Utflykt till Skillinge.

Ända sedan vi för fem år sedan bosatte oss på Österlen har jag tänkt på att man systematiskt skulle utforska den bygd man bosatt sig i. Det skulle vara intressant för egen del och man skulle kunna låta våra gäster ta del av det. Som alltid är det svårt att få tiden och energin att räcka till. Men tvivel om att man mäktar med det stora, behöver inte innebära att att man avstår från det lilla. Idag tar jag Doris i bilen och åker till Skillinge.

Jag tar vägen mot Simrishamn, vid ICA tar jag höger och kör mot Vallby och Glimmingehus. I mitten av maj blommar de stora rapsfälten som är så typiska för Österlen. Redan i utkanten av Hammenhög ligger ett nav i den lokala produktionen av rapsolja. På kort tid har Gunnar på Gunnarshög etablerat ett rapsoljeimperium av snabbt ökande betydelse. När danskarna lägger ner sockerbruk i Sverige är det antagligen lättare att få bönder att byta grödor.

Gunnar säjer att den viktigaste faktorn, när det gäller att etablera en ny verksamhet av det slag han gjort, är att man är enda arvtagare till en bondgård. Jag vill nog tillägga att behövs en hel del drivkraft och entusiasm också. Så sent som 2004 brann hela anläggningen, med undantag för boningshuset (med tornet i förgrunden) ned. Att orka bygga upp det igen och gå vidare är beundransvärt. Snart är nog "Gunnarshög" ett lika känt varumärke, som det numera vanskötta "Hammenhögs frö". På Gunnarshög finns en gårdsbutik och ett bra fik.

Jag fortsätter och vid Glimmingehus tar jag höger och passerar Östra Hoby, kommer ut på Simrishamnsvägen och tar ganska omedelbart höger. Strax innan Skillinge ligger en annan fråmgångsrik entreprenör i matbranschen; Österlensparris. Jag kör in eftersom jag har några ärenden. Dels ska jag beställa sparris inför helgen, grön och vit, dels ska jag hämta en flagga till Matrundan. Österlensparris är, liksom Hammenhögs Gästis, en aktiv medlem i Matrundan på Österlen.

På bilden ser vi Robert Nilsson vid årets nyinvestering, en tvätt- och sorteringsmaskin. Ett tungt och enahanda arbete har underlättats en aning. Robert etablerade för ett tiotal år sedan tillsammans med Karin von Schenck sparrisodling i växande skala på Österlen. Det har funnits tidigare men upphörde på 50-talet. Med bra produkter och skicklig marknadsföring har de lycket få ett intresse för sparris som närmar sig tyska dimensioner. Man har lyckats få unga lantbrukare i trakten att börja med kontraktsodling av sparris. Det är bra gjort, för man knappast beskylla bönder för att vara "trendnissar".

Så är vi på Skillinge. Prepositionen tarvar sin förklaring. Okunniga inflyttingar demonstrerar sin totala integration genom att påstå att de är på varenda jäkla bondby på Österlen. Finkänsligt vill de inte påpeka för obildade infödingar att det faktiskt heter i. Men hoppsan så tokigt det kan bli! På heter det i de gamla fiskelägena, och bara där; på läget - eller hur? Alltså på Brantevik, på Baskemölla, på Skillinge osv! Hav, gammal by, hamn och båtar - troligt fiskeläge försök med på. Åkerlappar, skördetröskor, by med få inflyttingar - i.

Kustvägen på Skillinge har de finaste husen där skeppare, lotsar och en och annan redare bodde, nära hamnen. Matroser och fiskare fick nöja sig med torp och stugor i sämre lägen. Man kan föreställa sig hur sjömansfruarna spanade ut över havet efter man och söner. Idag är husen ofta, om än välskötta, övergivna nio månader om året. Fönstren spanar efter ägaren.

