I huvudstaden.

En mycket vacker höstdag (jag tränar på att älska hösten) sitter vi i bilen, jag och min fru. Vi är på väg till Malmö Airport, som Sturup namnässigt kaxifierat numera heter. Jag undrar hur Kastrup vågar heta Kastrup.

För oss tidigt, för normalt folk en bra bit in på förmiddagen, är vi på väg  till STO/BRM. Vi ska hälsa på och besiktiga Sigurd VI, numret står för gosse i ordningen av våra barnbarn. 

Flyget är förrädiskt bekvämt, under timmen till Bromma. Det lär väl vara miljömässigt acceptabelt eftersom förvaltaren av vår gemensamma järnväg, politikerna, envisas med att det skulle kosta dubbla priset med tåg, om det hade funnits plats.

Vi är incheckade och klara i  god tid. En sväng i shoppen kanske? Sprit får man bara köpa om man ska utanför EU. Tobak brukar jag inte längre. Hade jag gjort det gäller samma regler som för sprit. Jag är väl försedd med deodorant och annat  luktegott brukar jag inte. Godis är enligt många källor onyttigt! Jag ser en välförsedd hylla med kungakitsch. Olämpligt för en medlem i republikanska föreningen.

Vi är inte alldeles tomhänta. Bl a medför vi en lammfäll till Sigurd VI, från Yllegården i Hammenhög. Det är en tradition vi har när ett barnbarn kommer till jorden. Hittills har en betydande fårskock fått sätta livet till för att våra småpysar ska ha behagligt svalt på sommaren och ljuvligt varmt på vintern.

Framme på Bromma får vi vänta ett slag på Ola, som vänligen lovat att stå för skjuts till hotellet.

Vi bor på hotell. Jag är litet ljud- och infektionskänslig efter sjukdom. Hotellet har feeling av asylboende och ungkarlshotell, men det är rent, priset är rimligt och läget optimalt; mitt emellan stockholmsbröderna så vi kan drabba lika.

I källaren fanns en klart anständig lunchrestaurang. Erik, Emma och Tage hade nu anslutit. Tillsammans med dem och Ola med Frans vällde vi in, höjde ljudnivå och åt lunch.

Man må tycka vad man vill om storstadslivet. Ingen  kan ta ifrån
Stockholm att vara en mycket vacker stad. Höstvyn, Tantolundens koloniområde sett söderifrån över vattnet, är vacker som hötorgskonst.

Vi promenerar i vackert väder från Årstaberg hem till Erik vid Sjövikskajen, nära Liljeholmen och Marievik. Tänk att gå genom skog längs med vatten och ändå vara "mitt" i stan.


Oavsett när man sågs senast känns det som om det var evigheter sedan. De bor för långt borta! Eller så är det vi som bor för långt iväg. Det är som det är. Vi orkar inte ta ett nytt varv i Stockholms sjuka bostadskarusell och efterfrågan på yngre välutbildade människor, på Österlen, är minimal.
Vi får njuta av när man ses, förvånas över hur barnbarnen växer och konstatera att både de och deras föräldrar har det bra.

 Morris har börjat fotbollsskola och Tage går på plask och lek. Ola har blivit fotbollstränare - cirkeln är sluten.

De flesta drar iväg på fotbollsträning med Årsta FF. Sigurd och jag väljer, båda med ålderns rätt, att vila på soffan. Det har varit en lång dag. Jag funderar på hur många frusna timmar jag lagt vid en långsida på en fotbollsplan.

Det känns konstigt, eller åtminstone ovant, att befinna sig i trakter som växer så det knakar. Man bygger och bygger! Ändå är det både kronisk och akut bostadsbrist.

Hyresgästföreningen kom för några dagar sedan med en rapport som klargjorde att företagen upplevde bostadsbristen som ett stort problem och hinder för rekrytering. Det lär inte ge något Nobelpris i ekonomi, men när tillväxten hotas brukar det bli fart på politiker. Att ungdomar tvingas bo "hemma" långt upp i medelåldern tycks inte bekymra dem.

Vårt hotell erbjuder inte frukost. Det blir en rask promenad till Erik. Ola och hans pojkar är redan där. Jag har tidigare nämnt att vi har sena vanor. Färska frallor, frasiga croissanter och glatt sällskap slår hotellfrukostar.

I dag ska vi till 4 H-gården, eller som den numera heter Djur o Kul i Stockholm AB. Flickorna som äger och driver parken på entreprenad åt Aspuddens stadsdelsförvaltning lär få det trångt hemma om de inte vinner nästa upphandling.

Vi ska hälsa på en häst!

Vi  från landet, speciellt från Skåne, betraktas som trögtänkta för att inte säga enfaldiga. Jag har inte alltid hållit med, men får nog nu kapitulera. Här i Stockholm kan till och med djuren läsa. Naturligtvis underlättas djurhållningen radikalt när man kan sätta upp stoppskyltar mellan kättarna.

Det var kallt och ruggigt. Vi gick ned till Vinterviken för fika och värme.

Trötta barn och vuxna påbjöd hemfärd med kollektivtrafik. Jag satte mig bredvid Morris, men blev omedelbart och bryskt bortkörd av Tage. Han skulle sitta bredvid sin kusin som han beundrar i allt.

Förutom till Morris är Tage ett stort fan av Årstaberg. "Skål Årstaberg!" - känns som att det skulle behöva förklaras, men icke.

Jag funderar på en sak när jag befinner mig i Stockholm. Hur stor är miljöbelastningen av en människa som bor i storstad jämfört med en som bor på på landet.

Att  vi lever i fin miljö kanske lurar oss i det avseendet. Ser jag mig runt och tänker efter är det kanske vi på landet som är de största miljöbovarna. Vi tvingas att ta bilen, kommunalt avlopp finns inte överallt, bönderna
gödslar och sprutar,vi har inte fjärrvärme osv.

Så är det dags för oss att lämna
Stockholm efter konstaterande att det står bra till. På hemresan hade vi sällskap med Djurgårdens fotbollslag som bara några timmar senare kommer att få  ordentligt med pisk av Malmö FF - årets guldlag!?