En pudel i Borrby.

För några år sedan gjorde jag "ett elakt, men inte illa ment inlägg" om Borrby. Precis som "Uppdrag granskning" kan jag drabbas av idétorka. Då gör man man "Hur gick det sedan". Man petar  på varbölden för att se om det finns mer att krama ur eller, i värsta fall, missförhållandena har rättats till. En del är sig likt, t ex Bröderna Perssons offensiva försäljningstrategi och  min vän Jonas
har fortfarande ett av Borrbys fulaste hus. Men mycket har ändrats och en hel del gick mitt argusöga förbi vid förra besöket.

Det kulturella lyftet är monumentalt. Bokbyn har vunnit internationell ryktbarhet. Även om jag personligen i princip övergivit den tryckta boken till förmån för den digitala, är bokbyn så
mycket mer än den fysiska boken, men litteraturbyn är mer än lovligt uppstyltat.
Biografen som ställts i ordning till modern standard i en klassisk kropp är ett andra exempel på konkret och bred kultur som erbjuds i Borrby.

Upprustningen av "järnvägstorget" är ett väldigt lyft. Jag är särskilt förtjust i rabatterna med nedtonade torparväxter. Riktigt smakfullt!

I var sin ände av en kort gata finns den nya och den gamla brandstationen.

I den nya brandstationen huserar de tappra brandmän som rycker ut till Hammenhögs Gästis när kockarna steker fläsket för hårt. Inställelsetiden är om jag minns rätt tolv minuter.

Nu kan brandmännen hålla sig i topptrim på den nya klätterställningen på torget utanför. Lämpligt nog med tanke på platsen ser den ut som ett stiliserat ånglok.

Anledningen till att man ställt upp staket runt är mig obekant. Kanske är det  inte någon klätterställning, utan ett konstverk. Jämför med Kivik Art och Gert Wingåhrds  Himlatrappan. Traktens yngre kom att betrakta verket som en klätterställning. Nu har man fått sätta grind i trappan och dessutom ha vakt på plats. Hoppas Borrby slipper ett sådant åtagande.
Den gamla brandstationen disponeras nu av Bordtennisklubben Ajax. Jag antar att det är en rimlig utvecklling, brandmän spelar väl mycket pingis mellan larmen.

Mellan brandstationerna ligger en gammal bryggerilokal. Förr hade varje ort med självaktning sitt bryggeri. Jag kommer ihåg hur vi, när jag var liten, köpte svagdricka i femlitersflaska från drickabilen. Ibland en back läsk, som ransonerade hårt till festliga tillfällen. Drickat förvarades på balkongen.

Jag hörde på nyheterna idag att bryggerier, mikrobryggerier, växer upp, som aldrig förr. Kanske är det dags att blåsa liv i Borrby Bageri.

I Borrby har den österlenska storfinansen, läs Sparbanken Syd, ett fäste i ett pampigt gammalt hus.

Borrby har banken, apoteket och hotar att hand om skolan. Det är sådant som får oss, i Hammenhög, förtrödna.

PS Borrby har fått en väldigt fin lekplats, nära kyrkan. Den nyttjar barnbarnen med förtjusning när tillfälle ges. DS

Turen går till Rörum.

Efter min, av Telia, förorsakade bredbandsmisär leker livet igen med 24 Mbit från lokala Teleservice. Min utflyktsverksamhet har gått på sparlåga. Till följd av ett lyckligt genomfört födelsedagsfirande upptäckte jag den idylliska byn Rörum.

Födelsedagar har avtagit i betydelse, jämfört med när jag som tioåring satt i fönstret och bevakade lantbrevbärarens ankomst.

Nu uppskattar jag att tillsammans med så stora delar, som möjligt, av familjen äta gott och umgås. Det var på så vis vi hamnade i trivsamma Rörum. Jag ska återkomma till detta.

