Nu när verksamheten går ned har vi mer tid för små utflykter. Ofta dyker ett akut lunchbehov upp när man minst anar det. Ja vi är nog litet bortskämda, eller åtminstone tydliga i hur vi tycker att en måltid ska vara. Vi skyr halvfabrikat som pesten och snabbmat är nödmat, om det är enda alternativet brukar utflykten avbrytas och vi far hem och lagar oss en lunch.
Eftersom vi väntar goda vänner från Danmark tog vi en tur till Tomelilla för att handla råvaror. Tyvärr var Matmarknaden stängd fram till torsdag. Vi gick till Coop, deras utbud är mångfald med dålig kvalitet. Visst blir man rasande när man ser tomaterna från Orelund och Ingelstorp i ett tillstånd av påbörjad förruttnelse. Tomater man tar upp mot 90 kr kilot för måste vara perfekta. Allt annat är ett hån mot oss konsumenter och ett förräderi mot odlarna. Skärpning! Jag skulle vilja hitta en gårdsbutik med grönsaker, nära Hammenhög.
Så ringde mat-och sovklockan. En kontroll av Stora Hotellets Restaurang som de kallar Fusion, nya ägare som kanske inte ger intryck att börja från botten, där Stora Hotellet befinner sig sen åratal. Ett fräckt namn ger ingen kvalitetshöjning, vi läste menyn och gick vidare.
Jag hade sett på Facebook att Hasse & Tage museets fik serverade soppa tillagad av den mångåriga nobelkocken Johhny Johansson. Den stora lilla attraktionen har en shop och ett café, med ambitioner. Fin miljö och värt ett besök även för oss, som bor i trakten. Nu höjer man ambitionsnivån och serverar soppa tisdagar till lördagar.
Principiellt brukar vi inte officiellt bedöma våra kollegor, vi tycker det är en aning förmätet. Principer är till för att brytas. Men ni ska vara säkra på att vi
inte har har kommersiella avsikter. Vissa tar betalt för att skriva grant om företag i regionen, det gör inte vi. När vi hittar något vi verkligen tycker om berättar vi för att andra, med samma smak som vi, ska kunna njuta.
För ett par i medelåldern är soppa en perfekt lunch och det vi serverades på Hasse & Tage en perfekt soppa! Fisksoppa med lax, torsk och räkor, underbara smaker och en balans man hittar hos mat lagad av de bästa. Syra och saffran - och att det verkligen är soppa - perfekt! Tack.
Pris 75 kronor, tro det eller ej! Skynda dit det finns bara 18 intima platser. Det går att förboka..
Aldrig har jag varit i Attusa. Goda vänner sa att där är det fint och vackert. Det kan så vara men det som lockar mig är namnet. Är man bildad så vet man att "usa"står för hus i pluralis och Attusa betyder således "Attes hus", liksom Kabusa betyder "Kabbes hus". Ärligt talat har det inte med bildning att göra utan att jag brukar läsa språkspalten i Sydsvenskan, och bara häromdagen täpptes en kunskapslucka till för mig. Namn kan vara knepiga, "kabbe" som idag är ett slanguttryck för 0,25 mg heroin har rimligen väldigt lite med namnet "Kabbe" att göra.
Atte är väl etablerat i familjen. Talesättet "nu kör Atte" kommer från hustruns sida och är vedertaget som ett något beskäftigt klargörande att man tänker köra bilen så det blir ordning och reda. Atte hette i prästbetyget Artur Johannesson och var droskägare i Nättraby, utanför Karlskrona. I sin gamla volvodroska passerade han ofta min frus familjs sommarstuga, på väg till Hasslö. Detta kommenterades alltid med utropet: "Där kör Atte!"
