Stort och smått i Hammenhög.

Jag är positivt överraskad av mina kontakter med Vägverket. Den bild jag hade var asfalt och caterpillar. Anslagsöverskridande och kartellbildningar. Kanske det är så - men de erfarenheter jag gjort när de gjort om genomfartsvägen i Hammenhög är helt annorlunda. Vi kontaktade dem när vi höll på att rusta upp Gästis. Genast fick vi tag i en landskapsarkitekt som ansvarade för upprustning i Hammenhög. Hon kom ut till oss och tillsammans gjorde vi upp hur trottoar och infart skulle se ut.
Gubbarna som sedan gjorde jobbet har varit lika positiva, med reservation för att de börjar jobbar i gryningen. Det passar ju inte hederligt krogfolk. Vi är så otroligt nöjda med infarten med stensättning och gränsen mellan parkering och trottoaren med kantsten. Visserligen körde en av våra måndagsgäster ned den. En kamrat i samma sällskap tyckte att vi skulle sätta upp ett tillfälligt staket eftersom de var vana att köra där. Med den attityden hade vi fortfarande haft vänstertrafik i detta land.
Pricken över i:et var när vägverkets underentreprenör ringde och frågade om vi hade speciella önskemål när det gällde ros som skulle planteras vid den gigantiska klättersällning som monterats. Vi ville gärna ha en gammeldags Österlenros. Vi fick en gul ros som heter Leverkusen, ingen Österlenros, men lik, härdigare och bättre.

Efter politikernas taktiska reträtt från nedläggningsdiskussionen runt biblioteket, är det åter dags att nafsa efter byskolorna. Åter låter man tjänstemän utreda och faktiskt stå i skottgluggen för den berättigade opinionsstormen. Det är så korkat det kan bli att ge sig på den oerhörda tillgång vi har i de lokala skolorna. I Hammenhög har vi en positiv trend i att många unga människor med barn flyttar in. Vem tror att de skulle göra det utan byskolor. Vi kommer aldrig att på Österlen få tillverkningsindustri. Satsa på Österlen  ett paradis att bo i och att besöka. Jordbruket har vi. Jag ska inte ytterligare argumentera. Det gör "de gråtande mödrarna i Hammenhög" så utomordentligt väl. Jag lägger in ett klipp från radion. Jag som inte själv har barn i skolan, utan följt det utifrån, kan konstatera att det förefaller vara stor turbulens inom skolan i vår kommun. Påfallande ofta ser man namnet Göran Nydahl, och oftast i negativa sammanhang. Är det så att politikerna satt en för stark man som "bock i örtagården". Om så är fallet blir det politiska ansvaret ännu större. Christer Akej, eller som han kallas i folkmun Acknej, till riksdagen  är kanske en god idé. Frågan är, vad får vi istället?

I fredags hade Sontag, som håller till i det gamla kommunalhuset, bjudit in till Pecha Kucha. Det sägs att det inte går att locka ut folk på fredagkvällar. Efter en arbetsvecka är man trött och vill sitta i TV-soffan och mysa. Det är uppenbarligen inte helt sant eftersom det kom ca 60 personer, min uppskattning, från hela Storhammenhög. Översatt till Storstockholm motsvarar det 120 000.
Pecha Kucha är en trendigt sett att sanera i Powerpoint-träsket. Ramen sätt till 20 bilder och 20 sekunders tal per bild, d v s en presentation på 6 minuter och 40 sekunder. Vid denna första övning hade 6 presentatörer bjudits in och bredden var imponerande:
Landsbygdsutvecklare
Lantbrukare
Emaljfabrik
Grafisk designer
Konstnär
Möbelfabrik
Det var häpnadsväckande effektivt och aldrig tråkigt. Jag ser fram mot nästa. Planerna är att köra dett vid gefär fyra gånger per år.

Vad händer inte i Hammenhög?

Livet har också sina mörka stunder.

