Ibland tar vi en tur.

När när livet och jobbet är ett och det samma, som det är för gästgivare, är det lätt att överdriva betydelsen av sin ständiga närvaro. Det ska därför bli trevligt med en tur till Stockholm. Träffa barn och barnbarn! Strosa runt på gator och ställen man tycker om. Gå på någon bra restaurang, se om någon ny dykt upp. Titta på folk som har bråttom.


Vi gör inte så långa utflykter. Det brukar räcka med tre dagar. Fast det alltid är kul att komma till Stockholm och träffa sina nära, får vi hemlängtan den tredje dagen till Hammenhög och Österlen.

När vi åker denna gång ser vi fram emot att gå på Södra teatern och se Lise & Gertrud, och deras 10 års jubilems show. I somras var de på Österlen och repeterade den. De bodde hos oss och hade en fullsatt föreställning hos oss. Fullsatt på Hammenhögs gästis är inte så imponerande som fullsatt på Södra teatern. Men ett 60-tal personer kunde njuta av deras fantastiska föreställning och god mat.

Hammenhögs Gästis, lägesrapport 22 jan

Nu har renoveringen pågått i tre veckor. Bortser vi från att den kontrakterade målaren ska emigrera till Gibraltar, har det mesta gått mycket bra och vi ligger faktiskt litet före schemat.

Å andra sidan är leveranstiden på branddörrar litet längre än vad vi fick besked om. För närvarande har vi grovsnickare, rörmockare och elektriker igång parallellt. Det viktiga är att inte få stopp i processen.

En osäkerhetsfaktor är att vi inte fått besked om bygglov. Handläggande tjänsteman har tagit semester och återkommer den 26. Vi försökte få något slags besked om hur ärendet låg till, men blev varse att alla hade så många ärenden och vi borde inse att det inte gick att gå före i kön. Som om det var vad vi var ute efter. (Av Sveriges 290 kommuner ligger Simrishamn på 241 plats i Svenskt Näringslivs årliga undersökning.) Det vi gör för närvarande är inte bygglovspliktigt, men snart nog.

I dag var vi på en utflykt till Malmö och tittade på tapeter. Vi kommer att hålla fast vid det gammeldags romatiska och olika färgsättning i de olika rummen. Mycket talar för att det blir Laura Ashley. Vi har en hel väska med prover. Nya beslut som läggs till det ännu inte avgjord om nyans på fasaden. Men det känns ändå som projektet snart närmar sig sin vändpunkt.

Gubbglamour på Österlen

Jag brukar ibland läsa bloggar om glamour. De skrivs oftast av unga flickor och har en tyngd på Filippa K, chic lit och latte. Det fick mig att fundera över vad är glamour för en 60-årig gubbe på landet.


En elegant hatt sticker ut och är bohemisk och glamoröst i en skön förening. Valet står mellan Stetson och Borselino. Den senare ofta en aning mer bredbrättad och något mjukare, favorit bland gansters på den gamla goda tiden. Jag satsar på en svart Stetson. Komplementär huvudbonad är en klassisk filtkeps ochså svart. Den är mer funktionell en hatten när den eviga Österlenvinden friskar i. Den gamla myten om att 35% av all värme går ut genom huvudet är avlivad, men med minskande hårförekomst är det behagligt med huvudbonad.


Hatt liksom majoriteten av alla kläder inhandlas i den enastående herr- och damekiperingen Eckerlunds i Tomelilla. Denna affär i det annars föga glamorösa Tomelilla är värd en resa. Den ligger nära stationshuset och har gjort så i minst 50 år. Jag tror att gamla herr Eckerlund jobbar heltid, sina styvt 80 år till trots. Det är förbluffande mycket personal i butiken, kunniga och med hög servicenivå. Sortimentet är bra med kända och mindre kända märken, alltid med hög kvalitet. Efter jul var jag där, och hittade bland annat det jag letat efter, sedan armbågen nött hål på min älskade Sandkofta. Det har visat sig förvånansvärt svårt att hitta en enkel enfärgad grå kofta med dragkedja. Peak Performance hade hört min bön i natten. Där låg den helt enligt kravspecen. Eckerlunds rea innebär att den fortfarande var dyr men prisvärd. Med ett par byxor, två ylletröjor och några skjortor står jag mig fram till kortbyxsäsongen. Eckerlunds lockar till sig kunder från hela södra Skåne. Var annars kan man få kompetent expediering?
När det gäller chic lit får jag erkänna mitt tillkortakommande. Jag har haft svårt att ta till mig denna litteraturgren. Min misstanke är att jag inte tillhör den primära målgruppen. Jag har, med få undantag, samma inställning till den flod av svenska, och för all del utländska, deckare och thrillers som sköljer över oss. Min faibless ligger för den mer berättande litteratur där författare har en djupare ambition än att få en bok utgiven. För närvarande läser jag med förtjusning en pärla för mig som krögare; "Fullständiga rättigheter. Femtio goda år på den svenska krogen. Sanningar och skrönor från kök och matsalar." Jag fick den av en sonhustru som hittat den på senaste bokmässan i Göteborg. Där möter man de legender som la grunden till den moderna svenska restaurangkulturen, innan genvägen som TV-kock öppnades. Jag läser ochså med förtjusning Fritjof Nilsson Piraten och hans skildringar av restaurangkulturen dessförinnan. En annan favorit är, den fullständigt obegripligt produktiva, amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Hon ger ut inte bara flest böcker utan också de tjockaste. Men hennes personskildringar har ett psykologiskt djup och hennes dramaturgi skapar en spänning som slår alla mediokra deckare som tar upp utrymme i boklådor och speceriaffärer.
Jag har också börjat gilla historiska biografier eller dokumentärliknade fiktion. Ernst Brunner om Karl XII är lysande, tråkigheten i att följa Karl XII tänkande och görande är ett konstgrepp som jag gillar. Luntorna om Stalin är snarlika. I julklappsskörden har jag också Peter Englunds senaste om 1:a världskriget.
Annars är den klassiska litteraturen, för närvarande förträdesvis svenskt, en källa för mig att ösa ur. Strinderg har ju skrivit en del. Hjalmar Söderberg är en god skildrare av Stockholm för hundra år sedan. Hans skrivande om unga människors, ofta kärleksrelaterade och moraliska, dilemman har inget bäst före datum. Jag har börjat läsa Stig Dagerman, som ju trots allt hann med en del innan han som helt ung valde att avsluta sitt liv. Jag har faktiskt aldrig tidigare läst något av honom.
Själva bokanskaffningen är ju nu för tiden inget problem för oss på landet. Av bokhandlar är det litet tunt. I Simrishamn finns en som jag tycker är direkt deprimerande. Bestsellers på svenska och tyska med huvudinriktning att tillfredsställa turister en regnig dag. Den i Ystad är bättre. Man har en större bredd och faktiskt en sortering på olika ämnesområden. Man brukar hitta det som ges ut om Österlen. Bokhandeln i Tomelilla räddas av att den har en antikvariatsdel. Men den har också en profil med fackböcker inom en del områden, som visserligen inte är mina.
Vi brukar också mot bättre vetande vara med i någon boklubb, alltid beroende på deras välkomsterbjudanden. Det är hursomhelst ingetproblem att hitta tre böcker att köpa för att sedan kunna gå ur. Nu för tiden kan man också avbeställa på nätet, även om det satt hårt åt innan det kom. Naturligtvis är Internetbokhandeln en stor tillgång i livet på landet.
Jag brukar varje gång jag är i Stockholm gå till pocketbokhandeln i Kulturhuset och köpa upp mig på en handfull ur den den rika pocketutgivningen. På biliotek går jag aldrig. På Österlen har vi en stor tillgång till begagnat på loppmarknader och antikvariat. Det brukade stå en antikvarisk bokhandlare på torget i Simrishamn. Där har jag köpt många böcker. Jag vet inte om han fortfarande står på torget. Han skulle öppna en ny affär - så kanske har han inte tid länger.
Lattekulturen på Österlen är inte fullt så utbyggd på Öterlen som i Stockholms innerstad. Men nog går det att få en "decent latte" även här. Olof Viktors är ju välbekant, välbesökt och välsmakande. Men jag har blivit presenterad för ett annat café som jag tycker om. Vid arboretet i Esperöd, nära Kivik, finns ett café. Litet trångt, övermöblerat och inte alldeles stilkonsekvent. Men gott kaffe, generösa mackor och inte minst många varianter av äppelkaka, som sig bör i hjärtat av äppelriket. Min favorit, av äppelkaka alltså, heter Madeleine. Vi gjorde en vetenskaplig utvädering när vi var där. Vi beställde fyra olika sorter som vi roterade runt bordet och den allmänna uppfatningen är att Madeleine var bäst.