Parallellt var Artur Johannesson bekant med min familj. Tillsammans med min far företrädde Artur och kanske någon till, de liberala idéerna i fullmäktige i Nättraby kommun, innan Karlskrona slök den lilla kommunen i samband med kommunreformen 1971. I denna skepnad var Artur inte på något sätt underhållande, på det sätt man kunde tro av hustruns familjs vanvördiga sätt att göra Atte till en kultfigur. Det var litet kul att frun och jag vardera hade en relation till Atte långt innan vi överhuvudtaget träffat varandra.
Jag inser att härledningen av "Atte" haltar men det är alltid kul att plocka upp gamla minnen och vrida och vända på dem ett slag. Man kan med rätta påstå att jag fjärmat mig från temat Attusa. Däremot kan man inte anklaga mig för detta eftersom den lilla ansamlingen fastigheter var en stor besvikelser. Mina vänner har lurat mig.
En större bondgård dominerar samhället, om jag ska kalla det så. SCB benämner orter, med 50-199 fasta invånare, småorter. Detta kvalar Attusa inte in till, alltså är man ett samhälle som saknar benämning enligt SCB, vilket känns allvarligt.
Ytterligare några mindre gårdar ligger utspridda. Storleken skiljer sig från tydligt från övriga Österlen.
Navet i näringslivet synes vara en bilskrot. Minns jag rätt har den till och med en filial inne i St Olof.
Man ser utspridda bilar och bussar, som passerat bästföredatum. Inte en människa i hela samhället, som inte har någon beteckning enligt SCB! Det ser spöklikt övergivet ut.
Kanske finns det också "Husdemontering". I vilket fall som helst såg jag flera staplar med vackert gammalt handslaget tegel.
Jag skulle önska att de låg i min trädgård. Då skulle jag använda dem som golv på en uteplats, där jag ska sitta och dricka mitt morgonkaffe.
Hur ska detta sluta? Jag börjar redan längta efter våren.
Samhällsservicen är återhållsam. Ett elskåp avslöjar att det det finns elektricitet. Jag antar att faciliteter som vatten och avlopp är fullt utbyggt. Det finns också en busshållplats för länstrafiken och ca 25 meter från den ett busskjul för skolskjutsar. Skulle man räkna välstånd i busskjul per resenär tror jag på en topplacering.
Varför man inte lägger ihop hållplatserna för skolskjuts och länstrafik är obegripligt för en lekman. I och för sig kan man vänta på Skånetrafikens buss i skolskjutsskjulet och när bussen uppenbarar sig viftande springa till länstrafikhållplatsen. Det innebär att man utsätter sig för chaufförens godtycke, vilket kan vara riskabelt. Man har ju läst om hur 11-åringar slängts av pågatåg på grund av oklarheter med biljetten.
Jag ser att i Attusa har man inte hunnit gräva ned elledningarna. Antagligen får man acceptera elavbrott när stormarna river i Österlen..
Det slår mig att naturen är som om man hämtat en bit av Småland. Hagar, gärdesgårdar och skogsdungar, dock ingen mörk granskog!
Jag såg en stor myrstack. Så vitt jag kan påminna mig den första "levande" myrstack jag sett sedan jag flyttade till Österlen för drygt nio år sedan. Myrsamhällets myller är en mystik i sig. Ännu mer mystiskt är att de små krypen byggt en stack i Attusa där det inte finns ett barr inom synhåll. Hur långt och varför har man fraktat alla dessa barr och varför just till Attusa. Om vi ser det på myrvärldens villkor är det minst lika mystiskt, som Ales stenar eller Egyptens pyramider.
Jag tar tillbaka mitt tidigare påstående om besvikelse och att mina vänner lurat mig avseende Attusas charm. Upplevelsen sitter i betraktaren, och när jag vrider och vänder på det lilla samhället har jag ingen som helst anledning att känna mig besviken. Åk till Attusa!
Häromdagen var vi och hälsade på två mycket goda vänner. Goda vänner för trettio år sedan. De har ett hus norr om Brösarp precis på gränsen till Drakamöllans naturreservat. Det var så trevligt och på en kort stund fyllde vi upp de trettio år som vi inte umgåtts. Tre av oss är pensionärer. Förr hade vi barnen, nu talar vi om barnbarnen.
Troligen var det mötet med gamla vänner som försatte mig i ett nostalgiskt tillstånd.
Endast den som har en relation med Karlskrona vet vad en rågskorpa är. Det märkliga är att dessa delikata bakverk finns endast i Karlskrona med omnejd. Mitt anfall av att söka rötter bestod i att baka rågskorpor. Troligen har skorpan sina anfäder i de hårt torkade bakverk som flottans segelfartyg utrustades med. Rågskorpa är egentligen falsk marknadsföring, eftersom de bakas på finaste vete. Råg kommer sannolikt från "rostat".
Planen var att jag skulle överraska Annelie, min fru, som också är uppvuxen i Karlskrona, med kaffe på sängen och nybakade rågskorpor.
Bakningen sker i två steg. Först bullar, som delas på mitten - skjuts in i ugnen, på 275 grader där de får stå tills de får en härlig gyllenbrun färg, ca 4 minuter.
Skorporna får en ljuvlig segfrasig konsistens. Bred dem medan de är varma så smöret smälter. Lagrad ost på den ena halvan och hemkokt björnbärsmarmelad på den andra. Det brukar inte krävas smygande för att överraska kära frun på morgonen. Hon har en tonårings goda sömn. Men
just denna dag dag sprack mitt projekt, som skulle ge goodwill i åratal..
Plötsligt står hon i trappan som en blixt från en klar himmel. Ja - rågskorpor är goda även vid köksbordet.
Skälet till sömnrubbningen var den återupplivade "Hammenhögsdagen". Annelie skulle sälja lammkorv, med behållningen till Syriens barn. Kanske får jag kränga rågskorpor nästa år, dessvärre behöver nog Syriens befolkning allt stöd de kan få även då.
Evenemanget var mycket välbesökt. Vädret var gynnsamt, sensommarvarmt och ingen vind att tala om. Det får Jonas vara tacksam för med tanke på det vindfång den eleganta kockmössan utgör.
Carsten hade en knivskärarkurs, som attraherade de yngre medborgarna. Kanske finns det en begåvning, som så småningom kan axla bildhuggarmästarens mantel.
Idrottsföreningen sålde fika. En mängd hade hörsammat kallelsen till bakluckeloppis. Det måste vara så att man byter nipper med varandra eftersom strömmen aldrig tycks sina. Själv är jag så oerhört nöjd med att numera bo granne med idrottsföreningens loppis. Jag kan diskret lämna in mina grejor och behöver inte stå till svars för olika smaklösheter jag genom åren samlat på mig.
Ett evenemang jag gärna hade följt var dragspelsklubbens konsert i Garaget, men man kan ju inte offra sin middagslur hur som helst. Det är inte bara Skalman som styrs av "mat och sovklockan".
Julius överraskade genom att utmana ""professorn" i simultanschack. Det är trösterikt att se att det finns alternativ till dataspelen, som har förmågan att trollbinda.
Jag hoppas verkligen att denna ""Hammenhögsdagen" kan bli en återkommande företeelse. Alla tycker om att ha ett mål för småutflykter.
Så här på eftersäsongen brukar vi, hustrun och jag, bestämma att vi ska bli bättre på att följa evenemang och beta av besöksmål som vi borde gjort för länge sedan. Första steget i ett bättre liv var att besöka "Sillens dag" i Simrishamn i lördags. Staden och sillen har en intimt sammankopplad historia. Festligheten i slutet av augusti är en lokalbefolkningens jippo och det var verkligen som packade sillar på hamnplan.
Vi är privilegierade genom att fisk landas i vår stad. För en tid sedan hade vi besök av bekanta som är krögare i Stockholms skärgård. Det går inte att handla fisk lokalt, som krog, i Stockholm berättade de för oss.