Livet som gästgivare är inte bara Rock´n Roll, om någon trodde det. Klockan kvart i fyra på morgonen den 8 november sitter jag inne på gästis och bloggar. Vid ett bord, där det för några timmar sedan satt ett sällskap och åt gås och drack gott vin, sitter jag i det dämpade ljuset från en Strindbergslampa och försöker hitta tangenterna. Dess förinnan, har jag läst ut min bok av Ranelid, noggrant läst min DN, som kommer redan halv tre, druckit en kopp kaffe, en Coca Cola samt ätit en skål blandade nötter.

Uppe i rummen sover femton fridfulla själar och då kan man undra varför själ nummer sexton sitter och gnäller i en öde och stängd restaurang. Jo - det är den förbannade pelletsanläggningen, som med statistiskt säkerställd precision ,när den väljer att krångla, gör det under helg. Rummen fulla - och antagligen alla potentiella sevicetekniker också. Vi har en stor anläggning med ackumulatortankar, för varmvatten, på 1 500 liter. Slocknar panneländet tar det flera timmar innan man märker det, och sedan tar det flera timmar innan den har värmt upp 1 500 liter igen. Så långt är det egentligen enbart en molntuss på en i övrigt blå himmel. I normal fallet är det bara att uppmana köket: Inga brulépuddingar den närmaste kvarten! Ta brännaren, ut i pannrummet och tända på. Denna gång var det betydligt värre, den automatiska matningen av pellets fungerade inte. Antagligen är det en optovakt till en givare, som lagt av. Låter proffsigt? Från min sida är det endast papegojkunskaper. Däremot har jag lärt mig hur man trycker fram pellets när givarna strejkar. För säkerhets skull bad jag köksmästaren att köra hem efter fyra påsar från hans privata pelletsförråd, om nu också plan B skulle fallera.

Så - vad ska en fattig flicka göra? Denna kväll behövde jag inte stämpla ut. Det var att ställa in kroppen på vaka. Nattens övning består i att en gång i kvarten gå ut i pannrummet, trycka på en knapp och hålla den intryckt tillräckligt länge. Om någon gäst så mycket som antyder att hon har frusit litet, så kommer jag att le vackert och knyta handen stenhårt i fickan. Vad värre är, om inget kommer i vägen, kommer jag att sova bort årets största dag - Fars dag. Bättre lycka nästa år! Årets julklapp känns klar, ett automatiskt larm som skickar ett SMS i det fall pannan slocknar, helst skulle det gå till någon rapp servicetekniker, gärna utan familj och med ett stort intresse för att jobba helger och nätter.

Klockan sju kommer ljuset i mitt liv, frukostvärdinnan. Då ska jag försöka övertala henne att förutom bullbakning, ägg- och kaffekokning m.m., även överta den kvartliga knapptryckningen. Då kan jag krypa i säng - utan att borsta tänderna.

Nice IV och slut.

Två veckor efter hemkomst känns det som man aldrig varit på semester. Upplevelsen är förpackad och detaljerna försvinner, endast den samlade känslan finns kvar. Det är bra nog.

I Cannes blev fick jag tillfälle att studera turism på japanska. Medan vi litet skamset och tydligt signalerade att vårt fotograferande, av någon i sällskapet med snudan i Spindelmannens kropp, var ett skojigt upptåg, var japanerna helt hängivna uppgiften att dokumentera för framtiden. De har inte heller våra diskreta kompaktkameror utan helpotenta digitala systemmonster. För fotografering ställs japan vid motivet. Nästa japan samma motiv osv tills sällskapet är avbetat. Tänk att vara bussguide i Japan.

Ungdomarna skulle åka hem en dag tidigare än vi. Vid våra strövtåg hade vi hittat en intressant restaurang för vår avskedsmiddag. Den låg vid hamnen och fasaden var översållad med utmärkelser och rekommendationer, från Kristi födelse till dags dato. Den var inte stor så vi insåg att det var nödvändigt att beställa bord. I detta varseblev vi att det var något så speciellt som en helt vegetarisk gourmetkrog. Det gjorde saken ännu mer spännande. Hemma i Sverige är flertalet vegetarianer, om man ska vara ärlig, helt ointresserade av mat. Med den utgångspunkten kan vegetarianismen jämställas med en ätstörning.