Nytt blir som gammalt.

Nu är vi så igång. På nyårsdagen, när gästerna checkat ut efter Jukeboxbalen, demonterade vi sängar och packade allt löst. Vi fyllde en flyttbil och allt finns magasinerat i Weibull gamla löklada.

90 år efter det att gästis byggdes om och fick sin andra våning, med takkupor och frontispis är det dags igen. Tre containers gästis har för evigt lämnat Hammenhög. Vi har fått en inblick i gamla byggmaterial. Väggarna består av tjocka brädväggar klädda med puts, som är armerad med vass. Undrar om brandgubbarna kan bedömma detta från brandsäkerhetssynpunkt. Något säger mig att det är väl så bra som gips.

Naturligtvis är man i stunder tveksam om det rimliga i en så stor investering. Men när man står med ett sönderrostad ledningsrör i näven känner man sig säker på att det är hög tid. Och ska man åtgärda är det lika bra att göra det från grunden. Det är då mycket lättare att bevara miljön, jämfört med när man akut tvingas in och lappa och laga. Vi får verkligen hoppas att vi lyckas med våra ambitioner att inte förstöra den unika atmosfären och att alla våra trogna stamgäster ska trivas som förr.

Nu är allt rivet på andra våningen. Det som den 31/12 var 6 rum är idag fortfarande 6 rum men man kan ta sig emellan i nyupptagna hål och förbindelser. Mitt i förödelsen kan man ana att det blir väldigt fint. Frilagda balkar och små runda fönster som tidigare varit dolda i garderober och förråd kommer att ge rummen ytterligare karaktär. På måndag börjar uppbyggnaden igen. Rördragningar blir en spännande prövning.


Dagen och morgondagen innebär städning i kök och restaurang. Allt byggdamm ska avlägnas då vår trogna Rotaryklubb på måndag kväll återvänder efter juluppehåll.


I bästa idrottsmannaanda har jag sagt att jag inte ska raka mig förrän projektet är slutfört. Statusen på projektet och skäggprydnaden den 10 januari ser ni på bilden.


PS. Det går bra att boka rum från påsk och framåt. Vi har redan fått en del vår och sommarbokningar. Nu i rum med dusch och toalett. DS

Bulltjuv på Gästis

Gästgivarhunden Doris är en stilig Airdaleterrierdam på 4 år och med de bästa av anor. Hon har under en stor del av sitt liv gått på taket med oss. Så en dag fick kära hustrun nog och tog henne till hunddomptören Barbro Börjesson. Med ett minimum av instruktioner har nu Doris lärt sig en mängd nyttiga färdigheter. Den mest dramatiska är att hon går okopplad på promenaden (åtminstone med matte). Se Doris är en klipsk hund som har lätt att lära. Problemet är att hon lärt sig en massa färdigheter på egen hand, och hon har mycket svårare att lära av. Hon kan öppna alla dörrar, både innåt och utåt. Det är väldigt skönt på morgonen när hon går ut i trädgården på egen hand, medan vi fortsätter vår välbehövliga skönhetssömn.

En för oss mindre bekväm färdighet är att hon också öppnar kylskåpsdörren. Med förtjusning drygar hon ut sin, något ensidiga medges, pelletskost med ett paket smör, litet pålägg, gärna köttfärs och till nöds några tomater. Vi kom på det djävulskt listiga, att skruva bort handtagen. Det tog henne ca en månad, och oss ett antal brutna naglar, innan hon lärde sig att bemästra det nyuppkomna problemet. Hur hon gör vet vi inte eftersom hon är en konsekvent ögontjänare. För närvarande hindrar vi henne från skåpätande genom att placera två köksstolar, staplade på varandra, framför kylskåpsdörren.

Annadag jul skulle vi, efter att ha jobbat med vårt "Pensionatsjul", fira litet jul med tillresta söner med familjer. Hustrun hade laddat en bärkasse med utsökta dessertostar. I kollit fanns dessutom en flaska brandy av finare slag, glögg och en perfekt årgång av favoritvinet Cuvaison (Pinot Noir från Napa Valley). I den allmänna hetsen att komma iväg gjorde vi det oförlåtliga misstaget att vända ryggen till. En krasch från köket (stengolv) lämnade inget utrymme för undringar.

Även om Doris antagligen inte läser bloggar kan jag inte, alla hundar till varnagel, längre avhålla mig från att publicera den utomordentligt smaklösa bild jag i höstas tog på Teneriffa.