Om man ska vara riktigt ärlig så var festligheterna knappast något man skriver till barnbarnen om. Knappt hälften av stånden kunde ens med en ultraliberal tolkning förknippas med sill. Kanske var vi i ärlighetens namn litet sent ute för orgiernas höjdpunkter. Vi missade musikkårer som tågade genom stan.
Scenframträdandena var nog också på upphällningen. Några barn spelade fiol.
Scenografen hade smyckat scenen med ett par förföriska slogans på en slokande banderoll.
"När du ändå är här - varför inte
stanna?" Om ni slutar lägga ned skolor tror jag att en och annan skulle överväga det!
Havet är alltid spännande och en segelsnipa med hissade segel var dagens skönhetsupplevelse.
Eftersom vi inte är så förtjusta i trängsel begav vi oss till Gösta Werner-museet, intill Svea. Ett typiskt ställe vi missat under den nio år vi bott här. Jag hade bilden av en marinmålare med skummande hav och rullande skepp. Det visade sig helt fel. Hans målningar är hämtade ur känslan av upplevelser som sjöman, under 13 år. Jag ska inte försöka återge hans bilder, det vore långt från rättvist. Gå dit! För 50 kronor får du entré och en initierad presentation av Werner och hans konst, av en idéellt arbetande pensionär. Nu tror jag dessvärre att det är stängt fram till Äppelmarknaden, 28-29 september.
Jag kan inte låta bli en passning till vår favorittatuerare Stina. Där finns också tavlor som behandlar tatueringskonsten.
På museet pågick också en utställning av Torsten Erasmie, från Vik, Toscana, Bretagne och New York. Hans sätt att hantera färger är betagande.
Innan vi åkte hem till det trygga "bonnalandet" tänkte vi gynna ett sillstånd, så slapp vi laga lunch. Detta var en uppvisning i bristande logistik. Lättölen var slut, besticken var slut och kryddorna hade uppenbarligen inte räckt till potatisstompen. Man kan tycka att om man ska sälja profilrätten sill, ska man göra det bra!
Gislöv är ett ortsnamn som förvirrar - ingen ordning alls! Gislövs läge i Trelleborg var mig bekant redan från när jag bodde i Skåne förra gången på 70-80-talet. Varför ska man ha två Gislöv så nära varandra? I Norrland finns så vitt jag vet inte ett Gislöv. Dessutom finns Gislövshammar och Gislövs stjärna. Här behövs ordning och struktur!
Min första reella kontakt med byn vid fyrvägskorsningen - Gislöv, var i ett så prosaiskt sammanhang, som stopp i avloppet. Som en frälsare i nöden ryckte spolbilen ut. Det blev en kär och återkommande gäst, ända tills vi bestämde oss för att söka roten till det onda. Till vår och kommunens förvåning visade sig att avloppet till krögarvillan inte var ansluten till avloppssystemet. Detta åtgärdade kommunen väldigt snabbt och diskret, samtidigt som jag som nybliven krögare var hypernervös att jag skulle få en faktura på sådär 20-30-tusen.Jag har inte forskat i vem, som gjort fel eftersom jag inte fick någon faktura. För mig är spolbilen en god ambassadör för den lilla byn.
Den lilla byn är enligt SCB att hänföra till "Övriga orter". Det betyder att där bor mindre än 50 invånare. Man har en väl utbyggd samhällsservice, bestående i både brevlåda och busshållplats.
Själva byn förefaller ha uppstått runt ett antal präktigt stora gårdar. Jag antar att de först tillkommit innan skiftesreformerna inom jordbruket. När tegarna las samman på 1800-talet blev den naturliga följden att gården låg där ägorna var. Dessa gårdar är underbart välhållna och ofördärvade och att det inte rörde sig om fattigbönder står alldeles klart.
Den övriga orten och dess högst 50 invånare är intresserade av skötsel av hus och trädgård. Det är helt enkelt en idyll med sammanhållen arkitektur. Skrytbyggena är så gamla att de övergått till att bli monument.
Som privat samhällsservice finns Karnelund en välskött och omtyckt krog.
