Turen går till Vitaby.

Dags att bryta en tids tystnad, som berott på oföretagsamhet. Våren tillsammans med veckodosen kortison sätter fart på livsandarna. De tusen idéernas hormon, även om struktur och genomförandeförmåga inte får någon hjälp. Dessutom är jag hungrig  eftersom jag lättfastar enligt 5:2-metoden. Tankarna går till mat. Då är det bra att ha något att sätta tänderna i, där ser ni själva vart tankarna går! Jag  ändrar: "Då  är det bra att ha något för händer!" För att vara litet vitsig upptäckte jag en vit fläck  på kartan, Vitaby.

När man står  vid Vitaby-skylten och vänder  blicken söderut ser man på ett kort stenkasts avstånd skylten Grevlunda. Förutom skylten till denna mikroort, som inte ens har hastighetsbegränsning, finns det endast en mycket vacker gammal skolbyggnad. Med tanke på ortens storlek måste skolan lagts ned innan den stod klar, eller har byn sett bättre tider. Så måste det vara. Genom googling har kommit fram till  att de välmeriterade hoppryttarna Lisen Bratt Fredricson  och Peder Fredricson har en praktfull gård med adress Grevlunda.

1100-tal, tornet nybyggt på 1200-talet.

Till Vägverket: Vid  nästa hårda budgetmangling skulle man radikalt kunna minska kostnaderna genom att sätta skyltarna på
samma stolpe. Bara ett tips!

Vi övergår till det betydligt rejälare Vitaby, som har en ordentlig notis i Wikipedia,  befolkning ligger på 278 själar och minskar i allmänhet, utom 1995 då man kraftigt ökade (från en låg nivå till en fortfarande låg nivå). Enligt SCB är Vitaby en tätort, gott och väl eftersom gränsen för  detta ligger på 200. Arealen ligger stabilt på 37 hektar.  En underlighet visar sig vid analys, innan 1995, kom ihåg folkökningen, var ytan endast 36
hektar. Man undrar - har areal och och befolkning erövrats från Grevlunda och det minimala avståndet mellan byarna måhända är någon slags demarkationslinje.

Att tala om själar är kanske fel i  Vitaby, de har en särskild by för sådana, Vitaby kyrkby. Väster om den fantastiska 1100-talskyrkan vilar exsjälar och öster om den betydligt färre aktiva själar.
När jag hör "kyrkby"går jag igång ordentligt och tänker på Gammelstad utanför Luleå, på Unescos världsarvslista med rätta.

De hundratals pittoreska små husen i Gammelstad byggdes för att folk hade fruktansvärt långt till kyrkan. I stugorna kunde man vid  de stora högtiderna övernatta. Än idag går husen i släkterna och får inte säljas och överlåtas hur som helst. Nu när ingen med normal självbevarelsedrift kan åka till Hurgharda, föreslår jag att ni åker till Luleå. Njut  av den vackra skärgården och gör en dagsutflykt till Gammelstad. I  Vitaby kyrkby behöver de inte övernatta och det tycker jag märks i kyrkbyn. Snart ska vi reda ut detta med onödiga byar men först  en tanke åt kyrkfolkets auktoritära språkbruk.

Jag har lagt märke till det tidigare där förhållningsregler spikats upp på grindstolpar. Framförallt får man inte rasta hundar på kyrkogården, om nu någon skulle komma på den befängd tanken.

Jag ryser, och tänker på mina praktfulla buxbomshäckar, när jag ser de massiva svampangreppen, buxbomssjukan.

Men varför kan man inte säga till folk litet snällt? T ex: "Vi har fått angrepp av buxbomssjukan. Plantera inte in buxbom då kan det bli värre." Kanske angav vår herre tonen när han levererade stentavlorna till Moses.

