Jag minns mitt 70-tal.

Jag saknar det radikala 70-talet. Inte nödvändigt för vad jag trodde på, utan att jag trodde. Det var enklare allt var svart eller vitt.
Vi har sedan sett kommunismen falla, socialismen marknadsanpassas och en globalisering på kapitalismens villkor. För närvarande ser vi det stora skrytbygget i väst krackelera som ett fuskbyggt barockslott. Kina jagar dissidenter och visar imperialistiska ambitioner i Afrika. Ryssland tycks i en nationalistisk hybris vilja återupprätta Sovjetunionen under Rysslands flagga.
I Sverige ser vi vår stolta bilundustri hotad, krympande och flyttad utanför våra gränser. Socialdemokraterna har blivit ett mittenparti och Moderaterna har också blivit ett mittenparti. I stugorna sitter vi och hulkar över fallande fonder, stigande räntor och hotade pensioner. Politikerna som professionella populister är de ultimata förvaltarna av den globala marknadsekonomin.
Vad ska man tro på - tro på - tro på, som Thomas di Leva sjöng. Ja - inte tror jag att vi ska utöka globaliseringen med rymden, astralvärldar och annat New Ageigt. Jag tror inte heller på att offentlig makt och tillsyn löser våra fundamentala problem.
Jag tror att medan vi väntar på att det ska gå över, denna gången också, ska vi på allvar fundera över decentralisering och verkligt brukarinflytande. Detta innebär att vi som medborgare med större allvar engagerar oss i de frågor som berör oss. Jag vill veta vad min kommun gör och varför - allra helst skulle jag vilja att kommunen också visste det. Jag vill kunna påverka förhållanden i den by jag lever. Mina frågor ska inte försvinna i statistik och flerårsplaner. Jag vill kunna respektera en politiker som tar beslut - även besvärliga beslut som går mig emot.

Rock´n Roll på Österlen

Vi har en gammal juke-box. Den är en grundsten i det sociala livet efter middagen på vår gästgivaregård i Hammenhög. Vi har fått en större donation väl spelade gamla singlar från rätt epok, av en trogen stamgäst. Nu har vi möjligheten att täppa hål i utbudet. Vi har fått Stones, Animals, Who och den bästa av Beatles; Revolution. Anita Linbloms dunderhit, Sånt är livet, finns nu på plats. Det svåraste är inte att välja vad man vill ha in, utan vad som ska gå bort. Redan tidigare har överrepresentationen av italienska smörsångare förpassats till visarkivet. I detta svepet rök Harry Bellafonte, såväl Calypso 1 som 2, litet spelad saknad av ingen. "Ooa hela natten" med Attack är utrensad. Fel låt - fel tid. Efter moget övervägande rök även "Lauras theme aus dr. Schivago" med James Last. Vi har ändå nog med tryckare kvar för den danssugne. Dessutom har Hey Jude tillkommit som baksida på Revolution. Även Paul Anka fick lämna. Vi behöll Tommy Steele som, enligt Bildjournalen, var den främste konkurrenten til Elvis.
När låtarna blir så gamla finns det inte längre någon dålig musik.

Mysig energi.

Häromdagen hade vi många gäster i restaurangen. Hustrun och jag gnodde på. Jag hade hand om borden i Hannas (vi kallar den delen så eftersom den ligger närmast byn Hannas). Plötsligt säger en yngre kvinna till mig: "Du har en så mysig energi." New age-larmet går direkt! Jag frågar: "Vad menas med det?" - "Du får fram vad man ber om på ett sanbbt och trevligt sätt."
"Tack" säger jag enkelt och känner mig som tämligen nykonverterad servitör smickrad.

Simrishamn låter medborgaren komma till tals

Simrishamns kommun brukar skryta med att man har en så bra webbplats. Det må vara som det är med det. Men man har lagt ut en möjlighet svara på veckans fråga.
När jag tittade på tidigare frågor upptäckte jag en otroligt rolig undersökning från första veckan i juni.
Den raka och lakoniska frågan var: Tycker du att det är bra att bo i Simrishamn?
Det något häpnadsväckande resultatet var att 50% svarade Ja och 50% svarade Nej.
Alarmerande? Ja - tills man ser att det är 2 som röstat.
Folkomröstningar stärker demokratin!

Inspiration

Härom veckan hade Sydsvenskan ett stort reportage från Hammenhögs Gästis. Tyngdpunkten låg på folk som bytt karriär. Det har vi för visso gjort hustrun, jag och äldste sonen. Många har kommit hit av nyfikenhet efter vad de läst. Det är inspirerande att märka att vi uppfyller en livsdröm för många andra.



I måndags när vi varit ute och handlat möttes av ett meddelande skrivet på vår skylt om öppettider. "Har åkt 30 mil per bil o. 5 mil på cykel - o så är det stängt! Hade verkligen trott att nye ägaren skulle slå vakt om gästgivartraditionerna!!" Undertecknat av en herr Bonde 25/8 14.10. I mitt tycke en aning självcentrerat. Det för tankarna till det gamla grevesamhället. Känns skönt att vi hade stängt.



I går kväll var herrskapet fårn Vilhelmsdals gårdsmejeri och åt en meny hos oss. Förutom att de är mästerliga på att göra ost så är de enastående på att älska gästis, och att tala om det.



Idag lördag tog jag en sväng till Simrishamn, huvudsakligen för att fylla på Calvadoslagret. Jag som är en aning östtysk i mina konsumtionsmönster hade tillfälle att shoppa. Äntligen har mobiltelefonen som går att ringa med, innehåller telefonbok och har sms-funktion (dessutom, inte alldeles nödvändigt, ficklampa) kommit. Det facila priset av 595:- ledde till omedelbart avslut. Dessutom gjorde jag fyra begagnade bokfynd hos min favorit, den ambulerande bokhandlaren på torget.



Pricken över i var att Simrishamns musikkår marscherade Storgatan ner mot hamnen. Anledningen va Sillens dag på Hamnplan. Jag älskar musikkårer! Antagligen är det kopplat till min barndom där Flottens musikkår marscherade genom Karlskrona varje lördag. Varför har inte Simrishamn en vaktparad genom staden varje lördag. Ett sätt att pigga upp stan, underhålla boende och turister, låta musikkåren öva skarpt och slutligen ett sätt för kommunen att ekonomiskt stötta en kulturell verksamhet på Österlen.

Bröllop på Österlen

Den 9 augusti gifte vi bort son nummer 2. Det var stor nervositet främst avseende vädret. Den tidigt valda vigselplatsen, meditationsplatsen vid Hammarskjölds Backåkra, förutsatte hyfst väder. Det tidigare stabila högtrycket med temaraturer upp mot de 30, hade ersatts av kuling och regnskurar. Plan b, c och d inventerades och bedömdes. Vi reste partytält, som under natten blåste sönder. Å andra sidan bjöd lördagmorgonen solsken och rimliga vindar.

Hammenhögs nyetablerade ekologiska popfrisör, Broadway, hade rusch. Först till rakning (olyckligt val av talesätt) var brudgummens mor. Sedan var det bruden. Bägge återvände vackra som prinsessor. Brudgummens far var mestadels upptagen med att försöka knyta en fluga. Med vissa brister i motorik och praktisk abstraktionsförmåga visade det sig omöjligt att överföra ritningens enkla beskrivning till verkligheten. Med hjälp av brudegummens mor visade det sig att det är lätt att knyta fluga! Alla borde försöka.

Vigseln var vacker som en dröm. Det unga paret kom vandrande över fältet. Äldste brodern spelade Mendelsons brudmarsch på en skrapig vevgrammofon. De elegant vikta bröstficksnäsdukarna offrades chevalereskt, intet öga torrt. Även om vi män skötte det litet snyggt.




Brudparet kördes ståndsmässigt i en gammal Merceds Benz.
Vi andra transporterades rationellt av Busspersson till Hammenhögs Gästis där resten av festen gick av stapeln. Fortfarande stod vädret på bröllopets sida. Bubbel och mingel kunde enligt planerna fortgå i den vackra trädgården bakom gästis. 65 gäster kräver en stunds mingel. Dock inte så länge att en gästgivare med rudimentärt närminne ska kunna lära sig särskilt många namn.

Därefter utbröt ett glam och ett festande.

Ett talande och ett ätande, ett ätande och ett sjungande osv.

Hummersallad med champinjoner, morötter och suchini

Lammytterfilé med kantareller, rostad potatis, ugnsrostad grönsaksragu och marsalavinsky

Chokladganache med bär (hallon, jordgubbar eller smultron)

Därefter bröts borden och en kaffebuffé hade dukats upp i ett angränsande rum. Nu var dansgolvet frilagt.









Mitt på dansgolvet hade nu en mäktig vit chokladmoussetårta dukats upp. Byns skicklige smed Jerker har gjort ställningen.

Brudparet följde konventionen och gled ut i en förtjusande bröllopsvals. De redan hårt prövade näsdukarna kommer åter till användningen.



Efter valsen bjöd brudparet på en uppvisning i Lindy hop.

Bisvärm på Hammenhögs Gästis.

I slutet av maj hade vi en värmebölja på Österlen. Gud give att det inte är den sista i år. Hustrun A och hunden D tog tillfället i akt, innan turisterna kommer, och gonade sig i solskenet. Då hördes ett susande som övergick i ett brummande. Himlen förmörkades! Det var, visade det sig, en bisvärm. Kanske hade värmen kommit så snabbt och därmed fortplantningen, att biodlaren inte hunnit bygga ut med fler ramar i kupan. Svärmen drog vidare över huvudet på en förundrad A och en förvånad D. På baksidan av Gästis slog de sig ned i pilen och bildade en försvarlig klunga.
En bisvärm kan bestå av 10 000 bin och uppåt. Trädgårdsserveringen blev minst sagt fullsatt.

Nu är svärmande bin fridsamma och väldigt inriktade på att finna bostad. Dessutom är de nyttiga för pollinering av exempelvis, rapsfält och äppellundar och honung är ju så gott. Vi insåg snabbt att kombinationen ätande gäster och bin inte var helt lyckad.

Vi stod inför valet. Den hårda vägen via Anticimex, eller den samhällsnyttiga vägen via en biodlare som ville förbarma sig över de 10 000 bostadslösa. Jag erinrade mig att jag under promenaderna, med hunden D, sett ett par bikupor i den mest välskötta trädgården i Hammenhög, alldeles vid kyrkan.



Jag gick dit och knackade på. Jag frågade honom om han blivit av med en bisvärm. Det förnekade han kategoriskt och med stram röst. Jag har sedan erfarit att den som låter en svärm gå är en försumlig biodlare. Jg gjorde en hel pudel och vi återställde ett gott samtalsklimat. Nu var det ju på intet sätt så, att han inte var intresserad av att ta hand om bina.

Efter en kort stund inställde han sig arbetsklädd på gästis. Med sina behandskade händer öste han bina klasvis över till den tomma kupan. Nu visade det sig att försöket var fruktlöst.

Uppenbarligen hade han inte hittat drottningen och fått över henne i kupan - och si då är det stört omöjligt att övertyga drönare och arbetare att det är ett bra ställa att bosätta sig på.

Nästa dag gjordes ett nytt försök. Då var fru biodlare med. Slut på daltet! De skrapade ned populationen i en jutesäck. Uppenbarligen åkte även drottningen med. Visserligen hade vi kvar några hundra tappra arbetsbin som kanske försökte etablera ett mer demokratiskt samhälle utan drottning. Men efter ett par dagar gav de upp sitt anarkistiska utbrytningsförsök.

Oss väntar, enligt gammal sedvanerätt, en burk honung efter slungningen. Hunden D och jag brukar på vår morgonpromenad titta till det nya samhället hos odlaren. För våra otränade ögon ser de ut att ha det bra.