Jag drar mig bort bort mot bostadskvarteret, eller gatstumpen, som någon skämtare döpt till Avenyn.
Månne vi har göteborgare i farten?
På Avenyn finns ett eller annat konventionellt hus, men det gör det ju också på Avenyn i Göteborg.
Innan jag kommit någonstans ser jag ett märkligt hus.
Det är högt och uppfört i fint handslaget tegel. Det som är exceptionellt är takvinkeln. Den är som på en kyrka. Kanske hade man förberett för att byn skulle växa och komma upp till SCBs gräns för kyrkby. Men byn stagnerade och kyrkan in spe fick bli bostadshus. Är det inte litet engelskt i sin stil?
En sak är klar som korvspad - jag skulle inte vilja hjälpa till med att lägga om det taket!
Granne med höghuset bor ett par från Holland. De har drivit någon form av nattklubb där. Herren i huset är konstnärlig av sig och målar.
Jag har haft med dem att göra med anledning av att de äger en urflott gammal Mercedes i toppskick. De brukar köra den mellan Holland och Gislöv. Två av mina söner med nyblivna hustrur har, vid olika tillfällen, transporterats från vigselplats hem till fest och glam på Hammenhögs gästis.
Bilen ägdes när den var ny av Curd Jürgens, firad skådespelare och mest känd som Bondskurk. Så kan det gå för en Mercedes.
Jag såg en rar liten skylt som uppmanade bilister att ta det varligt. Detta är kanske något för stökiga städer att ta efter:
"Fotbollsderby - uppför er som folk."
"Besök av USAs president - se upp han har egna beväpnade vakter."
Man skulle kunna dra in tusentals poliser, som istället kunde spåra upp min stulna åkgräsklippare.
Gislöv har sin egen nöjesanläggning, "Gislövs stjärna", ungefär som Köpenhamn har sitt "Bakken", fast utan nöjesfält. Man kan dansa, dricka kaffe och köpa lotter. Helt enkelt en gammal folkpark.
Tro det eller ej 1966 var legendariska ""the Who" på Stjärnan. För er som inte är torra bakom öronen kan jag säga att bandet var världsberömt och nästan lika bra som Stones och Beatles. Smakprov från vår jukebox bifogas.
Ute vid Gislövs stjärna, någon kilometer från den "övriga orten" ligger också Gislövs stadion, nåja idrottsplats eller kanske fotbollsplan. Där har bygdens stolthet Gislövsdals IK sin hemmaplan när man kämpa i div VII sydöstra Skåne.
Efter denna utvikning till nöjeslivet, åter till byn. I den
gamla smedjan har man inrett ett smidesmuseum.
Det är lätt att förstå vilken central roll smeden och smedjan hade i en bondby. Plogar, harvar, skrindor o.s.v. antar jag, då som nu, gick sönder när man som mest behövde det.
Vi gick inte in på museet, dels för att Doris, min hund inte är det minsta intresserad av smide (egentligen är hon nästan bara intresserad av mat), men mest för att det var stängt.
På samma gård finns "Tranes handelskompagni". Vad jag förstår står de för kunskap och metoder inom gammal byggnadskonst och en viss samordning med muséet och länsmuséet i Kristianstad ska komma till stånd, eller finns. Jag vet inte riktigt hur. Där finns en butik, som jag blev väldigt förtjust i. Linolja, kalk, beslag, eluttag, krokar, jag vet inte allt, men nu vet jag var det finns och jag vet var jag kan fråga.
Det fanns en del annat än rena
byggrejor. Jag uppskattade den höga kvaliteten och att sortimentet inte späddes ut med artfrämmande artiklar fån Sydostasien och Afrika.
På samma gård finns ett trädgårdsföretag, Gislövs trädgårdar. Jag hann inte med att titta på det.
Jag får helt enkelt återvända. Att åka till Gislöv är inte som att fara till månen.
Med en avslutande hälsning från Gislöv kan jag meddela att, enligt skylt, sardellerna har kommit. Det är väl fantastiskt? Och inte var det någon kö.
För några år sedan gjorde jag "ett elakt, men inte illa ment inlägg" om Borrby. Precis som "Uppdrag granskning" kan jag drabbas av idétorka. Då gör man man "Hur gick det sedan". Man petar på varbölden för att se om det finns mer att krama ur eller, i värsta fall, missförhållandena har rättats till. En del är sig likt, t ex Bröderna Perssons offensiva försäljningstrategi och min vän Jonas har fortfarande ett av Borrbys fulaste hus. Men mycket har ändrats och en hel del gick mitt argusöga förbi vid förra besöket.
Det kulturella lyftet är monumentalt. Bokbyn har vunnit internationell ryktbarhet. Även om jag personligen i princip övergivit den tryckta boken till förmån för den digitala, är bokbyn så
mycket mer än den fysiska boken, men litteraturbyn är mer än lovligt uppstyltat.
Biografen som ställts i ordning till modern standard i en klassisk kropp är ett andra exempel på konkret och bred kultur som erbjuds i Borrby.
Upprustningen av "järnvägstorget" är ett väldigt lyft. Jag är särskilt förtjust i rabatterna med nedtonade torparväxter. Riktigt smakfullt!
I var sin ände av en kort gata finns den nya och den gamla brandstationen.
I den nya brandstationen huserar de tappra brandmän som rycker ut till Hammenhögs Gästis när kockarna steker fläsket för hårt. Inställelsetiden är om jag minns rätt tolv minuter.
Nu kan brandmännen hålla sig i topptrim på den nya klätterställningen på torget utanför. Lämpligt nog med tanke på platsen ser den ut som ett stiliserat ånglok.
Anledningen till att man ställt upp staket runt är mig obekant. Kanske är det inte någon klätterställning, utan ett konstverk. Jämför med Kivik Art och Gert Wingåhrds Himlatrappan. Traktens yngre kom att betrakta verket som en klätterställning. Nu har man fått sätta grind i trappan och dessutom ha vakt på plats. Hoppas Borrby slipper ett sådant åtagande.
Den gamla brandstationen disponeras nu av Bordtennisklubben Ajax. Jag antar att det är en rimlig utvecklling, brandmän spelar väl mycket pingis mellan larmen.
Mellan brandstationerna ligger en gammal bryggerilokal. Förr hade varje ort med självaktning sitt bryggeri. Jag kommer ihåg hur vi, när jag var liten, köpte svagdricka i femlitersflaska från drickabilen. Ibland en back läsk, som ransonerade hårt till festliga tillfällen. Drickat förvarades på balkongen.
Jag hörde på nyheterna idag att bryggerier, mikrobryggerier, växer upp, som aldrig förr. Kanske är det dags att blåsa liv i Borrby Bageri.
I Borrby har den österlenska storfinansen, läs Sparbanken Syd, ett fäste i ett pampigt gammalt hus.
Borrby har banken, apoteket och hotar att hand om skolan. Det är sådant som får oss, i Hammenhög, förtrödna.
PS Borrby har fått en väldigt fin lekplats, nära kyrkan. Den nyttjar barnbarnen med förtjusning när tillfälle ges. DS
Efter min, av Telia, förorsakade bredbandsmisär leker livet igen med 24 Mbit från lokala Teleservice. Min utflyktsverksamhet har gått på sparlåga. Till följd av ett lyckligt genomfört födelsedagsfirande upptäckte jag den idylliska byn Rörum.
Födelsedagar har avtagit i betydelse, jämfört med när jag som tioåring satt i fönstret och bevakade lantbrevbärarens ankomst.
Nu uppskattar jag att tillsammans med så stora delar, som möjligt, av familjen äta gott och umgås. Det var på så vis vi hamnade i trivsamma Rörum. Jag ska återkomma till detta.
