Adamsons

Jag läste förr en hel del av Gerda Antti, och tyckte om hennes underfundiga småpratande om det vardagliga. Hennes senaste bok Adamsons är Nora Karlssons monolog från äldreboendet Gullvivan. I Adamsons lever Gerda upp till sitt efternamn och det hon är allra mest anti är om inte feminismen så åtminstone feminister. Min upplevelse av Anttis senaste bok överensstämmer med hennes uppfattning om livet; det var bättre förr.

Sju jävligt långa dagar.

En bok jag fastande för i min ständiga jakt på "ickedeckare". Jonathan Tropper skriver om en dysfunktionell familj som enligt judisk sedvänja samlas för att under sju dagar sitta på en låg stol och hedra den döde fadern. Enligt baksidetexten väldigt rolig. Det tycker inte jag! Kanske förstår jag mig inte på amerikansk humor. Å andra sidan är jag inte någon beundrare av amerikansk utrikespolitik heller.

Väldigt sällan fin.

Sami Saids "Väldigt sällan fin", är en roman som i jag form skildrar en ung man som vuxit upp i Sverige men har rötterna i Eritrea. Han befinner sig i gränstrakten mellan yngling och man, har lämnat hemmet och börjat på universitet. En fascinerande skildring av integrationsprocessen från ett annat perspektiv än det man som flergenerationssvensk har tillgång till. Hur han slutligen får en uppgörelse med fadern tycks vara nyckeln till framtiden,

Havsmannen.

Sin senaste roman, Havsmannen, har Carl-Johan Vallgren förlagt till trakten av Falkenberg där han vuxit upp. Nu har det ingen större betydelse var den är förlagd, Vallgren förefaller ganska ointresserad av  natur och miljö. Handlingen skildrar två barn som kort uttryckt har det för jävligt. Språket och sättet att berätta får mig att tänka på Karl-Ove Knausgård. Det är från mitt perspektiv sett en stor komplimang. Ondskan  i berättelsen är mycket gripande. Det som drar ned upplevelsen betydligt är upplösningen som byggs upp som en del i handlingen är helt enkelt för glyttig. Jag vill inte avslöja mer, för att inte reducera läsupplevelsen.

Ypsilon

Under 70-talet fanns i min värld två dominanta svenska författare, den ene var Per Gunnar Evander och den andre PC Jersild. Jag har inte läst någon av dem på evigheter. När PC Jersild nyligen kom ut med romanen Ypsilon var det dags att återknyta bekantskapen. Det är en säregen bok där Jersild dammar sina gamla romanhjältar och låter dem avlida på olika sätt. Det känns som ett bokslut över en lång och produktiv författargärning. Kuriosa: superbyråkraten Lennart Siljeberg i satiren Grisjakten har sjukdomen mulipelt myelom, samma cancerelände som jag drabbats av.

Jag gillade romanen och jag hoppas att PC Jersild skriver mer. En annan tanke är att jag får nog läsa något av Per Gunnar Evander.

Margot.

Jag har alltid gillat och beundrat Margot Wallström. Bengt Ohlsson som skrivit boken om Margot är en författare jag uppskattar. Gregorius som är en 180 graders vinkling av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, tycker jag är briljant. Boken "Margot" blev en stor besvikelse. Jag köpte inte boken för att bli övertygad och övertalad om hur vanlig och enkel Margot är, jag ville veta vad det är som gör henne så unik och extra ordinär.

Svindlarprästen

Det tycks vara en trend att skriva roman om sin far, Göran Rosenberg, Johannes Anyuru, delvis Leif GW Persson, även om han själv tar mest plats. Senast har jag läst en fascinerande roman; Svindlarprästen av Aleksander Motturi. Svindlarprästen är ingen fiktiv figur. Kvällstidningarna har sålt många lösnummer på hans   hans bravader i bedrägeri- och sol och vårbranschen. Boken har tre olika perspektiv som lämnar en med intressanta funderingar och frågor. Svindlarprästen har skrivit brev från fängelse till sin son. Han uttrycker sin kärlek till sina barn och menar att han är oskyldig och missförstådd. Vidare beskrivs olika skeenden och händelser i bedragarens liv. Slutligen beskrivs sonens reaktion, funderingar och känslor. Jag tycker att det är en väldigt bra bok, som tvingar en att tänka själv.

Två soldater.

