Turen går till Brantevik.

En regnruskig dag, som betecknas  vår på grund av den fruktansvärda vinter vi genomlidit, tar jag kameran och ger mig iväg.  Efter att i mitt inlägg "Österlens mest personliga karta"  stuckit ut hakan och erbjudit mig att ta beställningsjobb, har jag inte drunknat i skamliga förslag. En anmodan att ta pulsen på Brantevik har lagts. Reportageteamet, för dagen förstärkt med son och hund, väjer inte för litet dåligt väder. Plikten framför allt!

Vi befinner oss på Brantevik, vid ett tidigare tillfälle har jag förklarat av att prepositionen kommer sig av att byn varit fiskeläge; "på lejet". Jag har sett att "på" används av offensiva marknadsförare i vilken bondby som helst. Det blir litet pinsamt och avslöjar den aktuelle språkbrukaren som inflyttare, som dåligt påläst och därför inte knäckt koden.

Det behövs ingen sofistikerad observationsförmåga för att förstå Branteviks anknytning till havet.

Det ser ut som en del fisk fortfarande landas i hamnen. Nu tror jag att Brantevik, redan innan dagens socioekonomiska välstånd, upplevt tider av välstånd.  Vid förrförra sekelskiftet var en av landet mest betydande skuthamnar.  Närmast havet ligger pampiga redar- och kaptenshus.

Befolkningsutvecklingen, även om den antagligen inte upplevs som ett problem, är negativ. 2001 hade byn 454 invånare som sjunkit till 411 2009. En minskning med 10% och jag tror att det finns fler hus än mantalsskrivna hushåll. Kommunen tycker nog att det inte är så kul att en stor del av skatteunderlag bor och skattar i Stockholm.

Den som vill uppleva och fördjupa känslan i ett samhälle med skutsjöfart som huvudnäring rekommenderar jag att läsa den fantastiska romanen "Vi de drunknade" av Carsten Jensen som kom för något år sedan. Den utspelar sig i Marstal på Ærø, utanför södra Fyn.


Som genetisk svensk har man  tillgång till  avundsjuka. Det är kallt, fuktigt, blåsigt, ödsligt på vinterhalvåret, trångt och bökigt sommarhalvåret, brackigt, ingen affär, okänsligt renoverade  hus o.s.v.


Men precis som en bal på slottet - helt fantastiskt. Jag lovar inget skulle hindra mig om jag fick en möjlighet att flytta till ett hus i Brantevik.


Hus söta som karameller, vårdade och ansade med kärlek.


Vi studerar byns anslagstavla för att se ved som är på gång i grannskapet.

Storseans med Mariel Månfalk i Folkets Park i Ystad den 5 april. Endast 230 pix och då får du också kaffe.


Jag känner mig som Strindberg under värsta tokperioden när han såg tecken i allt och till och med tecknade ned dem i okulta dagboken.


Kanske man skulle gå på Månfalks storseans och snacka med gamla sjöbussar. Antagligen dyker där väl bara upp någon galen gammal faster som knackar i bordet och flyttar glas.


Jag skiter nog i Muriel den 5 april. Hon hade kunnat lägga det den 1 april så hade eventuella reklamationer kunnat avfärdas som aprilskämt.


En kall vårdag i Brantevik finns erbjuds inget annat än att gå runt och titta. Det har jag inget emot, jag tycker om att gå och titta, helst ostört.



Vi går söderut, mot min favoritbadplats.

Det kan uppfattas, som konceptuellt förräderi att avslöja att det jag tycker bäst om är ett klippbad.  Österlen är miltals med sandstränder.


Jag är uppvuxen i Karlskrona, där var det klippor som gällde. En liten sandvik betjänade, små icke simkunniga medborgare.  Det bland oss frejdiga ynglingar vedertagna namnet var "Pisseviken" och inget annat.


När man städat 8 rum, med sand knastrande överallt inte minst i duschbrunnen, längtar men inte efter 
mer sand, man längtar efter mindre sand.


Lätt skamset kan jag avslöja ytterligare en fördel med bråddjupa klippbad - inga småbarn. Om nu tyskar älskar naken bad kan väl jag få älska vuxenbad, även om jag föredrar att ha badbyxor på. 

Allra bäst tycker jag om att bada när majoriteten av befolkningen gjort slut på sin semester och återgått till stress och spring. Det är bonus för oss som bor på Österlen.


Fortsatt söderut kommer Grönet. Betade ängar och nyponrosor! Fortfarande med kontakt med havet.


Det är som gjort för en picknick, ett kvarts stenkast från Brantevik.


Det är ca tre månader tills det är badbart, därför vänder vi näsorna norrut.
Vikommer till en parkliknande utfyllnad mot havet . Där har boulklubben Klotklösarna sin hemmaplan.


Genom att lejet agerade lyckades man köpa två små kanoner.  Dessa ställdes upp på utfyllnade. Byinvånarna kunde känna sig trygga "om ryssen kommer".


Idag finns en kanon plus en tom lavett. Några välorganiserade drumlar stal den ena, och man är nu bara halvtrygg mot ryssen. Välorganiserade drumlar eftersom bössan väger flera hundra kilo. 

Vi traskar vidare och kommer till byns näringsställe, Branteviks Bykrog.


