Matrundan på Österlen.

Matrundan 2009 som genomförs mellan den 16 och 24 maj, har börjat succéartat. Jag ringde runt till många av de ca 30 deltagande företagen och alla är mycket nöjda. På Hammenhögs Gästis hade vi, speciellt på lördagen, nästan påskkänsla. Skillnaden är att matrundebesökarna verkar mer avstressade än konstrundans besökare.
Vi har under detta andra året jobbat med Matrundan på ett annat sätt. Ingen extern projektledare har varit knuten till oss. Det blev oerhört mycket bättre. Det finns en otrolig kompetens i medlemsföretagen och alla är vi känsliga, för att inte säga överkänsliga, för att "utvecklingsbyråkrater" ska tala om för oss vad vi ska göra.
Nu hoppas vi att resten av veckan fortsätter på samma vis. Vädret talar för oss!

Utflykt till Skillinge.

Ända sedan vi för fem år sedan bosatte oss på Österlen har jag tänkt på att man systematiskt skulle utforska den bygd man bosatt sig i. Det skulle vara intressant för egen del och man skulle kunna låta våra gäster ta del av det. Som alltid är det svårt att få tiden och energin att räcka till. Men tvivel om att man mäktar med det stora, behöver inte innebära att att man avstår från det lilla. Idag tar jag Doris i bilen och åker till Skillinge.

Jag tar vägen mot Simrishamn, vid ICA tar jag höger och kör mot Vallby och Glimmingehus. I mitten av maj blommar de stora rapsfälten som är så typiska för Österlen. Redan i utkanten av Hammenhög ligger ett nav i den lokala produktionen av rapsolja. På kort tid har Gunnar på Gunnarshög etablerat ett rapsoljeimperium av snabbt ökande betydelse. När danskarna lägger ner sockerbruk i Sverige är det antagligen lättare att få bönder att byta grödor.

Gunnar säjer att den viktigaste faktorn, när det gäller att etablera en ny verksamhet av det slag han gjort, är att man är enda arvtagare till en bondgård. Jag vill nog tillägga att behövs en hel del drivkraft och entusiasm också. Så sent som 2004 brann hela anläggningen, med undantag för boningshuset (med tornet i förgrunden) ned. Att orka bygga upp det igen och gå vidare är beundransvärt. Snart är nog "Gunnarshög" ett lika känt varumärke, som det numera vanskötta "Hammenhögs frö". På Gunnarshög finns en gårdsbutik och ett bra fik.

Jag fortsätter och vid Glimmingehus tar jag höger och passerar Östra Hoby, kommer ut på Simrishamnsvägen och tar ganska omedelbart höger. Strax innan Skillinge ligger en annan fråmgångsrik entreprenör i matbranschen; Österlensparris. Jag kör in eftersom jag har några ärenden. Dels ska jag beställa sparris inför helgen, grön och vit, dels ska jag hämta en flagga till Matrundan. Österlensparris är, liksom Hammenhögs Gästis, en aktiv medlem i Matrundan på Österlen.

På bilden ser vi Robert Nilsson vid årets nyinvestering, en tvätt- och sorteringsmaskin. Ett tungt och enahanda arbete har underlättats en aning. Robert etablerade för ett tiotal år sedan tillsammans med Karin von Schenck sparrisodling i växande skala på Österlen. Det har funnits tidigare men upphörde på 50-talet. Med bra produkter och skicklig marknadsföring har de lycket få ett intresse för sparris som närmar sig tyska dimensioner. Man har lyckats få unga lantbrukare i trakten att börja med kontraktsodling av sparris. Det är bra gjort, för man knappast beskylla bönder för att vara "trendnissar".

Så är vi på Skillinge. Prepositionen tarvar sin förklaring. Okunniga inflyttingar demonstrerar sin totala integration genom att påstå att de är på varenda jäkla bondby på Österlen. Finkänsligt vill de inte påpeka för obildade infödingar att det faktiskt heter i. Men hoppsan så tokigt det kan bli! På heter det i de gamla fiskelägena, och bara där; på läget - eller hur? Alltså på Brantevik, på Baskemölla, på Skillinge osv! Hav, gammal by, hamn och båtar - troligt fiskeläge försök med på. Åkerlappar, skördetröskor, by med få inflyttingar - i.