Vi blev inte besvikna på vårt restaurangval. Vi åt en trerätters meny och maten var superb. Den var helt tillagad på sina egna villkor, utan sneglande på "vanlig" mat. Smakkombinationer och uppläggningar var helt suveräna. Man blir litet avundsjuk, hemma på Gästis är det inte möjligt att så konsekvent utveckla vegetarisk mat. Efterfrågan är mycket liten. Det är någon enstaka per kväll, och ibland ingen, som frågar efter vegetariskt. Ska man vara kritisk i något kan man tycka att restaurangens attityd var i kaxigaste laget. Ingen är så bra att man inte behöver vara gästvänlig och att inte ta emot kortbetalning är löjligt. När ni kommer till Nice ska ni absolut prova La Zucca Magica.

Äntligen barnledigt! Sista dagen strosade vi runt i staden. Vi tittade på den berömda blomstermarknaden

och köpte marmelad för en förmögenhet. Ångest - hur ska vi få igen resväskan?

Vi passade på att bada, det tar ju ett tag till nästa utomhusbad - hoppas jag. För kvällen hade vi planerat att äta på en restaurang, Alto, i kvarteret där vi bodde. Om nu La Zucca Magica var en aning uppnäst var Alto dest mysigare. Där var mycket välkamnande. Servitören tränade med förtjusning sin engelska. Bordsgrannarna blev mycket språksamma och stolta över sin restaurang när de blev varse att något så exotiskt som ett par svenskar letat sig dit. Maten var mycket god liksom vinet. När vi talade om att vi hade restaurang i Sverige blev vår vän servitören, möjligtvis tillika krögare, helt i gasen. Han sprang efter en bok som han lämnade till oss som en gåva. Best adresses in Nice. Stolt berättade han att Alto var en av de 20 bästa i Nice. Det säger en del om konkurrensen. Hemsida kommer snart altoresto.com.

Nice III

I Hammenhög har vi för närvarande ett emmeligt väder. Det enda vettiga man kan göra i november är att åka till Hammenhögs gästis och äta gås. Även i Nice hade vi ett par dagar regnväder. Den ena dagen tog vi bussen. Vi hamnade i Grasse. Känd för parfym, men parfymmuséet var stängt och jag tycker att man kan stänga resten också. Efteråt har min vän Claes berättat att det varit en trivsam liten stad. Vid något tillfälle tog en humanistiskt inriktad borgmästare emot en stor mängd invandrare. Det låter väldigt bra - men han hade inte ordnat hur man skulle ta emot dem, med bostäder, arbete m.m. Det finns i Frankrike, om jag kommer ihåg rätt, över 30 000 kommuner, ungefär lika många som ostar. Varje kommun blir därmed väldigt liten och resurserna att hantera sociala problem också mycket begränsade. Grasse blev en stad med stora sociala problem och till och med en "farlig" stad.

Vi tog bussen vidare till Canne. Vi gick den flashiga strandvägen och såg i andanom filmstjärnorna släntr ut ur sina limousiner. Kanske ett besök i någon av de vulgärt flotta butikerna.

Sanningen att säga var Canne ingen oförglömlig upplevelse. Dock förevigades gästgivarinnan som Jack Sparrow.

Morris fick känna på en palm, äta glass, dricka äppelmust och åka ett par rundor i en väldigt fin karusell.

