Gästspel i Roslagen

Hammenhögs Gästgivaregård  har fått den stora äran att stå för ett gästspel på Restaurang Åtellet i Norrtälje.
Det blir mina favoriter från det gångna året så som; Skummig jordärtskocksoppa, torskrygg från Simrishamn, Gris på tre vis, Ostar från Villhelmsdal samt en variant på den skånska äppelkakan.

Det fyller på ganska snabbt, så om du är hungrig och nyfiken, boka nu.¨

www.atellet.se

Jonas Sundström

Cancerblogg

Nu är allt som jag skrivit om cancer flyttat till Cancerblogg. Det jag skriver framöver om cancer kommer att publiceras endast på denna adress. Hammenhögs Gästis blogg kommer att handla huvudsakligen om gästis och Österlen.

Gästgivarn är på bättringsvägen, men han har en bit kvar.

I väntan på hans återkomst kan ni roa er med att följa vårt arbete med att lansera vår lammkorv i utvalda butiker.
Korv. En blogg om att förse den stora massan med god korv.
Jonas Sundström, Köksmästare.

Inferno

Den senaste månaden har varit den hemskaste upplevelse jag varit med om. I princip ingenting har fungerat som det jag tycker att det skulle. Jag har väldigt svårt att beskriva den period som gått, inte minst på grund av att jag varit så fruktansvärt dålig, ibland närmast medvetslös. Jättedosen cytostatika fördärvade helt mina slemhinnor så jag kunde varken äta eller dricka av egen kraft. Allt jag tog i munnen var äckligt, t o m vatten som inte just innehåller några provocerande smakämnen. Nu återerövrar jag smaker en i taget. Varje måltid är en sportprestation och ett lätt illamående normaltillstånd.

Jag har inte kunnat läsa eller skriva, förklaringen till bloggens tillstånd. Det har helt enkelt inte varit möjligt att styra tankarna.

Jag fick permission under julhelgen. Jag är mycket tacksam för det, nog kändes det bättre att höra barnbarnen stoja än att ligga i spöklik sjukhussal. Mitt personliga bidrag till julfirandet var sparsmakat minimalistiskt. Jag blev utskriven efter julhelgen.

Innan nyår fick jag feber och transporterades till akuten i Ystad, ett ställe som jag inte frivilligt söker mig till. Denna gång blev jag väl behandlad och fick tillfälle att informera doktorn om mina tidigare negativa erfarenheter. Huruvida han vågar sig på skräcködlorna återstår att se.

En biverkan vid behandlingen denna gång var nedstämdhet. Nu betraktar jag inte det som psykisk sjukdom utan som en psykisk effekt av sjukdom. Jag har därför sett till att få utskrivet ångestdämpande medicin och insomningstabletter. På så vis kan jag bita huvudet av hastigt uppkommen ångest och undvika sömnlöshet.

Jag tror att nu har det vänt. En sjuksköterska på hermatologen sa: "Här tar vi nästan död på våra patiententer, och hoppas att vi ska få ihop dem igen." En aning cyniskt, men jag förstår vad hon menar. Jag befinner mig i starten av en uppbyggnad, som kommer att ta mycket lång tid. Jag hoppas vara igång samtidigt som krokusen.

Det slår mig att enligt Försäkringskassans tillämpning av arbetslinjen, skulle jag om jag hade sjukpeng efter nästa månad stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag undrar som vad - krokimodell? Nu är frågan i sig hypotetisk eftersom jag inte har någon sjukpeng.

Nu har jag tyngt Gästis blogg med beskrivning av min sjukdom, det är förstås inte syftet med Gästisbloggen. Den ska var litet inspirerande och berätta om vad som sker på Gästis med omgivningar. Ni kan läsa om vårt nya spännande "korvprojekt". Jag tänker fortsätta att skriva om min sjukdom och återhämtning, men från nästa vecka blir det på Cancerblogg, och bara där. Vill ni läsa vidare - lägg upp ett bokmärke.

Högdosbehandling.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är jag nu på plats och incheckad på hematologen avd 4. Jag har tidigare legat på idylliska avd 3 med 8 vårdplatser, medan 4an har 20 vårdplatser. Av olyckskamrater har jag hört att 4an inte är så bra från patientsynpunkt. Jag har legat en natt på 4an tidigare. Det är för kort tid för att den ska kunna betygsättas, för att använda sportreferatens begreppsapparat. Jag observerade då att det fanns fyrbäddsrum. Därför var det en oerhörd lättnad att jag fick ett enbäddsrum med egen motionscykel. Jag tar kanske en tur under dagens lopp.

Det var ovisst in i det sista om man skulle kunna genomföra planerad show. Jag hade höga kreatininvärden, (ej att förväxla med kreatin, som är ett ämne, som bl a kroppsbyggare använder som kosttillskott), vilket indikerar att njurarna inte utför sitt jobb fullt ut. För att bättra på förutsättningarna serverades jag nattligt dropp, som faktiskt menligt påverkade nattsömnen. Klockan 7 kom en sjuksköterska in och frågade om jag ville ha något varmt att dricka på sängkanten. Jag fick en kopp te och en skorpa, det värmde i alla avseenden. Med tanke på vad jag utsattes för på akuten i Ystad, skulle jag önska att de fick möjlighet att åka hit och lära sig bemötandets betydelse och hur det praktiskt hanteras.

Det jag i tidigare inlägg skrivit om information gäller inte på något sätt den nuvarande behandlingsfasen. Jag vill säga att informationen varit helt perfekt, skriftligt, muntligt och upprepat av olika personer. Det är inte utan att jag är ganska nervös inför vad som komma skall. Det hörs redan på namnet "högdosbehandling" att jag står inför en prövning och mina relativt dåliga njurvärden innebär att jag har fog för att tro att jag får kraftiga biverkningar. Jag har fått min högdos nu på morgonen och ännu i kvällningen känner jag inga andra biverkningar att att jag känner mig litet missmodig, trots att jag förfogar över en motionscykel.

I morgon kommer mina stamceller att återinplanteras. Det är ingen jobbig procedur, de sprutas in genom venporten. Däremot är säkerhetsbestämmelserna runt rigorösa och processen är standardiserad. Transplantationen har sina egna biverkningar. Bland annat kan man reagera på det konserveringsmedel som används under förvaringen av cellerna.

Ska ni ha cancer och får möjlighet att välja sort rekommenderar jag inte myelom. Å andra sidan var sjukdomen för 10 år sedan i princip dödlig. Det är bara att mobilisera.

Julen på Gästis

Så är vi inne i årets sista mathöjdpunkt jul och julbord. Den vädermässiga inramningen är i år mer normal för våra breddgrader, några plusgrader, blåsigt men också en del solglimtar. Vi har inte behövt leta fram snöskyffeln.
Beredskapen är god, dvs vinterdäcken är monterade. Jag kan inte avstå från att lägga in en jämförelsebild från 2010.

Den fruktansvärda snövintern kommer att bli en sådan, som i framtiden används att slå i huvudet på dem som talar om stränga vintrar: "Då skulle du varit med vintern 2010/2011, då kan man tala om vinter. Vi hade snö från november till april!"

Under julhelgen var Gästis rena räddningsstationen för folk som inte kom längre. De flesta var väldigt ödmjuka inför vädrets makter. En och annan förvånade genom att uppträda i lågskor, domderande över den dåliga snöröjning. Detta samtidigt, som vi i radion hörde, att över 300 bilar satt fast på väg 11 mellan Tomelilla och Simrishamn.

Efter "gåsnovember", gås tycks bli mer och mer populärt, övergår vi till julbord. Kockarna älskar detta, att sätta upp julbord. Vi kallar det mathantverk eftersom vi gör i princip allt från grunden. När vi talar om 12 sorters sill, så är det olika sill från grunden, inte samma inläggningssill med olika tillbehör.

Vi vill också ha en individuell och hantverksmässig inramning. Varje år har vi vänt oss till en lokal konstnär eller konsthantverkare, som fått fria händer att stå för julpyntningen.

Den utvändiga dekoreringen får konkurrera med de härdiga buskrosorna som blommar för fullt, en bit in i december.

Årets julskyltare är Ingela Nilsson, som bor och verkar i en av Hammenhögs förorter, Vallby. Hon driver Hantverkeriet, där man kan se och om man vill köpa, hennes keramik och annat året om.

Ingela och hennes Nisse är stamgäster på Gästis, missar aldrig råka, gås eller julbord. Innan de flyttade till Österlen bodde de hos oss och de har gift sig på Gästis.

Vi gillar Ingelas grejer. Det är fina former, naturnära, mystiskt och alls icke kitschigt. Det går att associera till jul utan att allt är knallrött. Vi kände oss ganska säkra att vi själva skulle bli väldigt nöjda med Ingelas arbete, så det var bara att släppa henne lös.

När vi är i baren kan vi visa upp jukeboxen, Wurlitzer, så glittrig och grann, som den vore en julprydnad.

Inte heller den präktiga julbocken är tillverkad av Ingela. Honom köpte vi på julmarknad första året vi kom till Hammenhög, han har alltså hunnit bli sju år.

Mitt på julbordet finns en stiliserad gran i Ingelas typiska stil. Hennes hustomtar finns både här och var.

