När våren går mot försommar.

 För knappt två månader sedan tog jag denna bild norrut över fälten, från Gästis.

Kanske den värsta snövintern i mannaminne. Det är alltid svårt att veta. Talar man om väder, finns det alltid någon som säger, minns du vintern 68, eller något annat årtal som jag inte heller kommer ihåg, då kan man snacka om snö. Detta kan vi kalla "spik i foten syndromet" efter Hasse och Tages klassiska sketch. En förfärlig vinter var det i alla fall.

Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen  ska vara över fryspunkten minst sju dygn i sträck. Det är väl inget att komma med.
Meterologer är strukturerat folk som gillar tydliga gränsvärden. Meterologens sommar inträder när dygnsmedeltemperaturen varaktigt överstiger 10 grader minst 5 dygn i sträck. I Malmö sker detta den 8 maj.

Alla förstår att vi på Österlen inte längtar till vår, den är här och har varit det ett bra slag. Det är bara att packa bil med blomma, barnbarn och bondhund i jakt på försommartecken.

Först Borrbystrand! Lite gråmulet men ingen vind att tala om. Första valet är om man ska den kyligare motvinden på utvägen eller hemvägen. Valet är ditt - antagligen kan man dra slutsatser om olika personlighetstyper av detta. Vi väljer motvind ut.

Det håller på att spricka upp över Bornholm.

Det är långt kvar till badsommaren. Innan dess får havet se till att lämna tillbaka en hel del strandremsa, som den tuggat i sig under vintern.

Jag är glad att jag tog oljerocken på och gjorde den taktiska dispositionen att ta motvinden på utvägen.

Vid stranden var det ingen försommar! Jag får leta vidare.

Vi tar oss till Bäckhalladalen. Det var ungefär en månad sedan jag var där och letade efter, och fann, våren.

Medan vi gick där trängde solen igenom och plötsligt var det så varmt och gott.

Med två små pysar med blir takten lättjefull. Plötsligt någon som inte orkar gå, eller får syn på en nyckelpiga. Så ska det vara när man är ute i naturen!

Den välplanerande Anna hade tagit med matsäck. Kaffe, macka och en liten

kaka.

Så markerar mat- och sovklockan; dags för middagslur. Visst är det ett försommartecken.

Lugnt och meditativt stänger jag mina violblå och drar kepsen över ansiktet. Säg den lycka som varar för evigt. Ett gallskrik från Anna larmar för orm, troligen en anaconda. Nu visade det sig att besten var en decimeterlång skogsödla.

Grågässen, som för en månad sedan bedrövat gick och trampade på rutten is, i den lilla tjärnen, hade fått vatten runt simfötterna.

Gåskarlarna höll på med någon slags uppvisning. Jag anar vad det handlar om, men förstår inte riktigt meningen. De var ju jämna par!

Ett sista nedslag på spaning efter försommaren gör vi i fantastiska Fyledalen.

Bokskogen samlar sig för att ta sista språnget. Om en vecka är här ljust grönt ljus. Det är så nära andlighet jag är kapabel att tillgodogöra mig. Nästan lika mäktigt som introt till en Who-låt.

Blomningen är i full gång de gamla kändisarna återkommer. Det är väl tjusningen att återse en vitsippa efter ett år.

Den sista blomman i collaget har jag ingen aning om vad det är. Känner någon igen den så är jag tacksam för information, det är inte ramslök.

Meterologisk sommar, växtlighetens utveckling, temperatur, sandaler på,  jag bryr mig inte om alla kriterier. Det finns ett som är idiotsäkert och jag fann det hemma. När trädgårdsmöblerna är på plats - då är det sommar!