Vi var vid det här laget kungligt trötta på att åka buss. Det var billigt men otroligt långsamt och omständligt. Vi bestämde oss för att ta tåget hem till Nice. Det var inte särskilt svårt att lista ut när och var tåget gick. Men sedan började problemen. Nu började de byta spår och perronger. Vi kände oss som den berömda scenen ur Tatis Semestersabotören, vi flyttade från plattform till plattform och så tillbaka igen. När de ropar ut ändringar i högtalarna inser man att skolfranskan är en bräcklig grund att stå på. Om de nöjt sig att avskalat säga: á Nice, numero 2. Men icke de ska linda in det i oändliga artighetsfraser och möjligtvis, väder och dagens dubbel, vad vet jag. Hursomhelst kom vi fram till Nice och var väldigt nöjda med det.

Nästa dag var vädret inte heller mycket att yvas över. Gästgivarinnan och jag, som har tidigare vanor, om än obetydligt, än barnfamiljen, unnade oss en av dessa magnifika frukostar man kan åstadkomma med hjälp av de boulangerier (brödbutiker) som aldrig är långt borta. Jämför ett nybakat bröd med ett nödköp av Pågens på ICA i Hammenhög. Det är kultur när gammalt bröd är lika ointressant som gårdagen dagstidning. Lägg till detta ljuvliga ostar, krämig youghurt och smakliga marmelader. Till detta läses den lokala Metro, jag slöt mig till att Nice (nya i förstaligan) piskat upp Lyon med 4-1, man gläds som sann patriot. Efter detta tog vi en promenad ner till hamnen och rundade den stora klippan in mot gamla stan. Och si - då sken solen. Ett SMS till ungdomarna med samråd om huruvida bil skulle hyras. Så blev det!

I den lilla Opeln styrde vi kosan mot Antibes. Vi hade visserligen passerat med tåget i beckmörker kvällen innan, men det kändes litet väl flyktigt. Antibes är huvudsakligen känt för att prins Bertil huserade där och lirade boule med infödingarna. Hans strandvilla har nu ärvts av kungen, så familjen har en liten lya när Stureplan blir för trångt. Det var en söt liten stad och så började det ösregna.

In i Opeln! Vi hade, tror jag, inte någon bra plan för vart vi skulle. Jag hörde St Paul de Vence nämnas mer än en gång. Ska jag vara ärlig så hade jag inte läst på särskilt mycket inför resan, så för mig lät det lika bra som något annat. Det visade sig sig vara en riktig pärla. Här har jet-settarna hängt under 1900-talet. T ex har Greta Garbo hängt här, men det har hon ju också gjort på Gästis. Chagal ligger begravd på den lilla kyrkogården. Påstår de i alla fall, regnet hindrade mig från att verifiera det. De små gränderna var magnifika och stenläggningarna fantastisk. Pankakor med sylt, inte Nutella; gjorde Morris dag.

Resa till Nice II

Så kom vi till Nice. Efter ett personrån, som kallas frukost, på Kastrup flygplats var vi utsvultna. Med kommunal buss tog vi oss till Claes lägenhet, belägen i en stadsdel där vanligt folk bor. SMSen låg som ett tak över staden i strävan att få kontakt med Ola, Lisa och Morris. De hade flugit från Arlanda och hade en egen lägenhet i gamla stan. Vi fick så småningom deras aktuella positionen i änden av Saleya, den brömda marknadsgatan. Morris hade akututfodrats med crépe, eller som han föredrar pannkakor, men vi andra var i plågsamt behov av näringsintag. Morris var den enda som hade en genomarbetad agenda för dagen. Han skulle äta glass, bada och känna på en palm. Efter en förhandlingsrunda kom vi fram till att glassanskaffning skulle kunna kombineras med inköp av medtagbar föda. Glassen var med beröm godkänd, men baguetterna vi fastnade för köper du bättre i gången på tunnelbanan i Stockholm. Butiksmannen talade litet svenska, vad det nu var för bra med det. Det hade varit bättre om han kunnat göra goda baguetter. I Sverige kallar vi ofta baguett för Pain Rich. Förklaringen lär vara att när Tore Wretman drev restaurangen Riche i Stockholm lanserade han baguetten i Sverige, Pain Riche dvs bröd från Riche.

