Turen går till Onslunda.

Jag åker till  den  ogudaktiga byn på Österlen, Onslunda. Jag syftar på namnet, som entydigt kan hänföras till asagudchefen Oden, han hade ett lokalkontor med aktiv kult på stället. Odenfilialen är sedan länge nedlagd. Som framgår av bilden firar man till och med jul nuförtiden. Betydelsen av efterleden som för en lekman verkar enkel är betydligt råddigare, jag lämnar till läsaren att tolka vad artikelförfattaren arkivchefen vid Dialekt- och ortnamnsarkivet skriver. Han heter Göran Hallberg/MS
(vad /MS betyder har jag ingen aning om, men rimligen inte den allvarliga sjukdomen, att notera den vore troligen ett brott mot personuppgiftslagen. Visserligen läggs som bekant en del märkliga register upp i Skåne.  Eftersom Hallberg också basar över Dialektarkivet betyder det kanske helt enkelt Mycket Skånsk.)

Huvudgatan i Onslunda är lång och tråkig, för att förkomma göteborgska läsare, långtråkig. Under mina dryga nio år på Österlen  har jag kört igenom otaliga gånger utan att inspireras till avstickare.

Onslunda ligger i Tomelilla kommun och är enligt SCB en tätort. På de 50 åren mellan 1960 och 2010 har man lyckats med något ovanligt; behålla befolkningen. Man har till och med ökat med 17 till nuvarande 400. Byn har varit nere och vänt men har med trevlig nybyggnation lyckats locka folk att stanna kvar och flytta dit. Den absoluta majoriteten bor på platsen året om.

Att man fått behålla byskolan är enligt min fasta övertygelse en förklaring till att byn inte avfolkas. I den mån jag fortfarande kan åldersbestämma barn är det en låg- och mellanstadieskola.

Förvånande att man i denna lantbruksbygd släppt till så mycket odlingsbar mark till skolgård. Men trevlig blev den, minimalt med asfalt, generöst med gräs och en bollplan blev det. Vad säger stockholmare om detta?

Nu när jag lämnat långtråkiga gatan vill jag hitta den plats som säger mest om byn. Kanske är det kyrkan och framförallt kyrkogården.

Jag vet inte om den för 400 invånare kraftigt överdimensionerade katedralen är ett försök att en gång för alla göra upp med hednaarvet. Jo, jag bara glyttar mig, visst vet jag! Kyrkan har i sitt nuvarande skick uppförts under mitten av 1800-talet för att ersätta en
mycket äldre och nedgången. Enligt
tidens mode, som tillskrivits skalden och biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, skulle kyrkorna vara spatiösa och uppförda i nyklassisk stil. Ofta blev de själlösa och en ytterligare försvårande omständighet var att man ofta rev medeltida kyrkor och ersatte dem med dessa kyrkoarkitektoniska missfoster, som vanvördigt kommit att kallas Tegnérlador. Jag tycker mycket om att gå in i kyrkor, men som en konsekvens av sedernas förfall och uppenbarligen ökad tjuvaktighet finns det  idag inte en kyrka på landsbygden som står olåst.

Jag får nöja mig med att studera den vackra kyrkogården. Den säger väl så mycket om trakten och dess invånare. Jag ser en sten över kommunalordföranden MagnusPrahl. I ett tidigare liv då HR hette personaladministration hade jag en hel del med kommunalordföranden att göra, men  då betydde det ordföranden i kommunalarbetarförbundet. Jag tror att Magnus Prahl var ordförande i kommunalnämnden  i landskommunen Onslunda, som 1969 upplöstes och gick upp i köpingen Tomelilla.

Fördelen med kyrkogårdar är att invånarna är bofasta, inga  sommargäster inga delårsboende. Jag behöver inte ta många steg innan jag inser att man befinner sig  i jordbruksbygd. Den alldeles dominerande  titeln är ""lantbrukare". Jag har fått för mig  att detta är beteckningen  för självägande bönder och just i Onslunda tycks det vara normalformen.