Kustvägen på Skillinge har de finaste husen där skeppare, lotsar och en och annan redare bodde, nära hamnen. Matroser och fiskare fick nöja sig med torp och stugor i sämre lägen. Man kan föreställa sig hur sjömansfruarna spanade ut över havet efter man och söner. Idag är husen ofta, om än välskötta, övergivna nio månader om året. Fönstren spanar efter ägaren.

Jag parkerar vid kajen. Byn är lika ödslig och övergiven som en by i Norrlands fjälltrakter. Skillnade är att det vid påsken och sommartid är lika trångt som vid Stureplan. Ett fåtal fiskebåtar ligger i hamnen. Gästhamnen har ännu inte dragit igång sin verksamhet. I bakgrunden ser man Skillinge Hamnkrog med ett oöverträffat läge. Den ägs av en idéell förening som arrenderar ut den till ett ganska saftigt arrende har jag hört. Dessutom lär föreningens medlemmar ha "kvalificerade" synpunkter på meny, priser och krogens skötsel. Under våra år på Österlen har det varit tre krögare på stället. Jag har själv alldrig ätit på Hamnkrogen så jag ska inte uttala mig om maten. Det finns också vid kustvägen en bra liten krog som heter Skillingebörsen, den har jag provat och tycker bra om.

I den andra hamnbassängen ligger Skillinges stolthet, skonerten Klara Marie. jag ska inte ge mig in på vad en skonert är, min maritima bildning ligger på korsordsnivå. Klara Marie är byggd i slutet av 1800-talet. Hon är k-märkt och sköts kärleksfullt och kunnigt av idéella människor i förening. Sommartid kör man utflykter och charter som jag antar i viss mån kan bidra till skötsel och underhåll. Vacker är hon!

En annan skönhet, som ligger strax intill, är
Sarpen. Jag tror, med min korsordskompetens, att hon är en skonare. Hon är byggd i slutet av 1800-talet. Sedan ca 50 år ägs och vårdas hon av Simrishamns Sjöscoutkår. Idag är hon ett välkänt skolfartyg. Vad namnet Sarpen betyder har jag inte kunna forska ut. Liksom Klara Marie är hon k-märkt.

Jag flanerar vidare längs vattnet och Doris går villigt med, trots att hon är sjukskriven i sin fästingfeber. Jag passerar ett lagom stökigt skutvarv. Det ligger en skeppshandel en bit bort. Skeppshandelns ursprungliga funktion var att låta fartygen bunkra förnödenheter, bl a hade man rätt att sälja alkohol och tobak skatterfritt för utförsel. Så är det nog inte idag. Hursom helst är den stängd. Jag ska nog gå dit en dag och känna om de har äkta tjärdoft från tågvirke.

I samma område i en industrilokal ligger Skillinge Emalj. Den känner jag till. För ett par år sedan köpte då driftiga kvinnor, Helena Åkesson och Maria Lancing en nedlagd emaljfabrik i Kallinge, inte så långt från mina gamla hemtrakter i Blekinge. I dag drivs den av Helena. Hon gör bruksemalj men samarbetar med flera konstnärer, som har emalj som uttrycksmedel. Vi har köpt en skylt med den spirituella texten MATSAL . Den är oval i gammal stil. Den passar så bra in i vår miljö. Är du på Skillinge kan du slinka in och beställa en skylt. Varför inte "Ingen reklam - tack!"?

Jag vänder tillbaka och går genom byn. Jag kommer till Jeppas Äng. Det är ett markområde som nybebyggts under 2000-talet. Naturligtvis gick diskussionens vågor höga. Nästan lika höga som priserna på husen.

Jag tycker att det har blivit riktigt fint. Man har lyckats knyta an till den befintliga bebyggelsen. Det känns som en gammal bygata och när nybyggens kliniska sterilitet nötts bort, kommer det att bli perfekt.

Jag fick också min kärlek till vackra dörrar tillfredsställd. Jag kan svära på att den österlen-blå dörren kommer från GEBO Snickeri i Glemmingebro. GEBO gör de specialbyggda dörrarna till de stora dörrfabrikanterna, men tar också direktbeställningar. Rimliga priser - inga mellanhänder. Naturligtvis blir det aldrig lika billigt som en standarddörr som tillverkas i långa serier.