Stranden på Rivieran är lång, lång, lång, men det är den också på Österlen. En stor skillnad är att stranden vid Medelhavet är stenig och vattnet blir snabbt djupt. Min kontakt med stranden får mig att tänka på en gammal vits från min barndom: Var ligger man illa (Manilla)? Den ivrige besservissern svarade snabbt utan tvekan: Fillipinerna. Rätt svar var naturligtvis i detta fall: I ett stenrös. Nu gällde det att hålla ett öga på gästgivarinnan som har en samlarvurm för fina stenar. Med tanke på att vår dyrt inköpta bagagebiljett på flyget endast medgav 20 kilo såg jag framför mig hur vi nesligen skulle ertappas med en kraftig övervikt, vid incheckningen på hemresan.

På strande la vi märke till en man som utan avbrott arbetade hårt med att samlade stenar i en stadig bärkasse från Carrefour. När han fyllt så mycket han orkade bära tömde han dem i en hög en bit upp på stranden. Detta pågick hela tiden vi var där. Kanske var det en variant Nicoise av Amit Sens konstprojekt i Hammenhög, "För konsten I Tiden"? Den unge manen som slet på stranden hade kanske av en fransk konst- och kulturnämnd fått ett anslag på 150 000 Euro över tre år, för att utröna hur sortering av stenar på en strand stärker och utvecklar en fransk stad och dess invånare som inte tidigare kommit i kontakt med kultur.

Morris grubblade inte över syfte och mening. Han insåg snabbt att högarna var till för att sitta på.

Odiskutabelt vann stranden i Nice i ett direktavgörande avseende. 22 grader i vattnet under senare delen av oktober. Har vi det under senare delen av juli är det anmärkningsvärt.

Sammantaget blev det en klar seger för Rivieran som badstrand, åtminstone i oktober.

Nu återstod för Morris endast att känna på en palm.
Vi drog oss upp mot staden och våra lägenheter.

Svenskarna äter mest godis i världen. Vi fick förklaringen till att det inte är fransmännen. 300 kr kilot för lösgodis!

Ett mellanspel i Göteborg.

Understundom tar jag mig en tur ut i den stora världen och till det gamla livet som expert på offentlig upphandling. Denna gång var det Göteborg, tisdag och onsdag. Vårt tåg från Smedstorp hade väntat på mötande godståg och Öresundståg så till den milda grad ,att jag rätteligen skulle ha missat Göteborgståget. Men någon tågklarererare i detta land höll ögonen på  dilemmat och höll mitt tåg, tills jag under kontrollerade former funnit min plats. Tåg är ett mycket civiliserat sätt att resa. Det ger plats åt både kropp och tanke. Kunde de sedan få någon slags logisk ordning i sina prismodeller; ska jag boka i sista minuten eller månader i förväg!

Denna gång hittade jag till den firma jag har uppdrag för, utan att behöva ringa och begära lots. I och för sig tycks jag aldrig lära mig att gå på känsla i Göteborg. Det underlättas inte av gatorna heter ungefär detsamma, Östra Hamngatan, Västra Hamngatan, Lilla Tvärgatan, Stora Tvärgatan osv. Det skulle bli större problem senare när jag skulle träffa min vän Claes och återlämna nyckeln till lägenheten i Nice, som vi fått nyttja förra veckan.  Vi kom överens om att ses på Avalon, där jag bodde. Det är ett stenkast från Kungsgatan som jag utgick ifrån. Jag lyckades förirra mig. Jag ringde Claes som installerat sig i baren med ett glas vin. Nu visade det sig att han, göteborgaren, inte heller kunde namnen på gatorna. Så plötsligt var vi två som inte visste var jag var. Claes visste i alla fall att Avalon låg vid Kungstorget. Då var problemet i princip löst, genom att fråga en dam på gatan fick jag instruktioner som tog mig till målet. Om man inte vet var man är, är det i alla fall bra att veta vart men ska.