Jag ser en och annan "åbo", som  annars är mycket vanligt här på Österlen. Jag har inte riktigt kunnat utröna vad det står för,  men forskning pågår. Så långt har jag kommit, att jag vet att åbon  har någon form av ärftlig besittningsrätt till den jord han brukar.

Jag hittar också bondesamhällets servicefunktioner, som smedmästare, skomakarmästare, skräddarmästare, kvarnbyggare, mjölnare (de två senare avlider som av en slump ett år efter  varandra) med flera. Nya tider visar sig i form av ett par fabrikörer, månne någon är borstakungen, vi ska  återkommma till honom. Några titulerar sig "husägare". Kanske man skulle överväga titeln "prenumerant" när det beger sig?

Jag hittar en tidig kollega, hotellägarinna. Jag har inte funnit några spår av hotell i  Onslunda. Man blir väldigt nyfiken på hur affärerna såg ut för ett
hotell i den lilla byn i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Turism var ju ett okänt fenomen och jag svårt att tro att antalet affärsresenärer var av mätbar betydelse. Onslunda var visserligen en station på järnvägen mellan Ystad och Brösarp. Men det räcker knappast att ge bärighet åt ett hotell i byn. Nu kan det ju varit så att hotellägarinnan H.P. Johanssons hotell låg någon helt annanstans, till exempel i  Borås eller i Växjö. Den som vet mer får gärna berätta för oss andra.

Nu verkar det, som om gravfriden i Onslunda är störd. Aldrig har jag sett så många skyltar med texten "gravplats återlämnad". Jag vet inte om kyrkan höjt hyran. Man har ju hört att finansiella problem hopar sig över den gamla statskyrkan. Jag  undrar

också vem skylten vänder sig till.

Apropå skyltar så måste det väl finnas effektivare sätt att kommunicera på, än att sätta upp skyltar på gravarna? Man kan ju anta att kyrkorådet vårdat färdigt enligt kontrakt och att gravrättsinnehavaren inte har något intresse för graven. Jag frågar mig då, hur sannolikt är det att man på detta sätt ska få kontakt med en gravrättsinnehavare.

Nog om kyrkogårdar och över till mer levande delar av byn. Bebyggelsen är en salig blandning av gammalt, halvgammalt och ganska nytt. En av  få sammanhållna bymiljöer rymmer fyra hushåll. Det konstaterar man lätt genom att räkna soptunnorna. Fult men praktiskt! Tänk om man ska  gå vidare med sopsortering - ytterligare en tunna. Varför kan man inte tänka litet på vad som också är vackert. Jag utlyser tävlingen Sveriges vackraste soptunna.

Det finns så många fina hus inblandade i gatubilden. Sammanhängande bygatumiljöer kan jag inte hitta. Det är tyvärr vanligt att man inser värdet av gamla hus först när det är försent.

En typ av favorithus, som jag nog bara sett i Skåne är burgna bondehus med herrgårdsambitioner. Jag tror att de är byggda runt förrförra sekelskiftet. Möjligen är de inspirerade av nyklassicism, någon ism är det i alla fall annars skulle det inte  finnas så många
likartade på olika platser i Skåne.

Så ser jag en liten häst som håller på med en av hästars favoritsysslor - äta. I detta fall tycks det vara en kvarglömd hängmatta. Den företagsamma lilla hästen har lyckats kränga örngottet av huvudkudden och har till sin ogrumlade lycka upptäckt att kudden var stoppad med hö.

I och för sig är gräset hur frodigt och grönt, som tänkas kan, trots att det är de allra sista dagarna i november.
 

Det var tydligen inte så vanligt att "fruntimmer" slängde upp hus vid mitten av 1800-talet. I själva verket var det så remarkabelt att det måste markeras att Enkan Hedda Persdotter uppbyggde ett av husen mitt i byn.


Hade det varit nu hade hon säkert gått med i nätverket Qlara, företagsamma kvinnor på Österlen. Då  kanske hon aldrig hunnit bygga huset för allt nätverkande och minglande som krävs.

