Turen går till Svenstorp via Köpingsberg.

Färdig för uppdrag! Det kan avslöjas att den ena fältreportern blivit så "tunggumpad" att den andra måste lyfta bakdelen för att få den andra ombord. Inga namn, vi är hängivet lojala inom teamet.

Det är lagom försommarvarmt, som gjort för utfärd i närområdet. Inga problem, att hitta något trevligt ställe att åka till. Vi håller bara reda på så att vi inte varit där förr. Det är en enkel match genom att titta på "Österlens mest personliga karta".

Dagens odyssé går västerut. Jag har upptäckt att jag nästan lämnat Österlen innan min GPS funnit sin plats i världsalltet, jag hoppas att det  är min utrustning som är uråldrig och trög. Tänk om alla besökare har samma problem och hamnar i Eslöv i stället för Tomelilla. Tur att jag hittar utan GPS.

Vi svänger av vid Kabusa mot Köpingsbergs vingård. Här har en glad skit, som heter  Carl-Otto Ottengren fått för sig, att det går att odla vin på Österlen; och banne mig, det verkar, som han har rätt.

I samarbete med fransmän har han tagit fram ett par mousserande viner som finns på hyllorna på systemet i Ystad och i beställningssortimentet. Carl-Otto  kan själv berätta om sina viner på den nya webben som han själv fixat till och är litet stolt över.

Carl-Otto har laddat upp ett batteri av sina viner. Han får ordna vinprovning. Men skulle någon vilja
 handla med sig en pava är det tvärnit. Svensk lag tillåter inte gårdsförsäljning! Hur lätt är det att förklara för en europeisk turist, att han får åka in till Ystad och köpa den på systemet.

I frustration över en fullkomligt idiotiskt lagstiftning, går Carl-Otto som en tysk lantgreve och sabrerar bubbelvinflaskor. (Sabrering = hugga huvudet av en champagneflaska med en sabel.)

Jag tror att Carl-Otta, även om han är en fredlig man, skulle kunna tänka  sig att hugga huvudet av en och annan i Sveriges riksdag.

Häromdagen uttryckte jag farhågor för att rapsen var försenad på grund av den arktiska våren. Jag kan lugna en orolig menighet att så är inte fallet. Rapsen kommer att stå knallgul i rätt tid. På mina nya ägor blommar redan krikonträdet, och jag har gott om tid att klura ut ett marmeladrecept.

Dagens huvudmål är Svenstorp. Ett t-kors, en järnvägskorsning och några hus. Om det inte varit för två saker hade detta varit en by som alla andra.

Årligen arrangeras en skördefest, i år den 26 i ordningen. Den äger rum vid Kaj Olssons gård utanför Svenstorp den 4 augusti. Lantbruksnostalgi som varje år varit publiksuccé. Pricka för det i almanackan!

Det andra som gör Svenstorp  till en "hot spot" är att det kända f.d. fotbollsproffset Anders Andersson är skolad i Svenstorps IF. Flaskan på bilden kastades där 1990, av Anders Andersson i frustration över lagkamraternas oduglighet. Så skrev han 16 år gammal  på för MFF. Inledningen på en lysande karriär med landslagsspel och spel ute i Europa bl.a. i Benfica.

Nu kan han höras som sansad och mycket kunnig expertkommentator av Superettan i TV4.

Svenstorps IF är moderklubb för en annan fotbollslegendar i MFF, som var med om  att ta dem till Europacupfinal 1979, Jan-Olov Kindvall

Idag harvar klubbens damer i div 4 och herrarna i div 7, medan man väntar på en ny Jan-Olov eller Anders.

Som vanligt i byarna har man en fin idrottsplats, även om gräset på den  ena planen kunde varit bättre.

Innan jag lärde mig, att skördefesten hölls ute vid Kaj Olssons gård, var jag övertygad om att den arrangerades vid idrottsplatsen, eftersom den var orimligt stor i förhållande till byn.
Sambandet finns ändå, eftersom idrottsföreningen är arrangör.

På idrottsplatsen spelas däremot en U21-match mellan MFF och Mjällby, ett annat av mina favoritlag,den 25 juni.

Tycker du inte om fotboll  rekommenderas  ett besök på tivolit, på stadionområdet. Egen klättervägg!