Avalon är ett nybyggt designhotell, Feng Shui, Arne Jacobsen och modern konst i ett behagfull blandning. Förra gången jag bodde där hade jag ett badkar mitt i rummet. Denna gång var inredningen mer måttfull och mer synlig i detaljer som fyrkantig toastol och ett skohorn som såg ut som en högklackad damsko. Tre huvudkuddar per säng må ifrågasättas.

Frukosten är en stor behållning. Ett bra utbud på egenbakat bröd. Färskpressad apelsinjuice, men äppeljuicen är inte i närheten av den lokala, med fruktkött, som vi serverar på Gästis. Apropå äppeljuice har jag funderat på skillnaden mellan juice och must. Jag har frågat vår leverantör. Han kliade sig i huvet och försökte med att till must är inget tillsatt. Jag godtar inte den förklaringen eftersom man kallar även nypressad apelsin för apelsin juice. Personligen tror jag att must är ett gammalt svenskt ord  för fruktsafter, som efterhand ersatts av det anglikanska juice. Kvarstår problem med jul- och påskmust. Kanske någon vet? Perfekta ostar. Egen youghurt och mussli. Gott kaffe. Bra tidningar.

Jag tog en liten promenad. Det är fina omgivningar, en stenstad som skiljer sig från Hammenhög i allt. Tillfälle gavs att fylla på bokförrådet i en Pocket Shop. Jag snuddade skamset vid tanken att jag är en usel bibliotekskund. Under drygt fem år på Österlen har jag inte satt min fot på ett bibliotek. Jag blev påmind om detta när kommunen hotade att lägga ned bibblan i Hammenhög, det är ju svårt att bli rättmätigt idignerad över nedläggning av något man aldrig använt, även om jag tycker att folkbiblioteken är en omistlig kulturbärare. Nu vet jag att vårt bibliotek är räddat åtminstone ett år, det är ju valår nästa år Hursomhelst har jag en rejäl påse med god litteratur, inte en deckare eller thriller. Rakt utanför hotellet ligger saluhallen. Ljuvligt med dessa kött- och delikatessdiskar, som för tankarna tillbaka till Nice. Även om jag nyss lämnat frukostbordet var jag tvungen att slå mig ner bland de andra gubbarna med keps och ta en kopp kaffe vid en bardisk i saluhallen.

Plötsligt på en myllrande gata i Göteborg ser jag ett par bekanta ansikten. Håkan och Charlotte, krögarna på Ingelstorp, stretar målmedvetet gatan fram. De visade sig att de tillsammans med med halva Ingelstorp var på väg mot en buss till Oslo. De skulle åka på konsert med Jahn Teigen. Även om han inte syns så ofta i Sverige är han i Norge en ikon. I vårt land är han kanske mest känd för att i schlagerfestivalen kommit sist med noll röster. I sitt hemland är han en folkkär entertainer. Han är numera bosatt i Ingelstorp, därav denna till synes oförklarliga folkomflyttning från en liten by på Österlen till Oslo.

Jag genomförde mitt affärsmöte och bejakade min akuta längtan hem till min lilla värld. På stationen blev jag varse att den biljett jag investerat i inte var ombokningsbar. Eftersom man ska hushålla med jordens resurser slog jag mig ned på en träsmaksgenererande träsoffa och läste i min bok. Nu läser jag "Min son fäktas mot världen" av Björn Ranelid. Den utspelar sig på Österlen. Jag tycker att den tyngs en aning av en kraftig överdosering av metaforer.

Äntligen på tåget! Jag ångrar att jag inte valt tyst kupé. Att barn blir störiga när de blir trötta, har jag stor förståeelse för, men jag behöver för den skull inte gilla det. De som sitter och tittar på film i dator utan hörlurar har jag ingen förståelse för. Det som jag ogillar allra mest är de som i mobiltelefon ohämmat sitter och babblar i evigheter om trivialiteter som är gosiga i den privata sfären, men rent provocerande i en fullsatt tågvagn. I det avseendet tycks utvecklingen i Frankrike kommit längre. När någon blev uppringd på tåget, fick de bråttom att lämna sin plats för att hitta en korridor eller liknande där de kunde tala ostörande.

Resa till Nice I

Efter en vecka på Rivieran är vi nu tillbaka i rusket, med vintertid , ett extrasprång in i mörkret, som bar blir värre en tid.

Vår resa till Nice var upplagd så vi fick en aning, men bara en aning, bättre komfort än vår sprängfyllda resväska. Men det är en gammal sanning att man får vad man betalar för, vi fick betala för bagage, men gamblade genom att inte betala extra för platsbokning. Hustrun är så flygrädd att hon helst vill sitta ifred under resan Den lyckan hade hon inte hon fick mig vid sin sida, jag vet att föra mig i flygsammanhang, och detta utan att vi betalat extra. Detta var det enda ögonblick resan stod på ekonomiskt plus.

Vi bor ju numera ganska centralt i Europa, lokaltåg till Kastrup. Men tidtabellen var lagd för fakirer, inte dygnsvridna gästgivare. Man ska inte plåga sig i onödan, så vi hade beställt rum på flygplatsen, minst sagt, närbelägna Hilton. Det planerade intaget av en rimligt förädlad köttprodukt , på Malmö Central , hann vi inte med. De har ju ställt till en röra bland spåren till följd av arbetet med den nya citytunneln.

På Kastrup fick vi en efterlängtad pölse, inte röd men tjock Till detta delade vi en plastbägare ljuvlig pilsner, antagligen Carl Special, vilken anbefalles för törstiga danmarksresenärer. Inte många steg till Hilton. Stram, korrekt personal i svarta kostymer med logga diskret broderad på bröstfickan. Kanske en klädkod för Gästis? Vi hade vissa manövreringsproblem med hissen. Det finns fyra alternativ hur man kan stoppa ett kort i en springa, lägg till detta att man har alternativen att dra ut kortet eller låta det sitta kvar (4 upphöjt med 2=16) och då har vi inte ens börjat välja våning. Tur att vi kom i god tid. Undrar om Hilton har stora problem med tjuvåkning och annat eventuellt missbruk av hissar. Med konkurrentens ogenerösa ögon konstaterade vi att det bara fanns en morgonrock och dessutom fläckiga gardiner. Inte för att vi tänkt använde vare sig det ena eller det andra i större utsträckning, men rätt ska va rätt… Å andra sidan fanns det massor av roliga prylar, som syset, schampo, bodylotion, badmössa, neskaffe, socker, skoputsargrejor, strykjärn, kaffekokare mm. Nu behöver vi inte åka till Bo Ohlsson i Tomelilla på länge.

Efter att vi använt så mycket så mycket som möjligt av faciliteterna, zappat genom TV-kanalerna och studerat utbud och prislista för spaanläggningen (vissa paket kostar mer än att åka till Rivieran), kände vi en våldsam hunger. Köpenhamn – vi testar nya Metron! Skit blev det med det, den går till Nörrebro och dit ville inte vi. Vi tog tåget till Hovedbangården. Vi promenerade förbi Tivoli, som hade säsongsavslutning . Över Rådhuspladsen, eller som en släkting till mig, i rakt nedstigande led, kallde den ; Rövholspladsen. Det var naturligtvis i hans ungdom – nu är han oerhört mycket mer mogen. En liten bit på Ströget, upp till vänster till Gråbrödratorvet. Där hittade vi efter litet sökande ett ställe som såg trevligt ut. Jag tror at det hette Pavé. Vi åt en anständig trerätters med ett par glas vin. Priserna är ungefär som i Sverige, bara ett litet aber, de använder danska pengar som är orättfärdigt dyra för oss svenskar.

Återfärd till förorten. I Hiltons lobby finns en bautarestaurang och en hisklig bar. Vi äntrade baren för att överblicka natt livet på Hilton. Sippande på varsin Carl Special konstaterade vi att vi har fler gäster på Hammenhögs Gästis, och bättre tryck i baren, en vanlig lördagskväll på hösten