Jag parkerar vid kajen. Byn är lika ödslig och övergiven som en by i Norrlands fjälltrakter. Skillnade är att det vid påsken och sommartid är lika trångt som vid Stureplan. Ett fåtal fiskebåtar ligger i hamnen. Gästhamnen har ännu inte dragit igång sin verksamhet. I bakgrunden ser man Skillinge Hamnkrog med ett oöverträffat läge. Den ägs av en idéell förening som arrenderar ut den till ett ganska saftigt arrende har jag hört. Dessutom lär föreningens medlemmar ha "kvalificerade" synpunkter på meny, priser och krogens skötsel. Under våra år på Österlen har det varit tre krögare på stället. Jag har själv alldrig ätit på Hamnkrogen så jag ska inte uttala mig om maten. Det finns också vid kustvägen en bra liten krog som heter Skillingebörsen, den har jag provat och tycker bra om.

I den andra hamnbassängen ligger Skillinges stolthet, skonerten Klara Marie. jag ska inte ge mig in på vad en skonert är, min maritima bildning ligger på korsordsnivå. Klara Marie är byggd i slutet av 1800-talet. Hon är k-märkt och sköts kärleksfullt och kunnigt av idéella människor i förening. Sommartid kör man utflykter och charter som jag antar i viss mån kan bidra till skötsel och underhåll. Vacker är hon!

En annan skönhet, som ligger strax intill, är
Sarpen. Jag tror, med min korsordskompetens, att hon är en skonare. Hon är byggd i slutet av 1800-talet. Sedan ca 50 år ägs och vårdas hon av Simrishamns Sjöscoutkår. Idag är hon ett välkänt skolfartyg. Vad namnet Sarpen betyder har jag inte kunna forska ut. Liksom Klara Marie är hon k-märkt.

Jag flanerar vidare längs vattnet och Doris går villigt med, trots att hon är sjukskriven i sin fästingfeber. Jag passerar ett lagom stökigt skutvarv. Det ligger en skeppshandel en bit bort. Skeppshandelns ursprungliga funktion var att låta fartygen bunkra förnödenheter, bl a hade man rätt att sälja alkohol och tobak skatterfritt för utförsel. Så är det nog inte idag. Hursom helst är den stängd. Jag ska nog gå dit en dag och känna om de har äkta tjärdoft från tågvirke.

I samma område i en industrilokal ligger Skillinge Emalj. Den känner jag till. För ett par år sedan köpte då driftiga kvinnor, Helena Åkesson och Maria Lancing en nedlagd emaljfabrik i Kallinge, inte så långt från mina gamla hemtrakter i Blekinge. I dag drivs den av Helena. Hon gör bruksemalj men samarbetar med flera konstnärer, som har emalj som uttrycksmedel. Vi har köpt en skylt med den spirituella texten MATSAL . Den är oval i gammal stil. Den passar så bra in i vår miljö. Är du på Skillinge kan du slinka in och beställa en skylt. Varför inte "Ingen reklam - tack!"?

Jag vänder tillbaka och går genom byn. Jag kommer till Jeppas Äng. Det är ett markområde som nybebyggts under 2000-talet. Naturligtvis gick diskussionens vågor höga. Nästan lika höga som priserna på husen.

Jag tycker att det har blivit riktigt fint. Man har lyckats knyta an till den befintliga bebyggelsen. Det känns som en gammal bygata och när nybyggens kliniska sterilitet nötts bort, kommer det att bli perfekt.

Jag fick också min kärlek till vackra dörrar tillfredsställd. Jag kan svära på att den österlen-blå dörren kommer från GEBO Snickeri i Glemmingebro. GEBO gör de specialbyggda dörrarna till de stora dörrfabrikanterna, men tar också direktbeställningar. Rimliga priser - inga mellanhänder. Naturligtvis blir det aldrig lika billigt som en standarddörr som tillverkas i långa serier.

Utsmyckningen är intressant! Ursprungligen har vår bildhuggare i Hammenhög, Carsten , gjort dem. När det gäller blomman har han numera blivit ersatt av en maskin, men "propellern" gör han fortfarande manuellt.

Vi har beställt en dörr hos GEBO till "privaten". När vi rustar Gästgivaregården kan ju inte Krögarvillan se ut som en rivningskåk.

Åter till pulsen i Hammenhög!