Vi går vidare tills Doris tvärnitar och stirrar på en  skylt. "Vill du ha en sådan", undrar jag. Hon nickar ivrigt. "Hur farlig tror du den hunden är, grinden står ju  på vid gavel." Jag tror att hon ville ha den som hjälp att komma över en tidigare skymf. När hon som vanligt satt och vaktade hönsen, gick en höna helt sonika fram och pickade henne på nosen. En varningsskylt
på hönsburens insida skulle ,enligt Doris, förbättra umgängestonen

I små byar sker personliga saker.

Vem kom på att bygga ett  litet tak över brevlådorna, med snickarglädje?

Vem utförde det?

Funkar det, är Ystads Allehanda lika snustorr, som när den lämnade pressarna, även om det ösregnar?

Visst är det sött och intimt att kalla gator och gränder för ett förnamn?

Tänk dig det i  Jakobsberg eller Tullinge. "Vicken jäla Holger?"

I Svenstorp förutsätts man veta vem Holger är.  Gör man inte det  frågar man sina grannar.

Kanske skulle man i storstaden också döpa gator efter förnamn,  för att tvinga grannar att tala med varandra.

En T-korsning har tre vägar. Vi utforskar den tredje.

Under vördsam tystnad passerar vi en korvståndskyrkogård.

Någon humankyrkogård tycks inte finnas. Det är ett stenkast till St Köpingen där det bjuds både kyrka och kyrkogård.

Vi fortsätter längs järnvägen. Funderar om det finns mer by där.

2010 hade Svenstorp 99 invånare och är definitionsmässigt en  småort.

Vi kommer till Svenstorps kvarn, en byggnadsminnesförklarad vattenmölla vid Nybroån. Ett riktigt smycke!

Vattenståndet är högt.

Det finns flera spektakulära hus längs denna väg. Jag ser en man, som slår med lie, månne han tränar inför skördefesten.

På den gamla möllan finns rester kvar från den tid elektriciteten distribuerades i trådar i luften. Jag hade nästan glömt dessa gamla porslinsknoppar, som var så spännande att skjuta slangbella mot. Jag tror inte att jag förorsakat elbolagen några större kostnader. Jag var ganska usel på att träffa.

Jag lärde mig aldrig att se skillnad på el- och telefonledningar, trots att  jag i lumpen var telefonist och
klättrade upp i stolpar. Jag antar att det fanns en överfurir som visste bättre.

Slutligen i Svenstorp, byggs en ruin. Fint gult handslaget tegel. Byggherre Yngve Frej!

Ny regim

Nu är vi äntligen på plats, Anna, jag och barnen förstås. Vi har flyttat in i krögarbostaden, gästgivarehuset, eller ”Villan” kort och gott. Vi har dock inte så mycket mer än just flyttat in. Kartongerna står ännu ouppackade. Möblerna hopfösta i ett hörn. Frukosten inleds numer alltid med en jakt på lämpligt ämbar att härbergera frukostflingorna.

Trots omaket är det en väldig lättnad att vara på plats. Alla sysslor är ett litet snäpp enklare, närvarokänslan är betydligt mer påtaglig. Det känns bra.

Vad gör vi nu? Packar upp? Boar in oss? Nä, inte riktigt.

Vi har en tid gått och grunnat på nästa projekt. Vi har fått en idé som har fått gro ett tag och nu när vi är installerade är det dags att verkställa. Iden, projektet är Lilla matsalen.

Lilla matsalen är vårt nya lunchkoncept, ja mer än så, egentligen. Det är vår Bistro, bakficka, kvarterskrog, barförlängning och lite till.

Vi har helt enkelt tömt rummet innanför baren, biblioteket kallat och flyttat soffor och bokhyllor till annan plats. Vi renoverar igen. För utomstående börjar det nog likna tvångsmässigt beteende, som att vi inte lever ett fullödigt liv utan byggdamm i lungorna.

Lokalen innanför baren är Lilla matsalen. Matsalen är så liten att den bara kommer att rymma ett bord. Det är i och för sig ett av de största bord någon av oss sett. Ett stort, massivt ekbord med plats för dussinet hungriga.

Vi kommer att öppna Lilla matsalen den 15 maj kl 11,30. Ett tips kan vara att inte luta sig mot väggarna, för färgen kommer knappt ha torkat. Vi kör. Här dansar inga halta löss.

Vi kommer att erbjuda en varmrätt åt husman-hållet, en vegetarisk rätt och fika. Maten lagar vi på lokala råvaror. Inspirationen hämtar vi från det skånska matarvet med en utblick mot omvärlden. Vi gräver där vi står och lagar mat av det som växer och skördas för tillfället. Det är inte svårare än så, men det är svårt nog.

Rummet som vi kallar Lilla matsalen har en spännande historia. Det har under femtio- och sextiotalet fungerat som Casino med roullettebord. Det har fungerat som utminuteringscentral, dvs. en tidig föregångare till Systembolag (jag har hört att Hammenhögs Gästgivaregård ett år under förra seklets inledning noterats för försäljning av 40.000 liter brännvin. Låter som ljuv musik i en nytillträdd gästgivares öron) och i perioden mellan dessa två aktiviteter, vilket framgår tydligt av arkitektritningen från 1919 års ombyggnad, 2:a klassens restauration. Vilket pampigt namn!
Det går inte att använda dock, då både maten och våra gäster kommer vara förstklassiga.

Välkomna den 15 maj klockan 11.30

Gästbloggare: Jonas Sundström

Turen går till Löderup.

Litet ordning börjar skönjas i  flyttröran. Trötta på flyttkartonger, oreda och att leta efter saker, bestämde vi, gästgivarehunden Doris och jag, att vi skulle ge oss ut upptäcktsfärd på Österlen. Oredan ska ingenstans utan väntar snällt på oss. Trots att vi gjort bra många turer finns det hur många som helst kvar. "The sky is the limit", som de säger, svengelskekvibristerna. Inte för att jag vet vad jag menar men det  låter fräckt.

Löderup har stått på listan länge. Ingen

upptäcktsresande ger sig av utan research. Jag ger mig in på "Löderups Turisms" ganska torftiga hemsida. Det är taskigt att säga ful, men jag har sett snyggare. Det enda som med säkerhet är någorlunda aktuellt  är kartan, även om erosionen är ett känt problem. Det finns bara en förklaring till en icke  ajourhållen hemsida med ett tomt kalendarium; någon har pytsat ut en bunt pengar. Som alltid misstänker jag Leader.

Vi kom via den nordliga infarten och förorten Hörup. Det måste ha funnits för mycket pengar på medeltiden. Vi bygger en kyrka! Viken bra idé. Detta var innan leaderprojektens tid.

 Askgravplats, hm! Efter att ha sysslat med kartonger i veckor blir jag naturligtvis intresserad.

Det var inte fråga om sådana askar som jag tänkte mig,  även om minnesstenarna var stora, som locken på en skokartong. Antagligen var gravplatsen ett ganska nytt påfund, för
det var inte många gravstenar på plats.

Jag upptäckte Nolle Svenssons gravplats. Han var berömd konstnär, hur berömd i den stora världen vet jag inte, men i vår hörna jätteberömd.

Dessutom var han liksom jag född i Karlskrona. Hans hus i grannbyn Örum, utan egen kyrka, köptes av Malin som jag känner - så, visst är han berömd.

Vi kör vidare västerut och hade vi inte
sett ett par skyltar hade vi inte observerat hur vi steglöst övergått från Hörup till Löderup. Spänningen stiger!

På en höjd precis vid gränsen ligger ligger ett östtyskt kvinnofängelse, i silon finns frukostmüssli. Nej så är det naturligtvis inte, hur skulle det kommit dit? Det är nog ett hönseri eller ett svinstall - men håll med om att det låter mycket mer spännande  med  ett kvinnofängelse.

Nu gäller det att leta upp byns kyrka.
Kyrkans status är en bra mätare på
bykvaliteten,  och då avser jag enbart hårdvaran. En utmärkt kyrka, sådär 8-9 kors på den 10-gradiga skalan.

Det är ingen monteringsfärdig modulkyrka, utan är med all sannolikhet arkitektritad. Byggnationen påbörjades redan på 1100-talet och sakristian stod slutligen och sist färdig 1929. Inte ens på den tiden var hantverkarna att lita på!

Den fristående kastalen (försvarstorn
på kyrkbyggarjargong) ger en säregen och intressant profil åt byggnationen. Att  hela anläggningen lutar mot höger förklaras helt av att mästerfotografen håller kameran snett, vilket kan pareras genom att  betraktaren viker huvudet åt höger.

Vi fortsätter väster ut och noterar att rapsen är sen men igång. Jag hörde från Österlensparris att de beräknar att skördeperioden kommer igång den 13 maj, ca 14 dagar sent.

Efter bara en liten bit till kommer vi till osteopaten. Vad gör en sådan? Lindrar litet varje, helst i skelettet. Med handpåläggning och belysning med en magisk lampa får hon den lame att ta sin säng och gå. Hon botar hästar, hustrur och handbollsspelare (kanske allt som börjar på "h"). Skämt åsido ligger en lång gedigen utbildning bakom. Jag är litet skeptisk efter  att ha varit där med ont i ryggen. Att det rörde sig om cancer kunde å andra sidan inte heller vårdcentralen luska ut.

Osteopati är inte New Age vilket osökt för mig över till det roligaste klipp jag sett på länge. Ja osökt är det inte jag har faktiskt slagit knut på mig själv för att få till en anledning att lägga in "Århundradets klipp". Ja.g skrockar för mig själv när jag lagt in länken.

Vi vänder tillbaka och går mot byns världsliga centrum. Vi  passerar hyreshuset och kan inte vid en ockulärbesiktning finna några påtagliga tecken på social misär. Uppenbarligen har man lyckats med integrationspolitiken. Kanske något för Tobias Billström att studera, han kan ju dessutom skånska.

Löderup är litet märkligt på det viset att det verkar delat på mitten; när man tror att man tagit sig helskinnad igenom, torkar sig i pannan och pustar ut, så börjar det om igen!

Jag har nämnt kyrkan som kvalitetsindex på byar, en annan minst lika viktig, här i lantbruksbygd är storleken på Svenska  lantmännens lokalförenings lokaler. Det tämligen otympliga namnet förkortas i folkmun - Lokalföreningen.

Jag är säker på att Löderup skulle hamna på pallen i största
lokalföreningslokaler! Stora egna lokaler och så har man lagt rabarber på stationshuset längs YGStoJ (Ystad-Gärsnäs- St Olof Järnväg) förstatligad 1941 skändligen, grundligt och omsorgsfullt nedlagd 1970,  om man ska tro Wikipedia. Järnvägen är den samma som passerade Hammenög. Godstrafiken mellan Hammenhög och Gärsnäs fortgick till 1984.

Det slår mig hur underbart det skulle varit om järnvägen funnits kvar. I dag är Österlen i princip befriat från allmänna kommunikationer, hortsett från en och annan buss på villovägar.

Som kronan på verket i det lantbruksindustriella komplex. Det visar sig en uppsättning silos, som värsta raffinaderiet. Det kan inte vara en oljehamn - det enda vatten som bjuds kommer ur kranen.  Kanske  är det cement, runtom finns i alla fall en mängd färdiga byggelement i betong.
Jag tar gärna emot information om dessa silos funktion och innehåll. Funderar kanske rent av på att skaffa en egen att ha i trädgården, att pyssla med, som nybliven  pensionär.

Löderup har ca 550 invånare även om det fördubblas sommartid. Många hus och lokaler är till salu. Storgatan dominerar totalt. Här ligger den lilla matboden där du kan handla ditt dagliga bröd (i vid bemärkelse t ex din dagliga falukorv), du kan beställa och avhämta brännvin, köpa medicin och det är centralnod för den svenska snigelposten.

Jag upptäcker en fasad bär en urblekt väggmålning anger: TIDNINGAR, BÖCKER, TOBAK.

Det får mig att fundera på detta "tillväxt", allt ska lösas genom en obruten tillväxt.

En gång för inte så länge sedan kunde en familj i Löderup försörja sig på att  sälja Tidningar, Böcker, Tobak och förmodligen en eller annan Lakritsrem till max 600 personer i dåvarande kommunen Löderup.

Är det verkligen tillväxt när allt koncentreras till Villys och ett par ICA-hallar i Ystad. - Det är ju så mycket billigare!, säger vän av storköp.

Räkna in att en småbil kostar en bra bit över 100 000 kr och bensinen runt 15 kr litern och den tid det tar att köra till stan och virra runt hyllorna och tilläggskonsumtion av onödigheter. En icke obetydlig samhällskostnad tillkommer för butiksresor för dem som har rätt till färdtjänst. Inget är gratis och tillväxt har kostnader på miljö, samhällskostnad, service och inte minst trivsel. Trots att det svider till när ICA-handlaren kör sportbil och bygger dubbelgarage är lokalt att föredra. Rimliga priser är en annan kamp!

En försvarlig jakt efter tillväxt är när den utmärkta blomsterhandeln Trolldruvan, flyttar till Glemmingebro där man får tillgång till växthus och förutsättningar att skapa riktig tillväxt. Synd om Löderup, men kul för Glemmingebro och Trolldruvans Blomsterhandel.


Jag kommer naturligtvis att även fortsättningsvis gynna vår blombutik  i Hammenhög, Butik Västanbäck 99.