Jag har inte kunnat utröna hur stor byn är, men med egna ögon har jag
konstaterat att de har en ganska ful liten kyrka byggd så sent som under Oscar II:s tid. Svenska kyrkan har en del problem med att finansiera sin verksamhet. Med vikande medlemstal är det inget som talar om ett trendbrott på intäktssidan. Det är en tung kostnad att hålla alla kyrkor igång. Det är naturligtvis tvunget att avveckla en del, Rörums fula lilla kyrka kan, om du frågar mig, sättas upp på transferlistan.
Det finns ett närmast oräkneligt antal,
byar på Österlen. Det är ett par saker som gör mina favoritbyar. Pittoreska skånska hus, korsvirkeshus helt enkelt, med stockrosor och vanliga rosor om sommaren. Men ett korsvirkeshus gör ingen idyll, sammanhållna gatumiljöer skiljer agnarna från vetet - en ordinär by från en favoritby.
Husen i Rörum är inte urgamla läste jag. I allmänhet från mitten av 1800-talet, även om några är äldre.
Det har funnits en gästgivaregård i Rörum, vilket naturligtvis gör den till en kultiverad plats och ett nav i forna brännvinsdrickande.
Det berättas om en gästgivare, som par renommé serverade det starkaste brännvinet på hela Österlen. Detta gav naturligtvis anseende hos resande och storbönder.
Å andra sidan fanns en gästgivare, en usling, som spädde brännvinet så det inte uppfyllde ställda krav. För detta drogs han inför tinget och dömdes till
böter och evig nesa.
Ett andra kriterium för att platsa bland mina favoritbyar är att en betydande andel av befolkningen är åretruntboende.
Enligt tillfrågad lokalbefolkning är inslaget av fastboende tillfredsställande. En förklaring till detta är den montessoriskola, som ligger i byn. Både lärare och elever, med familjer dras till Rörum. Alla utom våra styrande politiker kan räkna ut byskolornas avgörande betydelse för bosättning.
Den andra skolan av betydelse, bytydelse om man vill vitsa till det, är den gamla folksskolan. Den rymmer Franskans Crêperie, ett ställe för annorledes utspisning.
Innan mitt ovannämnda födelsedagsfirande var mina kunskaper om crêpes lika begränsade, som de ledande politikernas förståelse för byskolornas betydelse för barnfamiljers inflyttning till byar på Österlen.
Förr var crêpes, för mig, pannkakor med svampstuvning i. Nu står jag på betydligt säkrare grund och vet att den matiga varianten heter galetter och innehållet kan variera minst i samma omfattning, som pålägget på en pizza. Jag kan tycka att det är en viss överetablering på kvalitetspizzerier, medan det är en skriande brist på kvalitetscrêperier.
Principiellt brukar jag undvika att lämna omdömen om kollegor i branschen, som jag ser det är det en aning förmätet. För Franskans gör jag ett undantag helt enkelt för att jag blev så förtjust i stället, som kör sin andra säsong.
I en kombination av hårt arbete, god smak och dammsugning av loppisar har man skapat ett franskt bondromantiskt tempel, så proppat med atmosfär att väggarna bågnar.
Gå dit!
En av de vackraste vyer jag vet är enstaka bulliga träd på en böljande horisont. Precis en sådan finns på baksidan av crêperian. Passa på att njuta den medan du väntar på på galetterna. Ibland kan du få vänta en stund eftersom de bara kan grädda fyra i taget.
Vill du inte ha ett gott vin till, föreslår jag att du smakar den goda franska cidern.
Samhällsberedskapen är god, den
gamla brandstationen är topprustad för att kunna möta den röde hanen.
Det är den nog inte alls, jag tjafsar för att kunna presentera det gamla skjulet.
Detta är vad Anna, svärdottern, kallar ett Instagrammotiv. Jag förstår helt vad hon menar, helst skulle det också vara dimma!
Principiellt brukar vi inte officiellt bedöma våra kollegor, vi tycker det är en aning förmätet. Principer är till för att brytas. Men ni ska vara säkra på att vi