Så till de byar, som kunde varit en. Förklaringen är enkel - järnvägen. I början av 1900-talet drogs järnvägen fram och då, som nu, tog man inte så mycket hänsyn till folk. Järnvägen finns kvar, som museijärnväg mellan St Olof
och Brösarp. En tur som man inte bör missa, levande historia

För att undvika konkurrens med andra färdmedel tycks man i Vitaby ha infört cykelförbud. Kanske är det på grund av denna skylt, som våra politiker är så ovilliga att satsa på cykelleder? I så fall skulle de inte lagt ned järnvägarna - det hade varit ett kristligt byte. Jag tycker att man ska överväga att ta ned skylten. Nej förresten, den är ju så vacker. Beställ en ny likadan, på med texten:: "CYKELÅKNING ANBEFALLES!"

De gamla magasinen vid museijärnvägens  stationer vittnar om vilken revolution för transporterna järnvägen innebar. Tidigare gick gods och persontransporter med hästskjuts, apostlahästarna och i viss utsträckning till sjöss.

Kanske  var järnvägen lika omvälvande på sin tid som internet är idag och uppbyggnaden av stadsnät som ger fiberförbindelse till hushållen med nästan obegränsad hastighet.

Godset i magasin - passagerarna på järnvägshotell. Nu levererades dödsstöten till gästgivaregårdarna, i sin ursprungliga funktion. I Vitaby som snabbt blev en betydande handelsplats byggdes 1902 ett praktfullt järnvägshotell, kanske byns vackraste byggnad. Man ser hur tillväxten skett organiskt med byggnader från olika tider. När samhället var stekhett fanns där tre banker. Idag har  samhället somnat men monument från storhetstiden finns kvar.

Järnvägen hade sin tid och sådär 70 år senare var den utslagen av bilismen. De små samhällena förändrades i grunden. Människor  bodde på ett ställe och arbetade i stor utsträckning någon annanstans att förflytta sig några mil var med bil en bagatell. Köpcentra växte upp som svampar ur jorden och lokal handel dog snabbt ut. Tandläkare, frisör o s v uppsökte man i stor  utsträckning i anslutning till arbetet.  Det tredje steget i  morden på  byarna levererades av kommunerna, som blivit större enheter i samband med kommunsammanslagningen i början på 70-talet. Man gick från drygt 1000 kommuner till 278. Med stor iver tog de nu allt mäktigare politikerna sig an uppgiften att lägga ned byskolor, stänga biblioteksfilialer och dra ned på park- och gatuunderhåll till ett minimum.

Fortfarande har bilismen ett visst grepp om Vitaby. Där finns en bilhandel i det lilla formatet. Några upputsade begagnade bilar exponeras på en äng. Eventuella affärer handhas av korvkiosken. "En tjock grillad och en Toyota!"

En mack har lyckats överleva, troligtvis beroende på att man säljer bensinen under eget märke. De stora bensinbolagen är inte att leka med har jag förstått utifrån macken i Hammenhög.

Förr var macken/kiosken ett ställe där ungdomar hängde på kvällarna. Idag
slinker lunchätare in, jag har anledning att tro att det råder stor brist på ungdomar.

Lanthandeln, som verkar jämnårig med stationshuset och järnvägshotellet, från alldeles vid 1900-talets början, är fortfarande i drift. På senare tid har den fått en granne i en blomsteraffär. Men posten, bankerna, bageri och andra affärer har för länge sedan övergivit
Vitaby (efter det att Vitabyborna
övergivit dem).

Helena kom till Vitaby ungefär samtidigt som vi kom till Österlen, för tio år sedan. Helena är en fnitterglad halländska, glad åtminstone när vi träffas. Kanske är hon sur, som ättika i hemmet, det vet ju inte jag. Men jag vet att man förutom en massa andra egenskaper måste ha ett riktigt gott humör för att orka driva en lanthandel i Vitaby.

För att fotot  ska  se fullkomligt
naturligt ut, föreslog denna medievana lanthandlare att hon skulle utföra en syssla. Ost och charkuterier är två specialiteter i butiken. Dela ost är en frekvent aktivitet. Det gav mig tillfälle att smaka en alldeles  underbar ost. Åk dit och köp en bit jag har svårt att tro att ni blir besvikna.  Med mitt guldfiskminne har jag inte en susning om vad osten heter. Men Helena kan säkert lätt identifiera den om ni säger att det är en fransk ost från get och ko, som Staffan fick smaka när han var här på "reportageresa" till bloggen.  Kan
hon inte det får ni smaka er fram till den bästa av ostar.