Jag har inte kunnat utröna hur stor byn är, men med egna ögon har jag

konstaterat att de har en ganska ful liten kyrka byggd så sent som under Oscar II:s tid. Svenska kyrkan har en del problem med att finansiera sin verksamhet. Med vikande medlemstal är det inget som talar om ett trendbrott på intäktssidan. Det är en tung kostnad att hålla alla kyrkor igång. Det är naturligtvis tvunget att avveckla en del, Rörums fula lilla kyrka kan, om du frågar mig, sättas upp på transferlistan.

Det finns ett närmast oräkneligt antal,
byar på Österlen. Det är ett par saker som gör mina favoritbyar. Pittoreska skånska hus,  korsvirkeshus helt enkelt, med stockrosor och vanliga rosor om sommaren. Men ett korsvirkeshus gör ingen idyll, sammanhållna gatumiljöer skiljer agnarna från vetet - en ordinär by från en favoritby.

Husen i Rörum är inte urgamla läste jag. I allmänhet från mitten av 1800-talet, även om några är äldre.

Det har funnits en gästgivaregård i Rörum, vilket naturligtvis gör den till en kultiverad plats och ett nav i forna brännvinsdrickande.

Det berättas om en gästgivare, som par renommé serverade det starkaste brännvinet på hela Österlen. Detta gav naturligtvis anseende hos resande och storbönder.

Å andra sidan fanns en gästgivare, en usling, som spädde brännvinet så det inte uppfyllde ställda krav. För detta drogs han inför tinget och dömdes till
böter och evig nesa.

Ett andra kriterium för att platsa bland mina favoritbyar är att en betydande andel av befolkningen är åretruntboende.

Enligt tillfrågad lokalbefolkning är inslaget av fastboende tillfredsställande. En förklaring till detta är den montessoriskola, som ligger i byn. Både lärare och elever, med  familjer dras till Rörum. Alla utom våra styrande politiker kan räkna ut byskolornas avgörande betydelse för bosättning.

Den andra skolan  av betydelse, bytydelse om man vill vitsa till det, är den gamla folksskolan. Den rymmer Franskans Crêperie, ett ställe för annorledes utspisning.

Innan mitt ovannämnda födelsedagsfirande var mina kunskaper om crêpes lika begränsade, som de ledande politikernas förståelse för byskolornas betydelse för barnfamiljers inflyttning till byar på Österlen.

 Förr var crêpes, för mig, pannkakor med svampstuvning i. Nu står jag på betydligt säkrare grund och vet att den matiga varianten heter galetter och innehållet kan variera minst i samma omfattning, som pålägget på en pizza. Jag kan tycka att det är en viss överetablering på kvalitetspizzerier, medan det är en skriande brist på kvalitetscrêperier.

Principiellt brukar jag undvika att lämna omdömen om kollegor i branschen, som jag ser det är det en aning förmätet. För Franskans gör jag ett undantag helt enkelt för att jag blev så förtjust i stället, som kör sin andra säsong.

I en kombination av hårt arbete, god smak och dammsugning av loppisar har man skapat ett franskt bondromantiskt tempel, så proppat med atmosfär att väggarna bågnar.

Gå  dit!

En av de vackraste vyer jag vet är enstaka bulliga träd på en böljande horisont. Precis en sådan finns på baksidan av crêperian. Passa på att njuta den medan du väntar på på galetterna. Ibland kan du få vänta en stund eftersom de bara kan grädda fyra i taget.

Vill du inte ha ett gott vin till, föreslår jag att du smakar den goda franska cidern.

Samhällsberedskapen är god, den

gamla brandstationen är topprustad för att kunna möta den röde hanen.

Det är den nog inte alls, jag tjafsar för att kunna presentera det gamla skjulet.

Detta är vad Anna, svärdottern, kallar ett Instagrammotiv. Jag förstår helt vad hon menar, helst skulle det också vara dimma!

Ronneby Brunn.