Det är sällan jag trillar dit på en thriller. Kanske är det inte en thriller utan ett engagerat socialreportage med mästerskap skriven som en spänningsroman. Det osannolika samarbetet mellan en före detta journalist, Anders Roslund, och en före detta bandit, Börge Hellström, ger oss insyn i miljöer som vi vanliga Svensson inte kommer i kontakt med, annat än som brottsoffer. Skildringen av de tickande bomber, i form av barn och unga i förorter, som är beredda att göra allt för en tillhörighet. "Två soldater" är en nattsvart social dystopi. Den lämnar oss med frågor men ger oss inga svar.

Den sista akten.

Kanske måste jag förklara varför jag läst Mari Jungstedts "Den sista akten", innan jag gör mitt bästa för att avrätta den. Jag har tidigare läst "Den döende dandyn", som inte var katastrof. Huvudskälet till min läsning var dock att den låg i den läsplatta jag nyligen köpte och kunde vara ett lämpligt testobjekt. Boken är en spiksoppa utan spik. Försöken att krydda upp den med geografisk "namedropping" från Gotland och krampaktiga försök att få in figurer från tidigare böker faller platt till marken. Denna bok bör undvikas och jag är övertygad om att Mari Jungstedt kan bättre än så här!

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg har skrivit en bok om sin far som är viktig och berör. Den handlar om att som överlevande leva vidare. Förintelsen var naturligtvis obeskrivligt fruktansvärd. Men personligen har jag inte tidigare reflekterat över vilket liv som väntade dem som slumpvis råkat överleva. Äktheten behöver aldrig betvivlas. Göran Rosenberg är en av våra ledande journalister. Research, saklighet och det faktum att boken handlar om hans egen far gör läsningen till skakande upplevelse. Läs den!

Gustavs grabb.

Leif GW Persson är en av våra bäst säljande författare. Han är en flyhänt och fängslande skribent. Naturligtvis känner jag igen mig i hans skildring, vi är ungefär lika gamla och har gått i samma slags skolor. Leif GW Persson är väldigt noga med att betona att boken är en roman om hans klassresa, inte en självbiografi. Det uppfattar jag som friskrivningsklausul från ansvar.  Boken är mycket personligt skriven. Därför är det svårt att inte uppfatta den som en biografi. Perspektivet är tydligt från nu, en man som börjar åldras och är ganska nöjd med vad han åstadkommit. Kombinationen av självutlämnande och självförhärligande är ganska påfrestande och jag känner mig som läsare utsatt för manipulation. Det allra mesta jag läst av författaren tycker jag om, men jag tycker nog att han ska hålla sig till fiktion.

Skriet från vildmarken.

I bokhyllan på Gästis finns en salig blandning av böcker. Jag har alltid ögonen öppna för litteratur utanför "deckarträsket". Jag fann "Skriet från vildmarken" av Jack London, en amerikansk journalist och författare. Hans romaner är utgivna strax efter förra sekelskiftet. Kanske är denna bok en pojkbok. I vart fall kan jag inte tycka att de stått mot tidens tand. Det naturromantisk, förmänskligande av djur, den endimensionella indelningen i ond och god och dyrkan av styrka och aggressivitet svarar inte mot vår tid. Detta är en bok som kan överhoppas av ung och gammal, den lämnar inget hål i bildningen.

I huvudstaden.

En mycket vacker höstdag (jag tränar på att älska hösten) sitter vi i bilen, jag och min fru. Vi är på väg till Malmö Airport, som Sturup namnässigt kaxifierat numera heter. Jag undrar hur Kastrup vågar heta Kastrup.

För oss tidigt, för normalt folk en bra bit in på förmiddagen, är vi på väg  till STO/BRM. Vi ska hälsa på och besiktiga Sigurd VI, numret står för gosse i ordningen av våra barnbarn. 

Flyget är förrädiskt bekvämt, under timmen till Bromma. Det lär väl vara miljömässigt acceptabelt eftersom förvaltaren av vår gemensamma järnväg, politikerna, envisas med att det skulle kosta dubbla priset med tåg, om det hade funnits plats.

Vi är incheckade och klara i  god tid. En sväng i shoppen kanske? Sprit får man bara köpa om man ska utanför EU. Tobak brukar jag inte längre. Hade jag gjort det gäller samma regler som för sprit. Jag är väl försedd med deodorant och annat  luktegott brukar jag inte. Godis är enligt många källor onyttigt! Jag ser en välförsedd hylla med kungakitsch. Olämpligt för en medlem i republikanska föreningen.

Vi är inte alldeles tomhänta. Bl a medför vi en lammfäll till Sigurd VI, från Yllegården i Hammenhög. Det är en tradition vi har när ett barnbarn kommer till jorden. Hittills har en betydande fårskock fått sätta livet till för att våra småpysar ska ha behagligt svalt på sommaren och ljuvligt varmt på vintern.