Du vet att du inte bor i en sovstad om grannen har en traktor, om det luktar svinpiss på våren och om det inte finns några allmänna kommunikationer.

Jag kan garantera att Onslunda inte är en sovstad, det uppfyller alla kriterier. Visserligen antar jag att arbetspendlingen är massiv men byn fungerar som en by. Jag kan jämföra när jag bodde i Tullinge utanför Stockholm i femton år och lärde inte känna någon. Det är sovstad - ett tjänstemannareservat av modulhus.

Sporthallen lär aldrig vinna arkitekturpris men har fullmått för etablerade inomhussporter. Kanske kom den till 1969. Landsortskommunen Onslunda tömde kassaskrinet innan man uppgick i Tomelilla.

När det gäller gräsplaner för fotboll  är situationen ännu mer gynnsam för de lyckliga 400. Kanske en reservplats för gräsmissfostrret Friends arena.

Två gräsplaner med fantastiskt gräs med tanke på årstiden. Ett klubbhus som skulle göra de flesta lika gröna, som gräset, av avund. Damlaget spelar i div 3 och herrarna harvar i div 7.

Tog man alla invånare i Onslunda och ställde dem på gräsplanerna skulle de ha större yta per Onslunding än vad varje medborgare i Holland får nöja sig med. Inte konstigt att holländare längtar till Dalsland av alla ställen.

En begivenhet i Onslunda som inte får missas är Sveriges enda borstfabrik, mer än 100 år gammal. Det finns också ett borstmuseum tillsammans med hembygdsmuseet. De var inte öppna när jag var där.

Borstfabriken har en butik där du kan handla alla upptänkliga bortstar, och några till. Lös dina julklappsbekymmer på ett och samma ställe.

Alla på Österlen, som har öppet året om, ska ha en guldstjärna.

I denna borstarnas mångfald vill jag lyfta fram piassavakvasten som används på grova underlag. Jag har ofta undrat över varifrån namnet kommer, och då är det bara att ta  reda på det. Det kommer av portugisiskans "piassaba", som står för palmbladens fibrer, de ursprungliga stråna i denna klassiska borste. "När gav du din fru en piassavakvast senast?"

En annan klassiker är rakborsten. För närvarande tillbakaträngd av ett herrmode med skägg och inte minst elektriska rakdon.

Borsten kommer från grävling och importeras  från Polen.

Den som inte njutit lyxen av en "manuell" rakning bör inhandla en rakborste och en väldoftande  raktvål. En meditativ syssla. Jag rekommenderar hyvel, att använda
rakkniv är inget för  amatörer.

En borste gör mig brydd. En mycket kort toaborste. Ohygienisk är min första tanke på grund av materialet och utförandet med det korta skaftet. Jag besinnar mig och kommer till klarhet med att detta är en borste att använda för att borsta blomkrukor rena, men tänker för mig själv att det viktiga är väl att hålla dem rena på utsidan.

Jag får frid i sinnet men bestämmer mig för att leva resten av mitt liv utan en krukrengöringsborste,

En annan borste jag alldeles bestämt tänker att klara mig utan är en vallaborste. Jag har levt 67 år utan, har inte en aning om hur den ska användas, jag äger inga skidor och jag har inga som helst planer på att skaffa några.

Jag är snöskeptiker och vill tro och hoppas att vallaborsten är framtagen för andra marknader än den skånska.

Det är inte just någon rusning i butiken, men den tillhör ju fabriken som tillverkar sina produkter för försäljning runt om i landet.

En ytterligare eloge till att man tillhandahåller en enkel fika  även i lågsäsong. Jag hoppar över den eftersom det är dags att köra hem och äta middag, och då menar jag middag som man härnere äter mitt på dagen.

Goda matnyheter i Tomelilla.

Nu när verksamheten går ned har vi mer tid för små utflykter. Ofta dyker ett akut lunchbehov upp när man minst anar det. Ja vi är nog  litet bortskämda, eller åtminstone tydliga i hur vi tycker att en  måltid ska vara. Vi skyr halvfabrikat  som pesten och snabbmat är nödmat, om det är enda alternativet brukar utflykten avbrytas och vi far hem och lagar oss en lunch.

Eftersom vi väntar goda vänner från Danmark tog vi en tur till Tomelilla för att handla råvaror. Tyvärr var Matmarknaden stängd fram till torsdag.  Vi gick till Coop, deras utbud är mångfald med dålig kvalitet. Visst blir man  rasande när man ser tomaterna från Orelund och Ingelstorp i ett tillstånd av påbörjad förruttnelse. Tomater man tar upp mot 90 kr kilot för måste vara perfekta.  Allt annat är ett hån mot oss konsumenter och ett förräderi mot odlarna. Skärpning! Jag skulle vilja hitta en gårdsbutik med grönsaker, nära Hammenhög.

Så ringde mat-och sovklockan.  En kontroll  av Stora Hotellets Restaurang som de kallar Fusion, nya ägare som kanske inte ger intryck att börja från botten, där Stora Hotellet befinner sig sen åratal. Ett fräckt namn ger ingen kvalitetshöjning, vi läste menyn och gick vidare.

Jag hade sett på Facebook att Hasse & Tage museets fik serverade soppa tillagad av den mångåriga nobelkocken  Johhny Johansson.  Den stora lilla attraktionen har en shop och ett café, med ambitioner. Fin miljö och värt ett besök även för oss, som bor i trakten. Nu höjer man ambitionsnivån och serverar soppa tisdagar till lördagar.

Principiellt brukar vi inte officiellt bedöma våra kollegor, vi tycker det är en aning förmätet. Principer är till för att brytas. Men ni ska vara säkra på att vi
inte har har kommersiella avsikter. Vissa tar betalt för att skriva grant om företag i regionen, det gör inte vi. När vi hittar något vi verkligen tycker om berättar vi för att andra, med samma smak som vi, ska kunna njuta.

För ett par i medelåldern är soppa en perfekt lunch och det vi serverades på Hasse & Tage en perfekt soppa! Fisksoppa med lax, torsk och räkor, underbara smaker och en balans man hittar hos mat lagad av de bästa. Syra och saffran - och att det verkligen är soppa - perfekt! Tack.

Pris  75 kronor, tro det eller ej! Skynda dit det finns bara 18 intima platser. Det går att förboka..

En eloge till mathuvudstaden..

Turen går till Attusa.

Aldrig har jag varit i Attusa. Goda vänner  sa att där är det fint  och vackert. Det kan så vara men det som lockar mig är namnet. Är man bildad så vet man att "usa"står för hus i pluralis och Attusa betyder således "Attes hus", liksom Kabusa betyder "Kabbes hus". Ärligt talat har det inte med bildning att göra utan att jag brukar läsa språkspalten i Sydsvenskan, och bara  häromdagen täpptes en kunskapslucka till för mig. Namn kan vara knepiga, "kabbe" som idag är ett slanguttryck för 0,25 mg heroin har rimligen väldigt lite med namnet "Kabbe" att göra.

Atte är väl etablerat i familjen. Talesättet "nu kör Atte" kommer från hustruns sida och är vedertaget som ett något beskäftigt klargörande att man tänker köra bilen så det blir ordning och reda. Atte hette i prästbetyget Artur Johannesson och var droskägare i Nättraby, utanför Karlskrona. I sin gamla volvodroska passerade han ofta min frus familjs sommarstuga, på väg till Hasslö. Detta kommenterades alltid med utropet: "Där kör Atte!"

Parallellt var Artur Johannesson bekant med min familj. Tillsammans med min far företrädde Artur och kanske någon till, de  liberala idéerna i fullmäktige i Nättraby kommun, innan Karlskrona slök den lilla kommunen i samband med kommunreformen 1971. I denna skepnad var Artur inte på något sätt underhållande, på det sätt man kunde tro av hustruns familjs vanvördiga sätt att göra Atte till en kultfigur. Det var litet kul att frun och jag vardera hade en relation till Atte långt innan vi överhuvudtaget träffat varandra.