På vår blekingska resa blev vi hungriga ungefär vid Karlshamn. Att så bestämma sig och hitta ett lämpligt matställe brukar ta ungefär en halvtimme. Det innebar att Ronneby Brunn  skulle bli perfekt. I mitt medvetande hade Brunnen kommit i vanrykte med den “nya tiden” dvs efter att det ursprungliga brunnshotellet uppfört i trä brann i början på 50-talet. Detta minns jag mycket väl eftersom min far var kriminalpolis och höll i brandutredningen. Jag kan komma ihåg hur han kom hem och luktade brandrök.
Det nya hotellet uppfördes i mexitegel och var ett mycket tidstypiskt konferenshotell, som drevs av Reso. En kuriositet är att Roland Rovin, gästgivare i Hammenhög, efter skilsmässan från Maj Rovin kom till nya Ronneby Brunn, som källarmästare.

När jag bodde i Blekinge var jag i en ålder då man var måttligt intresserad av parker och kulturhistoria. Däremot kommer jag ihåg att i anslutning till hotellet byggdes en av Sveriges första 50-metersbassänger. Jag och min kompis Bengan körde de knappa tre milen på moped för att bada. I övrigt har jag varit där i vuxen ålder för att hålla föredrag på någon konferens.Det måste varit på 90-talet – flyg på morgon och tillbaka  till Stockholm på eftermiddagen. Överkokt lax eller kyckling, konferensmat som inte just lockade.
Vi svängde av mot Brunnen. Skyltar ledde oss i kringelkrokar mot målet. I parken hittade vi ett café och värdshus, som verkade mycket mer intressant än det stora hotellet..
Annelie  går in och gör en  ockulärbesiktning. Utanför står Doris och försöker komma till rätta med ett matteproblem..
Stället, som är ett före detta lasarett, får med beröm godkänt. Vi sätter oss ute på gården. Servitrisen berättar att huset brunnit ned 2006, men återuppförts i ursprungsskick, även invändigt.



En telefonkiosk av det magnifika slaget hade dröjt sig kvar. Telia avecklar dem annars i en rasande takt, på grund av bristande lönsamhet. Jag har för mig att jag sett att de ska vara borta 2016.
När man ser sig runt förstår man vilken “industri” detta med brunnsorter var. Dagens spatrend verkar litet futtig. Då anlades hela små samhällen runt själva huvudattraktionen, en surbrunn med hälsosamt vatten, som skulle drickas. Jag kan misstänka att hälsoeffekterna inte var vetenskapligt fastställda, men överklassen hade åtminstone trevligt.

Det är glädjande att se att kommunen håller park och fastigheter  i topptrim. I min kommun får man snart ha machete för att ta sig fram i grönområdena, åtminstone ute i byarna.
Brunnsområdets äldsta byggnad är just runt källan, den är drygt 200 år gammal. 

Vattnet är fullt drickbart. Servitrisen hade provat. Visst hade hon överlevt men det var inget hon rekommenderade.



Jag har någonstans sett att det var avsevärda mängder vatten man tryckte i sig. Jag antar att man också konsumerade en hel del punsch och lättgrogg, så man fick balans i kroppsvätskorna.
Det fanns flera brunnar, och jag antar att man från början fick  ta sig runt för att dricka. Senare drog man vattenledningar till en kiosk där alla de sorter serverades.


I kioskerna fanns både härtappat och importerat från europeiska kurorter. Kanske anordnade man vattenprovningar.

Man undrar om effekterna var enbart placebo. Kanske ökade välmåendet av den fina miljön, status, det sociala livet och möjligheten att älta sina krämpor. Trenden kan naturligtvis inte underskattas, jämför med dagens spavåg.
Jag är verkligen dåligt påläst om detta med kurort och att dricka brunn. Visserligen har jag läst min Hjalmar Söderberg och Bengt Olssons parafras Gregorius, med omvända roller.

Jag kan se huvudpersonerna strosa runt, observera, intrigera och kommentera. Jag antar att överklassens inställning till fysiska aktiviteter var

 något mer avmätt än vad som gäller idag, med en helt annan inställning till motion och träning. Om kronprinsessan varit tvåhundra år äldre hade hon aldrig träffat prins Daniel, eftersom det inte fanns personliga tränare.