Utsmyckningen är intressant! Ursprungligen har vår bildhuggare i Hammenhög, Carsten , gjort dem. När det gäller blomman har han numera blivit ersatt av en maskin, men "propellern" gör han fortfarande manuellt.

Vi har beställt en dörr hos GEBO till "privaten". När vi rustar Gästgivaregården kan ju inte Krögarvillan se ut som en rivningskåk.

Åter till pulsen i Hammenhög!

Fest på Gästis

I torsdags hade vi stor invigningsfest efter renoveringen. Vi var väldigt spända på vad inbjudna från byn, vänner, kollegor i näringen och inblandade leverantörer skulle tycka om vårt verk. Vi hade inbjudit till en pressvisning klockan 14 samma dag. Detta för att redaktörerna skulle ha tid och att det inte skulle kollidera med privata åtaganden. Österlenmagasinet hade skrivit efter pressmeddelandet. Skånska Dagbladet infann sig med fotegraferande reporter. Han gav sig god tid, tittade och frågade om vårt "livsprojekt". Det kommer ett reportage troligen på måndag. Den lokalt stora draken på Österlen, Ystadsallenhanda, med tre lokalredaktörer i Simrishamn fann inte den största renoveringen av Hammenhögs gästis på 100 år tillräckligt intressant för att ge sig ut 13 kilometer från redaktionen. Detta fick vår vän och tillskyndare, förre möbel-handlaren Lennart Jeppson, att fatta humör. Trots sina dryga 80 år var 13 km inte för långt för honom att ta sig in till YAs lokalredaktion i Simrishamn. Han efterhörde skälen till redaktionens nyhetsvärdering, fann dem inte övertygande och gav dem en ordentlig uppsträckning. Det tackar vi för eftersom vi möjlightvis skulle kunna uppfattas som jäviga i ärendet.



Uppslutningen till vår fest var minst sagt god. Jag tror att ett 80-tal hade hörsammat vår inbjudan. Vi fick mängder av personliga presenter. Mycket växter, som snarast bör planteras ut i trädgården. Av Carsten, bildhuggaren, fick vi en ängel som nästan blivit som en logga för hans verksamhet. Man ser dem på många ställen och jag har alltid tyckt att de är så fina. Frans och hans pappa Jonas, glasblåsaren, hade förfärdigat tre mördarsniglar i choklad-överdragen marsipan. Jonas intresse för mördarsniglar närmar sig nog en fixering. Bl a har han föreslagit för en snigelfestival. Kanske ligger det i tiden med "slow cities", även om jag misstänker att Jonas inriktning är mer mordisk än långsam och fredlig.

Efter ett glas bubbel och snittar hade vi guidad visning av rummen. Vi fick värmande godkännade av vad vi gjort. En av de äldre, som, enligt egen uppgift, haft Gästis som sitt andra hem, höll ett hjärtegott tal och tackade oss för att vi garanterat Gästis fortlevand. Sedan sjöng de "Ja må de leva" och utbringade ett trefaldigt skånskt leve. Vi blev rörda, glada och tacksamma. De sista gästerna gick hem vid 23-tiden.

Det hemliga Österlen.

När vi för fem år sedan tog över Hammenhögs Gästgivaregård hade vi gott stöd från turistbyrån i Simrishamn. Vi ingick i ett paket som turistbyrån sålde till allmänheten, Gästgiveripaket. Vi såg emellertid en mycket snabb utförsbacke i denna marknadskanal. Från 40 anvisninga sjönk det till 8 för att förra året, tills vi började rya, ligga på 1.