Jag inser att härledningen av "Atte" haltar men det är alltid kul att plocka upp gamla minnen och vrida och vända på dem ett slag. Man kan  med  rätta påstå att jag fjärmat mig från temat Attusa. Däremot kan man inte anklaga mig för detta eftersom den lilla ansamlingen fastigheter var en stor besvikelser. Mina vänner har lurat mig.

En större bondgård dominerar samhället, om jag ska kalla det så. SCB benämner orter, med 50-199 fasta invånare, småorter. Detta kvalar Attusa inte in till, alltså är man ett samhälle som saknar benämning enligt SCB, vilket känns allvarligt.

Ytterligare några mindre gårdar ligger utspridda. Storleken skiljer sig från tydligt från övriga Österlen.

Navet i näringslivet synes vara en bilskrot. Minns jag rätt har den till och med en filial inne i St Olof.

Man ser utspridda bilar och bussar, som passerat bästföredatum. Inte en människa i hela samhället, som inte har någon beteckning enligt SCB! Det ser spöklikt övergivet ut.

Kanske finns det också "Husdemontering". I vilket fall som helst såg jag flera staplar med vackert gammalt handslaget tegel.

Jag skulle önska att de låg i min trädgård. Då skulle jag använda dem som golv på en uteplats, där jag ska sitta och dricka mitt morgonkaffe.

Hur ska detta sluta? Jag börjar redan längta efter våren.

Samhällsservicen är återhållsam. Ett elskåp avslöjar att det det finns elektricitet. Jag antar att faciliteter som vatten och avlopp är fullt utbyggt. Det finns också en busshållplats för länstrafiken och ca 25 meter från den ett busskjul för skolskjutsar. Skulle man räkna välstånd i busskjul per resenär tror jag på en topplacering.

Varför man inte lägger ihop hållplatserna för skolskjuts och länstrafik är obegripligt för en lekman. I och för sig kan man vänta på Skånetrafikens buss i skolskjutsskjulet och när bussen uppenbarar sig viftande springa till länstrafikhållplatsen. Det innebär att man utsätter sig för chaufförens godtycke, vilket kan vara riskabelt. Man har ju läst om hur 11-åringar slängts av pågatåg på grund av oklarheter med biljetten.

Jag ser att i Attusa har man inte hunnit gräva ned elledningarna. Antagligen får man acceptera elavbrott när stormarna river i Österlen..

Det slår mig att naturen är som om man hämtat en bit av Småland. Hagar, gärdesgårdar och skogsdungar, dock ingen mörk granskog!

Jag såg en stor myrstack. Så vitt  jag kan påminna mig den första "levande" myrstack jag sett sedan jag flyttade till Österlen för drygt nio år sedan. Myrsamhällets myller är en mystik i sig. Ännu mer mystiskt är att de små krypen byggt en stack i Attusa  där det inte finns ett barr inom synhåll. Hur långt och varför har man fraktat alla dessa barr och varför just till Attusa. Om vi ser det på myrvärldens villkor är det minst  lika mystiskt, som Ales stenar eller Egyptens pyramider.

Jag tar tillbaka mitt tidigare påstående om besvikelse och att mina vänner lurat mig avseende Attusas charm. Upplevelsen sitter i betraktaren, och när jag vrider och vänder på  det lilla samhället har jag ingen som helst anledning att känna mig besviken. Åk till Attusa!

Tidsresa

Häromdagen var vi och hälsade på två mycket goda vänner. Goda vänner för trettio år sedan. De har ett hus norr om Brösarp precis på gränsen till Drakamöllans naturreservat. Det var så trevligt och på en kort  stund fyllde vi upp de trettio år som vi inte  umgåtts. Tre av oss är pensionärer. Förr hade vi barnen, nu talar vi om barnbarnen.


Troligen var det mötet med gamla vänner som försatte mig i ett nostalgiskt tillstånd.