Framme på Bromma får vi vänta ett slag på Ola, som vänligen lovat att stå för skjuts till hotellet.

Vi bor på hotell. Jag är litet ljud- och infektionskänslig efter sjukdom. Hotellet har feeling av asylboende och ungkarlshotell, men det är rent, priset är rimligt och läget optimalt; mitt emellan stockholmsbröderna så vi kan drabba lika.

I källaren fanns en klart anständig lunchrestaurang. Erik, Emma och Tage hade nu anslutit. Tillsammans med dem och Ola med Frans vällde vi in, höjde ljudnivå och åt lunch.

Man må tycka vad man vill om storstadslivet. Ingen  kan ta ifrån
Stockholm att vara en mycket vacker stad. Höstvyn, Tantolundens koloniområde sett söderifrån över vattnet, är vacker som hötorgskonst.

Vi promenerar i vackert väder från Årstaberg hem till Erik vid Sjövikskajen, nära Liljeholmen och Marievik. Tänk att gå genom skog längs med vatten och ändå vara "mitt" i stan.


Oavsett när man sågs senast känns det som om det var evigheter sedan. De bor för långt borta! Eller så är det vi som bor för långt iväg. Det är som det är. Vi orkar inte ta ett nytt varv i Stockholms sjuka bostadskarusell och efterfrågan på yngre välutbildade människor, på Österlen, är minimal.
Vi får njuta av när man ses, förvånas över hur barnbarnen växer och konstatera att både de och deras föräldrar har det bra.

 Morris har börjat fotbollsskola och Tage går på plask och lek. Ola har blivit fotbollstränare - cirkeln är sluten.

De flesta drar iväg på fotbollsträning med Årsta FF. Sigurd och jag väljer, båda med ålderns rätt, att vila på soffan. Det har varit en lång dag. Jag funderar på hur många frusna timmar jag lagt vid en långsida på en fotbollsplan.

Det känns konstigt, eller åtminstone ovant, att befinna sig i trakter som växer så det knakar. Man bygger och bygger! Ändå är det både kronisk och akut bostadsbrist.

Hyresgästföreningen kom för några dagar sedan med en rapport som klargjorde att företagen upplevde bostadsbristen som ett stort problem och hinder för rekrytering. Det lär inte ge något Nobelpris i ekonomi, men när tillväxten hotas brukar det bli fart på politiker. Att ungdomar tvingas bo "hemma" långt upp i medelåldern tycks inte bekymra dem.

Vårt hotell erbjuder inte frukost. Det blir en rask promenad till Erik. Ola och hans pojkar är redan där. Jag har tidigare nämnt att vi har sena vanor. Färska frallor, frasiga croissanter och glatt sällskap slår hotellfrukostar.

I dag ska vi till 4 H-gården, eller som den numera heter Djur o Kul i Stockholm AB. Flickorna som äger och driver parken på entreprenad åt Aspuddens stadsdelsförvaltning lär få det trångt hemma om de inte vinner nästa upphandling.

Vi ska hälsa på en häst!

Vi  från landet, speciellt från Skåne, betraktas som trögtänkta för att inte säga enfaldiga. Jag har inte alltid hållit med, men får nog nu kapitulera. Här i Stockholm kan till och med djuren läsa. Naturligtvis underlättas djurhållningen radikalt när man kan sätta upp stoppskyltar mellan kättarna.

Det var kallt och ruggigt. Vi gick ned till Vinterviken för fika och värme.

Trötta barn och vuxna påbjöd hemfärd med kollektivtrafik. Jag satte mig bredvid Morris, men blev omedelbart och bryskt bortkörd av Tage. Han skulle sitta bredvid sin kusin som han beundrar i allt.

Förutom till Morris är Tage ett stort fan av Årstaberg. "Skål Årstaberg!" - känns som att det skulle behöva förklaras, men icke.

Jag funderar på en sak när jag befinner mig i Stockholm. Hur stor är miljöbelastningen av en människa som bor i storstad jämfört med en som bor på på landet.

Att  vi lever i fin miljö kanske lurar oss i det avseendet. Ser jag mig runt och tänker efter är det kanske vi på landet som är de största miljöbovarna. Vi tvingas att ta bilen, kommunalt avlopp finns inte överallt, bönderna
gödslar och sprutar,vi har inte fjärrvärme osv.

Så är det dags för oss att lämna
Stockholm efter konstaterande att det står bra till. På hemresan hade vi sällskap med Djurgårdens fotbollslag som bara några timmar senare kommer att få  ordentligt med pisk av Malmö FF - årets guldlag!?