Ett av mina favorithus längs med Storgatan är den nya manufakturaffären. Jag undrar,om detta är den nya, var finns då den gamla?

Efter en stund kom jag på att jag undrade vad "manufaktur" var för något. Jag gick  till visdomens källa, Wikipedia, och si - nu vet  jag. I ett förindustriellt skede kunde 20 skomakare sitta och pligga skor under gemensam arbetsledning, dela verktyg och lokal, alltså inte en fabrik. Jag och
Wikidedia tog skomakare, som exempel. Jag förtydligar detta för att översköljas med påpekande från försummade hantverkskårer.

Vi gav oss ut i de perifera delarna av Löderup, Doris och jag. Genom sly och buskage ser vi ett mäktigt hus, som för tankarna till engelska "manors".

Jag tar mig  fram till den imponerande byggnaden. Detta har  varit Löderups kommunhus innan innan Ystad slök den lilla kommunen. Den uppfördes som grosshandlarvilla. Kanske man inte ska reta sig på ICA-handlarnas ekonomiska framgångar. Förr var det uppenbarligen ett led till, grosshandlaren, som skar guld med täljkniv.

Däremot kan man fundera på vad knösarna hade för sig i sina palatslika villor. Satt de bara framför den öppna spisen och var rika?

Kanske drack de punsch och la grunden till det svenska tennisundret.

Vi drar oss därifrån. En dam tackar för att Doris är kopplad. Hon är nämligen ute med sin katt, som hon enligt egen uppgift är väldigt fäst vid.

Kärring, hör jag Doris morra, vem tror hon att jag är? En mordlysten barbar?

Jag får  hålla med Doris. För att vara hund är hon utomordentligt vänlig mot katter. Något spelar hon över när hon påstår att några av hennes bästa vänner är katter. Det har hon knyckt från Woody Allen.

Från Gästis till Odengatan.

Nära nog nio år efter att vi stängde våra stockholmsliv, och flyttade tillbaka till Skåne, är det dags igen. Denna flytt är mindre omvälvande eftersom vi gör en rockad inom byn. Likafullt kan det jäklas i smått. Med perfekt timing har jag sprungit på en infektion och knaprar penicillin. Kommunen har kommit igång att gräva upp gatorna i området vi flyttar till. Turligt nog kom vi på förhand på att detta kunde påverka flyttfirmans uppläggning av jobbet. De fick ta den lilla bilen och köra två gånger. Vi använder oss av samma

flyttfirma som när vi övergav Stockholm.

I ytterligare ett avseende följer vi traditionen. När vi kom till Hammenhög bodde vi på på gästgivaregården, rum nr 6. När vi med,  äran och hedern i behåll, utrymmer krögarvillan, övernattar vi i rum 6 på gästis, det som vi då tyckte var pittoreskt och charmigt, har dessutom blivit fräscht och bekvämt efter renoveringen för något år sedan.

En skräckupplevelse i samband med förra boendet i rummet, var att Annelie glömde en påse med ganska värdefulla smycken i rummet. När hon kom på det, mitt i natten hade vi flyttat in i krögarvillan och nya gäster i rum nr 6. De hade överseende med att bli störda nattetid, när de fick höra orsaken.

Gästgivarhunden Doris är bekymrad över kaoset; känner sig oinformerad och funderar på att säga upp sig. Men tvekar inför utsikten att förlora
möjligheten att köra nosen i kockarnas ljuvliga slängar.

Efter att i veckor i en inredningsestetik, som bygger staplade flyttlådor och hopfösta möbler, längtar jag efter ordning, reda, lampor i taket och tavlor på väggarna. Jag inser samtidigt att det  kommer naturligtvis att ta tid  innan vi kommer i ordning. Boven i dramat är människans oöverträffade förmåga att samla på sig en massa skrymmande onödigheter. Det är nog inte slumpen  att loppis vuxit till en basnäring på Österlen. Här kan man tala  om kretslopp.

När du flyttar lämnar du containervis till loppis. Några månader senare åker du på loppisrunda och köper tillbaka. Ju äldre man blir, desto sämre kortidsminne - alltså mer och mer intressant både som kund och leverantör till loppisbranschen.

Nere på Odengata är det, åtminstone till att börja, rena fria ytor. Den upphöjda matlagningssdelen , med en Rolls Royce-gasspis - en
kommandobrygga. Vi kommer aldrig att kunna steka så mycket blodkorv att den går att räkna hem. Det fina är att valet redan är gjort, jag behöver inte fundera. Annelie och jag får väl börja spela "Halvåtta hos mig på egen anläggning".

När köks/vardagsrumsdelen är tömd syns den fina lilla kaminen bra. Trots allt kommer vi nog att på sikt byta ut den mot en eldstad där man ser mer av den levande elden. Den behövs egentligen inte längre, som värmekälla annat än som nödreserv, när övervåningen är tilläggsisolerad och vi bytt uppvärmning till luft/vatten värmeväxlare. Framtida bruk av eldstad är "for lust". Att titta på levande eld väcker hos mig samma vällustkänslor som att gå vid havet. Elden på vintern och havet på sommaren är att kombinera det bästa ur två världar.

Kompromisslösa materialval, god smak och stilkänsla kombinerat med händighet och arkitektkunskap har gett oss ett drömhus för två.

Det går att se förbi den akuta oredan.
Imorgon kommer en
mycket god gammal vän från Danmark och hjälper oss att plocka tingen på plats.

Trappan upp till andra våningen har fått en ledstång. De andra kallar den lejdare, men det är fel vet jag. En lejdare en repstege eller annan brant stege för trånga utrymmen, företrädesvis för båtar. Det är litet bedrövligt att Annelie, sjömansdotter som hon är, låtit sig förledas till detta felaktiga språkbruk. Men jag säger inget, vill ju inte framstå som en
besserwisser. I blygsam glädje tänker jag mig hur de diskret kollar fakta och  sedan rodnande av skam korrigerar sitt förflackade språkbruk.

I trappstegens hitände ska en stålsstolpe som når ända upp till taket på andra våningen monteras.  Det har Annelie klurat ut. Vi  får staket som skydd för barnbarn, berusade nattgäster och  skröppliga gubbar - skydd för inte mot!

Det intressantaste med hela lösningen,
ledstång och skyddsstaket, är hur man får den utförd.

Man går till Lundhahls T Mekanisk Verkstad  i Hammehög.


Här jobbar tre generationer Lundahlsmeder sidm vid sida. Man talar med Tobbe, som idag står för det hela. Beskriv vad du tänkt. Tobbe ställer följd- och detaljfrågor, besiktigar på plats och säger: "Det kan vi nog ordna." Det matchar ni inte i Stockholm! Jag kommer att glädjas varenda dag över att ha ett kvalificerat konsthantverk att brukas av mig.
Annelie sitter i en gammal välkänd soffa i ett "nytt" men med lika många flyttkartonger, som i det gamla. Om  hon hisnar  eller småler är svårt att avgöra. Inget beslut är för litet! Det gäller att tänka till det är oerhört lätt att det preliminära blir det permanenta. Att gå ned till halva bostadsytan har sina problem.
Det kan bli många oväntade och
spännande stilbrytningar i ett gammalt hus, minimalistiskt och vitt, vitt, vitt...

Brutal-TVns placering på en vacker 40-talsskänk tycker jag om. Kul att få en funktion för gamla kvalitetsmöbler. Alternativet med en TV-möbel från MIO eller IKEA är inte så tilltalande.

Nu gäller det också att få till den digitala tekniken. Vi kommer att använda Telia för bredband och TV  över bredbandet. Jag har inte lust att abonnera på 400 kanaler och titta på en handfull. Att botanisera bland dessa telefoni- och bredbandsoperatörer med sina respektive inlåsningsstrategier är påfrestande, men utmanande.

Det viktigaste av allt är att sängen är på plats. I morgon blir en ny lång dag.

Jag är väldigt glad att vi lyckades sälja den gamla pannan och solfångaren. Framförallt som ca 15 kvadratmeter solfångare vilade i trädgården på gräsmattan!

Vintern kan komma!

Efter en lång vinter, som knappast ville släppa taget, därför är inget vårtecken för litet. Jag har berättat om kampen mot Skånes landskapsogräs, flädern. Det gäller att inte ha för kort perspektiv, försök vara proaktiv.

Jag har inlett en kamp mot gräv- och lastmaskinen, sonen Jonas hade som mycket ung en bok som hette "Jag kan köra alla bilar". Det som av mindre bildat folk kallas vägskrapa heter "gräv- lastmaskin"! Min kamp gäller inte gräv- och lastmaskiner generellt utan dem som kör dem. Ja inte ens alla förare av gräv- och lastmaskiner, de gör ett fantastiskt jobb när Österlen fyker igen.