En äkta lanthandel får mig att gå  i barndom, vilket innebär mer än sextio år tillbaka - en bit in på 1950-talet. Lanthandlaren hade lojala kunder helt enkelt för att inget alternativ gavs. En handlare med födgeni utvecklade sina affärer genom att bredda sitt sortiment.
Dagens lanthandlare har illojala kunder, under lågsäsong. Man  handlar det man glömt, en liter mjölk, ett bröd eller en kvällstidning.

Lanthandeln i Vitaby har  ett brett sortiment. En service åt delårsboende, som skapar den rätta  atmosfären för en nostalgiker som jag är. På livsmedelssidan är kvalitet, följsamhet med årstiderna, närproducerat och service. Inte särskilt likt de metoder vi möter i en ICA-butik. Det innebär att priserna ligger över - man får det man betalar för! Under säsong med turister och delårsboende är detta en framgångsrik strategi.  Vill
närboende säkra en åretruntöppen affär bör man se över sina inköpsmönster, d v s gynna sin lanthandel. I en ökad satsning på landsbygden har regeringen talat om driftstöd till butiker i glesbygd bra men osäkert. Jfr med sänkt restaurangmoms, som kommer att tas bort vid regeringsskift. Närmast en katastrof för restauranger i glesbygd.

Till min barndoms lanthandel! Min pappa föddes och växte upp i det mörkaste Göinge i en liten by inte långt från Lönsboda, Kärraboda. På
somrarna tillbringade vi semesterveckorna där, jag antar att det var tre, men för en knatte var det en evighet.

Ritualmässigt inledes ledigheten med ett besök hos Emil Larssons Eftr. Jag lärde mig att Eftr betydde efterträdare och gestaltades av Artur Larsson, son, med stöd av mamman  Tilda. Artur hade ett hjärtligt skratt och en dialekt, i det  närmaste obegriplig för en liten Karlsronit, skånska med egna ord och ett speciellt tungspet-r. Till min förvåning märkte jag att  min pappa
ändrade sitt sätt att tala.

Artur hade blåa läppar, vilket jag senare förstod måste berott på någon åkomma  åt hjärta till. Han var alltid glad och fick mig att tänka att han måste gått och väntat och längtat efter oss sedan  vi var där senast, 49 veckor.

Bankpalats från 1920-talet? Berätta den som vet!

Inköpen bestod alltid i rökt korv, stark ost till mamma, spicken sill (saltsill) som åts som den var av  min pappa, medan mamma föredrog den stekt. Jag och min äldre syster (småsystrarna var ännu inte födda) slapp saltsillen men vad vi fick kan jag inte komma ihåg. Däremot  kommer jag ihåg, som det vore igår jag och min syster fick en slant att köpa en varsin påse mattlump, som vi kallade den engelska lakritskonfekten. Vi ville inte handla i samband med familjens övriga inköp. Det kändes vuxet att gå från torpet, pappas barndomshem, grusvägen  ner till Emil Larssons Eft. Efterträdaren betjänade oss med högtidligt allvar.

Hyreshus med butikslokal - efterkrigs? Vem vet?

Det var lösviktens välsignade tid! Karmellerna förvarades kartonger, 5-kilos. En liten påse fylldes stående på vågen, det är annat än de papperssäckar som tillhandahålls vid dagens lösgodisdiskar. En annan lösviktsvara var godis för  gubbar, snus som östes upp ur bruna vaxade pappkartonger. Dosan höll konsumenten själv med. Detta var långt innan det fanns snus i var mans mun och betraktades som äckligt, i synnerhet av min mamma.  Föga anade hon då att hon själv skulle bli en inbiten vanesnusare och

Rena miljonprogrammet med medborgarhus. 40-tal?

inte trodde jag att jag själv skulle vara snusare i cirka 45 år.  Jag slutade för 2,5 år sedan i samband med stamcellstransplantation, som behandling av cancer. Slemhinnorna blev så till den milda grad förstörda att det helt enkelt var omöjligt. Efter det har jag inte  funnit det lönt att börja igen. Faktum är att jag inte känt något sug och heller inte tagit ett enda återfall. Den planerade chockskattehöjningen med 6 kr dosan, berör inte mig personligen men jag känner en efterdröjande solidaritet med mina forna snussystrar och -bröder.

När radhusen kom till byn.

Jag har svårt att slita mig från lanthandlarmiljön och vill gärna berätta en historia från Emil Larssons Eftr, som möjligen kan vara en skröna. I byn fanns en ensamstående man, som ständigt annonserade efter hushållerska med ev äktenskap om tycke uppstod. Troligen fick han ett napp men redan i januari 1957 togs skilsmässa ut. Han hade ett par ytterligare intressen, ett var att producera sin egen el med hjälp av en vindsnurra som han monterat i
toppen av en hög mast. Ett andra var öl, som han dock inte producerade

Patenthus med parkeringsförbud.

själv men väl konsumerade, vilket antagligen ledde till en tidig död endast 64 år gammal . De tre intressena blev av omständigheter integrerade. Hans alkoholintag gjorde honom dristig, man kan anta att gjorde den nyanlända hushållerskan, eventuellt hustrun, sin kur. Kvinnan visade sig ha skinn på näsan gick till attack. Den stackars mannen var ingen tapper kämpe och flydde omgående. I ett tillstånd som knappast skulle rekommenderats av skyddsombud, eller annan på arbetsrisker kompetent person, klättrade han upp i sin mast. För

Gammalt hus med bakgård.

varje meter han uppnådde återvände hans mannamod och därmed ljudvolymen. När han nått toppen var också morskhet och röstvolym på topp. Han överöste hushållerskan/hustrun med okvädningsord medan hon stod nedanför och lovade honom dagsedlar och annan prygel. Det var ett liv och ett kiv som i en klassisk skildring från Kiviks marknad av Piraten. Denna delen av berättelsen är rent dokumentär och lämnad som bakgrund till mannens tragiska liv och så småningom död.  Dock har jag ingen aning hur den akuta konflikten

Ståndsmässigt

avlöpte. På litet längre sikt har episoden tillsammans med ett otal liknande lett till skilsmässan. I nyktert tillstånd var mannen timid och mycket snäll.  Problemet  var att "nyktert tillstånd" nästan aldrig inträffade. Ett lika kort som stormigt äktenskap!

Jag är inte särskilt indiskret om jag kallar mannen vid hans förnamn Sigvard, han föddes för över 100 år sedan och har varit död i 45 och har inga efterlevande.  Sigvard är mer personligt än "mannen". Emil Larssons efterträdare Artur var en snäll och vänlig man som inte höll så
noga på alla formaliteter. Han upplät en stol i ett något undanskymt hörn i butiken till Sigvard, som ett andra hem. Han fick sitta på sin stol och dricka sin pilsner helt i strid med gällande alkohollag. Här gällde Arturs lag och den var kort och okomplicerad: Så länge Sigvard inte förde liv eller på annat sätt störde och trakasserade kunder fick han sitta på sin stol och dricka pilsner.Om han inte levde upp till dessa enkla regler blev han avhyst i god sämja, aldrig våld, tjat eller hårda ord och Sigvard var välkommen åter när han var nykter, d v s morgonen efter, kl åtta vid öppningsdags.

Om nu själva avhysning var lugn och värdig  som en nattvardsgång skedde en successiv upptrappning av missnöjet med livet och tonläget höjdes i takt med avståndet till Emil Larssons Eftr. Lagom till att Sigvard kom fram till  backen innan vårt torp hade han harklat upp sig ordentligt. Ledande sin
cykel med en unikabox på pakethållaren gormade han, men det var fullständigt omöjligt att tolka budskapet. Jag måste erkänna att jag var fullständigt livrädd, en skrålande vuxen man som inte ens kunde leda sin cykel någorlunda rakt, utan hamnade mer än en gång i diket. Min erfarenhet från min skyddade värld var obefintlig. Jag hade lärt mig att undvika "fullgubbar", men bara i teorin, ett övningsobjekt hade jag aldrig träffat på förrän nu då Sigvard tog sig hem till sin stuga. Jag var rädd att Sigvard slagit sig när han som farfars lila kråka slunkit

Transformatorstation

hit, sedan dit, för att slutligen slinka ned i diket. Jag hämtade min pappa som utan någon som helst tvekan gick fram till  Sigvard, som blixtsnabbt, som vi skulle säga idag, taggade ner. Pappa stod bara efter Artur i rang. Han var polis!

Nu till den del av historien, som jag har som hörsägen. Den 11 november 1975 somnade Sigvard in på sin post, en stol i en undanskymd vrå i Emil Larssons Eftr lanthandel i Kärraboda. Jag har en tanke att det betydligt alkoholstarkare

Grålle

mellanölet som började säljas i livsmedelsbutiker 1 oktober 1965  bidragit till Sigvards död tio år senare. (Efter konstaterat kraftigt bidragande orsak till ungdomars alkoholskador togs mellanölet  bort ur livsmedelsbutikerna 1 juli 1977.) För Artur Larsson  var det en besvärande omständighet att ha ett färskt lik i affärslokalen. Handeln måste komma  i första hand. Artur var inte rådvill han trädde en bärkasse över huvudet på Sigvard, vilket gjorde honom nästan osynlig i sin vrå. Artur kunde expediera sina kunder, köra sina rundor med konstgödning och utsäde till traktens bönder. Vid stängningsdags kunde problemet med Sigvards plötsliga död hanteras. Artur löste detta praktiskt och elegant genom att ringa till Sigvards bror Gustav, som kommit hem från sitt arbete vid Volvo i Olofström. Gustav fick överta det praktiska med att få Sigvard från stolen i butiken till Örkeneds församlings Östra kyrkogård.

Det var en kraftig utvikning från Vitaby, men å andra sidan kunde historien ha inträffat i vilken liten by som helst i början av 1950-talet. Dock är det alldeles otänkbart att just Lanthandeln i Vitaby skulle vara inblandad.

Jag flanerar vidare och slås av hur blandad bebyggelsen är. Till skillnad från många byar är detta inte en bondby utan en litet järnvägssamhälle. Byn har har vuxit successivt, prakthus blandas med torp, patenthus, radhus och till och med ett par små hyreshus. Jag finner ett medborgarhus, det var populärt bland arkitekter på 40-talet och tanken var att de skulle vara alternativ till folkets hus. Folkets hus tillhörde arbetarrörelsen medan medborgarhuset var öppet för alla. Hur finansieringen sköts har jag ingen aning om.

En gammal transformatorstation har blivit ombyggd till utställningslokal av något slag - snyggt. Och helt fritt från lantbruk är det naturligtvis inte. I en carport står en veterantraktor, sk Grålle uppställd.

Snart stundar nya tider med fiber i backen. Hur ser det ut om 50 år?

Turen går till Östra Vemmerlöv.

Vi har våra våra ortnamnstillägg, östra, västra, norra, södra, stora, lilla och liknande. Kanske är skåningar dåliga på på att hitta på namn. Med olika tillägg kan ett ortsnamn användas åtminstone sex gånger. Att jag tar upp det detta beror på att det är så lätt att förväxla.Östra Vemmerlöv är av en obegriplig anledning lätt att blanda ihop med Västra Vemmenhög. Den senare orten ligger i Skurups kommun och är känd genom "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige", Selma Lagerlöfs  bidrag till att förnya geografiundervisningen i folkskolan. I Västra Vemmenhög larvade en odåga, klädd i gula byxor, vit skjorta med väst och en röd toppluva, runt. När en flock vildgäss kom till gården och lockades tamgåskarlen med på resan krymptes den elaka gossen Nils Holgersson och kom med på färden. Detta var långt innan Missing People men jag kan inte komma ihåg om föräldrarna saknade sitt rötägg. Jag kan inte heller komma ihåg hur det gick till att krympa gossen. Jag får nog läsa om boken. Skurups kommun har satt upp en monumental skulptur, 8 m mellan vingspetsarna, för att hedra gås och gosse.