Naturligtvis julgran - äkta vara. Oftast hittar vi perfekta granar eftersom vi köper tidigt och kan ta en större gran eftersom vi har utrymmet. Årets gran är inget undantag!

Jag vill också slå ett slag för vår "Nyårssupé med jukeboxbal". Den består i en lyxig supé med fyra rätter. Efter maten ges möjlighet till dans. Dagen till ära har vi släpat in vår jukebox i matsalen. Musik från 70-talet! Det finns möjlighet att kombinera med övernattning men då får man boka snart, vi har bara sju dubbelrum. Läs mer på hemsidan.

Information.

När jag blev sjuk, diagnostiserad, för tre månade sedan kommer jag ihåg att jag inte alls hade behov av information. Jag var så dålig så jag gav en generalfullmakt; kör på, gör vad ni brukar göra och tycker är bäst. När jag nu varit sjuk på heltid under ett kvartal är läget litet annorlunda. Det är självklart att man vill veta vad som sker, och vad som kommer att ske. Jag vet nog var skon klämmer, man vill inte säga något eftersom man inte vill stå till svars om det blir annorlunda. Jag fick verifierat av en sjuksköterska att just så är det. I mina öron låter detta förfärligt, en gammaldags och auktoritär syn på sitt informationsansvar. Visst kan man skaffa sig mycket allmän information inte minst på nätet, men jag behöver information som är relaterat till mig. Jag kan också se att anhöriga, som i hög grad påverkas av sjukdomen, skulle behöva mycket information, men de tycks inte existera i det almänna medvetandet.

Det är flera veckor sedan jag fick cellgift senast. Då var det en annan sort än den jag fått i tidigare kurer. Jag vet inte varför. Cytostatika fungerar på så vis  att det tar död på snabbväxande celler, företrädesvis cancerceller, men hårceller tillhör de snabbväxande vilket förklarar att man tappar håret. I grundbehandlingen drabbades jag inte av håravfall. Detta beror på att Velcade, namnet på använd cytostatika, inte har denna biverkan. Efter den senare kuren, i samband med stamcellsstimulansen, har jag inte haft en aning om hur jag "ska må". Fortfarande tre veckor efter behandling går allmäntillståndet upp och ner, varannan dag orkar jag inte ta mig ur sängen, medan jag nästa dag mår hyfsat. Min förväntan har varit att efter tre dagar är nedbrytningen klar och kroppen börjar byggas upp igen. Det är därför väldigt demoraliserande att vara orkeslös och dessutom ha ont, tre veckor senare. En riktig chock drabbade mig för ett par dagar sedan, under loppet av några timmar förvandlas jag från en rimligt välfriserad herre till en fjunig biljardboll. Bortsett från att det är otrevligt att tappa håret ger det dessutom ett vittnesmål om att nedbrytningen pågår fortfarande. Det förvånade mig. Hade jag fått veta det hade det varit ett stöd när jag  går och hänger med huvudet på grund av att jag inte är piggare. På hematologens hemsida finns en alldeles utmärkt beskrivning av stamcellstransplantionen, hur den går till, vanliga biverkningar och tidplan. Tänk om man hade haft på motsvarande sätt för andra delar av behandlingen. Man kan om man vill!

Min poäng med resonemanget är att information är en viktig del i behandlingsprocessen. Om man vet att "detta är normalt", står man ut med de flesta plågor och strapatser. Motsatsen leder till svarttankar, ångest och onödigt lidande, utelämnad tror man att detta står inte rätt till. Resonemanget att man inte lämnar information eftersom vissa inte kan skilja mellan information och ett löfte, menar jag, är fullständigt oacceptabelt. Naturligtvis är det fel på informationen! Det är fullkomligt horribelt att alla ska bli utan information eftersom vissa misstolkar given information. Jobba vidare med budskapet. Det enklaste är att göra en broschyr. Den ger möjligheten för den fege doktorn att smita undan; det är inte jag som skrivit broschyren. Det kan rimligen 2011 inte finnas en läkare, som inte förstår betydelsen av patientens förståelse och delaktighet i behandlingen? Jag kan inte heller tro att det är särskilt komplicerat att beskriva normalförloppet av en behandling. Fakta som hur lång tid det tar innan cellgiftet verkar och hur det påverkar patienten måste vara väl känt. Jag tycker att Blodcancerföreningen skulle kunna bekosta framtagning och tryckning av en sådan broschyr, i stället för att lägga pengarna på att köpa upp Lena Linderholms produktion av sommarblommor, som man gör idag. Fick man välja mellan ett tryck av Lena LinderhoLm på sjukhussalen och en broschyr om behandlingen av Myelom skulla valet vara lätt för min del.