Ronneby Brunn.

På vår blekingska resa blev vi hungriga ungefär vid Karlshamn. Att så bestämma sig och hitta ett lämpligt matställe brukar ta ungefär en halvtimme. Det innebar att Ronneby Brunn  skulle bli perfekt. I mitt medvetande hade Brunnen kommit i vanrykte med den “nya tiden” dvs efter att det ursprungliga brunnshotellet uppfört i trä brann i början på 50-talet. Detta minns jag mycket väl eftersom min far var kriminalpolis och höll i brandutredningen. Jag kan komma ihåg hur han kom hem och luktade brandrök.
Det nya hotellet uppfördes i mexitegel och var ett mycket tidstypiskt konferenshotell, som drevs av Reso. En kuriositet är att Roland Rovin, gästgivare i Hammenhög, efter skilsmässan från Maj Rovin kom till nya Ronneby Brunn, som källarmästare.

När jag bodde i Blekinge var jag i en ålder då man var måttligt intresserad av parker och kulturhistoria. Däremot kommer jag ihåg att i anslutning till hotellet byggdes en av Sveriges första 50-metersbassänger. Jag och min kompis Bengan körde de knappa tre milen på moped för att bada. I övrigt har jag varit där i vuxen ålder för att hålla föredrag på någon konferens.Det måste varit på 90-talet – flyg på morgon och tillbaka  till Stockholm på eftermiddagen. Överkokt lax eller kyckling, konferensmat som inte just lockade.
Vi svängde av mot Brunnen. Skyltar ledde oss i kringelkrokar mot målet. I parken hittade vi ett café och värdshus, som verkade mycket mer intressant än det stora hotellet..
Annelie  går in och gör en  ockulärbesiktning. Utanför står Doris och försöker komma till rätta med ett matteproblem..
Stället, som är ett före detta lasarett, får med beröm godkänt. Vi sätter oss ute på gården. Servitrisen berättar att huset brunnit ned 2006, men återuppförts i ursprungsskick, även invändigt.



En telefonkiosk av det magnifika slaget hade dröjt sig kvar. Telia avecklar dem annars i en rasande takt, på grund av bristande lönsamhet. Jag har för mig att jag sett att de ska vara borta 2016.
När man ser sig runt förstår man vilken “industri” detta med brunnsorter var. Dagens spatrend verkar litet futtig. Då anlades hela små samhällen runt själva huvudattraktionen, en surbrunn med hälsosamt vatten, som skulle drickas. Jag kan misstänka att hälsoeffekterna inte var vetenskapligt fastställda, men överklassen hade åtminstone trevligt.

Det är glädjande att se att kommunen håller park och fastigheter  i topptrim. I min kommun får man snart ha machete för att ta sig fram i grönområdena, åtminstone ute i byarna.
Brunnsområdets äldsta byggnad är just runt källan, den är drygt 200 år gammal. 

Vattnet är fullt drickbart. Servitrisen hade provat. Visst hade hon överlevt men det var inget hon rekommenderade.



Jag har någonstans sett att det var avsevärda mängder vatten man tryckte i sig. Jag antar att man också konsumerade en hel del punsch och lättgrogg, så man fick balans i kroppsvätskorna.
Det fanns flera brunnar, och jag antar att man från början fick  ta sig runt för att dricka. Senare drog man vattenledningar till en kiosk där alla de sorter serverades.


I kioskerna fanns både härtappat och importerat från europeiska kurorter. Kanske anordnade man vattenprovningar.

Man undrar om effekterna var enbart placebo. Kanske ökade välmåendet av den fina miljön, status, det sociala livet och möjligheten att älta sina krämpor. Trenden kan naturligtvis inte underskattas, jämför med dagens spavåg.
Jag är verkligen dåligt påläst om detta med kurort och att dricka brunn. Visserligen har jag läst min Hjalmar Söderberg och Bengt Olssons parafras Gregorius, med omvända roller.

Jag kan se huvudpersonerna strosa runt, observera, intrigera och kommentera. Jag antar att överklassens inställning till fysiska aktiviteter var

 något mer avmätt än vad som gäller idag, med en helt annan inställning till motion och träning. Om kronprinsessan varit tvåhundra år äldre hade hon aldrig träffat prins Daniel, eftersom det inte fanns personliga tränare.

Jag antar också att maten var smakligare på den tiden än vad som bjuds på ett genomsnittligt konferenshotell idag.


Där finns mängder av spektakulära träkåkar. Vissa rymmer vanliga företag, medan andra  hör

till Brunnens verksamhet och ytterligare några
finns bara till för att vara vackra och illustrera brunnslivet.

Odlingarna är fantastiska även om vi missade rhodendronprakten och kom för tidigt för rosengårdens fulla fägring.

Den verkliga praktbyggnaden är Brunnshallen. (Inte ICA-butiken i Simrishamn.) Det är  inte svårt föreställa sig hur det fina folket promenerade här fram och tillbaka.  Hon med bahytt, krinolin och parasoll han med stråhatt och spanskrör.

 Det är möjligt att  jag blandar tidsepoker och moden. I bakgrunden hörs brunnsorkestern. Tak som skydd mot regn och  lika viktigt sol. Endast simpelt folk saknade möjlighet att skydda sig mot solbränna. Tänk så modet kan växla.
När vi var där höll man på att förbereda  en måltid, tala om atmosfär. Om det var privat festlighet eller representation har jag ingen aning om.

Parken övergår i otämjd natur. På en berghäll står den mytologiska bäckahästen..
Det var slumpen som förde oss till Ronneby Brunn. Utan tvekan var det den blekingska utflyktens största behållning. Har ni vägarna förbi tycker jag att ni ska ge det en timme, eller så.