Östra Vemmerlöv är en krympande småort, med 189 invånare 2010 och jag såg inga tydliga tecken på att avfolkningen skulle kunna stoppas.

Trots att jag är en förhärdad ateist är jag väldigt fascinerad av kyrkor och kyrkobyggnader. Ö. Vemmerlöv ståtar med en otroligt vacker kyrka  i romansk stil, från 1100-talet. Läget på en höjd gör att den syns vida omkring. Nog skulle den behöva en omgång kalk, eller om man numera använder vit färg. Det är mer än vad jag vet.

Kyrkogården är en riktig kulturpark, snygg. Förr gällde kistbegravning som standard. Efterhand har kremering blivit den vanliga. Framdrivet från de större städerna, som har platsbrist även på kyrkogårdar. En urnsättning tar mindre plats än kistbegravning. Det är vanligt med anonyma urnlundar, visst finns det uppskrivet var respektive aska är placerad och vaser att sätta blommor i. Detta känns som det moderna sättet.

Jag har på sina ställen sett "Askgravplats" och blivit litet brydd. Naturligtvis är en ask mindre än en
kista. Kanske är askgravplats en ny beteckning på urnlund. I så fall tycker jag att ordet är litet illa valt. Kanske går vi mot ett babushkasystem, kista ytterst, ask och urna.

Så finns varianter och gråzoner, slänga aska i vattnet och  på sina ställen bråkas det om en ny icke godkänd, men miljömässigt god metod, att frystorka. Ett antal sådana förvaras i bårhus och emellanåt  slås det upp i tidningarna, inte minst om vem som ska stå för förvaringsnotan. Miljöaspekt och kristna traditioner är
inte helt friktionsfria i sitt möte.

En företeelse som är stor inom katolska kyrkan är pilgrimsvandringar. Vissa destinationer i sydeuropa, inte minst spanska,  har 100 000-tals pilgrimer även svenska unga människor är intresserade av dessa vandringar. Kanske är det denna väg de förhatliga spanska skogssniglarna, även kallade mördarsniglar, hittat vägen till vårt land. Pilgrimsvandringarna är motsatsen till maraton, man ska gå långsamt och tänka snälla tankar, tempot måste vara en bagis, även för en snigel. Konceptet snälla tankar gör att man inte kan banna och svära på herrens monster, mördarsniglar. En form av sakral olydnad är att medtaga salt avsett för äggen, Säg till dina pilgrimskamrater att du måste idka enskild kontemplation och detta ger status och prestige, samtidigt som du får tillfälle att hälla salt av bara helvitta över sniglarna.

2004 öppnades Killans Bönegård. Jag trodde länge att det var en gårdsbutik där man kunde köpa bönor, vilket hade varit perfekt för att slippa att köpa importerat från Kenya. Men så var det inte! Det är subventionerat basläger för kristna, låga priser, vegetarisk mat och ingen alkohol. Detta är närmast en konkurrent för oss som behöver leva på vår verksamhet. Kanske är det intressant för Tourism in Skåne, som har enögestrategi på att locka hit utländska besökare, och verkar mindre intresserade av att tjäna pengar på turister. Det man ser på åkern är inte bönerullar utan halmrullar!

Pilgrimerna till  Mecka och Medina uppgår till ca 2,5 miljoner muslimer som drar till Saudiarabien i november från 160 länder. Det brukar inträffa en hel del dödsfall, fler än vad som dödas i trafiken eller i mord i Sverige på ett år. Resan kan bli tröttsam för bilister eftersom man i Saudi, av obegriplig anledning inte låter kvinnor köra bil, kanske får de inte ens komma med på pilgrimsresan.

Indiens pilgrimer utgör ett oräkneligt antal hinduer till olika mål. Bl a ska ca en miljon luras ned i Ganges hälsovådliga vatten. En större hälsorisk än Aqua Kul i Malmö och Högevallsbadetbadet i  Lund tillsammans.

