Vi känner oss varmt välkomna till den urgamla byn Simris. Tänk vilka meningslösa skyltar! Alla hundägare vet att de ska ta upp efter sin hund. Vi som alltid gör det blir litet stötta och de som inte gör det skiter högaktningsfullt i skylten. Sätt upp en skylt till: “Skit inte i skylten!” För att göra fullständigt klart att vi gjort rätt för oss, Doris och jag, bifogas bildbevis.
Nu kan den misstänksamme anta att vi hade påse med innehåll med oss för att slippa plocka upp. – Så är det inte och där måste ni ta oss på orden. Är ordningsregler uppfyllda så vi kan övergå till turens syfte?
Byalaget har förtjänstfullt lagt ut litet information om den uråldriga byn. Jag inhämtar informationen att det finns två runstenar, varav en på svenska mitt i den dåvarande danskbygden, det extra breda kyrktornet och ett gravfält från järn- och bronsålder. Detta bevisar vilken viktig bosättning Simris var.
Forskningen tycks enig om att Simris är ursprungsorten och Simrishamn dess hamn, jfr Aten och Pireus. Skillnad att Simrishamn vann över sin huvudort.
Det har genom tiderna tjafsats en del om stavning. Cimbris har omhuldats av många. Stavningen kom till så sent som på 1900-talet. Vilket väcker misstankar. Cimbrerna var en folkstam i Jylland, men det verkar också belagt att de var nere och plundrade i Norditalien. Att Cimbrerna skulle tagit en tur till Österlen förefaller, om än litet sexigt, väldigt krystat och ännu mer svårförklarat.
Det har genom tiderna tjafsats en del om stavning. Cimbris har omhuldats av många. Stavningen kom till så sent som på 1900-talet. Vilket väcker misstankar. Cimbrerna var en folkstam i Jylland, men det verkar också belagt att de var nere och plundrade i Norditalien. Att Cimbrerna skulle tagit en tur till Österlen förefaller, om än litet sexigt, väldigt krystat och ännu mer svårförklarat.
Uppenbarligen har man haft en lokal en släng av göticismens historierevision, med Olof Rudbeck, som gallionsfigur.
Jag kan inte reda ut vilken runsten som är på svenska. Gravfältet hittar jag överhuvudtaget inte, kanske inte så konstigt eftersom det inte varit i bruk sedan järnåldern. Jag funderar också på det breda kyrktornet. Var planen att bygga en borg, så fick man syn på Glimmingehus, ändrade sig för att hålla färgen och byggde en kyrka. Det stämmer inte med årtalen!Försjunken i tankar har jag kommit till Simris Art Center, där ska man klättra på verken till skillnad i Kivik Art Center. Vilken kul idé.
Den gamla bondbyn har sedan 1960 nästan halverats till idag drygt 200 bofasta. Det betyder inte att Simris står och förfaller. Det tyskarna gör med torpen i de småländska skogarna gör stockholmare och annat stadsfolk på Österlen, rustar och håller i stånd gamla hus.
Kanske är det inte trängsel vid hundtoaletten året runt, men på sommaren lever byn upp.
Det finns hur många fina hus som helst. Det är omöjligt att göra dem rättvisa på bild. Naturligtvis gör de sig bäst i sitt sammanhang, på den lilla bygatan. Jag vill helst locka och inspirera till att åka dit.
En charm med Simris är den fint sammanhållna miljön. Visst det finns en och annan plump, där bygglovet inte kan förklaras med annat än att en byggherren känt byggnadsnämndens ordförande.
Detta får mig att tänka på bekant på prärien utanför Hammenhög, utanför detaljplanelagt område. Han vill för sin rörelse bygga ut med en monteringsfärdig modul. Beskedet han fått är att han måste söka bygglov, leja en kvalitetsansvarig och köra den stora föreställningen. Tidsutdräkten och merkostnaden får honom att tveka. Dessutom menar han att andra i samma läge baras smäckt upp sitt bygge. Är det handläggargodtycke, så är det inte konstigt att Simrishamn ligger i botten när det gäller företagsklimat.
Jag vet inte vad, som är rätt eller fel. Plan- och bygglagen är snårig. Jag tror att kommunen skulle vinna på att vara mer pedagogisk och informerande.
Visst är det vackert med de vita skånelängorna, men jag har kommit att uppskatta de litet djärvare färgsättningar. Det är dessutom inte bra att måla trädetaljerna, som fönster och dörrar, i svart, träet torkas ut av solen.
Ett ljusblått sticker ut och bryter av på ett oväntat och pikant sätt, om det inte är ett fanatiskt MFF-fan, som bor i huset.
I Tommarp är det faktiskt någon som målat huset i samma kulör och på gaveln har han målat ett gigantiskt klubbemblem, ja just det MFFs.
Rosa är också piffigt och kolliderar inte med så många klubbfärger, vad det nu kan bero på.
Det är näst in till omöjligt att peka ut ett hus framför de andra och det är ju inte tvunget heller.
Ett grått med frontispis på andra våningen, delvis skymt av ett bigarråträd skulle, minst, gå till andra chansen.
Det finns renoveringsbragder! Detta tycker jag om. Huset har underbara proportioner. Det handslagna teglet är vackert, lägg märke till bågarna över fönstret. Takteglet är praktfullt (möjligtvis danskt). Färgkombinationerna på dörren är djärva, men lyckan står,som bekant, den djärve bi. Nyskicksfönstren gör mig grön av avund, det tar flera år innan de behöver möta skrapa och pensel. Skvallerspegeln förhöjer gathuskänslan.
Rätt som vi strosar runt i idyllen dyker alldeles oväntat en bilaffär upp. Rogers Bilfirma säljer japanska bilar till menigheten.
Har det gått så bra för Roger att han lämnat Macken, Roy och Västergötland för att etablera sig som bilhandlare på Österlen?
För att vara seriös, ett ögonblick, visar det att bilaffärer inte behöver ligga i anslutning till de större städerna. Faktiskt kan de med fördel ligga ute på landet. Spontanköpen är obefintliga, kunderna är alltid bilburna och förbereder sig på internet. Familjebilen köps med familjen, kanske i samband med en trevlig utflykt, t ex till Österlen. Att det går att handla bilar i en liten by på landet har vi bevis för i Hammenhög. Sture Nilssons Bil AB firar, i helgen, med pompa och ståt 60-årsjubileum, som framgångsrik Peugeothandlare.
Lika oväntat, som bilaffären uppenbarade sig, visar sig ett gäng fyrbenta unga damer, mitt inne i byn. Exotiskt kan jag tro om man kommer från Växjö, Halmstad eller Lund.
Men vi är vana vid att armbåga oss fram bland bilhandlare och koflockar!
I övrig kan väl inte ens kommunens näringslivssamordnare, ja de har en som kallas så, kan tala om ett rikt och differentierat näringsliv. Thomas Wallner driver emellertid ett välrenommerat galleri i byn, väl värt ett besök. Dessutom finns där café och restaurang om man ska tro skyltningen på fasaden. Wallner sticker ut hakan genom att i glaset på entrédörren ha etsat: TISDAG – SÖNDAG 12-18. Inga andra restriktioner och brasklappar. Vi skulle behöva mer sådant här på Österlen.
På Knallens Smedja mittemot galleriet fann jag skylten som skulle kunna upphöjas till Österlenstandard.
Ett skämt naturligtvis, men som alltid ligger det mycket sanning i ett bra skämt.
Jag letar vidare efter företag. Simris Alg? Det ligger inte i Simris! Var ligger det? Hörde jag Hammenhög? Jamen visst det i Hammenhög , på gamla Hammenhögs Frö-området, i de gamla växthusen odlas alger för omega 3 utvinning. Ständigt detta Hammenhög!
Simris har en väldigt fin handelsträdgård. Vi, som är bofasta på Österlen åker långa vägar hit på grund av utbud och kvalitet.
Jag antar att detta är Simris största arbetsplats, eventuellt i konkurrens med Rogers Bilfirma.
Mitt emot ligger fotvård. Troligen har jag nu betat av det lokala näringslivet.
Lägg märke till den läckra skylten. Är den inte gjord på Skillinge emalj, skulle den kunna ha varit det. Jag gillar telefonangivelsen. Inget riktnummer – det var inte tvunget på den fasta telefonins tid, man får anta att fotvårdsmarknaden är lokal.
Nu är det raps, raps och äppelblom för hela slanten på Österlen. Ja det är vackert – så det nästan står en upp i halsen! Låt mig därför vara litet okonventionell och avsluta med att slå ett slag för spaljerade päron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar