En by på Österlen

Jag har på sätt och vis alltid bott i stan. På sätt och vis eftersom jag oftast bott i förort. På 50-talet i Karlskrona byggde mina föräldrar hus och vi hamnade utanför stadskärnan. I Lund bodde jag i studentbostäder i stans utkanter. På 70-talet bodde vi nästan i Malmö, dvs i Arlöv utanför. I Stockholm bodde vi mestadel i Tullinge - utanför! Dessa områden utanför en större stad har ingen själ. 90% är inflyttade och minst lika många, barn och pensionärer borträknat, arbetspendlar. De flesta är inställda på en boendekarriär där man senare ska ha en fancy lägenhet i stenstaden. Man lär inte känna några. Det man eventuellt har gemensamt är skolan och ungarna fotbollslag. Allt ska bli bättre sen.

Det var därför spännande när vi övergav Stockholm för Hammenhög på Österlen. Det är lätt att ha en romatisk bild av en by på landet. Inte minst är det lätt att bli färgad av engelska mysdeckare i lantlig miljö. Dessutom ligger det en positiv laddning i Österlen. Det kan vara spännande att ransaka sig efter tre år om vi kom till idyllen eller om det var en fantasibubbla.

Hammenhög har 908 invånare och ungefär hälften så många hushåll. Det ligger ganska mitt på Österlen på landsvägen mellan Simrishamn och Ystad. I byn finns förutom kyrkan och vårt anrika gästgiveri en ICA-affär, en stor möbelaffär, en av landets största Peugothandlare en skola och Weibulls. Simrishamns kommun har politisk enighet om att satsa på byskolorna. Byn har två delar; norr om landsvägen ligger tämligen nybyggda modulhus och söder om landsvägen finns de gamla husen med generösa uppvuxna trädgårdarna. På senare tid kommit till har en butik med medelhavsprylar kommit till och ett café är under öppnande. Det känns som byn håller på att få en affärsgata.


Medelåldern är hög. Det är människor som bott i byn, eller grannby, hela sitt liv. I den äldre delen av byn sker nu av naturliga orsaker en föryngring. Till skillnad från från den tidigare gröna vågen, när ungdomar på vinst och förlust flydde "civilisationens förbannelse", är det unga professionella människor som gör ett aktivt val att få en bättre livskvalitet för sig och sina barn. En inflyttning på lagom nivå är vitaliserande för byn. Jag talar då om åretruntboende, även om det är trevligt även med en och annan sommarboende inte minst för oss på gästis.


I byalaget finns ett forum där gammalt och nytt möts. Det finns synpunkter på vad byalaget ska vara. Det är många som vill använda det för sina syften. Politiker kan vilja använda det som gislan och att skylla på när man inte klarar sin uppgift. Det grövsta jag hört i den vägen var när en folkpartist i en valdebatt på fullt allvar tyckte att det kunde va en uppgift för byalaget att ordna en flygbussförbindelse till Sturup. Nu är det aktuellt med motståndet mot prospektering av alunskiffer utanför Hammenhög. Det bildades snabbt en motståndsgrupp. Jag tror att alla i byn och i byalaget är överens om att det måste stoppas. Ordföranden i byalaget visade, tycker jag, en otrolig integritet och ickepopulism när hon gick emot motståndsgruppens uppmaning att byalaget skulle ställa sig bakom ett protestmöte. Hon sa rakt av att vi kan inte ta ställning utan att det först hålls ett informationsmöte där båda sidor får tillfälle att komma till tals. Mötet genomfördes och idag jobbar byalaget och motståndsgruppen hand i hand. Då har man förstått värdet och vikten av förankring i en organisation som inte har någon formell ställning, men som kan vara hur tung som helst när det gäller att driva frågor för byns bästa.

Vi trivs med bylivet. Man känner sig som en del i en överblickbar helhet. Det finns en naturlig känsla av tillhörighet. Man säger att man bor i Hammenhög, inte i Simrishamns kommun. Tidigare när vi bodde i förrort sa man att man bodde i Stockholm. En annan viktig trivselfaktor är att man känner igen folk och blir igenkänd - man hälsar på alla. Om man går och handlar byter man några ord med tre, fyra andra bybor. Samtalet mellan folk som inte känner varandra lever.

Österlen är speciellt. Jag brukar kalla det en glesbygd utan avstånd och på sommaren med orimligt mycket folk. Trots att det ligger i ett avlägset hörn av Skåne är det ur ett annat perspektiv mycket centralt. Du når Kastrup, nordens största flygplats, på ca en timme och kan åka kollektivt dit. På en och en halv timme står du på Rådhusplatsen mitt i Köpenhamn. Malmö och Lund når du på ca en timme. Efter beslut om bro mellan Danmark och Tyskland (färdig 2018) kommer man att ta sig från Hamburg på fem timmar.

I Hammenhög ser man det nya samhället växa. Den utopi om lokalsamhället med distansarbete och maximalt utnyttjande av Internets möjligheter som vi predikade om för 10 år sedan, i mitt förra liv. Ett intressant exempel på detta i Hammenhög är Biou. Jag vill beskriva det som ett arbetskollektiv. I samma lokal sitter en smyckesdesigner/silversmed, en grafisk designer och en arkitekt. De arbetar med helt olika saker och var och en har sitt företag. De delar lokal och som jag uppfattar det får de en social gemenskap och en arbetsplats att gå till.

I byarna på Österlen går det fortfarande att köpa charmiga hus till mycket rimliga priser.

Råkrätt från Österlen

Råkan är en kråkfågel som lever i stora kolonier. Den har inte många naturliga fiender. De bygger bo i toppen av höga almar, men i spåren av almsjukan har även bokar blivit acceptabla. Efterhand har de blivit alltmer urbaniserade och godtar en hel del störningar från människan. Icke helt vetenskapligt, tycker jag mig kunna iaktta ett drag av bildningstörst. Förutom på Österlen finns det stora kolonier i universitetsstäderna Lund, Uppsala och Linköping.

Råkan är fridlyst men för att minska friktionen mellan fågeln och människan tillåts på våren skyddsjakt för att hålla beståndet nere. I ärlighetens namn kan en större koloni vara en en olägenhet både genom skriandet och sitt frikostiga spridande av träck.

I bondehushållet var ungråkorna ett välkommet proteintillskott på våren. Så sent som på 60-talet lär man ha kunnat köpa råkor på Möllevångstorget i Malmö. I dag har den ingen betydelse som matfågel med ett undantag. Hammenhögs Gästgivaregård serverar som enda restaurang brässerad ungråka. Påståndet om exklusivitet grundar sig på research genomförd av Dagens Nyheter i samband med ett stort reportage förra året.

De unga råkorna skjuts av lokala jägare, som använder salongsgevär med kikarsikte. De leverar till gästgivaregården. Där kokas fåglarna ihop med grönsaker under ca en och en halv timme. De serveras med sockerbrynt potatis, gräddsås, rönnbärsgelé och pressgurka. Vi har för att öka syran i rätten lagt till syrade rotfrukter. Det går åt två ungråkor per portion eftersom endast bröstbitar och lår kan användas.

Är det gott? Vi har stamgäster som varje år kommer och äter råka och älskar det. Årligen är det många som premiäräter och de allra flesta tycker att det är delikat. Många vill veta vad det smakar. En del påstår att det påminner om duva, andra säger ripa. Det mest exakta påståendet fick vi av en gammal jägare, han påstod att det smakade koltrast.

Det blir blommor i Hammenhög

När jag är ute och promenerar med Doris (vår hund) brukar jag gå förbi Weibulls blomsterfält. Under högsommare är ett praktfullt överflöd av blommer som ett resultat av fröfabrikens växtförädling. I år har odlingssängarna varit tomma. Jag har fruktat att man i jakten på produktivitet och lönsamhet bestämt sig för att lägga ned eller kraftigt minska blomsterfältet. Det skulle vara en stor besvikelse för oss som bor i byn och de tusentals besökare som kommer utifrån för att få inspiration för påtandet i den egna täppan.
Idag såg jag till min stora glädje att man spärrat av infarterna och kört fram mängder av krukor för utplantering. Mina farhågor kom dessbättre på skam. Jag har blivit lurad av den tidiga våren och sommaren. När jag tänker efter har det aldrig varit färdigt innan midsommar.

Gruvbrytning på Österlen,

Vilken befängd tanke att starta guvbrytning på Österlen! Nog för att jag tror att Bergstaten är bemannad med förnuftiga beslutsfattare, men varför chansa? Vi uppmanar alla att delta i motståndet mot en natur- och kulturskövling av barocka dimensioner. Den som skickat in ansökan om tillstånd att prospektera har möjligtvis haft otur när han tänkt. Fel blev det i varje fall. Det finns protestlistor att skriva under på Gästis.
Behöver någon inspiration till motstånd rekommenderas Hasse & Tages underbara film, Äppelkriget.

Stockholm - Österlen

Under tjugo år bodde vi i Stockholm. Vi trivdes där. Staden är kanske den vackraste. Pulsen och utbudet av varor, tjänster och kultur fick mig att må bra. Det ständiga småspringandet och upp och ned i tunnebanan fick mig att känna att jag var på väg till något viktigt. Efterhand dök mer kritiska frågor upp. Varför springer trots att jag inte har bråttom? Varför blir jag upprörd över att missa tunnelbanan när det är 5-minuterstrafik? Särskilt undrade jag över de kryptiska trafikmeddelandena i Radio Stockholm: Den röda linjen är för närvarande 5 minuter försenad! Hur vet man det när de går med fem minuters mellanrum?

I helgen var vi på besök i Stockholm för att fira barnbarnets ettårsdag. Det är naturligtvis bland det bästa på jorden att träffa sina barn och barnbarn. Förhållandet till Stockholm har förändrats - förädlats. Jag har fått en besöksrelation. Jag tillhör nu den privilgerade grupp som kan åka på teaterresa till huvudstaden. Bo på hotell, gå ut och shoppa, lapa oändligt med latte, sova middag gå på en "utsåld" teater och äta middag på en fin restaurang.

När jag nu är i Stockholm kan jag tillåta mig att fascineras av alla bilar, alla människor, alla affärerer osv. Jag kan unna mig upplevelsen att gå i tre finaffärer för att köpa en skjorta. Stockholm är en utmärkt stad att vara ledig i.

När jag lever och verkar vill jag vara hemma i Hammenhög på Österlen. På Österlen kan du köpa tre beboeliga skånelängor till priset av en tvåa på Söder. När man handlar köper man det som finns i stället för att jaga det som inte finns. Här lever fortfarande samtalet mellan människor som inte känner varann.

Det finns idag ett spirande liv i byarna. Det är inte som under Gröna vågen då människor på vinst eller förlust flyttade ut på landet för att odla får och hålla höns. Idag är det unga välutbildade människor med ordning på sina liv som flyttar för att få en bättre livsmiljö för sig och sina barn. Det är spännande att träffa alla dessa unga människor och det känns som stadens strikta ålderssegregering är betydligt mindre här på landet. Jag tror att jag fått fler nya vänner här under tre år än under tjugo år i Stockholm.

Det har förundrat mig att inte tjänsteföretag, där personal och kompetens är den viktigaste faktorn, i större utsträckning etablerar sig på Österlen. Fantastisk natur, nära till allt och låga bostadskostnader. I stället för att oroa sig för att inte kunna rekrytera kompetens kan man behålla sina medarbetare.

Håll drömmen levande!

Det regnar på Österlen

Äntligen kom regnet. Vi har nästan hoppat över våren och gått direkt på försommar. Växtligheten ligger veckor före det normala. Rapsen börjar redan bli överblommad. I vår ojämna kamp med den inte planterade grönskan ligger vi efter från start. Normalt brukar tiden och inspirationen räcka till midsommar. I år har vi fått prioritera redan nu.

Högst på listan står örtagården. Vi kom på att vi skulle dela in landet i mindre fält genom att lägga gångar av byasten. Det är kul för barn, men också för de vuxna som vågar leka, att gå på de oregelbundna gångarna. Förutom att det är kul är det en ovärderlig psykologisk hjälp. En yta på på två kvadrat är mänsklig att ogräsrensa, medan 40 kvadrat meter är ett projekt.

På gästis är örtagården en blandning av nyttigt, spännande, vackert och meningslöst. Bland det nyttiga, som kockarna med saxen i högsta hugg, kan direktskörda och använda i matlagningen är gräslök, persilja, oregano, timjan, anisisop och naturligtvis sallad av olika slag. Bland de direktavkastande grödorna är malörten obligatorisk. Österlens nationaldryck, bäsk, framställs av malört och brännvin med diverse tillsatser enligt alltid hemliga och personliga recept. Vi tillhandahåller två sorter, lika hemliga, Stockholmsbäsk och Rälig Bäsk. Användningsområdena kan ni säkert räkna ut själva. Systemets Bäska Droppar betraktas av alla som odrickbar. Men staten värnar sin produkt genom att förbjuda egenkryddning av brännvin på krogen. Den vällovliga tanken må vara att få bort shots som frestar ungdomen. Men vem har hört tals om malörtsshots? Kulturmord!

Bland de spännande finns flertalet av våra växter. Vi har luftlök, en gammaldags variant som i bladvecken bildar flera lökar. Dessa är betydligt mildare än gullöken och vi tror att vi kan använda den i sallader. En gammaldags art av rabarber kastar oss mellan hopp och förtvivlan. Ett par villiga händer ryckte upp den i tron att det var ogräs. Till vår lycka överlevde en del av rotssytemet och till stor glädje dök det upp en rabarberknopp, som det heter i dikten. Vi har nu omplanterat, den i viss mån återhämtade plantan, för att den ska få litet mer sol och näring. Hittills har stjälkarna inte lyckats gå om sparris i grovlek. Hjärtstilla är en pampig högväxt ört som vi har på grund av namnet. Läkemalva platsar också på grund av namnet. Sköldpaddsört införskaffades på en plantbytardag mycket på grund av namnet. Senare efterforskning har lärt oss att det var årets perenn 2004 och möjligtvis kommer den att omkategorisers till vackra. Pimpinell, vilken i gamla tider användes för att piffa upp dåligt vin (inte vår planerade användning) står i rabatten tack var CM Bellman. "Vitt vin och pimpinella..." En kontroll i den virtuella floran uppanbarade för oss att Pimpinell och Pimpinella var två olika växter. Spansk körvel är inget man förbukar säckvis av men den är snygg till garnering, liksom gurkört,viol och krasse. I år har vi planterat jordärtskocka. Det ser hoppfullt ut och god vet vi att den är.

Bland de vackra har i sorg och saknad lavendeln dött för oss. Det har sagts att vintern varit för våt. Ny är planterad - en örtagård utan lavendel är otänkbar. Vi har planterat två kronärtsockor, det försöjer inte en familj och ännu mindre en gästgivaregård, men de är praktfulla. Luktärtor enbart för att de är vackra och luktar gott. Rudbeckian av Linné namngiven för att fjäska för akademiska jetsetare i Uppsala är vacker och chosefri. En favorit är Stjärnflockan också kallad Linnés döttrar.

Bland meningslösa vill jag lyfta fram Åbrodd. Det enda användningsområde jag kunde spåra var att krydda brännvin. Lika odrickbart som Systemets Bäska Droppar.

Vad är en gästgivaregård?

Ibland brukar vi, för besökande grupper, till kaffet berätta om begreppet gästgivaregård. Jag frågar om det är någon som vet den entydiga definitionen. Många nämner matservering, möjlighet att byta hästar och sovkammare. Detta är helt riktigt den funktion gästgivaregården hade. Men gästgivaregård var endast de som hade kungliga privilegier.

Under 1600-växte missnöjet bland bönder när skattfogdar och stormän reste i en ökande omfattning. När de blev hungriga och trötta tog de in på första bästa välmående bondård. Där tog de för sig av mat, hästar och fruntimmer och ersättningen var i stort sett att bonden slapp prygel. Detta har kallats våldgästning. En bonderesning hotade. Drottning Kristina som inte gjort mycket mer för Sverige än förött statsfinanserna satte sitt namn under en gästgiveristadga 1649. Där fastslogs att gästgivaregårdar skulle byggas med ca två mils mellanrum, vilket motsvarade en dagsetapp. Gästgivaren skulle tillhandahålla mat, dryck, sovkammare och möjlighet att stalla upp hästar. Verksamheten skulle ha avdelning för fint folk och gement folk. Byborna byggde gästgivaregården och konungen utsåg gästgivare. Som ett verksamhetsstöd åtnjöt gästgivaren skattelättnader och monopol på utminutering (butiksförsäljning) av brännvin. Vår gästgivaregård taxerades 1905 för 40 000 liter brännvin. Hammenhögs Gästis tillkom 1693 som ett led i försvenskningen av Skåne.

Gästgiveristadgan upphörde så sent som 1933. Den hade då sedan länge mist all betydelse eftersom hästtransporterna ersatts av järnvägen och i viss mån bilen.

Idag finns det ca 20 gästgivaregårdar kvar i Skåne, mer eller mindre väl bevarade. På Hammenhögs Gästgivaregård är vi besjälade av tanken att ligga så nära den ursprungliga tanken med gästgivaregårder som det i vår tid är möjligt.

Med tillfredsställelse kan man konstatera att begreppet gästgivaregård inte missbrukats i så stor omfattning. Malmö stad kallar av någon svårbegriplig anledning sin skolmåltidsverksamhet för Gästis. Likaså säljer turistbyråerna på Österlen något de kallar Gästgiveripaket, där det inte alls är säkert att någon gästgivaregård ingår. De tycker väl att det är klatschigt och säljande antar jag.