Jag antar också att maten var smakligare på den tiden än vad som bjuds på ett genomsnittligt konferenshotell idag.


Där finns mängder av spektakulära träkåkar. Vissa rymmer vanliga företag, medan andra  hör

till Brunnens verksamhet och ytterligare några
finns bara till för att vara vackra och illustrera brunnslivet.

Odlingarna är fantastiska även om vi missade rhodendronprakten och kom för tidigt för rosengårdens fulla fägring.

Den verkliga praktbyggnaden är Brunnshallen. (Inte ICA-butiken i Simrishamn.) Det är  inte svårt föreställa sig hur det fina folket promenerade här fram och tillbaka.  Hon med bahytt, krinolin och parasoll han med stråhatt och spanskrör.

 Det är möjligt att  jag blandar tidsepoker och moden. I bakgrunden hörs brunnsorkestern. Tak som skydd mot regn och  lika viktigt sol. Endast simpelt folk saknade möjlighet att skydda sig mot solbränna. Tänk så modet kan växla.
När vi var där höll man på att förbereda  en måltid, tala om atmosfär. Om det var privat festlighet eller representation har jag ingen aning om.

Parken övergår i otämjd natur. På en berghäll står den mytologiska bäckahästen..
Det var slumpen som förde oss till Ronneby Brunn. Utan tvekan var det den blekingska utflyktens största behållning. Har ni vägarna förbi tycker jag att ni ska ge det en timme, eller så.

Lövmarknaden i Karlskrona.

Både jag och min fru är uppvuxna i Karlskrona. Varje år dagen innan midsommarafton är det “Lövmarknan”. På det gigantiska torget mellan Fredrikskyrkan och rådhuset slog knallarna upp sina stånd och bjöd ut varor man aldrig sett. Det har gått femtio år sedan vi bröt sviten med årliga besök.

Häromdagen sa, jag kommer inte ihåg vem av oss, ska vi åka till Lövmarknan? – Ja vi gör det!  

Vi parkerade ner i hamnen för att slippa kryssa runt och leta plats. Det var i närheten av LM Ericsson, numera Ericsson. Med vår ungdoms fyndighet och med den tidens telefonteknik sa vi om dem som jobbade där, att de satt på LM och gjorde motstånd.

Ericsson var en gång tungt etablerat i  Karlskrona och tycks ha en hel del kvar där.

Den en gång stolta “Porslinan”, porslinsfabriken har sedan evigheter upphört. I dess gamla lokaler sitter bland andra kommunadministrationen.

Nere i handelshamnen låg den gamla köpmansgården, Palanderska gården. Nu var den topprenoverad – för femtio år sedan användes den som reservlokal för det gigantiska läroverket. Jag gick där någon termin på gymnasiet.

Fördelen med Palanders var att lärarna uteblev i mycket större omfattning än i huvudbyggnaden. Om det var lättja eller dåligt lokalsinne lokalsinne som förorsakade mässfallen ska jag låta vara osagt. Kommer jag ihåg rätt fick man efter tio minuter lämna klassrummet, vilket vi gjorde med förtjusning.

Minnen tränger sig fram, men vi går Drottninggatan upp mot huvudattraktionen.

När vi anlände hängde regnet i luften, men snabbt klarnade det upp och temperaturen hamnade snabbt på ca 28 grader.

Ett gammalt talesätt säger att om  man inte träffade någon annars, nog träffar man dem på Lövmarknan. Det besannades omedelbart då jag såg min syster och svåger. De bor i Surahammar och vi springer inte ner dörrarna hos varandra. Naturligtvis talade vi hund, de har en syster till Doris. Den enda hund jag kan påminna mig att Doris har visat dåligt humör emot.

Knallarna tycker uppenbarligen, helt tvärtemot min uppfattning, att mat kan handlas i den sanitära misär, som erbjuds. Nybakade donuts, grädbullar i kartong och rökt ål – nej tack!

Vi bestämmer oss att avsluta vårt marknadsbesök i princip innan det påbörjats.  Vi kan skylla på hunden, päls och 28 grader är inte det bästa. Vi hade inget emot att avbryta. Vi kan konstatera att Lövmarknan är minst lika populär och välbesökt som när vi var barn, dessutom har den vuxit i omfång.
Vi tog bakvägen mot Tyska kyrkan och ned mot Möllebacken. Det var ett par ärenden som måste uträttas.

Det mest genuina på marknaden var kransbinderskor som satt i Möllebacken. Fanns de kvar?

En och annan mirakelprodukt kunde identifieras. Min syster hade köpt  några magiska disktrasor till fantasipris.
Jag såg en “bårste” som gräver upp damm,smuts ur mattor, soffor m.m. Enligt bårsthandlaren ett måste för husdjursägaren. Doris fnyste åt det.

Själv undrar jag konfunderat om det finns hästägare som tillåter sin häst att vistas i soffan, ja eller ens på mattan.

Marknadskarameller är ett måste inte för att de är särskilt goda eller billiga, utan just bara för att det är marknadskarameller.

Denne karamellkokare var från småländska höglandet, närmare bestämt från Mariannelund. Kanske hade han haft äran att leverera sötsaker till Emil i Lönneberga.

Ett kvarts kilo mjuka – 35 kronor!

Den sista kontrollen på  Lövmarknan var kransbinderskorna. Jo – de fanns kvar på samma ställe som förr, även om de fått betydligt fler grannar.

När jag var en liten pys stod jag här och sålde pioner. Min uppdragsgivare var “fru Egerström på Vesteråkra gård". Hon var av ätten Wachtmeister och lika fin som hon var snål.

Grabben i förgrunden fryser nog inte, eller kanske ögat luras av det elegantas motivet.

Förr var systembolaget stängt på lövmarknadsdagen, medan Ronneby å andra sidan hade stängt under “Tosiabonnadan”.

Antingen har blekingarna lärt sig att  sköta spriten bättre eller också har man gjort eftergifter för turismen. Den som anlände till Karlskrona dagen innan midsommar för att fira helgen där, kan inte ha blivit stormförtjust när man upptäckt att Systemet hållit stängt. Bättre nu - till och med en

dragspelsentreprenör på p.lats

 Vi tråcklar oss ned till fisktorget. Här satt fiskarfruarna i alla väder och
 rensade,  filéade och sålde fisk. På vintern i fingervantar utan fingrar, jag minns hur jag som liten led med dem i kylan.

Här låg, från tiden innan jag kan minnas, en saluhall. Här liksom i de flesta städer är den dessvärre riven.
Förr hade man en fantastisk utsikt över Borgmästarfjärden, ut över Saltö, då slum, nu bästa läget. Nu skyms utsikten av ett påkostat men, i mitt tycke, mycket fult hotell. Stadsplanevandalism!

Så vänder vi hemåt mot vårt Österlen mycket nöjda med vår utflykt. Man kan inte säga att Lövmarknan var en besvikelse; den var precis vad  vi väntat oss.

Turen går till Vik.

Filmjölk, Carl-Anton, maskros, tjärdoft, rapsfält, äppelblom, vågkluck och ryggsvett, här ska, fan ta mig, flaneras! Det finns flera skäl att  turen kommit till Vik, ett av dessa idylliska fiskelägen där du anmäler ditt läge med propositionen “på” i stället för, som brukligt är, “i”.
När jag var liten hade jag en kusin Ulla, nästan en generation äldre än jag, som var gift med en som hette Sven. Han var höjdare, personaldirektör på Åkerlund & Rausing, vilket kanske förklarar att de hade sommarställe på Vik. I släkten berättades om hur Sven brukade släppa loss på Kiviks marknad. Detta tyckte jag lät oerhört spännande.

Ett andra skäl för Vik var att jag uppmanades av Ateljé Karinholm att besöka Vik, efter att de läst mitt lilla nedslag i Simris, tror jag. Jag var utanför ateljén och strök, men jag drog mig undan då halva ateljén, Ingvar Holm, stod och talade med några byggjobbare utanför. Jag är faktiskt  blyg med  ett drag av folkskygghet.
En skylt vädjar om avhållsamhet från bilkörning i deras idylliska men smala strädden. Så dags, tänkte jag efter att ha kryssat mig igenom ett dessbättre tomt samhälle.

Anvisade parkeringsplatser verkar vara en lysande idé. I själva verket hade jag svårt att se något alternativ. Jag valde parkeringen vid Prästens badkar.

Badkaret är en unik geologisk formation, som lockar sten- jordintresserade från hela världen.

Mina söner gav sig vid ett tillfälle på utflykt till just Prästens badkar,
av någon anledning upplevde de det som en riktig
kalkonattraktion. De har aldrig upphört att hånfullt göra sig lustiga över det unika badkaret.

Jag vet inte om de förväntat sig ett gigantiskt emaljerat badkar med lejonfötter. Mina enda förklaring är att det blivit stadsfolk av dem.
Jag har tidigare skrivit mer om Prästens badkar i ett  blogginlägg.

Byggnadskontoret i Simrishamn har beslutat om förbud mot avstjälpning i Vik. Det tycker jag är bra. Hur  skulle det se ut efter ett tag,  ganska snuskigt och stökigt tror jag.

Det är också väldigt besvärligt för lastbilar och dumpers att ta sig fram på sträddorna. Danskarna må reta oss med “Förbudssverige”. De har förresten inte så mycket att komma med efter sin fettskatt, som de dessutom tvingades att ge upp, efter konstaterande att den var fett  fel.

Vissa sträddor är så smala att du inte ens går att ta sig fram med en rullebör. T ex  gäller detta för Bäckastenssträdet.

Det är något med Vik, som håller igen mig från att bli alldeles kramgod. Är det att den gamla fattiga fiskarbyn blivit rikemansreservat. Tiptophus i bästa havsläge som används några veckor om året av ägaren och hyrs ut ytterligare några till burgna européer. Eller är jag rent av avundsjuk på denna ögonfägnad som möter en överallt. Nej jag tror att det är att det genuina blivit litet för upputsat, själen försvann med skavankerna.

Det finns miljöer som går rakt till det undermedvetna utan att passera gå. Sommarkiosken är för mig cykel,  simskola, “liggaivattnetrekord”, saft och limpmackor.

Man måste haft mer brunt fett som liten. Jag kommer inte ihåg att luft- och vattentemperaturen hade någon avgörande betydelse för våra badvanor.

En svan ligger i hamnen och ruvar på sin blivande avkomma. Jag har för mig att man ska, också för sin egen skull, hålla respektavstånd till ruvande svanar, de lär kunna vara aggressiva, och trots allt är de betydligt större  än en undulat.

Idag är det inget som oroar familjen Svan, i det ödsliga fiskeläget.  Ungarna lär vara sjösatta i god tid innan sommargästerna anländer.
Vik är en tätort med drygt 300 invånare, svanfamiljer räknas inte lika lite som husägare skrivna på annan ort. Det finns inga tecken på att orten ska växa men kanske inte just minska heller.

Alla hus är syndigt vackert renoverade. Man ser hur man på ett smakfullt sätt öppnat för ljus.

De flottaste hus ligger närmast vattnet medan de som förefaller åretruntbebodda ligger upp mot landsvägen, ja upp mot, det är en kraftig uppförsbacke.

Jag är fortfarande oklar på om jag är förtröden eller vad det är frågan om, men en gård som ligger vid stranden som detta, kan det bli bättre? Kanske är Vik optimerat för en semestervecka eller två. Jag kan tänka mig, att en vecka i Vik är en fullständigt oförglömlig upplevelse, det är ju så vackert att det gör ont.


