När vi för fem år sedan tog över Hammenhögs Gästgivaregård hade vi gott stöd från turistbyrån i Simrishamn. Vi ingick i ett paket som turistbyrån sålde till allmänheten, Gästgiveripaket. Vi såg emellertid en mycket snabb utförsbacke i denna marknadskanal. Från 40 anvisninga sjönk det till 8 för att förra året, tills vi började rya, ligga på 1.
I kommunens bokslut var det inte svårt att se att turistbyråns intäkter för försäljning av Gästgivaripaket inte var obetydliga. Naturligtvis var vi väldigt angelägna att skapa oss en bild av varför kommunens enda gästgivaregård med en historia från 1693, i praktiken var osäljbar för turistbyrån. Gåtfullt - eftersom vi trots detta hade god beläggning via andra försäljningskanaler. Nu är det ju så att för verksamhet som bedrivs av kommuner gäller offentlighetsprincipen. Varför spekulera när man helt enkelt kan begära ut allmänna handlingar från kommunen? Offentighetsprincipen ska för oss medborgare/skattebetalare garantera insyn i vad kommuner och annan skattefinansierad verksamhet håller på med. Utan offentlighetsprincipen öppnas möjligheter för nepotism, korrumption och andra orättvisor som vi anser normalt förekommer endast i andra länder. Jag blev mycket förvånad då kommunen vägrar att lämna ut statistiken över hur Gästgivaripaketen fördelats över kommunens anläggningar. Man åberopar affärssekretess. Detta kan man i och för sig göra men lagen förutsätter att allt är offentligt och om man väljer att sekretessbelägga kravs särskild anledning att anta att enskilda lider skada av att handlingarna lämnas ut, vilket man har skyldighet att visa.
Jag tyckte att beslutet var helt lagstridigt och överklagade till kammarrätten, som är första instans i denna typ av ärenden. Jag blev ännu mer förvånad att kammarrätten dömde till kommunens fördel och detta utan att kräva redovisning av på vilket sätt enskilda skulle lida skada av att jag fick se statistiken. Jag kunde helt enkelt inte förstå att kammarätten som ju har en viss juridisk tyngd kunde döma så och helt utan att tillföra någon motivering.
Med risk att uppfattas som rättshaverist, det har faktiskt inte längre någon affärsmässig betydelse eftersom vi faktiskt efter att vi börjat bråka fått anständigt med anvisningar från turistbyrån, tänkte jag att har man tagit fan i båten får man ro den iland. Jag tycker att det inte bara är en rättighet utan också en skyldighet att ta strid när myndigheter gör fel eller agerar godtyckligt. Jag drev ärendet till högsta instans, Regeringsrätten. Nu är det så att Regeringsrätten är restriktiv med vilka ärenden den tar upp. Man tar, om jag förstår det rätt, endast upp mål som har prejudicerande intresse eller där fel begåtts. Jag blev därför nöjd när för ett par dagar sedan fick besked att Regeringsrätten beviljat prövningsrätt.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar