Det regnar på Österlen

Äntligen kom regnet. Vi har nästan hoppat över våren och gått direkt på försommar. Växtligheten ligger veckor före det normala. Rapsen börjar redan bli överblommad. I vår ojämna kamp med den inte planterade grönskan ligger vi efter från start. Normalt brukar tiden och inspirationen räcka till midsommar. I år har vi fått prioritera redan nu.

Högst på listan står örtagården. Vi kom på att vi skulle dela in landet i mindre fält genom att lägga gångar av byasten. Det är kul för barn, men också för de vuxna som vågar leka, att gå på de oregelbundna gångarna. Förutom att det är kul är det en ovärderlig psykologisk hjälp. En yta på på två kvadrat är mänsklig att ogräsrensa, medan 40 kvadrat meter är ett projekt.

På gästis är örtagården en blandning av nyttigt, spännande, vackert och meningslöst. Bland det nyttiga, som kockarna med saxen i högsta hugg, kan direktskörda och använda i matlagningen är gräslök, persilja, oregano, timjan, anisisop och naturligtvis sallad av olika slag. Bland de direktavkastande grödorna är malörten obligatorisk. Österlens nationaldryck, bäsk, framställs av malört och brännvin med diverse tillsatser enligt alltid hemliga och personliga recept. Vi tillhandahåller två sorter, lika hemliga, Stockholmsbäsk och Rälig Bäsk. Användningsområdena kan ni säkert räkna ut själva. Systemets Bäska Droppar betraktas av alla som odrickbar. Men staten värnar sin produkt genom att förbjuda egenkryddning av brännvin på krogen. Den vällovliga tanken må vara att få bort shots som frestar ungdomen. Men vem har hört tals om malörtsshots? Kulturmord!

Bland de spännande finns flertalet av våra växter. Vi har luftlök, en gammaldags variant som i bladvecken bildar flera lökar. Dessa är betydligt mildare än gullöken och vi tror att vi kan använda den i sallader. En gammaldags art av rabarber kastar oss mellan hopp och förtvivlan. Ett par villiga händer ryckte upp den i tron att det var ogräs. Till vår lycka överlevde en del av rotssytemet och till stor glädje dök det upp en rabarberknopp, som det heter i dikten. Vi har nu omplanterat, den i viss mån återhämtade plantan, för att den ska få litet mer sol och näring. Hittills har stjälkarna inte lyckats gå om sparris i grovlek. Hjärtstilla är en pampig högväxt ört som vi har på grund av namnet. Läkemalva platsar också på grund av namnet. Sköldpaddsört införskaffades på en plantbytardag mycket på grund av namnet. Senare efterforskning har lärt oss att det var årets perenn 2004 och möjligtvis kommer den att omkategorisers till vackra. Pimpinell, vilken i gamla tider användes för att piffa upp dåligt vin (inte vår planerade användning) står i rabatten tack var CM Bellman. "Vitt vin och pimpinella..." En kontroll i den virtuella floran uppanbarade för oss att Pimpinell och Pimpinella var två olika växter. Spansk körvel är inget man förbukar säckvis av men den är snygg till garnering, liksom gurkört,viol och krasse. I år har vi planterat jordärtskocka. Det ser hoppfullt ut och god vet vi att den är.

Bland de vackra har i sorg och saknad lavendeln dött för oss. Det har sagts att vintern varit för våt. Ny är planterad - en örtagård utan lavendel är otänkbar. Vi har planterat två kronärtsockor, det försöjer inte en familj och ännu mindre en gästgivaregård, men de är praktfulla. Luktärtor enbart för att de är vackra och luktar gott. Rudbeckian av Linné namngiven för att fjäska för akademiska jetsetare i Uppsala är vacker och chosefri. En favorit är Stjärnflockan också kallad Linnés döttrar.

Bland meningslösa vill jag lyfta fram Åbrodd. Det enda användningsområde jag kunde spåra var att krydda brännvin. Lika odrickbart som Systemets Bäska Droppar.

Vad är en gästgivaregård?

Ibland brukar vi, för besökande grupper, till kaffet berätta om begreppet gästgivaregård. Jag frågar om det är någon som vet den entydiga definitionen. Många nämner matservering, möjlighet att byta hästar och sovkammare. Detta är helt riktigt den funktion gästgivaregården hade. Men gästgivaregård var endast de som hade kungliga privilegier.

Under 1600-växte missnöjet bland bönder när skattfogdar och stormän reste i en ökande omfattning. När de blev hungriga och trötta tog de in på första bästa välmående bondård. Där tog de för sig av mat, hästar och fruntimmer och ersättningen var i stort sett att bonden slapp prygel. Detta har kallats våldgästning. En bonderesning hotade. Drottning Kristina som inte gjort mycket mer för Sverige än förött statsfinanserna satte sitt namn under en gästgiveristadga 1649. Där fastslogs att gästgivaregårdar skulle byggas med ca två mils mellanrum, vilket motsvarade en dagsetapp. Gästgivaren skulle tillhandahålla mat, dryck, sovkammare och möjlighet att stalla upp hästar. Verksamheten skulle ha avdelning för fint folk och gement folk. Byborna byggde gästgivaregården och konungen utsåg gästgivare. Som ett verksamhetsstöd åtnjöt gästgivaren skattelättnader och monopol på utminutering (butiksförsäljning) av brännvin. Vår gästgivaregård taxerades 1905 för 40 000 liter brännvin. Hammenhögs Gästis tillkom 1693 som ett led i försvenskningen av Skåne.

Gästgiveristadgan upphörde så sent som 1933. Den hade då sedan länge mist all betydelse eftersom hästtransporterna ersatts av järnvägen och i viss mån bilen.

Idag finns det ca 20 gästgivaregårdar kvar i Skåne, mer eller mindre väl bevarade. På Hammenhögs Gästgivaregård är vi besjälade av tanken att ligga så nära den ursprungliga tanken med gästgivaregårder som det i vår tid är möjligt.

Med tillfredsställelse kan man konstatera att begreppet gästgivaregård inte missbrukats i så stor omfattning. Malmö stad kallar av någon svårbegriplig anledning sin skolmåltidsverksamhet för Gästis. Likaså säljer turistbyråerna på Österlen något de kallar Gästgiveripaket, där det inte alls är säkert att någon gästgivaregård ingår. De tycker väl att det är klatschigt och säljande antar jag.

Livet tillhör de äldre.

Det finns saker som rör mig. Oftast är det vad folk gör inte vad de säger. Många säger att de måste komma ifrån ett slag. Jag tycker bättre om de som vill komma till något. På senare tid har jag sett tre exempel som visar på folk som unnar sig att njuta i det lilla. Typiskt rör det sig om pensionärer. Kanske måste man ha lämnat arbetslivet för att kunna råda över livet - att komma till i stället för att komma ifrån.
Det första exemplet är en man som kommer till Gästis en lördagförmiddag vid halv tolv. Han frågar om vi har mat - vilket vi naturligtvis har men vi öppnar inte förrän tolv. Detta är inte formalism eller oginhet från vår sida. Utan helt enkelt för att det är ställtid i köket. Vår gäst tycker inte illa vara. Vädret är vackert och han slår sig ned vid ett trädgårdsbord på framsidan och blossar njutningsfullt på en cigarett. Jag håller på i rabatten alldeles intill och tar chansen att få ett litet avbrott i knä- och ryggböjandet. Vi börjar samtala. Han berättar att han är smålänning men att han bott i Gävle till han gick i pension för ett par år sedan. Han hade bestämt sig för att flytta till Skåne så fort han kunde. Därför hade han stått i bostadskö i Trelleborg i fem år. Från denna bas utforskade han mer eller mindre systematiskt Skåne. Denna dag hade alltså turen kommit till Hammenhög. Nästa vecka skulle han åka till Polen, där han inte varit på arton år.
Nästa exempel är en dam som säkert väl passerat åttio. Hon körde upp sin lilla bil alldeles intill häcken mot krögarvillan. Kanske inte den naturligaste platsen att välja med tanke på att vi har en väldigt väl tilltagen parkeringsplats. Hon hojtade till mig och frågade om hon kunde stå där. Hon hade sin hund i baksätet. - Jag vill att han ska ha skugga. Jag ska kila in på Gästis för jag blev så himla sugen på äggakaka. Kanske har jag åldersfördomar men jag hoppas att jag själv när jag passerat åttio ska ha initiativkraften att dra till Gästis och äta äggakaka när suget sätter in.
Mitt tredje exempel är ett äldre par från Gotland. I det fallet vet att han var 86, eftersom han i tidningen såg att Boris Jeltsin dött, 76 år gammal. Ha - tio år yngre än jag! De hade varit i Sotenäs på en träff för gamla flygveteraner. De fortsatte till Louisianna för att titta på den stora utsällningen av kinesisk konst. Nästa anhalt Bornholm, men först en övernatting på Österlen. De kom till oss en måndagkväll och frågade om vi hade rum. Naturligtvis sa vi, positivt förundrade över detta par som åkte obokat. De skulle ta färjan från Simrishamn, vad de inte visste var att den börjar gå först den 1 juni och att den inte tar bilar. De skulle alltså efter en god kväll och natt på Gästis få vända tillbaka till Ystad. Jag tog reda på avgångstider till dem. Jag såg framför mig att jag skulle få stiga upp tidigt och laga frukost eftersom första turen gick 8.30 och nästa tur inte gick förrän 18.30. Jag blev imponerad när de sa att då tar vi det litet lugnt och ser oss omkring på Österlen och tar eftermiddagsfärjan. Har man semester så har man!

En husgud kom till Gästis

Påsken på Österlen är, vet alla som varit här då, större än julen. Horder av våryra människor från när och fjärran kommer för att botanisera i konstdjungeln eller bara för att möta våren. Detta är den naturliga startpunkten för oss i hotell- och restaurangnäringen. Januari, februari och mars präglas av ett nirvanalikt tillstånd. Kanske är det nödvändigt för återhämtning och underhåll - men påsken är lika välkommen varje år.

Bland alla våra gäster såg jag att Christer som driver Olof Viktors bageri och café. Christer är en stor vän till Gästis och älskar vår äggakaka. Denna gång hade han med sig en gäst. En reslig man som visade sig vara Jan Hedh, den legendariske bagare och författaren. Vi tillhör kretsen som köper hans böcker redan innan bokrean. De ligger som en ständig inspiration och kunskapskälla i köket.

I köket råkar det falla sig så att Jonas står och lagar chokladpraliner med limefyllning, som ingår i en citrusdessert som han nyligen lanserat. Vi har hört en hel del grymtande och hårda ord över chokladhanteringens nyckfullhet.

Det var inte långt från att Jonas doppade hakan i chokladsmeten när mästaren stiger in köket för att bistå och lämna litet goda råd. Jan är alltid redo, med kockrocken under kavajen, att bistå en yngre kollega som är intresserad och vill lära sig mer.

Det godas fiende?

Med ett arbetsliv till stor del i den offentliga sektorn är det en aning förvånande, inte minst för mig själv, att jag upplever kommunens stasning på turismen som inte bara dålig utan också fientlig och "bossig". Jag har respekt för arbetet med att bygga och marknadsföra varumärket Österlen. Däremot är det svårare att respektera funktionen som bokningscentral och de avgifter/påslag man gör för detta. De är inte affärsmässiga utan liknar mer en beskattning som bygger på att ingen av oss ute på anläggningarna vågar ens nafsa efter den han som i någon mån föder oss.

Det senaste övertrampet är införande av ett bokningssystem som fungerar online. Med detta har kommunerna rationalisierat sin verksamhet. I stället för att telefonledes höra med hotell och B&B kan man kolla på nätet och lägga bokningen i realtid. Pressen på anläggningarna är enorm eftersom man är rädd att annars tappa bokningar. Kommunen har friskrivit sig från allt ansvar i samband med online bokning. Man kunde tänka sig att bokningssystemet kunde bli till direktnytta ute på de olika besöksmålen på så vis att man fick en länk som gjorde möjligt för besökare att själva boka ute på hotellets hemsida. - Så icke! Den snöda förklaringen är som oftast pengar. Kommunen rationaliserar sin verksamhet och, och i praktiken, kollektivansluter hotell och B&B för detta tar man ut en ersättning på 12% av ordersumman på varenda bokning. En manuell "gratistjänst" har ersatts med en mycket kostsam internetbaserad service. Minskat tryck på turistbyrån och ökade intäkter. Det är imponerande att se på när offentlig sektor leker affär.

Motsvarande bokningssystem hos Visit Österlen kostar 10% på ordersumman innan moms och man får dessutom möjlighet att göra den egna hemsidan bokningsbar. I det senare fallet utgår ingen provision.

Hur ser den politiska styrning i det moderata Simrishamn ut när det gäller turistbyrån? Är ambitionen att utveckla turismen eller turistbyrån, eller är det i politikens värd samma sak?

Inför Påskrundan

Under påskrundan invaderas Österlen av våryra och konstsugna besökare. Konstnärena som är talrikt representerade i trakten slår upp dörrarna till sina ateljéer och verkstäder. Gallerierna dignar av konstverk. Antikaffärer, loppmarknader och kuriosabodar hänger på! Gudarna ska veta att allt är inte bra. Den utmärkta kulturtidskriften Österlen 360° som ges ut gratis har gjort en insats för året. I en bilaga till senaste numret har man förtecknat ett antal gallerier och konstnärer som man anser besökvärda. Jag kan bara hålla med dem. Är man mer intresserad av god konst och konsthantverk och har begränsad tid rekommenderar jag att man skaffar bilagan och följer deras råd. http://www.osterlen360.se/

Historisk bar

I dag kom en granne som håller på att renovera ett nyinköpt hus in på Gästis. Han hade hittat ett gammalt exemplar av Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Det handlade om invigning av baren på Hammenhögs Gästgivaregård. Vid den tiden hade krogar ett problem till följd av att motboken avskaffats och alkoholen släppts fri (på systemet). Många krogar fick lägga ned, men i Hammenhög satsade man på att bygga en ny bar. Året var 1958 och än idag finns baren oförändrad kvar. Gallonsoffor och bord med perstorpplatta, tidlös elegans.