Jag är ute efter den som har kontraktet utanför Gästis. Det är ok med oss att lägga litet snö hos oss, ännu mer ok om han hade frågat.  Detta är andra året han kör över kantstenen och lämnar den som plockepinn. Dessutom har han spräckt  den ganska nylagda asfalten. Förra gången felanmälde jag till Trafikverket. En fantastisk rutin för felanmälan. Problemet var att absolut ingenting hände, förrän Annelie stötte på  en gubbe från Svevia.

Den som har ett grovt språk och ett torftigt ordförråd skulle kalla snöröjaren som upprepar precis samma massaker för en "dum jävel". Jag som har ett vårdat, nyanserat språk och ett fantastiskt ordförråd säger: "Det var en dum jävel!"

Inledningsvis talade jag om vikten av att jobba proaktivt. Om vår gräv- och lastmaskinförare tänker upprepa sin bravad en tredje gång, vilket inte på något sätt kan uteslutas, har jag satt upp en tydlig skylt.

Vintern kan komma! Jag har förberett mig.

Jag är granne med kaos.

Vi har ett väldigt stort hus men ska flytta till ett rimligt stort för två personer. Problemet med detta är att Anna och Jonas med Julius och Sixten bott i det rimligt stora huset. Detta samtidigt som övervåningen inretts. Den dröm och vision vi lever med är vi ska byta bostad. För att golven ska kunna lackas m. m., bor den lilla barnfamiljen hos oss tillsammans med diverse möbler och flyttkartonger.

När det är klart, vilket beräknas bli på
torsdag, blir det fint som snus. Ständig "gästisjour", ta emot varor, checka in gäster, fixa om något, vanligen pannan, går sönder; nu överlåter frugan och jag till de nya gästgivarna. Vi sitter  i vår överblickbara fastighet, styr luft/vatten-värmeväxlaren med en fjärrkontroll  och kan ramla över till affären, 50 m bort, iklädd morgonrock. Ungefär som det fina folket i Falsterbo, som lämnar hemmet i badrock för att taga sig ett morgondopp.

Stackars gästgivarhunden Doris jobbar övertid. Passa alla människor i flocken som nu bor i villan! Vaka över flyttkartonger och annat lösöre! Oroa sig över om hon ska få avsked som gästgivarhund! (Förhandlingar pågår med tvistighet om huruvida LAS gäller för hundar och om uppsägningstiden i så fall ska räknas i hundår eller människoår.)

Doris följer med oss. Hönsen flyttar några kvarter till en granne några kvarter bort. Synd tycker Doris, som gärna behållit hönsen.

Plötsligt i Hammenhög dök en man från Vinslöv upp. Ja -
egentligen inte så plötsligt men jag såger så det för att kunna alludera på den omdiskuterade dokumentären som kom för något år sedan.

Peter och Bibba, Annas föräldrar, har lagt ned mycket tid på att hjälpa till,
det hade varit svårt annars. Jag får enligt den samlade läkarvetenskapen inte ägna mig åt tunga lyft.
Peter laddar här inför nästa tur till soptippen, ett specialintresse han utvecklat genom åren.

Packning av släpkärran väcker frågor. Hur är det tänkt? Det behövdes inte byggas en ramp för bilen, med  människovikt gick det att väga  ned vagnen.

Jag har gjort av med minst åtta flyttlådor böcker. Det svider men det går inte att vara alltför sentimental om man ska kunna röra sig också.

Vi har också slängt massor av kläder,som jag ibland inte visste fanns. Det är nog inget fel, för nu verkar det som värmen har besegrat kylan.

För ett par veckor sedan klippte jag ned pelargonerna och började vattna och gödsla dem. Idag såg jag att den första blomman. Pelargoner är ett mycket gott exempel för den vilda naturen.

Förr sa man pelargonia, jag gör det fortfarande, undrar varför resten av befolkningen säger pelargon.

Vi kommer att lämna pelargonierna i  den glasveranda, som vi lämnar.

Väl medveten om att grödan nu exploderar rusade jag ut och försökte klippa ned vårt skånska ogräs, fläder. Ett problem med flädern är att den växer ungefär dubbelt så fort som häcken i övrigt.

För en dryg vecka sedan var det snödrivor vid häcken. Idag när jag tittade närmare såg jag  att de första löven slagit ut. Ett par dagar till så kommer hela häcken att vara grön.

"Red light district" i Hammenhög.

När jag var ute och  promenerade Doris mötte jag Sven-Ingemar, som kom körande i sin Peugeot Partner. Han vinkade in mig på en tvärgata. Rasande tryckte han upp mig mot väggen... Nej det gjorde han verkligen, Sven-Ingemar är en hygglig och fredlig man, men jag tyckte att det skulle pigga upp med dramatik. Folk är ju som tokiga i Camilla Läckberg.

