Melankoli.

Längtan efter vår har övergått i sommarlängtan. Österlen är fortfarande ödsligt men lika vackert. Doris och jag har ett favoritställe en bit öster om Gislövshammar. Här finns lövträdlundar, hagar och strandängar. Stranden är omväxlande klippor, sand och ängen, som går ända ned till vattnet.

Man känner sig kluven under denna tiden å ena sidan har man tiden att göra små utflykter och att bara låta tiden gå, å andra sidan är man ängslig att vi ska få många gäster och att de ska vara nöjda med vad vi gör.

Jag sätter mig på en bänk och tittar ut över havet, medan Doris larvar omkring. Hon gör små utflykter men håller ögonkontakt.

Det är ett par dagar till Valborg. Vi har ett evenemang då. Sara Lindh som är en mycket etablerad skådespelare och sångerska kommer till oss och framför romantiska sånger från 30- och 40-talet. Det är svårt att tänka sig något som bättre passar in i vår vackra matsal. Vissa börjar med en supé medan andra
kommer på en "barbiljett".

Det är litet smolk att det är såpass få som bokat. Jag skäms litet inför artisterna. Det är kanske så på Österlen att det är fler som är intresserade av att producera kultur än att konsumera kultur.

Ett slagord bland kulturintresserade är att kultur måste få kosta.

Jag känner för att sluta med evenemang. Det är en väldig press som faktiskt inte svarar mot intresset.

För att lämna mitt melankoliska rum backar jag till det vi huvudsakligen sysslar med; mat och dryck i fin miljö. Jag hittade en verkligen en inspirerande glädjekälla i Håkan Larssons "Om konsten att äta och dricka". Håkan Larsson är en välkänd mat- och vinskribent. Dock ej för mig, eftersom jag oftast tycker sådana skriverier är pretentiösa och träiga och därför undviker dem. Så ej denna. När man läser den är det som att gå på en riktigt bra föreläsning. Man känner igen alla tankar men har inte formulerat dem. Håkan Larsson briljerar i skojiga formuleringar och punchlines, men med djupa kunskaper fördjupar han och följer upp sina påståenden. Lättläst, fyndigt men aldrig en poäng för poängens skull. Läs den även om du inte är speciellt matintresserad.

En högre makt leder mig.

Äntligen hemma i Hammenhög. Nu kan jag som nybliven innehavare av GPS-navigator röra mig fritt och vara ganska säker på att ta mig både fram och hitta hem. En ihärdig kvinnoröst säger "om 250 meter sväng höger". Nu hade min codriver inte fullständig systemtillit. Detta fick till följd vissa felmanövrer. Den förtjusande damen i den lilla boxen blev inte förbannad, och navigatorn är så full i fan att den snabbt lägger om rutten. Otroligt, och för ca en tusenlapp slipper man köpa kartor. Dessutom är det vare sig enkelt eller lämpligt att köra bil och läsa karta samtidigt. Var och en som försökt ta sig fram i okänd terräng med en färdbeskrivning från Eniro förstår vad jag menar.

Det finns i systemet massor av extrainformation. Du kan till exempel slå upp matställen. På så vis hamnade vi på hemvägen på Raka Spåret, som visserligen hette Munskänken, i Vittsjö. En nybliven krögare hade sedan kort tid öppnat stället och vi fick oss en lunch och hembakad tårta till kaffet. Ett problem är att systemet måste hållas uppdaterat. När jag kollade på Österlen fanns det flera restauranger som upphört. Det finns ett återkoplingssystem som jag testade genom att ge Hammenhögs Gästis fem stjärnor.

Det är trevligt att komma till Stockholm, under begränsad tid.  Att träffa barn och barnbarn. Vi tog Morris med på en dagstur tillsammans med Emma och Tage. Tänkt mål var Polismuséet. Nu var detta innan navigatorn så i stället för tekniska muséet som rätt utgångspunkt tog vi oss till tekniska högskolan. Därifrån var bussens turtäthet ungefär som på Österlen. Vi tog i stället 4:an till radiohuset. Under promenaden därifrån, innan själva utflykten börjat, övermannades vi av en våldsam hunger. Vi gick in på anrika Villa Källhagen, förr hette det Källhagens Värdshus. Där var massor av folk, men efter en stunds väntan fick vi plats, i eftersvallet av en konferens. Men maten var riktigt, riktigt god.  Det skulle visa sig att Polismuséet tillhandahöll vad som kan betecknas som snutfika. Man ska aldrig chansa när magen säger ifrån!

 Polismuséet vara ett riktigt kalkonmusém. Jag är säker på att det byggts upp av polisfolk. Det var tråkigt och propagandistiskt som ett värvningskontor till främlingslegionen. Om man låtit museifolk organisera hade det säkert kunna bli riktigt intressant. Morris tyckte att det var OK, han fick sitta i en polisbil utklädd till polis.

Dag två, när hemlängtan börjar gripa en, hade planerats till Gastron Nord och Vin Nordic. Navigatorn tog oss dit. Nu hittar vi dit ändå, men det kan vara kul att kolla maskinen.

Jag är mässkeptiker. Ska man hitta något positivt, med en så här stor mässa, är det att trenderna blir så tydliga. Ekologiskt, grönt och närodlat! Är någon förvånad?

Jag gillade budskapet i en brödmonter.

Så såg jag den snyggaste skärmaskin jag sett. Hade Jonas varit med hade han kunnat mörda för att få den.

Vi träffade Jan Hedh och det är alltid  trevligt att träffa honom. Idag slog han ett slag för macroner.

På Vinmässan kunde man prova drycker tills ögonen såg i kors om man så ville. Det ville inte vi.

En lärdom fick vi. Vi försöker att få bort mineralvatten av miljöskäl. Därför kikade vi extra på olika system för rening och kolsyrning på egen hand. Ärligt talat är man ju litet ängslig att tappa intäkter. Vi kom till en flicka som stod vid ett bord och bjöd på vatten. Han frågade oss om vi hade en minut för att göra ett experiment, och vem har inte en minut. Först fick vi skölja hela munnen med kranvatten. Därefter en munfull vin. Det var inte särskilt gott. Sedan fick vi skölja munnen med ett filtrerat vatten. En munfull av samma vin. Nu smakade det mycket gott. Hade jag inte provat skulle jag inte tro att det var sant. Vi ställer alltid fram en karaff kranvatten till våra gäster som dricker vin. Det har vi sett som en gest - en service. Jag tror att vi får sluta med det och istället erbjuda specialvatten.

Bakslag i Stockholm.

Sitter i Årsta i södra Stockholm. Man blir rent bedrövad när man tittar ut genom fönstret och ser snöflingor yra omkring. Vi väntar medan Morris konsumerar litet Bollibompa på morgonkulan. Sedan blir det en tur in till city. Planen är polismuséet. Dessutom skall en GPS införskaffas. I en test har jag läst att Claes Olsson har de mest prisvärda.

Turen går till Forsamölla.

I början på veckan hade vi ett vårväder, som var svårbemästrat inte bara för hankatter, även om de biologiska orsakerna skiljer sig väsentligt. Sådana dagar ska man ut i naturen. Nu finns här så mycket natur att det är svårt att välja. En favoritplats är Forsamölla, mellan Rörum och Gyllebo. Området är naturreservat, så Doris får snällt gå i koppel.

När jag var en fånig liten unge och sprang omkring i de blekingska bokskogarna var värsta "naturtroféjägaren",  hade jag mycket bra koll på blommor och andra växter. Jag var hyfsat orienterad på fåglar. (Naturligtvis inte i närheten av Nisse i Vallby, men han var ju inte född då, så jag kan hävda att det inte fanns så många fågelsorter på den tiden.) Jag kan än idag återuppleva känslan av den första blåsippan. Vid Forsamölla finns dessutom den inte fullt så vanliga lungörten.

Bokskogen så här års, innan lövsprickningen, är som en pelarsal.

Plötsligt kommer vi fram till vattendraget som drivit kvarnen.

Visst ser man att det är högt vattenstånd, men jämfört med vulkanaska, lappri.

Stigen vi går på löper säkert 20 meter högre upp.

Så kommer vi fram till själva möllan. Här är så vackert att det gör ont. Jag förstår att det är en populär plats för vigslar och barndop.

Vid möllan finns bänkar att inta medhavd matsäck vid. Det får nog vänta någon vecka, några grader.

Dammluckan är inte i full funktion men man ser vad den är avsedd för.

Går du åt höger vid vattenmöllan kommer du till böljande betesängar och så småningom fram Till Mandelmans trädgård.

Vi tog denna gång till vänster längs med dammen som låg som en spegel. Denna väg går genom lövskog, som, även om den är ståtlig nu, om någon vecka efter lövsprickning är andligt vacker.

Vi går vidare och plötsligt öppnar sig skogen för en äppellund.  Det dröjer en månad till blomning, men  den är vacker redan nu. Det talas ofta om olivlundar, vinfält, pinjeträd, men varför glömma bort det vi själva har?

Intill bor bina i sina radhus och producerar naturhonung.

På hemvägen må man besinna att man befinner sig i ett naturreservat. Händerna på ryggen! Men den ljuvliga milda ramslöken utsätter en för frestelser. Som tur är har vi ett bestånd hemma på gästgivaregården. Jag hade inte klart för mig att de kommit så långt.

Jukeboxen

Den kära jukeboxen har idag forslats till den stora staden Malmö. Dessbättre åkte jag av misstag hemifrån en timme för tidigt. Det behövdes för att leta mig fram i labyrinterna i Djupadal. Som andra civiliserade människor får jag skaffa en GPS-navigator. Att leta sig fram i bil med kartutskrift från Eniro som anger färdbeskrivning med gatunamn känns helt enkelt inte tillfredsställande, och att åka en timme för tidigt känns inte effektivt.

