Nice III

I Hammenhög har vi för närvarande ett emmeligt väder. Det enda vettiga man kan göra i november är att åka till Hammenhögs gästis och äta gås. Även i Nice hade vi ett par dagar regnväder. Den ena dagen tog vi bussen. Vi hamnade i Grasse. Känd för parfym, men parfymmuséet var stängt och jag tycker att man kan stänga resten också. Efteråt har min vän Claes berättat att det varit en trivsam liten stad. Vid något tillfälle tog en humanistiskt inriktad borgmästare emot en stor mängd invandrare. Det låter väldigt bra - men han hade inte ordnat hur man skulle ta emot dem, med bostäder, arbete m.m. Det finns i Frankrike, om jag kommer ihåg rätt, över 30 000 kommuner, ungefär lika många som ostar. Varje kommun blir därmed väldigt liten och resurserna att hantera sociala problem också mycket begränsade. Grasse blev en stad med stora sociala problem och till och med en "farlig" stad.

Vi tog bussen vidare till Canne. Vi gick den flashiga strandvägen och såg i andanom filmstjärnorna släntr ut ur sina limousiner. Kanske ett besök i någon av de vulgärt flotta butikerna.

Sanningen att säga var Canne ingen oförglömlig upplevelse. Dock förevigades gästgivarinnan som Jack Sparrow.

Morris fick känna på en palm, äta glass, dricka äppelmust och åka ett par rundor i en väldigt fin karusell.

Vi var vid det här laget kungligt trötta på att åka buss. Det var billigt men otroligt långsamt och omständligt. Vi bestämde oss för att ta tåget hem till Nice. Det var inte särskilt svårt att lista ut när och var tåget gick. Men sedan började problemen. Nu började de byta spår och perronger. Vi kände oss som den berömda scenen ur Tatis Semestersabotören, vi flyttade från plattform till plattform och så tillbaka igen. När de ropar ut ändringar i högtalarna inser man att skolfranskan är en bräcklig grund att stå på. Om de nöjt sig att avskalat säga: á Nice, numero 2. Men icke de ska linda in det i oändliga artighetsfraser och möjligtvis, väder och dagens dubbel, vad vet jag. Hursomhelst kom vi fram till Nice och var väldigt nöjda med det.

Nästa dag var vädret inte heller mycket att yvas över. Gästgivarinnan och jag, som har tidigare vanor, om än obetydligt, än barnfamiljen, unnade oss en av dessa magnifika frukostar man kan åstadkomma med hjälp av de boulangerier (brödbutiker) som aldrig är långt borta. Jämför ett nybakat bröd med ett nödköp av Pågens på ICA i Hammenhög. Det är kultur när gammalt bröd är lika ointressant som gårdagen dagstidning. Lägg till detta ljuvliga ostar, krämig youghurt och smakliga marmelader. Till detta läses den lokala Metro, jag slöt mig till att Nice (nya i förstaligan) piskat upp Lyon med 4-1, man gläds som sann patriot. Efter detta tog vi en promenad ner till hamnen och rundade den stora klippan in mot gamla stan. Och si - då sken solen. Ett SMS till ungdomarna med samråd om huruvida bil skulle hyras. Så blev det!

I den lilla Opeln styrde vi kosan mot Antibes. Vi hade visserligen passerat med tåget i beckmörker kvällen innan, men det kändes litet väl flyktigt. Antibes är huvudsakligen känt för att prins Bertil huserade där och lirade boule med infödingarna. Hans strandvilla har nu ärvts av kungen, så familjen har en liten lya när Stureplan blir för trångt. Det var en söt liten stad och så började det ösregna.

In i Opeln! Vi hade, tror jag, inte någon bra plan för vart vi skulle. Jag hörde St Paul de Vence nämnas mer än en gång. Ska jag vara ärlig så hade jag inte läst på särskilt mycket inför resan, så för mig lät det lika bra som något annat. Det visade sig sig vara en riktig pärla. Här har jet-settarna hängt under 1900-talet. T ex har Greta Garbo hängt här, men det har hon ju också gjort på Gästis. Chagal ligger begravd på den lilla kyrkogården. Påstår de i alla fall, regnet hindrade mig från att verifiera det. De små gränderna var magnifika och stenläggningarna fantastisk. Pankakor med sylt, inte Nutella; gjorde Morris dag.