Endast den som har en relation med Karlskrona vet vad en rågskorpa är. Det märkliga är att dessa delikata bakverk finns endast i Karlskrona med omnejd. Mitt anfall av att söka rötter bestod  i  att baka rågskorpor. Troligen har skorpan sina anfäder i de hårt torkade bakverk som flottans segelfartyg utrustades med. Rågskorpa är egentligen falsk  marknadsföring, eftersom de bakas på finaste vete. Råg kommer sannolikt från "rostat".

Planen var att jag skulle överraska Annelie, min fru, som också är uppvuxen i Karlskrona, med kaffe på sängen och nybakade rågskorpor.

Bakningen sker i två steg.  Först bullar, som delas på mitten - skjuts in i ugnen, på 275 grader där de får stå tills de får en härlig gyllenbrun färg, ca 4 minuter.

Skorporna får en ljuvlig segfrasig konsistens. Bred dem medan de är varma så  smöret smälter. Lagrad ost på den ena halvan och hemkokt björnbärsmarmelad på den andra.

Det brukar inte krävas smygande för att överraska kära frun på morgonen. Hon har en tonårings goda sömn. Men
just denna dag dag sprack mitt projekt, som skulle ge goodwill i åratal..

Plötsligt står hon i trappan som en blixt  från en klar himmel. Ja - rågskorpor är goda även vid köksbordet.

Skälet till sömnrubbningen var den återupplivade "Hammenhögsdagen". Annelie skulle sälja lammkorv, med behållningen till Syriens barn. Kanske får jag kränga rågskorpor nästa år, dessvärre behöver nog Syriens befolkning allt stöd de kan få även då.

Evenemanget var mycket välbesökt. Vädret var gynnsamt, sensommarvarmt och ingen vind att tala om. Det får Jonas vara tacksam för med tanke på det vindfång den eleganta kockmössan utgör.

Carsten hade en knivskärarkurs, som attraherade de yngre medborgarna. Kanske finns det en begåvning, som så småningom kan axla bildhuggarmästarens mantel.

Idrottsföreningen sålde fika. En mängd hade hörsammat kallelsen till bakluckeloppis. Det måste vara så att man byter nipper med varandra eftersom strömmen aldrig tycks sina. Själv är jag så oerhört nöjd med att numera bo granne med idrottsföreningens loppis. Jag kan diskret lämna in mina grejor och behöver inte stå till svars för olika smaklösheter jag genom åren samlat på mig.

Ett evenemang jag gärna hade följt var  dragspelsklubbens konsert i Garaget, men man kan ju inte offra sin middagslur hur som helst. Det är inte bara Skalman som styrs av "mat och sovklockan".

Julius överraskade genom att utmana ""professorn" i simultanschack. Det är trösterikt att se att det finns alternativ till dataspelen, som har förmågan att trollbinda.

Jag hoppas verkligen att denna ""Hammenhögsdagen" kan bli en återkommande företeelse. Alla tycker om att ha ett mål för småutflykter.

Stort tack till organisatörer  och byalag!

Torsk på sill.

Så här på eftersäsongen brukar vi, hustrun och jag, bestämma att vi ska bli bättre på att följa evenemang och beta av besöksmål som vi borde gjort för länge sedan. Första steget i ett bättre liv var att besöka "Sillens dag" i Simrishamn  i lördags. Staden och  sillen har en intimt sammankopplad historia. Festligheten i slutet av augusti är en lokalbefolkningens jippo och det  var verkligen som packade sillar på hamnplan.

Vi är privilegierade genom att fisk landas i vår stad. För en tid sedan hade vi besök av bekanta som är krögare i Stockholms skärgård. Det går inte att handla fisk lokalt, som krog, i Stockholm berättade de för oss.

Om man ska vara riktigt ärlig så var festligheterna knappast något man skriver till barnbarnen om. Knappt hälften av stånden kunde ens med en ultraliberal tolkning förknippas med  sill. Kanske var vi i ärlighetens namn litet sent ute för orgiernas höjdpunkter. Vi missade musikkårer som tågade genom stan.