Renovering av Hammenhögs gästis

Så har vi bestämt oss att genomföra en genomgripande ansiktslyftning på vårt gästis. Vi kommer att måla extriören i aprikos och sätta upp en vit tapet inomhus. - Nej jag menar inte allvar. Vår ram för hela projektet är kunna bibehålla den unika atmosfären.

Vi kommer att byta golv i matsalarna. Det blir ett gråbrunbetsat borstat furugolv. Borstningen innär att det mjuka lagret är bortslipat så man får en struktur i ytan. Det ska bli skönt att få bort de gamla, och ärligt talade ganska äckliga, textilplattorna. Vi brottas också med att välja tyg för att klä om de bekväma karmstolarna.

Den största bygginsatsen blir att dra in dusch och toalett på rummen. Vi stod i ett läge då rören behövde bytas ut. Våra rum är så rymliga att vi kan bygga badrum utan att utrymmet blir klaustrofobiskt. Det börjar bli ett krav att höja standarden. Vi har bra beläggning på rummen, men vi vet inte hur många som väljer bort oss på grund av att vi inte har dusch och toalett. Det är däremot inte aktuellt med TV på rummen, även om det kostar en stjärna i klassificeringssystemet.

I samband med den invändiga ombyggnaden kommer vi att förbättra brandskyddet. Det känns mycket bra att ta ett samlat fackmannamässigt grepp om detta. Det ser ut som vi ska kunna ordna detta utan alltför våldsamma ingrepp i miljön.

Vi ska måla om fasaden. Det är svårt att välja färg. Sannolikt blir det en ljust grå färg med någon brytning. Innan jul kommer målaren och målar upp några färgprover på den västra gaveln. Vi imbillar oss att det är lättare att välja när vi ser alternativen på plats.

Det femte området för total make-over är utemiljön på framsidan. Den anarkistiska perkeringsplatsen med dåligt lagd asfalt ska göras i ordning. Vi kommer att sätta upp någon avgränsning mot vägen. Som det nu är kör mång rakt ut över trottoaren. Det går väl an om man kör SUV. En normal bil, eller ännu värre med sänkt chassi, rikerar att slå i underredet. Denna risk ökar ytterligare om de ätit en god middag. Vi kommer också att bygga ett redskapsskjul i husets förlängning. Vi vill få bort sopkärlen. På taket av skjulet tänker vi montera en solfångare. Vi gör ju av med massor av varmvatten även på sommaren. För något år sedan övergick vi till pelletseldning. Kompletterar vi med solfångare så har vi tagit miljöansvar.

Byggstart efter nyår och planen är att vi ska vara färdiga i mars. Det är tur att vi har en arkitekt i familjen. När det gäller utemiljön samarbetar vi med Emma Karp Lundström, som förutom att göra äppeltavlor, är en meriterad trädgårdsanläggare.

Bygglovet är på kommunen och hantverkare är städslade. Det känns spännande.

En ny hjälte.

Igår var jag på ett "frälsningsmöte" om tillväxt och att förlänga säsongen inom besöksnäringen på Österlen. Det var intressanta föredrag av kunniga och inspirerande föreläsare. Applicerbarenheten på vår strävsamma vardag kan kanske kanske ifrågasättas. Ibland blir man så matt av tanken att myndigheter, banker, försäkringsbolag m fl tar så mycket betalt av oss och så ger de igen litet i form av att samla oss för att tala om hur vi ska utveckla vår verksamhet. Ta mindre betalt av oss så lönsamheten ökar så skulle jag kunna ta gift på att vi alla skulle återinvestera vart enda öre på ett förnuftigt sätt.
Men min stora behållning var när Björn Ranelid framträdde. Språk och tanke var sammanvävda, en intensitet och ett engagemang. För mig visade det rå intellektuell och kulturell kraft. En man som på det litterära området överträffar de flesta och tillåter sig att njuta av det. Jante borde vantrivas på Österlen med en så gigantisk motståndsman boende här i en äppellund. Jag har alltid tyckt att Björn Ranelid varit en mycket bra författare med ett oerhört vackert språk. Dessvärre hade jag köpt mediabilden av honom som en pajas. Förlåt!
Jag köpte en bok av honom, och bad honom dedicera den till min kära hustru "från din favorit Björn Ranelid". Jag fegade helt enkelt ur - undrar varför.