Trädgårdarna är vårdslöst eleganta. Antingen bebos varje fastighet av naturliga trädgårdsarkitekter eller fullständigt gudabenådade entusiaster. Jag gillar varje trädgård så mycket som det bara är möjligt.

Ett välklippt äppelträd, solen uppifrån och havet som fond, kan det bli vackrare än så? Hade det  varit en målning, skulle den utrangerats som hötorgskonst.

Jag vandrar vidare  och känner en  “denblomstertidnukommerdoft”. I  östra Blekinge, som jag kommer ifrån, blommade liljekonvaljen i bokskogarna när det var dags för skolavslutning. Den ljuvliga doften är lika djupt programmerad i mig som avslutningspsalmen" Den blomstertid nu kommer".

Litet tidigare är det på Österlen än i östra Blekinge och de blommande  liljekonvaljerna i en trädgård gjorde mig rörd.Jag märker hur inkonsekvent jag är när jag vandrar runt. De renoveringar jag tycker bäst om är de absoluta lyxrenoveringar där ett uthus blivit en gäststuga.

Det finns många fina uthus som renoverats till toppskick. Samtidigt har jag inte funnit någon restaurang  i byn. Jag måste få rekommendera att ta en tur till Hammenhögs Gästis för att äta en supé  som ligger i nivå med en hyrvecka i Vik.

Bland dessa underbara hus på läget finner jag ett, som ser ut som en sommarstuga gjorde när jag var liten. Ett skyl mot regn och dåligt väder men tänkt som en sovplats de futtiga sommardagar då solen inte sken.

Jag antar att tomten är värd åtta gånger mer än skjulet, men jag värderar denna typ av skjul/sommarstugor väldigt högt. Så såg en sommarstuga ut när jag var liten.

I idyllen  hittar jag ett hus, som jag måste upphöja till vardagshjälte: Eternitvillan. Eternit på väggarna, eternit på taket. Detta hus har inga kompisar i idyllen men står ändå kvar.

Bästa hanteringen av miljökatastrofen eternit är att låta den vara kvar. Alltså är eternitvillan med  50-talsfönstren en miljöhjälte.

Som en avslutning från Vik, försök att hålla dig allvarlig ty:

Rapsextra.

Alla är till sig i trasorna raps – raps – raps. Jag har fått litet antydningar om att “raps is the shit” om man ska “sälja in Österlen”. Nu sysslar jag inte med att “sälja in Österlen”, utan att bo på Österlen och att trivas med det och, varför inte, berätta det för andra. Med all ödmjukhet, mina ambitioner är snarare litterära än kommersiella.
Jag får medge min försumlighet att rapportera från rapsfälten. Nu är jag tämligen ensam om att inte berätta om rapsfältens skönhet. Utflödet av rapporter är så stor som ett normalt bredband klarar av. Jag gjorde dock min plikt greppade kameran, åkte ut och tog några kort. Jag skriver medvetet så eftersom ingen längre “tar kort”, man tar bilder.

Vi måste reda ut om raps är det allra vackraste. Själv är jag litet svag för rybs, som bilden till höger. Något härdigare än raps. Odlas i stor skala i Finland, med ungefär samma användningsområde som raps.
Även senap är i sin blomning tjusig, riktigt tjusig. Till och med ett fält med maskrosor i blomning är praktfullt.
Kanske är det så att det är färgen gul vi älskar. Om naturen haft gult som grundfärg hade vi kanske gått i spinn över ett grönt fält.


Jag skulle vilja se en riktigt ful bild på ett rapsfält. Kan någon bistå mig med det?

En annan pixeleufori, som bryter ut om senvåren, här på Österlen, är “äppelblom”.
Samma sak, visst vackert bortom all förhandlingsbarhet.
Vilket är då vackrast och mest Österlen, äppelblom eller raps?
Även äppelblomman har sina allvarliga utmanare.  Framförallt körsbärsblomman.
Kanske finns det något annat som manifesterar den underbara sommar vi alla väntar på. En sexig liten alg från Simris Alg?