Turen går till Fyledalen

Doris tyckte att Peugot 207 var för liten. Nu har hon bytt upp sig till en Peugot (vi bor ju i Hammenhög) 5008. Nu har hon det utrymme som denna drottning bland hundar kan kräva. Naturligtvis ville hon omedelbart på utflykt.
Vår 207:a går nu in i bilars kretslopp. Förhoppningsvis ersätter den en avgasstinkande Volvo av gammal årsmodell. Det har sagts mig att vår nya bil inte drar mer än cirka halvlitern diesel per mil. Då är det säkert så, för vem vill väl lura en bilointresserad man i 60-årsåldern? Men den är stor, på ett nästan amerikanskt sätt.

Eftersom Doris inte ville sanda ned i nya bilen, avstod för en gångs skull havet. I stället ville hon åka inåt landet. Hon föreslog Fyledalen, några kilometer väster om Tomelilla.

Det var vårkänning, även om solen inte riktigt orkat bryta genom dimslöjorna. Fyledalen stavas med ett "L" och i botten rinner Fyleån.

Meterologiskt sätt har vi vår i Skåne, men växtligheten ligger ännu i vänteläge. Jag har inte tänkt på hur vackert det är med de återhållna färgerna. Landskapet blir skulpturalt, stiliserat.

Fyledalen har ett mikroklimat någon grad varmare än omgivningarna. Detta gör att rovfåglar i större omfattning övervintrar här. Fyledalen är ett Mecka för fågelskådare. Man behöver inte vara fanatiker för att fascineras av fåglar. Vi såg två kungsörnar och mäktiga är de. De var vita på vingarnas undersida.

Nu har jag inte stämt av örnobservationen med min fågelguru, Nisse i Vallby (352 kryssade). Men jag känner mig tillräckligt säker. Det var slarvigt att inte rådfråga, eftersom Nisse och hans Ingela var på Gästis i går kväll.  Däremot kan jag nu meddela en kunskapstörstande allmänhet: Om fågelhannen och fågelhonan ser helt olika ut, som till exempel domherren och domhonan så generer detta ingalunda två kryss - en art ett kryss. Har någon gjort fel i detta avseende så vill jag att ni rättar till det omedelbart. Tack!
Dessutom kan jag informera om att svanar sträcker, liksom gäss. Knölsvanen sträcker längs kusten medan sångsvanarna är mer målinriktade i sin förflyttning mot norr. (Se Nils Holgerssons underbara resa, av Selam Lagerlöf). Nu ville jag kolla upp med Nisse om jag hade sett knöl- eller sångsvan. Detta var uppenbarligen trivialt, så det tog Ingela hand om, och hon är ju bara medberoende fågelskådare. Knölsvanen hör man endast vingslagen av medan sångsvanen trumpetar som ett gäng huliganer på väg till fotbollsderby.

I botten av Fyledalen går en nedlagd järnväg. Sommartid kan man åka dressin. Kontakta närmaste turistbyrå, eller 118 100, nummerupplysningen med svar på allt. Det finns rastplatser längs spåret som är en dröm för den som medför matsäck.

Vi förvånades litet över att markägaren uppenbarligen var ett oövertäffat surkart. Stättor som inte gick att öppna och taggtråd bidrog till att man skulle känna sig ovälkommen.

Doris fick syn på Fyleån, och kom på att det i rasbeskrivningen för Airdaleterrier klargörs att den ursprungligen avlats fram för utterjakt.
I ett huj stod hon till magen i Fyleåns porlande vatten.

Besviket konstaterade hon att inte heller där fanns det några uttrar.

Vi vandrade längs den gamla banvallen. Vårt förtroende för SJ och Skånetrafiken har denna vintern utsatts för påfrestningar. För säkerhets skull var vi en aning observanta så det inte skulle dyka upp ett felväxlat Pågatåg.

Så småningom kom vi fram till grevens marker, Carl Piper alltså med godsen Högestad och Christinehof (kanske fler). Vad jag skulle komma till är att här stod det "välkommen till fots". Det är andra tongångar än hos den andra gringubben.

På hemvägen köpte vi fikabröd på Reimans Bröd & Café AB. Kammar smakrika som oblater! Ska Tomelilla bli huvudstad i det nya matlandet Sverige, får man skärpa sig på brödfronten. Annars röstar jag på Borrby!