Sven-Ingemar hade en del klargörande angående mitt blogginlägg "Påsktraumatisk stress". Han förnekade bestämt att nuvarande Broadway var en produktionsplats i den då oreglerade tjänstesektorn. Detta tillsammans med att jag åberopade Sven-Ingemar som trolig källa. Jag hade sålunda minst två fel, research värdig den samlade kvällspressen! Det ger en impuls till att försöka reda ut hur prostitutionen fungerade i Hammenhög. För det första kan ifrågasättas om det rörde sig om regelrätt prostitution, dvs utförda sexuella tjänster mot betalning. Det finns ett otal beteckningar på tjänsteleverantörerna, lätt på foten, lösaktig, pilsk m.m. Jag tror att det var lätt för en kvinna att få stämpel på sig utan att på något sätt vara professionell.



Fortfarande enligt Sven-Ingemar, är "red light district" inte adekvat för Hammenhög. Verksamheten var decentraliserad på sätt som jag ska  återkomma till.Gatuprostitutionen var obefintlig.   Aktörerna hade delat upp marknaden utifrån kundernas ålder, segmenterat marknade skulle en utvecklingsbyråkrat säga. Om vi börjar med de äldre herrarna, eller ska vi kalla dem gubbarna, fick de dra sig bortåt flisbrottet, i den östra delen av Hammenhög. Entreprenören ifråga lär haft rötter i Polen. Om det är ett uttryck för den ultimata
reningen vågar jag inte säga, men huset för gubbetjäningen låg där simbassängen ligger idag.

Flisen är dess sydliga granne. Där bröts en gång sten i en inte alldeles obetydlig omfattning. När brytningen upphörde, vattenfylldes stenbrottet, Flisgraven. Enligt hörsägen bosatte sig en säl där. Lika otippat som den dök upp, försvann den utan att iaktta sedvanliga uppsägningsregler. Detta är emellertid en helt annan historia och har inte ett dyft med osedlighet i Hammenhög att göra. Möjligen löper
sälar som hundar och någon i grannskapet kanske hade en säl av motsatta könet. Jag ska pressa Sven-Ingemar på information och möjligen återkomma i ärendet.

I city skedde den skumma trafiken i ett litet hus på Ystadsvägen. Idag är huset nyrenoverat och istället för att hyras ut per timme har det varit till att hyra per vecka. Idag är huset till salu, utan att en kulturhistoriska proveniensen lyfts fram. Det borde vara intressant att äga ett hus med en historia.

Min källa uppger att byns västra delar, pinsamt nog, betjänades från gästgivaregården. En gång när gästgivaren var bosatt på annat ställe än själva gästgivaregården blev den anrika anläggningen ett nav i sedeslösheten. En servitris. som gemenligen kallades Anna [huna] (på äran och hjältarnas språk: Höna), bodde i ett rum som vi idag kallar 4:an. Det ligger längst åt öster, med utsikt mot den gamla prästgården. Anna var euppenbarligen en företagsam dam, som byggde upp en liten rörelse på lediga stunder. Kanske hon sin skötte marknadsföring genom att placera en
röd lykta i det charmerande lilla runda fönstret. Allting hände ju långt innan internet.

Tillgängligheten var inte i närheten av vad som krävs idag. Att gå innervägen genom gästis var otänkbart. Min kunskapskälla uppger att en stege låg gömd i häcken. Den kroppsövning det innebar att att släppa fram stegen och i mörkret äntra rum 4, krävde den unga mannens krafter och drifter. I byn fanns ett klientel av ännu yngre gossar, som inte var i närheten av kunna/vilja  bruka Anna Hunnas ekivoka tjänster. Däremot gavs tillfälle till hyss och rackartyg. De små odågorna tog sig för att sabotera stegen; jag antar att de sågade stegpinnarna nästan av, vilket var svårt att upptäcka i nattligt mörker för brukaren.

Om det var värt att utsätta sig för risker och nattliga prövningar har jag ingen aning om. Nu är rum 4 ett trevligt och gulligt rum och liksom till himlen får man ta hunden med sig!

Att vi byggt en ytterst rejäl utvändig trappa utanför rum 4, har inte ett dugg med historiska osedligheter att göra. Skälet är 100% knutet till brandsäkerhet.

Från plattformen har man en fenomenal utsikt över de öppna vidderna.