Att träffa Spiro, jukeboxdoktorn, var en upplevelse. I sitt, med antik audioutrustning, knökfyllda garage,  hade han genom förtätning gjort plats precis så mycket att vi kunnde trycka in vår musikmaskin. Spiro förde tankarna till den sympatiska figuren Skrot-Nisse av Jan Lööf. Ett litet antiklimax var att jag hade glömt att ta med nyckeln. Nu skickad med post! Så håller vi tummarna och väntar på diagnos.

Fuskepellar!

När jag skrev om Kiviks apelsin juice "Från hjärtat av Österlen", fick jag lära mig begreppet green-wash. Det innebär att man i marknadsföringen snyggar till sina produkter, de blir grönare, mer närodlade och nyttigare. Det vill säga en cynisk exploatering av folks intresse att äta bra, närodlat och juste producerat.

Vid mitt senaste besök i byns ICA-butik fann ett bra exempel på hur det kan gå till. I samma burk som man förknippar med SBR (Sveriges Biodlares Riksförbund) Hade företaget Svea-Nordic tryckt i "Naturhonung" (vad är alternativet?). Val av förpackning, företagsnamn och färger för tankarna till svenska blomsterängar, ljunghedar och äppellundar. Ju pyttsan, med inte alltför uppdragen text läser man: IMPORTERAT.

Köp inte denna honung!

Solen lyser på en fattig krögare.

Igår morse sken solen över en nybliven mångmiljonär. Solen var äkta och gudomligt välkommen, äntligen börjar man känna värme, även om vindarna från havet fortfarande är iskalla.

Den nyvunna rikedomen kändes mindre bestående. Det har varit en antidebatt runt fusionen mellan Sparbanken Syd, Sparbanken Gripen och Sparbanken Finn. Även om huvudmännen är tveksamma och ännu inte fattat beslut så har man faktiskt i dagarna gemensamt satt ett nytt IT-system i drift. Det känns bra för mig som kund att man frigör sig från beroende av spekulationsbanken Swedbank. Extra nöjd blev jag när jag tittade på mina konton och såg att en fond värd ca 30 000 kr, som i ett trollslag stigit till ca 3,8 millioner. Man tackar!

Jag insåg i realtid att värdeökningen inte var ett resultat av extremt smart kapitalplacering, utan extremt klantig programmering. Ett fel av det slaget kan knappast ha "gynnat" bara mig, varför jag tyckte att det var en god idé att omedelbart informera banken.

Banken vill styra inkommande ärenden via telefonbanken. Efter det att jag uppmanats trycka olika siffror beroende på vilket mitt ärende var hamnade jag i en återvändsgränd. En kod efterfrågas. Jag blev av med denna för länge sedan när koden utökades från fyra siffror till fem. Att få en ny förbindelse med telefonbanken kräver ett personligt besök. Jag har inte prioriterat detta eftersom jag haft personlig bankkontakt. Nu är direktnumren till befattningshavare bortplockade från hemsidan. Denna vägen gick det alltså inte att bli av med mina 3,8 millioner.

I samband med systembytet hade ett telefonnummer lagts ut för frågor om hur Internetbanken fungerar. Jag antog att de också tog hand om frågor om hur Internetbanken inte fungerar och slog en signal. Mestadels var det upptaget, och det kan man förstå. Vid tre tillfällen lyckades jag ta mig fram till telefonkön och efter långdraget väntande, med ständig information om att det var många som ringer, kom jag fram till en människa av kött och blod. Vid tre tillfällen blev jag vidarekopplad, bortkopplad, nedkopplad men knappast avkopplad. Mina 3,8 millioner var inte så lätt att bli av med.

Nu finns det i Internetbanken en meddelandemöjlighet via e-post. Den utnyttjade jag. Efter en tid kom ett mail som talade om att man hade problem med meddelandefunktionen i det nya systemet och man inte lyckas hålla de utlovade tiderna för att besvara  meddelande. Trevligt och begripligt! Men mina 3,8 millioner hade jag inte blivit av med.

Kanske kunde jag ta ut dem och lägga dem i en bärkasse och gå ner och lämna dem på bankkontoret. Bankkontoret i Hammenhög är nedlagt, och inte värdigar vi hammenhögsbor oss att åka till Borrby.

Nu ser jag att på hemsidan har ändå överstebankdirektören själv sin e-post utsatt. Jag skickar ett meddelande till honom att vi har ett gemensamt problem. Efter dagens möten ringer han omedelbart och vi har ett trevligt samtal. Visserligen kostar samtalet mig 3,8 millioner, men det kan det vara värt att få kontakt med min bank.