Min fyrbente följeslagare har två aversioner, hon tycker  inte om regn och hon är mörkrädd. Medan vi körde till Ö Vemmerlöv hade ett milt duggregn ökat till ösregn. Vi parkerade vid sopstationen som ligger vid ett av många monument över "det stora tågrånet". Tänk om man behållit alla de lokaljärnvägar som i vissa fall var i bruk en bit in på 70-talet. Vilken turistfälla vi kunnat erbjuda och vi kunde på allvar ge oss in i det som kallas naturturism och för all del också upplevelseturism.

Ö Vemmerlöv var en station på järnvägen Gärsnäs - Brösarp, som i sin tur i söder fortsatte via bl. a. Hammenhög  o Löderup till Ystad.

Idag äger en musiejärnväg  "Skånska järnvägar" banan mellan Brösarp och Gärsnäs. Det är Sveriges äldsta järnväg mmed normalbredd. Idag upprätthålls turisttrafik mellan Brösarp och S:t Olof. Men den utomordentligt goda nyheten är att spåren finns kvar ända till Gärsnäs. Vissa tecken tyder på att man på sikt vill rusta  till Gärsnäs. Det är ingen billig hobby, kraven på säkerhet är lika höga, som för all annan persontrafik. Eller höga och höga om man ska notera de senaste urspårningarna och larmrapporterna om uselt underhåll.

Jag läste om att EU allokerat pengar till Skånes turismutveckling. Tummarna loss "Skånska järnvägar", kommunerna borde ställa upp med motfinansiering och töm Leaders kassakista och gör en sammanhållen satsning som kommer hella destinationen tillgodo i stället för att administrera och och föröda medel på plotterprojekt. Det finns gott om prisade entreprenörer som kanske kunde förmås att engagera sig.

Gärsnäs skulle behöva en attraktion! Tro mig! Vid ändhållplatserna skulle man kunna komplettera med veteranbusstrafik, hästskjutsar, veterantaxi och naturligtvis cykeluthyrning. Om vi hade haft ett fungerande destinationsbolag,  hade de haft något att sätta tänderna i.

Det finns så många veteranjärnvägsentusiaster att man med ett par evenemang för dem skulle kunna förlänga säsongen.

Det är inte utan att gubben går i spinn av bara tanken!

Nu måste vi titta på stationshuset som brukar vara en pärla, något mindre prestigeladdat än kyrkan, men ändå påkostat jämfört med sin samtida bebyggelse.

Doris tyckte att utelivet räckte nu. Hon placerade sina 36 kilo på asfalten och dessutom förfaller hon ha en vakuumpump monterad i ändalykten, att användas vid  behov. Med litet fjäskande brukar man ändå få henne med på noterna.

Litet besviken på hur stationshuset, som stationshus, var renoverat. Alltid fina proportioner. Snyggt taktegel. Takkupan hör inte till en station och
vitmålningen av tegel tycker jag inte om. Men -  ok nu är det ett bostadshus och som sådant finns det inget att klaga på.

Jag hittar inte så många sammanhållna miljöer, men det hindrar inte att det finns fina hus. Jag är hopplöst förälskad i gamla tegelhus med handslaget tegel. Huset på bilden har jag fått för mig är murat med skånskt förband. En rad med långsidan ut och nästa rad med kortsidan ut osv.

Jag förstår inte varför man med nostalgisk glädje talar om snickarglädje, medan jag aldrig hört uttrycket murarglädje.

De idylliska fiskelägena exponerar sina marina atmosfärer och vi spinner som katter. Suckar - så vackert!

Det hårda livet, som fiskare tar vi inte in. Den dåliga lönsamheten och miljöansvaret. Kvoter och hårda  kontroller överlämnar vi med varm hand till den krympande skara, som försöker livnära sig på fisket.