I kommunens bokslut var det inte svårt att se att turistbyråns intäkter för försäljning av Gästgivaripaket inte var obetydliga. Naturligtvis var vi väldigt angelägna att skapa oss en bild av varför kommunens enda gästgivaregård med en historia från 1693, i praktiken var osäljbar för turistbyrån. Gåtfullt - eftersom vi trots detta hade god beläggning via andra försäljningskanaler. Nu är det ju så att för verksamhet som bedrivs av kommuner gäller offentlighetsprincipen. Varför spekulera när man helt enkelt kan begära ut allmänna handlingar från kommunen? Offentighetsprincipen ska för oss medborgare/skattebetalare garantera insyn i vad kommuner och annan skattefinansierad verksamhet håller på med. Utan offentlighetsprincipen öppnas möjligheter för nepotism, korrumption och andra orättvisor som vi anser normalt förekommer endast i andra länder. Jag blev mycket förvånad då kommunen vägrar att lämna ut statistiken över hur Gästgivaripaketen fördelats över kommunens anläggningar. Man åberopar affärssekretess. Detta kan man i och för sig göra men lagen förutsätter att allt är offentligt och om man väljer att sekretessbelägga kravs särskild anledning att anta att enskilda lider skada av att handlingarna lämnas ut, vilket man har skyldighet att visa.

Jag tyckte att beslutet var helt lagstridigt och överklagade till kammarrätten, som är första instans i denna typ av ärenden. Jag blev ännu mer förvånad att kammarrätten dömde till kommunens fördel och detta utan att kräva redovisning av på vilket sätt enskilda skulle lida skada av att jag fick se statistiken. Jag kunde helt enkelt inte förstå att kammarätten som ju har en viss juridisk tyngd kunde döma så och helt utan att tillföra någon motivering.

Med risk att uppfattas som rättshaverist, det har faktiskt inte längre någon affärsmässig betydelse eftersom vi faktiskt efter att vi börjat bråka fått anständigt med anvisningar från turistbyrån, tänkte jag att har man tagit fan i båten får man ro den iland. Jag tycker att det inte bara är en rättighet utan också en skyldighet att ta strid när myndigheter gör fel eller agerar godtyckligt. Jag drev ärendet till högsta instans, Regeringsrätten. Nu är det så att Regeringsrätten är restriktiv med vilka ärenden den tar upp. Man tar, om jag förstår det rätt, endast upp mål som har prejudicerande intresse eller där fel begåtts. Jag blev därför nöjd när för ett par dagar sedan fick besked att Regeringsrätten beviljat prövningsrätt.

Fortsättning följer...

Nu trampar vi vidare.

Nu har vi varit gästgivaregård igen, i tre veckor. Hantverkare har bytts ut mot ätande och boende gäster. Som tur är har de en aning mer civiliserade vanor och äter frukost när jobbarna stoppar i sig "andra frukost". Detta är en fråga som engagerar mig eftersom jag är frukostmakare.

Annars går livet sin gilla gång i Hammenhög. Gästgivarhunden Doris har uppvisat ett långvarigt lugn. Detta stoiska lugn, kändes en aning artfrämmande och gästgivarinnan anade oråd och kontaktade veterinär. Medan jag föredrag att se det, som det något billigare alternativet, mognad.

I Bollerup finns en mobilt veterinärpar. I sin välutrustade husbil uppsöker de sina patienter. Nu visade det sig att gästgivarinnan hade gjort den riktiga analysen av läget. Stackars Doris har drabbats av anaplasma eller som det ibland kallas fästingfeber. En penicellinkur på 30 dagar har inletts. Redan idag verkar det som medicinen börjat ta. Nu ska väl den biologiska mångfalden inte ställas under debatt - men är fästingar riktigt nödvändiga?

Vi har haft ett fantastiskt försommarväder, som på de flesta håll. Det är litet synd när det blir så varmt. Våren hinner inte med. Den skånska våren i sitt normala förlopp är bara den en anledning att bo här. Man kan följa lökar, örter och träd dag för dag. Jag är nog litet av vår- fanatiker och brukar med förtjusning i tidningen läsa solens uppgång och nedgång, jämförelse med igår och med andra orter.
Idag var det dags för jungfruturen med den utmärkta gräsklipparen av märket Clippo. Dessvärre inte ett liv efter en vinter utomhus, med bensin i tanken. Om nu Jesus kunde göra vatten till vin, så förefaller Clippo kunna göra bensin till vatten. Ger jag mig till tåls så fixar den kanske att i nästa processteg göra vin av detta vatten. Inte ens startgas, som jag lånade av Johnny på macken, kunde få liv i den förr så präktiga gräsklipparen.

För att ytterligare sänka stämningen, en dag med motgångar, kom Simon Målare och hans gubbar och tvättade fasade. Den stackars gästgivaregård ser nu ut som ett hyreshus i Leipzig vid murens fall. Med tanke på resultatet är de tur att de inte ska tvätta invändigt.

Min vänstra hjärnhalva förkunnar att det kommer att bli väldigt fint sedan. Men jag vill att det ska vara fint nu. Fönstren såg ut som ett nykalkat växthus. Till vår frälsning gjorde Flytt&städfirma - FINEZJA- en jourutryckning. Den höggravida Anna höll i stegen medan systern Ella gjorde grovjobbet under fniss och skratt.

I morgon är det första maj och då ska Vanj Lundby Wedin ut och häckla storfinansen. Under tiden blommar magnolian i Lundagård.

Slutredovisning

Det är nya tider sedan det mobila Internet kom till byn. Vi är ingen "hot spot" utan använder mobilnätet. Det innebär att jag kan koppla upp mig inne på Gästis medan jag väntar på att att gästerna ska komma ned till frukost. - En stund för stilla bloggning medan dimman lättar. Jag är den första gästgivaren på 316 år som bloggar uppkopplad från Gästis.

På skärtorsdagen lämnade de sista hantverkarna Gästis, timmarna innan de första gästerna skulle checka in för premiärboende efter renoveringen.
Marginaler är för fegisar och nervklena.

Här ses gästgivarinnan sno som en iller, genom den nymålade korridoren för att hinna få varje detalj på plats. Har vi satt upp krokar? Finns det galgar? Har vi glömt någon glödlampa.

Skillnaden mot när man renoverar hemma är att varje detalj måste vara klar. Det går inte att vänta med en list i ett halvår.

Vi är ju nu ett trestjärnigt hotell och det förpliktigar.


Vi är mycket nöjda med resultatet och tycker att vi lyckats få till stånd stora rum och generösa badrum utan att fördärva den hemtrevliga atmosfären med en gammeldags charm. Här är rum 4, eller Rowins kammare efter gästgivarna under halva förra århundradet.

Detta är det enda rummet med separerade sängar.

Golvet målade vi ljust grått.







Rum 5, Aspegrens kammare, har en litet djärvare tapet. Tulpaner har en roll i Hammenhögs historia. Den fungerar som fondtapet eftersom flera väggar är vitmålade.
I detta rum har vi frilagt balkarna och skarvat i brädgolvet.

Aspegren har en nutida släkting i Jesper Aspegren, känd från TV i mat och antiksammanhang. En kombination som han har gemensam med Hammenhögs Gästis.





Det vi tidigare kallade 6-7 och benämnde som svit eftersom det bestod av sovrum och vardagsrum har fått offra sovrummet för två badrum. Vi får väl kalla det 6an men eller Fischerströms kammare efter en gästgivare i slutet av 1600-talet.

Det är ett ljust och trevligt rum med två fönster. Det ligger ovanför entrén. Det vann mycket på att vi sågade ned blodlönnarna.





8an är sig likt. Badrummet har annekterats från det gamla sovrummet i 6-7. Det blev således ett rent tillägg.

Enebergs kammare! Det fanns en Petter Eneberg d.ä. som bara orkade med tre år, men som en blixt från en klar himmel dök på banan en Petter Eneberg d.y. upp. Han stod emot desto längre, 35 år fram till 1788.

Släkten Eneberg lever och frodas. Jag har träffat trendigt släktforskande nutida representanter. Dessutom hade jag på 70-talet en kollega i Malmö kommun som kunde allt om pensioner. Han hette Jan Eneberg.

9an är också tämligen oförändrat. Liksom tidigare går det i en blå ton. Inte att förväxlas med amerikansk musiklyrik "blue". Fönster- nischen målade vi vit. Ljuset faller in väldigt vackert.

Det lilla skrivbordet vid fönstret ger en inspirerande arbetsplatsen. Ett ställe att skriva dikter och skicka in till H.A.P.S. (Hammenhögs Anonyma Poeters Sällskap).

Den verkliga kioskvältaren med rum 9 är badrummet. Ett långt rum som avslutas med ett runt litet fönster mot väster. Kanske kan det hyras ut på timme?




Bröllopsrummet går romantiskt i rosa. Blommiga tapeter! Balkarna är frilagda och ett litet runt fönster har plockats fram. En källa för verritabelt kallras som en gäst krasst påpekade.

Bröllop med en ordentlig fest för släkt och vänner är i ropet. Vi hoppas att många lyckliga brudpar ska starta sitt formaliserade samliv i Wettercronas kammare. Rummet kan naturligtvis nyttjas för förlovningar, allmän uppvaktning eller för att utan krusiduller övernatta i, när man besöker Österlen.






Där vi tidigare hade duschar och toaletter byggde vi ett enkelrum. Det är maskulint med en nästan grafisk tapet i svart, grått och vitt. Det är "Sköna hem"-varning på det. Badrummet är lika stort som sovrummet, med en fantastisk utsikt äver fälten.

Vi har tänkt kalla rummet Esters kammare. Ester Hermansson var en legendarisk kokerska under mitten av 1900-talet. Hon stod för receptet till råkan och pannbiffen. Ester beskrivs som ett manhaftigt fruntimmer, så det lätt maskulina prägeln på rummet kanske inte stöter.


Nykomling bland rummen är också nummer 11. Det ligger på 3:e våningen. Vi har tidigare av brandsäkerhetsskäl inte hyrt ut det. Nu har vi skapat en rymlig svit. Med två nya takfönster har det blivit ljusare. Det är möblerat med en dubbelsäng och två bäddar till av god kvalitet. Ett utmärkt familjerum.


I början på av 1900-talet var Gästis ekonomiskt hårt trängt. Inför en hotande nedläggning bildade byns starke man, ihop med kamrater, "Hammenhögs andelsbyggnadsförening", köpte stället och räddade därmed den gamla gästgivaregårdens fortlevnad. Den dåvarande kommunens makthavare kunde efter tunga kommunala plikter även fortsättningsvis, efter väl förrättat värv få sig en bit mat, en sup och några lättgroggar. Det var under den stora ombyggnaden 1919 som frontispisen kom till. Vi kallar rummet Andelskammaren.


Nu vid målet som nåddes enligt plan är det dags att avsluta skägglytteriet. Köksmästarsonen drogs också med i barnsligheterna och samlade ihop en viss ansiktsbehåring. Framförallt var mustaschen på väg att nå stalinnivåer. Jag tror att han efterhand blev förjust i sin nya look och jag befarade att han skulle svika spelets regler, dvs behålla åtminstone mustaschen. Nu är det så att miljö- och hälsovårdsförvaltningen idogt jagar öppet hår vid köttgrytorna, inför hotet att tvings laga mat iförd burka föll han till föga och offrade den makulina grannlåten.

Sammanfattningsvis vill jag betona det kanske allra viktigaste skälet att vi lyckades genomföra vårt projekt med framgång, är att vi hade en duktig arkitekt. Anna Stuermer akitekt har hjälpt oss från start till mål. Vi har alla haft idéer och viljor om estetik och funktion. Med Annas hjälp har vi tidigt fått en en realistisk bild av vad som varit möjligt och lämpligt. Vi har också insett att byggbranschen är ganska auktoritär. Byggubbar älskar att hata arkitekter, men lika fullt så fungerar det utmärkt att säga, att det har arkitekten sagt. Hur vi skulle klarat oss genom processen med bygglov utan Annas kunskaper, kontakter och erfarenheter vågar jag inte tänka på.

Kommunen delar årligen, tror jag, ut ett arkitekturpris. Tänk om de skulle våga vara litet okventionella och dela ut det till ett väl genomfört renoveringsprojekt av en kulturbyggnad i stället för ett spektakulärt nybygge. Jag nominerar Anna Steurmer till Simrishamns arkitekturpris 2009. Får hon inte kommunens arkitekturpris, så har hon i allafall fått Hammenhögs Gästis arkitekturpris 2009, en handeldsläckare och en vårstädning av sitt hus.

Farväl till Hemmingway.