Scenframträdandena var nog också på upphällningen. Några barn spelade fiol.

Scenografen hade smyckat  scenen med ett par förföriska slogans på en slokande banderoll.

"När du ändå är här - varför inte
stanna?" Om ni slutar lägga ned skolor tror jag att en och annan skulle överväga det!

Havet är alltid spännande och en segelsnipa med hissade segel var dagens skönhetsupplevelse.

Eftersom vi inte är så förtjusta i trängsel begav vi oss till Gösta Werner-museet, intill Svea. Ett typiskt ställe vi missat under den nio år vi bott här. Jag hade bilden av en marinmålare med skummande hav och rullande skepp. Det visade sig helt fel. Hans målningar är hämtade ur känslan av upplevelser som sjöman, under 13 år. Jag ska inte försöka återge hans bilder, det vore långt från rättvist. Gå dit! För 50 kronor får du entré och en initierad presentation av Werner och hans konst, av en idéellt arbetande pensionär. Nu tror jag dessvärre att det är stängt fram till Äppelmarknaden, 28-29 september.

Jag kan inte låta bli en passning till vår favorittatuerare Stina. Där finns också tavlor som behandlar tatueringskonsten.

På museet  pågick också en utställning av Torsten Erasmie, från Vik, Toscana, Bretagne och New York. Hans sätt att hantera färger är betagande.

Innan vi åkte hem till det trygga "bonnalandet" tänkte vi gynna ett sillstånd, så slapp vi laga lunch. Detta var en uppvisning i bristande logistik. Lättölen var slut, besticken var slut och kryddorna hade uppenbarligen inte räckt till potatisstompen. Man kan tycka att om man ska sälja profilrätten sill, ska man göra det bra!

Turen går till Gislöv.

Gislöv är ett ortsnamn som förvirrar - ingen ordning alls! Gislövs läge i  Trelleborg var mig bekant redan från när jag bodde i Skåne förra gången på 70-80-talet. Varför ska man ha två Gislöv så nära varandra? I Norrland  finns så vitt jag vet inte ett Gislöv. Dessutom finns Gislövshammar och Gislövs stjärna. Här behövs ordning och struktur!

Min första reella kontakt med byn vid fyrvägskorsningen - Gislöv, var i  ett så prosaiskt sammanhang, som stopp i avloppet. Som en frälsare i  nöden ryckte spolbilen ut. Det blev en kär och återkommande gäst, ända tills vi bestämde oss för att söka roten till det onda. Till vår och kommunens förvåning visade sig att avloppet till krögarvillan inte var ansluten till avloppssystemet. Detta åtgärdade  kommunen väldigt snabbt och diskret, samtidigt som jag som nybliven krögare var hypernervös att jag skulle få en faktura på sådär 20-30-tusen.Jag har inte forskat i vem, som gjort fel eftersom jag inte fick någon faktura. För mig är spolbilen en god ambassadör för den lilla byn.

Den lilla byn är enligt SCB att hänföra till "Övriga orter". Det betyder att där bor mindre än 50 invånare. Man har en väl utbyggd samhällsservice, bestående i både brevlåda och busshållplats.

Själva byn förefaller ha uppstått runt ett antal präktigt stora gårdar. Jag antar att de först tillkommit innan skiftesreformerna inom jordbruket. När tegarna las samman på 1800-talet blev den naturliga följden att gården låg där ägorna var. Dessa gårdar är underbart välhållna och ofördärvade och att det inte rörde sig om fattigbönder står alldeles klart.

Den övriga orten och dess högst 50 invånare är intresserade av skötsel av hus och trädgård. Det är helt enkelt en idyll med sammanhållen arkitektur. Skrytbyggena är så gamla att  de övergått till att bli monument.

Som privat samhällsservice finns Karnelund en välskött och omtyckt krog.

Jag drar mig bort bort mot bostadskvarteret, eller gatstumpen, som någon skämtare döpt till Avenyn.

Månne vi har göteborgare i farten?

På  Avenyn finns ett eller annat konventionellt hus,  men det gör det ju också på Avenyn i Göteborg.

Innan jag kommit någonstans ser jag ett märkligt hus.

Det är högt och uppfört i fint handslaget tegel.  Det som är exceptionellt är takvinkeln. Den är som på en kyrka. Kanske hade man förberett för att byn skulle växa och komma upp till SCBs gräns för kyrkby. Men byn stagnerade och kyrkan in spe fick bli bostadshus. Är det inte litet engelskt i sin stil?

En sak  är klar som korvspad - jag skulle inte vilja hjälpa till med att lägga om det taket!

Granne med höghuset bor ett par från Holland. De har drivit någon  form av nattklubb där. Herren i huset är konstnärlig av sig och målar.

Jag har haft med dem att göra med anledning av att de äger en urflott gammal Mercedes i toppskick. De brukar köra den mellan Holland och Gislöv. Två av mina söner med nyblivna hustrur har, vid olika tillfällen, transporterats från vigselplats hem till fest och glam på Hammenhögs gästis.

Bilen ägdes när den var ny  av Curd Jürgens, firad skådespelare och mest känd som Bondskurk. Så kan det gå för en Mercedes.

Jag såg en rar  liten skylt som uppmanade bilister att ta det varligt. Detta är kanske något för stökiga städer att ta efter:

"Fotbollsderby - uppför er som folk."

"Besök av USAs president - se upp han har egna beväpnade vakter."

Man skulle kunna dra in tusentals poliser, som istället kunde spåra upp min stulna åkgräsklippare.

Gislöv har sin egen nöjesanläggning, "Gislövs stjärna", ungefär som Köpenhamn har sitt "Bakken", fast utan nöjesfält. Man kan dansa, dricka kaffe och köpa lotter. Helt enkelt en gammal folkpark.

Tro det eller ej 1966 var legendariska ""the Who" på Stjärnan. För er som inte är torra bakom öronen kan jag säga att bandet var världsberömt och nästan lika bra som Stones och Beatles. Smakprov från vår jukebox bifogas.

Ute vid Gislövs stjärna, någon kilometer från den "övriga orten" ligger också Gislövs stadion, nåja idrottsplats eller kanske fotbollsplan. Där har bygdens stolthet Gislövsdals IK sin hemmaplan när man kämpa i div VII sydöstra Skåne.

Efter denna utvikning till nöjeslivet, åter till byn. I den
gamla smedjan har man inrett ett smidesmuseum.

Det är lätt att förstå vilken central roll smeden och smedjan hade i en bondby. Plogar, harvar, skrindor o.s.v. antar jag, då som nu, gick sönder när man som mest behövde  det.

Vi gick inte in på museet, dels för att Doris, min hund inte är det minsta intresserad av smide (egentligen är hon nästan bara intresserad av mat), men mest för att det var stängt.

På  samma gård  finns "Tranes handelskompagni". Vad jag förstår står de för kunskap och metoder inom gammal byggnadskonst och en viss samordning med muséet och länsmuséet i Kristianstad ska komma till stånd, eller finns. Jag vet inte riktigt hur. Där finns en butik, som  jag blev väldigt förtjust i. Linolja, kalk, beslag, eluttag, krokar, jag vet inte allt, men nu vet jag var det finns och jag vet var jag kan fråga.

Det fanns en del annat än rena
byggrejor. Jag uppskattade den höga kvaliteten och att sortimentet inte späddes ut med artfrämmande artiklar fån Sydostasien och Afrika.

På samma gård finns ett trädgårdsföretag, Gislövs trädgårdar. Jag hann inte med att titta på det.

Jag får helt enkelt återvända. Att åka till Gislöv är inte som att fara till månen.

Med en avslutande hälsning från Gislöv kan jag meddela att, enligt skylt, sardellerna har kommit. Det är väl fantastiskt? Och inte var det någon kö.