Ö Vemmerlöv är så långt från fiskeläge
man kan komma. Om man,som fiskare, är beroende av båtar så är man som glesbygdsbo utan offentliga kommunikationer  minst lika beroende av bilen. Detta till trots räknas båtkulturen som högtstående  medan bilkonturen är lågkultur. Detta beror naturligtvis på att smakdomare i dessa frågor är Stockholm. Med ett utbyggt tunnelbanenät med 3-minutersttrafik, tät busstrafik och pendeltåg till grannkommunerna, är det lätt att ta avstånd från privatbilism.

I ett skyltfönster, där man under en tid sålde japanska Mazda, visar man stolt upp amerikanska efterkrigsbilar.

På granntomten ser jag en Opel Kapitän något av en utmanare till de amerikanska bruksbilarna. Den på bilden är nog av några år senare datum, troligen 60-tal.

Opel var ett stort märke under 50- och 60-talet. Snygg design men diskutabel kvalitet. Den bil jag såg verkade vara i bruk vilket motsäger mitt påstående avseende kvalitet, eftersom den fortfarande verkade användas i brukstrafik.

Jag talade om "det stora tågrånet" ett annat monument över en sorglig politisk företeelse är "den stora skolslakten". Ö Vemmerlövs skola lades ner 2003. Vilket torde varit nådastöten för byn.

 Den förefaller ha blivit omvandlad till lägenheter. Byggnaden är inte så fin även om man försöker  piffa upp  den med litet rabatter på skolgården.

För att få litet krut  i rabatterna  använder man sig av, tro det eller ej, naturtorv! Är det någon, som kan kan hjälpa mig? Vad finns det för andra sorters torv?

Jag kan inte låta bli att reta upp mig på dessa fåniga namn man sätter på produkter.  Säljer man mer? Varför inte försöka få den kravmärkt och nyckelhålsbetecknad.

Någon tror att vi är dumma!

Medan jag står  och häcklar marknadsförare upptäcker jag till min stora fasa att jag tappat ena handsken.

Kvalitetshandskar kostar skjortan och icke kvalitetshandskar har alltid, jag upprepar alltid, för långa lillfingrar.

Jag vänder tillbaka och hittar min käre handske mitt i vägen - lycka.

Då jag vandrat tillbaka under min handskjakt upptäcker jag de nedlagda butikerna. Hur kan det vara möjligt att i en by, som under sin glans dagar hade kanske 400 invånare, föda tre livsmedelsbutiker? Man förstår Landskrona i modern tid, som vill stödja centrumhandel genom att inte ge bygglov till köpcentra i periferin.

Gustav III förbjöd 1772 husbehovsbränning av brännvin. Jag har inte kunnat lista ut om beslutet grundade sig på folkhälsoskäl eller statsfinansiella orsaker, men jag misstänker starkt det senare. Hade Gustav III varit folkvald hade han nog inte blivit omvald. I vilket fall som helst fick han ge upp sina försök och redan 1787 gav han upp sina försök och husbehovsbrännarna kunde damma av sin brännvinspannor igen.

1860 kom nästa framstöt att ta kontroll över brännvinsproduktionen. Det tillverkades och dracks mycket, obegripligt mycket, brännvin på den tiden.

Det nya från staten var att ställa krav på en viss storlek. Såvitt jag kan förstå är de flesta av de brännerierbyggnader som finns bevarade i Skåne tillkomna efter 1860 års nya tag.

I Ö Vemmerslövs gamla bränneri huserar KIN - Bageri. Tidskriften Skåne har sin favorit jag har min. Framförallt har KIN ett övertag genom att ha öppet, om än i anpassad omfattning, hela året.

Sommartid har man uteservering i en oemotståndlig, otuktad fruktträdgård. Gott kaffe och präktiga "mador", som vi kallar våra smörgåsar här nere.

Det brukar alltid vara många gäster sommartid.

Andra årstider drar man sig gärna inomhus, till en, med säker hand, otuktad miljö.

Nu är bageriet öppet mestadels under veckosluten. En god soppa med ljuvligt bröd är en njutningsrik vinterlunch.

Naturligtvis köper du med dig bakverk att förgylla dagen med och låta känslan följa med hem.