tisdag 21 april 2015

Med en konstubildning är man beredd att möta livet.

I samband med konstrundan har vi haft en animerad debatt om vad som är bra och dålig konst, konstnärernas villkor, konstskoleutbildade, autodidakter m.m. Rena Almedalsveckan på nätet nedskalad för fattiglappar i glesbygd. Jag som på intet vis är konstkännare men aldrig blivit lurad i ett konstköp, eftersom jag köper konstverk som jag tycker om och har kassa till. Jag har aldrig köpt en tavla på spekulation.

Jag vill inte diskutera konstens kvalitéer eftersom jag inte alls är kunnig på det. Däremot vill jag berätta en sedelärande historia om konstens värde ett enskilt fall.

Jag har ofta hamnat i chefsroller i specialistorganisationer, ofta väldigt kvalificerade tekniker. Det är märkligt eftersom jag inte är duktig på teknik. Däremot har jag alltid varit snabbtänkt och utifrån beskrivningar få ihop en begriplig helhetsbeskrivning på managementnivå. Tekniker befriade från beslutsfattare och tvärtom. Jag tog hand om dessa diskussioner. Som konsultchef hade jag att hantera många stora egon. Detta var inte så svårt eftersom deras briljans låg högt över min nivå, så någon konkurrens förelåg inte. Mitt enkla kontrakt med konsulterna var att om de kunde beskriva problem och lösning för mig så lotsade jag det till beslut.

Vi hade konsulter  från många länder och det var viktigt att snabbt lära sig kulturella skillnader i självbild. Utan att peka ut speciella nationella  särdrag, fanns det de som inte hade nej i verktygslådan enligt egen uppfattning var de fullt kapabla att klara vilket uppdrag som helst.

En konsult med en mycket hög bild av sig själv och kompetens, som han hade full teckning för, kom från Pakistan och en mycket privilegierad familj. Sönerna  blev antingen civilingenjörer eller läkare. Zahoor, som jag blev god vän med, tillhörde ingenjörsgrenen. Eftersom han var ordförande i civilingenjörsförbundet, som i Pakistan är en högst politisk organisation var Zahoor tvungen att fly då han var funnen misshaglig. Han hamnade i Sovjet, Moskva, där han slutförde sin utbildning. Eftersom Zahoor är en en notorisk sanningssägare tog det inte så lång tid att komma på kant med sovjetregimen. Detta förde honom till Sverige. Förutom litet internt liv och kiv i den Pakistanska Stockholmskolloninen var det lugnt.

Zahoor var en duglig och kreativ IT-konsult och uppdragen rullade in. Så hände något som inte fick hända. Zahoor kom inte till sitt uppdrag. Han hade inte femtio år gammal råkat ut för en allvarlig stroke. Den värsta konsekvensen var att hans närminne slogs ut helt, men intellektet var opåverkat. Jag har funderat på detta och frågat Zahoor hur det kunde fungera så. Jag fick inget svar som jag förstod. Zahoor var ensamstående och naturligtvis var de sociala och praktiska problemen stora. Jag förstod inte hur det var möjligt. När jag såg att Zahoor gjort listor över hur han skulle klä på sig förstod jag litet mer.

Jag brukade hälsa på Zahoor med jämna mellanrum, det är klart att jag var orolig hur han skulle klara sig. Vi brukade äta lunch, så gick vi hem och tog en kaffe och en konjak. Det var fascinerande att lyssna till Zahoor och allt han varit med om. Han var också en hängiven hobbymålare. Jag fick en söt liten tavla, Skageninspirerad.

En dag öppnade lillebror Ubaid när jag ringde på. Detta är fullständigt obegripligt för en svensk. Zahoor hade kontakt med sin familj i  Islamabad. När det stod klart vad som drabbat Zahoor lämnade lillebror Ubaid  allt i Pakistan för att ta hand om sin sjukdomsdrabbade bror. Jag frågade honom en gång hur det kändes att komma  till Sverige och att ge upp sitt liv i Pakistan. Han förstod över huvud taget inte min fråga. När nu hans bror blivit sjuk saknades alternativ. Detta menar jag är obegripligt för oss som svenskar.

Ubaid är en avvikare i familjen Syed, han är varken ingenjör eller läkare, han är konstnär. Jag vet också att Zahoor stöttade honom i beslutet. Han är utbildad vid konstakademin i Karachi. Poängen jag ville komma till är att Ubaid, tack vare att han var konstnär slapp att jobba som spärrvakt eller köra taxi. Nästan från sin ankomst till Sverige har han haft separatutställningar både i Sverige och utomlands, inte minst i Pakistan. I Sverige har han mestadels ställt ut på Galleri Hera på Hornsgatspuckeln. Ubaid blev alldeles fascinerad av Lappland och har sedan mitten av 90-talet målat
motiv därifrån.Bröderna Syed brukade åka till Lappland minst en gång om året. Ubaid är mycket framgångsrik som konstnär. Jag har ett par tavlor av honom. En är till formatet ganska monumental och i sina färger spektakulär. Den föreställer sommar i Lappland. Nu pryder den sin plats i köket. Jag bytte till mig den mot en persondator, kommer jag ihåg. Sedan har vi köpt ytterligare en tavla av Ubaid på Galleri Hera.

Tyvärr har jag tappat kontakten med bröderna Syed men via Google har jag sett att det gått mycket bra för Ubaid. Han finns representerad både i Sverige och utomlands. Detta om btydelsen av att ha en konstnärlig utbildning.








onsdag 14 januari 2015

Våga Facebook.

Ibland stöter jag på  slagordet "Våga vägra Facebook" - varför undrar jag. Facebook är idag en infrastruktur. 5 736 000 svenska medlemmar, 60,46%. Man kan jämföra med att gå 20 år tillbaka och skandera "Våga vägra telefonkatalog". Även en telefonkatalog kan vara skadlig om man rullar ihop den och slår den i skallen på någon.

Skada och nytta med FB kommer an  på hur man använder det och för att kunna använda det på ett bra sätt måste men skaffa sig en del kunskap, framförallt så att man kan styra vem som kan läsa mina inlägg av olika slag.

Media bevakar med kärlek olika formera av missbruk. Nätmobbing är ingen trevlig företeelse och bör bekämpas med alla tillgängliga medel. När det gäller grupper bör tydliga regler klargöras om vad gruppens syfte är, vilken ton som gäller och en aktiv administration av gruppen. Inlägg som inte är relevanta bör plockas bort snarast liksom kommentarer med grovt språk och personangrepp. Misstänktaa "spammare" ska inte  släppas in. Att barn mobbar och kränker är bedrövligt, men inte FBs fel. Den som glömt hur det kunde vara  kan se Anna Odells film, Återträffen. Barn kan vara onda med eller utan FB, möjligtvis hinner de vara kvantitativt mer onda med hjälp av FB.

För privatpersoner är FB ett hjälpmedel att spåra och återuppta kontakten med gamla bekanta. Jag har hittat barndomsvänner, arbetskamrater från 40 år tillbaka i tiden, färskare också naturligtvis. FB är ett hjälpmedel att hålla och underhålla kontakt med släkt och vänner. Hur mycket tid jag vill lägga på detta  avgör inte FB utan jag..

Företag skulle för 15 år sedan ha en informativ och snygg hemsida. Det bör de fortfarande ha, men skillnaden är att på hemsidan finns den statiska informationen, som förändras sällan. Idag har företagen i stor omfattning en kompletterande FB-sida. Där kommuniceras den "flödande"" informationen. Händelser och förutsättningar som uppstår snabbt och varar under en begränsad tid lägger man upp på företagets FB-sida. Det gäller alltså att få så många vänner till företaget som möjligt. Begränsningen är att man inte når nya kunder utan bara befintliga, såvida man inte vill lägga ned pengar på att annonsera med hjälp av Google.

De flesta av oss är med i flera grupper och gemenskaper, t ex "Du vet att du är från Hammenhög om...". Jag tror att majoriteten av grupper och gemenskaper är av ideell- eller förströelsekaraktär. En del grupper är smala, väldefinierade och löser konkreta problem. Alla vet hur besvärligt väglaget kan vara på Österlen. Gruppen "Vägnätet Österlen" fick på kort tid 6 700 medlemmar. Perfekt om du ska ut och köra; Har någon kört mellan Hammenhög och Simrishamn nyligen? Oftast svar i realtid.  Då är det kaxigt att "Våga vägra FB". Österlen har många asylboende och FB har varit till stor hjälp när det gäller att kommunicera för alla oss som på något sätt vill göra livet lättare för olycksbröder och -systrar från krigs- och oroshärdar. Vi lever i ett nätverkssamhälle och i stället för att träffas kommunicerar vi i stor utsträckning via FB och e-post.

På Österlen har vi såvitt jag vet en ganska unik grupp, "Österlen Anslagstavlan". På ca 1,5 år har vi fått ca 3 400 medlemmar. Vad som är unikt med gruppen är att den hanterar företag, boende, besökare och intresserade i samma grupp. Den kan användas för alldeles privata frågor, man kan fråga efter företag, företag kan annonsera, man har köpare och säljare på samma arena. Ibland är du säljare ibland är du köpare. Hela idén är att samla ihop så många användare som möjligt med anknytning till Österlen. Var och en ansvarar för sina inlägg, ingen "redaktör" däremot administratör som granskar medlemsansökningar och plockar bort inlägg som inte platsar i gruppen. Gruppen är en hjälp för företag att annonsera kostnadsfritt. Kanske når man fler via tidningsannonser, men du vet inte hur många som specifikt är intresserade av Österlen, det är dyrt att annonsera i tidningar och tidskrifter, ofta måste man dessutom bekosta design av annonsen och du måste ta hänsyn till pressläggningstider, annonsen styrs av när tidningen kommer ut medan anslagstavlan kan användas exakt när du själv vill. Via  Österlen Anslagstavlan  når du nya kunder, som adderas till dem du genom flit och kreativitet lyckats knyta till ditt företags FB-sida..

Avslutningsvis vill jag berätta en upplevelse från förmiddagen. Jag var på väg ut med mina hundar på morgonpromenad. Innan jag gick slängde jag ett öga på "Österlen Anslagstavlan". och såg ett inlägg enligt nedan

någon som är av med sina hundar? en svart äldre labrdor och en typ spaniel brun lekte i vår trädgård i morse. vi har tagit om hand om den bruna spanieln, labradoren sprang iväg. ring XXXXXXX vi finns i hammenhög

När vi rundat skolan kom en hantverkarbil upp jämsides med mig. Genom den nedvevade rutan fick jag frågan om jag hade sett en brun krullig hund. Nej svarade jag, sanningsenligt, men jag vet var den är. Så beskrev jag var Chestermans bodde. En liten stund senare passerade jag och Alice Chestermans, kontakt var etablerad. Efter ytterligare en stund körde bilen upp med den brunkrullige syndaren i baksätet. Tack så mycket! Som sagt Våga facebook!

onsdag 10 december 2014

Boende med ett stänk av K-märkt.

De som har bostad i vårt land har en hög boendestandard. Jag har alltid varit intresserad av vad vi skulle kunna kalla kompletteringsboende. Det rör sig ofta om säsongsboende och samlade i särskilda områden.

En kategori är ändå  den mest permanenta man kan tänka sig, slutförvaring. Jag tänker naturligtvis på begravningsplatser. Länge har begravningsskicket varit kistbegravning med jordfästning. En präktig gravsten, att imponera på  eftervärlden med. En kultplats för anhöriga, att kunna vårda och hålla minnet av sina förfäder vid liv. Vanligtvis omgärdades gravar av låga buxbomshäckar, som dessvärre verkar försvinna till följd av buxbomssjukan. Detta tycks vara
en drabbad kyrkogård.

Trots att de kyrkogårdsboende är en ovanligt stabil grupp, inga korttidskontrakt och inga delårsboende, ser man att kyrkorådet brottas med återlämnade gravplatser och gamla stenar gallras ut. En gravsten får på grund av olycksrisken inte luta mer än 8grader.

Kremering har blivit den dominerande formen. Urnbegravning har följts av att man i en lund strött askan. Önskan från anhöriga att ha en plats att gå till, har tagit fram en ny begravningsform, asklund. I ett särskilt område kan man ha en mindre sten, ofta natursten, en minnesplats, som kräver minimal skötsel. Ett tecken i tiden?

Utomlands, särskilt i katolska länder, har jag sett betydligt mer påkostade och personliga gravar än det trots allt återhållna begravningsskicket vi tillämpar här hemma. Vi talar om små hus, mausoleer, ofta med ett foto på den döde. Jag vet inte vad man vill uppnå, men ofta rustas gravarna med personliga ting, som motorcykelhjälmar, kramdjur eller nappar. Jag vet inte om de tror på ett liv efter detta. I så fall måtte det väl finnas ny hjälmar, kramdjur och nappar där. Det finns också någon form av gravarnas miljonprogram. Långa, långa väggar med fack, där de anhörig umgås med sina avlidna. Jag tycks ha någon morbid drift att besöka gravplatser när jag är på resa utrikes.

När vi är inne på det andliga området är det lämpligt att tala om kyrkstäder. Denna  fascinerande företeelse hade sina största förekomst i Norrland och man känner till ett 70-tal. De har rötter i 1600-talet även de nu bevarade är byggda under 1700- och 1800-talet. Många låg i lappmarken men det fanns också  för bönder i utmarker. Den mest berömda är Gammelstad utanför Luleå, åtminstone är det den största och enda jag besökt.

Kyrkstäderna användes i samband med kyrkliga högtider för övernattning i samband med långa resor. Men de utnyttjades också i världsliga sammanhang, som ting och marknader.  Här gavs tillfälle att träffa människor från andra byar och ofta knöts bekantskaper somm ledde till äktenskap.

Gammestad  finns sedan 1996 på UNESCOs världsarvslista och med rätta må jag säga. Stugorna är privatägda och vandrar i släkten. De omges av mycket rigorösa bestämmelser om de av omständigheter skulle gå ur släkten. Jag säger, när ni betat av Österlen, åk dit! Ni kan kombinera med att se Luleås vackra skärgård. Man känner verkligen kulturhistoriens vingslag. 400 stugor!

En intressant företeelse är kolonirörelsen, ungefär lika gammal som våra äldsta idrottsföreningar, d v s slutet av 1800-talet. Både har sannolikt sin förklaring i den hastigt ökande urbaniseringen - bröd och akådespel. Kolonirörelsen lämnade ett värdefullt bidrag till den ensidiga kosten. Bär, rotfrukter och grönsaker måste ha varit ett viktigt bidrag. Efterhand har inslaget av rekreation kommit att dominera. I Simrishamn lär det finnnas 150 kolonister. Landskrona lär vara den kolonitätaste kommunen med det äldsta Citadellområdet från 1895. Här kan man tala om slott och koja.

Sjöbodar måste betraktas som männens värld. Naturligtvis ett praktiskt sätt att förvara utrustning för båt och fiske. Storleken obetydlig till och med i jämförelse med en Friggebod och för att inte tala om Attefallskåken. För liten att hyra ut t o m på Österlen och inte går det att klämma in en pizzeria.

Man kan dock  anta att det tagits  en och annan sup i sällskap med kumpaner i hustrufri terräng. Idag är det ett pittoreskt inslag i många småhamnar.
Den som inte har någon båt har kanske lyckats tillskansa sig en badhytt. Framför sig kan man se hur stadens honoratiores i randig badkappa tar de futtiga stegen från sin hytt ned i böljan den blå.

Vi plebejer får kämpa mot vinden för att med hjälp av ett badlakan insynsskydda  våra ädlaste delar.

Ropen skalla - badhytter åt alla!

Lägg märke till fönstrens extremt höga placering. Fönstertittare lär få
ha stege med sig.

Vi har också ett par mobila boendeformer, som på grund av sina trogna brukare kan K-märkas. Seglare är en tapper skara som lägger veckor av för- och efterarbete få tillbringa någon vecka till sjöss, oavsett väder.

Då har vi ändå inte nämnt vilken förmögenhet som plöjts ned för att få bo extremt trångt och obekvämt. Så måste man ha speciella  kläder, som man  inte köper i Ullared.

Slutligen vill jag nämna förstahandsvalet av kompletteringsboende, för många svenskar, camping. Denna sönderfaller i tre delar. Tälta - en numera nästan utdöd variant. Vi har husvagn, vilken för min del är fullständigt otänkbar eftersom jag inte kan backa med släp Jag kan för mitt inre öga se hur jag kommer till en närmast fullsatt campingplats. För att möjligen ska få vagnen på plats måste jag koppla loss eländet och försöker med handkraft knuffa in den i en liten ruta. Detta finner mina grannar in spe så
utomordentligt intressant att de gör ett kort uppehåll i lådvinsdrickandet. Det finns en undervariant till husvagnscamping. Vagnen ställs på plats någon gång runt påsk och flyttas inte en tum förrän i oktober. Då den flyttas till en hyrd uppställningsplats, för att  till påsk transporteras ut till samma plats som föregående åt och så vidare år ut och år in. Den tredje campingversionen som efterhand knappar in på husvagnsvarianten, Vi talar husbil! Detta förefaller var en tämligen bekväm variant med flexibilitet och stor valfrihet. Efter en i och för sig ovetenskaplig undersökning ser jag att en husbil kostar från ca 400 000 och uppåt, tillkommer campingavgifter och andra kostnader. Min egen preferens är utan tvekan att ta in på gästgivaregård. Det räcker till ca 400 övernattningar för två.





torsdag 13 november 2014

Året i backspegeln, av Jonas Sundström.

Det börjar bli dags att berätta något om vad som händer och sker på Gästgivaregården. 2014 har på många sätt varit ett fantastiskt år. Vi hade för första gången på nästan tio år öppet i januari och februari. Det visade sig att folk var något sugna att gå på restaurang mitt i smällkalla kolmörkret. Trevligt tycker vi, så vi fortsätter med det även 2015. Fredagspuben har löpt som en röd tråd genom hela året, under industrisemestern flyttad till lunchtid. Vi har skickat ut ett stadigt antal angusburgare (bästa köttet för ändamålet) vid det här laget. Något vi inte talat så högt om är att vi även har en torskburgare, perfekt om man inte äter kött.

Påsken innebar ingen rekordnotering trots att den låg sent och hade hyggligt väder. Sköna maj var något av en besvikelse men i juni hade vi jämt att göra.
Sedan kom sommaren och solen med den. Värmeböljan i juli gjorde att folk valde stranden under dagtid i stor utsträckning och det är ju svårt att förebrå dem. Vi fick igen det på kvällarna med bra tryck i matsalen. Det var riktigt roligt att jobba.

Det roligaste med sommaren var i mina ögon att vi lyckades hålla kvalitetsnivån. Våra gäster var lika tillfreds i juli, som de är under lågsäsong, även om vi då  har tid att gulla lite mer med dem. Vi fick ihop ett bra team i god tid för en gångs skull och hade möjlighet att på förhand gå igenom menyn och låta alla i styrkan provsmaka rätterna. Det var mycket uppbyggligt och stärkande. En väldigt trevlig kväll blev det också.

Vi var beredda på drabbningen som väntade oss då plötsligt en i köket drabbades av tennisarmbåge. Det kom som en blixt från klar himmel; jag visste inte ens att hen spelade tennis. Vad jag dock snart visste var att min sommar skulle bli precis som vanligt när det gäller arbetsbelastning. Det som sett så mysigt ut med bara en dryg heltid på schemat förvandlades snabbt till nästan två. Heltider. Plus gräsklippning och det där.

Mot slutet av sommaren fick vi tillf
älle att fotografera lite maträtter. Anna som slitit i köket hela sommaren knäcker lite extra som matfotograf. Fina bilder blev det, tycker jag.

Sommarbär med vaniljkräm och svartvinbärssorbet
Om man tittar närmre på menyn har det väl inte varit några större konstigheter förutom två punkter: Bara lök samt Grisknorren. Vi börjar bakifrån och hittar svansen på grisen. Många har rynkat på näsan och andra har frågat om det verkligen är frågan om en riktig grissvans.

-Klart det är, har vi svarat med viss triumf i rösten. Vi har först rimmat den en vecka i saltlake sedan kokt den i olja eller confiterat den, som det heter på köksfranska. Till sist har vi skalat av svål, fett, brosk och ben. Endast det rosa fantastiskt möra lite trådiga köttet fanns kvar.Det serverades med en slät mandelpotatiskräm och sotade smålökar. Ingen har kunnat motstå att allt för snabbt svepa i sig hela anrättningen för att sedan bli sittandes i stolen med ett nöjt flin och litet klädsamt grisflott i ansiktet. Skepsisismen som bortblåst i 999 fall av tusen. Detta ser vi som en stor triumf då detta på så många sett är en rätt som illustrerar vad vi står för.

Grisknorr med mandelpotatis och sotad lök

Det är regionalt förankrat. Det är en bortglömd, till och med illa sedd styckdetalj. Det är från en råvara som går fritt utomhus som den behagar. Det är en rätt med tre enkla grundsmaker; fläsk, lök och potäter. Det är rent och snyggt presenterat och har varit en självklar hållplats mitt i vår avsmakningsmeny hela sommaren.

Den andra rätten som stuckit ut valde vi att kalla Bara lök. Det är en korrekt och kärnfull beskrivning av vad det handlar om, en rätt i allt väsentligt endast lök. Lök är i köket en av killarna i kören, ett kompinstrument, en pålitlig slitvarg som passar till de flesta uppgifter som åläggs. Alltid i bakgrunden. Aldrig i strålkastarens sken. Fel och orättvist. Lök är ju så gott och går att variera i smak, textur och färg i det oändliga.
Rätten är uppbyggd med friterad schalottenlök i botten, litet färsk skuren sticklök, karamelliserad lökkräm samt snabbsyltad röd steklök. I mitten ligger en lökcrouqette, vilket i vårt fall innebär en sfär av gräddstuvad gul lök som dubbelpanerats och friterats. Vid bordet skänks en skvätt lökbuljong för att få upp ångan.
Detta är ett sammanhang värdig en sådan superstjärna som löken är och vi känner att vi gjort vårt för att ge löken upprättelse. Det kändes aningen svårt att förmedla detta i menyn, som under året till råga på allt krympts ner till en enkel A4-sida, så vi valde att kalla den Bara lök.

Bara lök.

Efter sommaren uppstår ett vakuum. Badgästerna åker hem och så gör även sommarpersonalen. Få är i behov av eller i ekonomisk ställning att ta en lyxig Österlenvistelse i september. Glädjande nog har vi tyckt oss märka en försiktigt ökad tillströmning av tyskar och andra kontinentbor som förgyllt vår tillvaro under sensommaren och den tidiga hösten.

Sen for jag till Italien för att studera livsmedelsproduktion och för femrättersluncher i
Emilia-Romagna.
När jag kom hem trillade löven av träden och det var dags att steka gås.

Och här står vi nu med gåsfett upp till anklarna och undrar vad nästa år har att erbjuda ett ungt, hungrigt gästgivarepar. Fast vi har inte glömt att det är julbord snart och vår berömda Nyårsfest med Jukeboxbal.

torsdag 25 september 2014

Årstiderna.

Det är väl ingen tvekan om att man som nordbo är präglad av årstiderna. I Skåne har vi fyra tydliga nästan lika långa perioder, fast kanske ändå inte, beroende på hur man räknar. Jag tänker ibland att vi har sex årstider. Liksom många andra  sätter jag att sommaren som favorit. Det är sommaren jag delar upp i tre. Försommaren sträcker sig från mitten av maj till midsommar. Den är ljuvlig, dagarna blir längre så snabbt att man märker det från en dag till nästa. En ymnig blomning kommer snabbt. Det jag tycker är försommarbäst är att äta kunna frukost ute.

Så kommer högsommaren från midsommar fram till en vecka  in i augusti. Sakta har Östersjön värmts upp till badbarhet. Kvällarna är varma och grillvansinnet och uteserveringarna präglar vårt land. På Österlen öppnar loppmarknader,
Björnbärsmarmelad.
Mirabeller, små vildplommon, som ger delikat marmelad.
bed & breakfast, kaféer och pizzerior i snart sagt varje byggnad med tak och fyra väggar. Det är högsäsong! Den som besöker Österlen i juli har svårt att tro hur ödsligt det kan vara under resten av året, men det är lika vackert.

Vi har sensommar från en bit in i augusti till, oftast, september ut. Litet vemodigt är det när turisterna lämnar oss och kvällarna kommer tidigt. Samtidigt är det för oss matnördar den bästa tiden på året, skördetid. Grönsaker, svamp, vilt, bär och frukt av alla de slag.

Efter sensommar kommer höst. Idag gick vi från sommartemperatur till jackväder. Det var riktigt skönt efter denna ihållande tropikvärme. Allt var tidigt, bönderna fyllde sina lador veckor i förtid. Naturligtvis blir det tid och råd att hålla gillen. Krögaren på Hammmenhögs gästgivaregård står på trappan och skrapar med foten samtidigt som han biter på naglarna att Miljöpartiet i regeringsförhandlingar ska få igenom att behålla den låga och rättvisa restaurangmomsen. Det borde det vara lättare för sossarna att smälta än att stänga två kärnkraftsaggregat.

Själv ser jag hösten som starten på våren. Ner med lökväxter som borrar sig upp tidigt, tidigt på våren. Jag går och spanar och längtar ser de knubbiga bladen borra sig upp. De ger hopp, inspiration och kraft att klara de bakslag för våren vi vet kommer, men lökväxterna med sin höga sockerhalt klarar det mesta. Det vi hinner med på hösten har vi glädje av tidigt på våren.

Jag har hittat ett perfekt hjälpmedel för oss som inte längre tar oss ned i spagat, och om vi genom ett olycksfall skulle göra det, är möjligheterna att ta oss upp utan block och talja så gott som obefintliga.

Man kan kalla konstruktionen trädgårdsrullator utan hjul. Jag jobbar inte så långa pass i min trädgård. Att byta till byxor med knädynor skulle är alldeles för omständligt.  Pallen har rejäla cellplastdynor och konstruktionen är mycket stabil och robust. Ibland vill du komma närmare jorden - bara att vända ekipaget.

Jag gjorde mitt fynd på Granngården i Ystad, dessutom hade jag turen att få det vid utförsäljning till halva priset, jag vill minnas att jag gav mellan 200 och 300. Dagens projekt är att rensa en rabatt som sedan länge ockuperats av såprot som inte faller mig i smaken.

På lökpaketet fanns text på ryska, inte så  vanligt. Kanske Putin påtar i sin datja och sätter lökar, när han inte lägger hela sitt engagemang på att riskera världsfreden.

För mig är hösten början på våren. Det gäller att peta ned ned frön, buskar och lökar som jag sedan kan gå och längta efter. Visst - jag vet att efter höst kommer vinter, som om jag jag fick råda, gärna kunde hoppa över. Visserligen kan det vara grant med snö. Vi brukar utsättas för ett par snöstormar per säsong. Det är i allmänhet inte mängden snö som slår ut vår hörna,
det är att det fyker. Vägarna försvinner! Bästa strategi är att fylla skafferiet, elda i kaminen, läsa böcker och invänta våren.

Jag börjar på allvar förvänta mig vår i mars, men bakslagen hinner bli många.