Det närmar sig. På torsdag tar vi emot de första boende gästerna. Nu pågår en viljornas kamp mellan oss och hantverkarna. Vi vill gärna ha vårt gästis tillbaka för att kunna ta emot boende och ätande gäster. Hantverkarna markerar sin närvaro genom att ockupera de knapphändiga förrådsutrymmen vi har. I varenda smutt står pytsar, kablar och tigersågar medan de rättmätiga ägarna är ute och smyger igång nya uppdrag. Att ha hantverkare i huset är som att få småbarn på nytt. Detta gäller inte RF Bygg. Robert Filuba, som driver firman, är invandrad från Polen för 10 år sedan. En mer rejäl människa får man leta efter, och bra medarbetare har han. Våra svenska uppdragstagare lägger en hel del tid på att recensera "polackernas" prestationer. Om det är rudiment av facklig kamp eller vanlig sydostskånsk främlingsfientlighet kan jag inte svara på. Troligen är det både och.

Vi har snyggat upp gården. Folkstormen runt nedtagande av de kungaplanterade jubileumslönnarna utanför entrén har uteblivit. Det är två som haft synpunkter och bägge var fysiskt involverade i planteringen. De flesta märker det inte. Vi tar det som ett tecken på att de inte var naturliga där de stod. Vetskapen om att de kan bli 35-40 m höga och en placering 5

meter framför entrén, inspirerade inte varje timme på dagen.

En gäst för något år sedan påstod med bestämdhet att det ena trädet stod på en kraftlinje, som var negativt för blodlönnar. Han förklarade för mig att hela jorden är täckt av rutnät med ett par meters mellanrum Där linjerna möts har vi de beramade currykorsen. Han hade ett stort behov att upplysa en fåvitsk gästgivare. I sin bil hade han av svetstråd böjt till en klyka. (Sådana som jag som barn använde som slangbella, i lönndom.) Han stegade runt som en slagruteman och där hans verktyg pekade nedåt hade vi en kraftlinje. Den mer taniga blodlönnen hade haft den stora oturen att planteras på en kraftlinje. Faktiskt borde jag kunna åberopa detta som ett handhavandefel från planterarna om de ytterligare ansätter mig för skövlingen.

Vi har nu helt frilagt fasaden. Gästis är en både vacker och pampig byggnad väl värd att lyfta fram. Att flytta ut buxbommen och sätta kullersten bakom har medverkat till att skapa känslan av en skånsk gårdsplan. Kastanjen har vi tuktat och behåller som vårdträd, även om den jämfört med kastanjeträdet på trädgårdssidan, framstår som en stickling. Väster om entrén har vi anlagt en tapetrabatt. På sikt ska den med hjälp av planässigt planterade perenner vara självförvaltande och följa odlingssäsongen växlingar. Till påsk har vi fyllt den med påskliljor och penséer.

Öster om huset har vi fått upp ett plank, som skiljer av och framförallt döljer alla de sopkärl som betjänar ett ställe som vårt. Vi har till och med kostat på oss litet snickarglädje.

Akut skäms helhetsintrycket av att grannen ställt upp en husvagn på tomtgränsen. Han har lovat att den ska tas bort som i går. Är den inte borta idag får vi göra en ny framstöt. Det går nog bra, det är hyggligt folk.

En vis man från Stockholm besökte oss för att klassa hotellet. Inställsamt lyssnade vi på hans oändliga erfarenhet av vad gäster kräver och ska ha. Han förklarade tålmodigt för oss att moderna människor kräva morgonteve. Han hade I-phone och ansvare för 350 hotell. Hur som helst är vi nu ett trestjärningt hotell med dusch, tolett, atmosfär, historia men ingen teve.

Timmarna är räknade för slutspelsskägget. Man har inte sett ett så präktigt skägg sedan Hemmingway, inga jämförelser i övrigt. Jag har kommit att bli litet fäst vid mitt skägg. Det har dessutom uppstått något av en lokal opinion för ansiktsprydnadens bevarande. Två damer i byn, har oberoende av varandra beskrivit mitt skägg som klädsamt. Men jag är en man av principer, har jag sagt att det odlas under ombyggnad, så ska det bort när projektet är slutfört.

I lördags öppnade vi restaurangen. Vi hade besök av Peugotklanen. De hade med sig en bukett vita tulpaner och två trisslotter som ett bidrag in spe för ombyggnaden. Vi blev litet rörda över omtanken och erkännandet. De tyckte mycket om vår mat. Jag fick också klarlagt att N.H. Nilsson, farfar till Gert-Åke på Peugot, hette Nils Herman.