Sonen utövar konkurrentbevakning genom att studera meny. Att döma av alla klistermärken sär det en bra krog.


Det är det, med eller utan klistermärken, vi har ätit där och ätit gott.


Ser man till att få ett bord mot havet, är utsikten fantastisk.

Vidare till ett favoritställe, Norra skolan. Ett snyggt gallerie, gott fika, stilfull trädgård (i princip underhållsfri utan asfalt - avundsjuk!) och så har de en halvbror till Doris.


Deras logi har jag av förklarliga skäl inte provat.


Det byggs enstaka nytt i Brantevik, flotta personliga saker.


Det finns också i mitten av byn ett område med ordinära hus, som inte skulle omnämnas i en arkitekturinventering. Det är på inte sätt att man miljonprogramsproblematik.

Vi kom att diskutera tak. Liksom kläderna gör mannen, gör taket huset. Vinkel, takfot, vindskivor men framförallt takbeklädnad! Jag har länge varit intresserad av tak och sonen är för närvarande väldigt uppfylld av frågan eftersom de står i begrepp att byta ut sitt äckliga eternittak.  Det håller inte tätt - annars gör eterniten minst skada om den ligger där den ligger.

Det är omåttligt populärt att göra listor på allt, helst ska man kunna rösta ut också. Svårlöst med tak!


På min lista har jag bortsett från de mest exklusiva som hlm, vass, skiffer och koppar.


Etta på listan är bandtäckt plåttak, hantverksmässigt lagt i breda fina våder. Det finns i flera färger. Jag föredrar nog svart.

Papptak är mestadels litet äldre men jag har sett ett och annat nylagt.

På landet, när jag var liten, hade vi ett papptak på vedboden. Vartannat år brukade pappa bestryka det med tjära. Jag kan minnas doften.

Det var väl därför det heter papptak.

Enkupigt tegel är aldrig fel, utom möjligtvis när man ska lägga det. För att få det jämt och fint krävs antingen erfarenhet eller pedantiskt noggrannhet, kanske både och.

Alla tegelimitationer dömer jag ut utan pardon. Jag är inte heller förtjust i glaserat.

Ett grant tegel är det nästan släta. Är jag rätt informerad rör det sig om Simrishamnstegel.

Bruket är naturligtvis nedlagt sedan länge.

I Danmark är det inte ovanligt med helt slätt tegel. Väldigt fint i rätt sammanhang. Jag har dock aldrig sett i Sverige.

Det finns snygga och mindre snygga prefabricerade plåttak. I allmänhet tycker jag att längderna inte är tillräckligt breda. Jag vet inte om det är för att underlätta montering. Detta tak har fördelen att det är slätt.

Betongplattor tycker jag inte om, även om jag inser att de har fördelar inte minst i inköpspris. I min listning har jag unnat mig lyxen att helt bortse från prisjämförelse.

Har man råd att lösa ett hus i Brantevik borde man ha råd att inte ha betongtak.

Plåttak med en extra profil mitt i längden tycker jag är mindre lyckad. Exemplet förefaller dessutom att vara av dålig kvalitet eftersom färgen har flagnat.

Tänk ett bandtäckt plåttak i stället! Det skulle antagligen höja marknadsvärdet med 300 000.

Vi närmar oss utkanten. Fantastiska Äppellunden! Ritat och, tror jag, byggt av Lillemor Husberg, som naturligtvis har sitt kontor i Hammenhög, kulturbyn.


Otroligt vackra hus och miljövänliga så man måste torka fötterna innan man går förbi. Visionen och husen finns väl beskrivna på Lillemor hemsida.


I Äppellunden bor den bofasta kultureliten.


Vem bor här? Naturligtvis Ulla Viotti!
Hon arbetar med monumentalkonst i tegel och är mycket berömd, inte bara i Brantevik, inte bara på Österlen, inte bara i Sverige utan i främmande länder. Hon har en CV lång som en tonårings specificerade telefonräkning.


Åter till hamnen hamnen och bilen.

Vi passerar ett fönster med en porslinshund av diskutabel ras. Detta är ett exempel på sådant som plockades hem från utlandet av sjömän. Enligt traditionen användes den som signalsystem. Fronten utåt - sjömannen hemma. Ryggen ut - min man är på sjön. Syftet med signalerandet lämnar jag åt envars fantasi.
Min sedan länge döde svärfar var sjöman, maskinist i örlogsflottan. Han försåg hemmet med diverse utrikespinaler, eller som vi uttalar det på björkholmska "pinauler". Det var promenadkäppar av ryggraden från en haj, utsirade elefantpiskor, elefanter av ebenholts och andra praktiska bruksföremål.


Vi kör via idrottsplatsen av det enda skälet att jag osökt ska kunna berätta om "Jazz under stjärnorna". Onsdagar i juli presenterar man toppartister. Är du på Österlen - åk dit. Är du inte på Österlen - åk hit!

Vi tar vägen vi våra vänner Svante & Ingrid på Sköllen. Här avspänt poserande tillsammans med Jonas. Skälet är att Jonas inte sett stället (och att de har en espressomaskin).


Det är ett trevligt ställe. Skulle det vara så illa att det är fullt på Hammenhögs Gästis och ni inte har möjlighet att justera era resplaner, kan ni gott bo hos dem.


Sammanfattning om Brantevik: Ärlighet slår avundsjuka!