Tradition och förnyelse.

Gästis historia är en spegling av svensk alkoholpolitik. Gustav III och frihetstiden innebar en viss begränsning av friheten att supa, han förbjöd husbehovsbränningen. Kanske hade insatsen mer ekonomiskt än nykterhetspolitiskt syfte. Gästgivaren, som var en statens man eftersom han fick gästgivareprivilegier av kungen, fick lokalt monopol på att sälja brännvin. Detta gällde inte bara på krogen, utskänkning, utan också "butiksförsäljning" , utminutering. I rummet innanför baren, idag bibliotek, var det brännvinsaffär. 1904 taxerades Hammenhögs Gästis för otroliga 40 000 liter brännvin. Beakta att att marknaden hade en radie på ca en mil, sedan tog nästa gästgivaregård vid. 1905 startade systembolaget.

1922 var det nära att svenska folket i en folkomröstning gick på ett totalförbud, men med en knapp marginal vann jasidan. Så småningom infördes en ransonering, det s k Brattsystemet med motbok, som registrade den begränsade månadsransonen. Då, som nu, fanns det fylltrattar, som in på huden erfor, att tilldelningen var för liten. Där kom krogarna in i bilden. Vid sidan av motboken var det på krogen, i samband med måltid, tillåtet att inmundiga två vita och en brun, en klassisk beteckning på två snapsar och en avec. Detta borgade naturligtvis för en jämn och säker basbeläggning på rikets näringsställen. Det finns otaliga anekdoter om smörgåsen som vandrade in och ut mellan köket och gästerna.

Ett dråpslag för restaurangnäringen var slopandet av motboken 1955. Hammenhögs Gästis var uppenbarligen på grön kvist vid tillfället. I stället för att hemfalla åt veklagan, gjorde man en offensiv investering i en bar. 1958 stod en bar i imiterad korsvirkesstil, galonsoffor och koppardisk, klar att möta gästerna.

Efter denna alkholpolitikrelaterade bakgrundshistoria till baren, på Gästis, till dagens läge. Problem av akut och kronisk karaktär dyker upp. Jag har tidigare berättat om vår kära jukebox som idag spelar för änglarna. Amis på Sjöbacka fond, för nyanskaffning av gammal jukebox, tillväxer mycket långsamt. Ska vi luta oss på den kan ett ersättningsobjekt vara plats någon gång i mitten av detta sekel.

Ett problem av kronisk karaktär som vi gått och sugit på något år är borden, de röda. De är fula med sina klumpiga snickerier, som ansluter till någon fjällstugeestetik. Perstorpsplatta är fäckig, urblekt, skarvad, den har släppt och blivit fastspikad och i något fall är det hål! De vickar och vaggar och risken för att spilla ut sin dryck är uppenbar - men det är ändå baren på Gästis. Detta illustrerar ett klassiskt dilemma som vi haft under hela renoveringen. Om vi inte ska förvandlas till bygdemuseum, som rent allmänt och normalt inte betraktas som en lukrativ födkrok, måste vi ibland se till funktion. Jobbigt men tvunget.

Vi kom med vånda fram till att borden måste bytas ut. Har någon en djup känslomässig, eller annan, relation till ett barbord uppmanas ni, pronto, att kontakta oss, så får ni ett bord. Pronto eftersom vi snart ska åka till Italien, och där säger man så. (Erfarenhetsmässigt vet jag att de menar inget med det, det är aldrig pronto i Italien.) Om ingen efterfrågan uppstår på detta sätt kommer de att doneras till loppiset.

Nästa stora problem - vad ersätter man med? Naturligtvis perstorpsplatta! Virrvarr skapat av Sigvard Bernadotte. Som av en händelse läser jag idag att den svenska tillverkningen ska upphöra.

Perstorpsplattan och det mest populära mönstret Virrvarr har rötterna i 50-talet och uppfyller kravet på autencitet.

Återstår frågan om underrede. Vi söker det klassiska som samtidigt är praktiskt.

Vi hittade ett som jag känner igen från det tidiga 60-talet. Jag tillbringade många skolk- och håltimmar på fiket i det det nyöppnade Domusvaruhuset i Karlskrona och jag känner igen bordet.

Låt separationsångesten lägga sig och låt borden få litet patina, så tror jag att det är rätt.

Jag ska personligen provtrycka miljön under stundande bröllopshelg.