, men det verkar som att alla ungar när en liten pyroman. Elden håller på att ta sig riktigt ordentligt. Camilla Backman, Garageprojektet, går fram till mikrofonen och säger några vackra ord om vår by och om våren. Jag inser att hon är där i egenskap av coach för Hammenhögs Konstsimklubb (HKSK) - omtalad och belönad. Det står klart varför en del unga män bär simglasögon. Det är vår konstsimklubb. Men vad ska de göra här vid elden på gruset? Jag vet att de tränat mycket dykning. Alla i laget kan nu hålla andan i två minuter. Uppvisning i att hålla andan är inte särskilt publiktillvänt. De sex herrarna kör sitt konstsimprogram som torrsim - spektakulärt, dramatiskt.

Ordförande Jan, byalaget, utbringar ett leve för våren, medan damkören återsamlas. Att Jan vistats utanför Skåne avslöjas av att han påbjuder ett fyrfaldigt leve - i Skåne gäller tre hurra. Damkören river av någon låt.

Elden har nu blivit rena eldhavet. Korv och drickakommersen går lysande. Det är trevligt att se att man känner, eller åtminstone känner igen de flesta festdeltagarna.

Avslutnings nummer är Amit Zen på cello och en kvinna som spelar fiol. Sprött och vackert!

Jag läste på facebook att i Simrishamn tog sig inte elden, korven tog slut och ingen högtalaranordning fanns på plats. Det är ju bedrövligt! Mitt råd inför kommande Valborg är: Åk till Hammenhög! Vårt byalag löser sin uppgift på ett utmärkt sätt.

Vi byggde ett plank.

Idag fick jag ett e-brev från Anna i Örnsköldsvik. Hon står i begrepp att bygga ett plank och i vår blogg hade hon sett ett plank med litet snickarglädje, som hon tyckte var fint. Hon hade frågor om hur det var konstruerat. Det är väldigt enkelt.

För vår del behövde vi ett plank som skyddar mot vinden, som ofta är ganska våldsam här på Österlen. Så behövde vi gömma undan sopkärl.

Anna undrar om vi använder oss av någon skiva. Nej, vi satte upp stolpar och reglar. På reglarna spikade vi upp brädor (20mm * 170mm) med ett mellanrum på 25mm.

"Snickarglädjen" mjukar upp linjerna en aning. Längs en bräda sågas bågarna ut. Som framgår av bilden, täcker vi brädornas mellanrum med läkt, 50mm.  ¨

Ändträet skyddas av en lutande bräda. För att få lutningen till stånd, monteras en läkt i bakänden av planket. Enkelt och robust! Inga problem för den normalt händige.

Lycka till Anna, och skicka gärna en bild när du är klar.

Att berätta historier.

Ett modeord inom besöksnäringen är storytelling. Som många trender innehåller de mer än ett spår av självklarhet. I begreppen ligger ofta ett inslag av att göra något enkelt mer komplicerat. Anledningen till detta är att en konsultbransch ska försörja sig på att hålla utbildningar och implementera metoder. Av någon anledning kommer jag att tänka på en sketch av och med Hasse å Tage. Tage bröstar av om sina motionsapparater. Detta ställs mot Hasses vardag som skärgårdsgubbe. T ex har Tage köpt en roddmaskin medan Hasse ror sin eka. Hur som helst vad jag skulle komma till hur man än vrider och vänder på vårt Gästis så är det historier och historiskt. Kanske är vi litet dåliga på att berätta historier. Vi tror att våra gäster kommer till oss i första hand för att äta. Här i bloggen finns det utrymme för att berätta historier. Det finns hur många som helst beroende på vilket perspektiv man väljer.

Nära bonderesning i konungariket Sverige.
I den framväxande nationalstaten ökade resandet i rikets tjänst. När de höga ämbetsmännen blev trötta, hungriga och törstiga tog de in närmsta bondgård, som såg välmående ut. Denna s.k. våldgästning väckte, med rätta, en stor bitterhete och vrede bland bönder. En resning var nära. Därtill nödd antog drottning Kristina 1649 en gästgiveristadga. I denna reglerades detaljerat priser och gästgivarens skyldigheter. Gästgiverier skulle finnas längs allfarvägarna med ca 2 mils mellanrum, vilket svarade mot en dagsetapp till häst.
1658, vid freden i Roskilde, blev Skåne till namnet svenskt. Det skulle ta några decennier innan försvenskningen tog fart på allvar. En åtgärd var att bygga upp ett gästgiverisystem även i Skåne. Här är historian bakom Hammenhögs gästgivaregårds tillkomst 1693.
Få idag aktiva krogar kan stoltsera med en obruten ägarlängd sedan 1693:

Ägarlängd på Gästgivargården i Hammenhög från

1693 till våra dagar

Jöns Hermansson                                           1693

Paul Fischerström                                          1699

Lorens Fischerström                                     1730

Caisa Fischerström, född Nubelius                1742

Carl Ulrik Bruun                                            1748

Petter Eneberg dä                                          1751

Petter Eneberg dy                                          1753

Enoch George Wettercrona                            1789

Jonas Willhelm Aspegren                                1812

Adolf Willhelm Kropp                                    1815

Maria Ursilia Kropp född Reuterdahl              1819

Adolf Fredrik Borgquist                                  1820

Magnus Steen                                                 1835

Lasse Månsson                                               1842

Hanna Månsson född Tufvesdotter                   1853

Ola Larsson                                                     1860

Hammenhögs Andelsbyggnadsförening             1919

Roland Vincent Rovin                                      1949

Maj Rovin född Karlfeldt                                 1957

Lennart Rolandsson Rovin                               1985

Staffan o Inez Sjöberg                                     2000

Staffan Sundström o Annelie Källerudd            2004

Om dessa väggar kunnat tala.
På Gästis är vi väldigt stolta över vår falska gyllenläderstapet. Jag brukar säga att den är finare än en äkta gyllenläderstapet, eftersom den är så ovanlig. Man önskar att väggarna, med tanke på vad de upplevt, skulle kunna tala. Under århundradena har har Gästis varit en lokal samlingspunkt i fest och vardag. Under slutet av 1700-talet, jag vill låta årtalet vara osagt, hade en kyrkoherde i trakten kallats hem. Vid begravningen hade en mängd kollegor kommit resande. Det berättas om ett våldsamt slagsmål mellan två herrens tjänare, som sånär fått dödlig utgång. De kom i bråk om vem som skulle ha vilket rum. En av dem hette Svenonius, och han var uppenbarligen den starkaste av kombattanterna, medan den andre var mer munvig. Ordväxlingen som fick sinnet att rinna över på Svenonius lär ha varit ungefär: "Du nämns Svenonius men ditt rätta namn skulle vara Svinonius!"
Gästis har tidigare levt i symbios med grannfastigheten som inrymde tingsrätten. Många är historierna om häradsdomaren Per Öra, en kvicktänkt herre med ett välsmort munläder. Ämbetet och ett genuint intresse för mat och dryck gjorde honom till en ofta sedd gäst på Hammenhögs gästgivaregård, han lär ha vägt en bit över 150 kg, utan planer på att banta. En historia, som berättas om Per Öra är följande: Gästgivaregården hade fått en ny gästgivare. Ett led i modernisering och kvalitetshöjning var anskaffning av cognacskupor med ordentlig rymd för aromens skull. När Per Öra serverades en skvätt cognac till kaffet, i de nya kuporna, blängde han misstroget på den nye gästgivaren och yttrade: "Det säger jag dig krögare, att om du inte lär dig att slå upp fulla glas blir du inte gammal här!"
Fritjof Nilsson Piraten brukade dricka lunch i Hammenhög. När han skålade med baletthopporna på tavlan på väggen vid hans stambord, var det dags att hämta in chauffören och ordna transporten hem till Kivik.
Greta Garbo har besökt vårt gästis. Det lär finnas en inte helt snäll karikatyr av Den Gudomliga i en gammal gästbok, som jag dessvärre aldrig sett.
Nobelpristagaren i litteratur John Steinbeck har varit här.
Hasse Alfredsson har varit hos oss mer en en gång. Han höll en "föreläsning" för mig om Waldemar Hammenhög. Vi har ett fint porträtt i matsalen och Hasse Alfredsson har gjort en film baserad på hans bok Pettersson & Bendel.

När vi bytte liv.
Visst är det en historia värd att berätta, när vi för snart åtta år sedan övergav ett välordnat men litet tråkigt liv i Stockholm. Att köpa en gästgivaregård på Österlen utan någon erfarenhet av branschen, skulle väl av Astrid Lindgren kallats ett stolleprov. Att äldste sonen  anslöt nästan direkt har hjälpt till att sätta köket på kartan.
När folk frågar om vi ångrat oss, brukar jag svara många gånger, men sammanlagt ångrar vi oss mycket litet. Vi har inte stött på någon avundsjuka på vårt projekt. Jag tror att vi för många uppfyller en ställföreträdande dröm.

Tanken på närproducerat.
Bondekooperationen, detaljhandelskedjorna och stadsplanerarna har under många år, var och en för sig, verkat för att slå sönder alla förutsättningar för att handla lokalt producerad mat. Vi som konsumenter är ju dessutom så omedvetna och korkade, så det numera är omöjligt att i affärernas utbud se årstidsväxlingar. Det är som det vore en livsnödvändigt behov att kunna äta tomater året runt, att de under vintern åkt från Kanarieöarna och bara smakar vatten tycks inte störa oss nämnvärt. Man blir litet full i skratt när man ser länsstyrelsen och Europeiska jordbruksfonden lägger ner skattepengar på att coacha restauranger om när olika råvaror har sin säsong. Min tro/övertygelse är att restauranger vet detta. Använd dessa resurser till att utbilda konsumenter och bygg upp "konsumentmakt".
Vi har under lång tid haft ambitionen att presentera ett skånskt gourmetkök. Visserligen är vi kända för att vara den enda restaurang, som har brässerad ungråka på menyn men det ligger mycket mer i skånsk mat. Framförallt innebär det att alla våra råvaror kommer från Skåne och de flesta från Österlen. En annan princip är att vi följer årets växlingar. Till exempel är det få måltidsupplevelser som går upp mot en gåsmiddag i november.

Jag skulle kunna berätta historier av detta slag i det oändliga, eller storytella om jag varit konsult. Det finns få företeelser som är lika starka kulturbärare som gästgivaregårdar med månghundraårig historia. Avslutningsvis vill jag ställa frågan: Vad definierar en gästgivaregård? Svar: Man har haft kungliga privilegier att vara gästgivaregård!