Sweatlag.

Ofta talas om jetlag, nästan som en ny folksjukdom. Den uppträder vid förflyttning i sidled. Jag lider av den mindre omtalade sweatlag, som slår till vid vertikal förflyttning. Efter sju timmars försening, fem timmars compact sitting och 30 graders temperatursänkning, skrapandes bilrutor på det stolta Malmö Airport, eller Sturups flygplats, som vi  verklighetens folk säger, klockan två på morgonen, kände jag hur sweatlaggen slog till med full kraft. Inget får mig längta hem till Sverige i februari, så får kronan bli hur stark den vill. Det är inte köpkraften som är problemet - det är temperaturen!

Ulf Lundells oartikulerade gapande på bilradion är knappast mer välkomnade.

Bortsett från dessa påtagliga men små stämningssänkare finns det ju de som har det värre, de som inte haft möjlighet att resa bort och ha det gott i sol och värme.

Charterresande är för oss, som inte jagar upplevelser och geografiska troféer, och dessutom inte har tiden, kraften, energin och lusten att planera, en förpackad välsignelse.


Charterarrangörerna gör ett bra jobb när det gäller att pressa lokala hotell ut mot anständighetens gräns. Vi resenärer kan vara tämligen säkra på att få valuta för pengarna, god hygien, anständig standard och rimlig service. Den som är lagd åt det hållet kan dessutom pressa en ung ansvarstagande och underbetald reseledare att göra allt för att uppfylla dina rimliga och orimliga krav. Jag överhörde ett diskussion mellan två damer i min ålder, där den ena med en viss självbelåtenhet berättade att hon bytt rum tre gånger.

Rummen var fina och fräscha. Ett visst misstroende kunde man ana från hotellets sida, eftersom sängarna var utrustade med ett madrassöverdrag av plastad frotté. Det var skinande rent, även om jag skulle önskat att de bytte ut en kemiska städhjälpmedel mot modernare mer miljöskonsamma produkter.

Tage var mest tillfreds med telefonen och hade många samtal att hantera.

Vi bodde Grand Canarias sydkust "den finare delen" av Maspalomas, Melaneras.

På vårt hotell, som bestod enbart av små bungolows, men många. Det stora antalet finländare överraskade mig.

En liten nackdel var att det inte fanns sandstrand, men å andra sidan hade vi en magnifik stenlagd strandpromenad, där vi och alla andra flanerade om aftonen på väg till någon restaurang.
På strandpromenaden märkte vi att det fanns många spanjorer som semestrade i Maspalomas. Deras klädsel, som anpassad för fjällresa, avslöjade dem. Att de skulle vara bofasta är uteslutet - i Maspalomas, liksom i flera andra orter, finns bara hotell, restauranger och butiker. Jag kunde inte ens se en kyrka och ännu mindre en kyrkogård på platsen. Turister utövar inte religion och skulle de avlida forslas de hem.

Går man promenaden österut kommer man till Faro, som jag från andra språk vet betyder fyrtorn. Här börjar restaurangkvarteren. Inkastarna är bara rimligt pushiga. En av dem tappade definitvt fyra hungriga gäster genom att väcka Tage.

Det är inte alldeles lätt att vaska fram en bra restaurang. Skenbart är alla lika. Tyvärr präglas utbudet av platsen. Kompromisser för att passa så många som möjligt. Ett negativt urval var lätt att göra. Alla krogar med "prator" med bilder på maten gick bort. Att se fotografier på pommes frites är inget som lockar mig, men uppenbarligen andra eftersom väldigt många näringsställen anslutit sig till denna estetik.

Vi hamnade på ett ställe som kallde sig Bodega. Något oegentligt eftersom bodega står för grönsaksbutik eller vinlager.

Jag och k.h. åt dilammskotletter och ungdomarna åt paella. Gott men...

Kvällens höjdpunkt var utan tvekan vinet en Rioja så mild och rund utan att vara inställsam, och ändå en typisk Rioja som passade så bra till lammet. (Glorioso Rioja 2006). En kypare bjöd på getost som hans mamma gjort (ej verifierat och egentligen utan betydelse).
Enbart för vinets skull kan jag tänka mig att komma tillbaka hit.

Ovaggade somnade vi i den trygghet som förbeställd frukost ger. All inclusive är inte vårt koncept, men frukosten kan med fördel ingå.

Jag har nämnt att vi inte var på upplevelseresa, men någon liten utflykt måste vi göra. I den summariska planeringsfasen hade Puerto Mogan varit uppe som ett boendealternativ.

Efter en skräckfärd med buss, Tage hyterisk och Emma åksjuk, ingen luftkonditionering, inget vatten och slingriga vägar. Vattenbristen åtgärdades genom att vigga av en norrman, som generöst erbjöd alternativet konjak, vi avböjde artigt det senare alternativet, då varken Tage eller Emma gav intryck av att efterfråga denna gudadryck.

Väl framme gick återhämtningen snabbt och den lilla infödingsbyn var värd strapatserna. Det är skönt se att turismen inte ätit upp allt. 

Vrider man blicken österut möts man av en vy, som gör att strandskyddsdebatten i Örnahusen/Norrekås framstår som väldigt viktig.

Vi vandrar genom hamnen. Det är främst en fiskehamn. Det finns också ett litet varv som är specialiserat på att rusta och reparera mindre båtar som ska segla över Atlanten. Det slår en att området, som faktiskt är en arbetsplats är helt öppet för flanörer. Vi möter en kock som kommer med en korg nyfiskad fisk, direkt från båtarna. Undrar om fiskebåten har ett kassaregister med en svart låda.

Vi vandrade ytterst ut på piren. Där låg en restaurang väl placerad. Perfekt för lunch! Tapas baserad på vad havet ger, självklart!

De friterade mikrobläckfikarna var utan konkurrens de mest smakliga. En iskall San Miguel! Det var ungefär 1000 år sedan jag drack öl ur sejdel.

Kaffe sparade vi till ett annat ställe inne i byn. Vi tog plats på en rar trottoarservering. Det är mycket folk/turister i rörelse. Jag reflekterar över deras åretrunt säsong och jämför med den korta högsäsong vi har på Österlen. Även om vi alla sliter för att förlänga säsongen går det liksom inte att förneka klimatets betydelse.




Det blir dags att åka "hem". Bussfärden lockar inte. Vi kommer på den goda tanken att ta båten. Vi har läst om glasbottenbåt och det låter verkligen lockande. Det ganska vågigt, men sjösjuka och bussjuka kan gå på ett ut. En besättningsman delar ut syrliga godisklubbor. Syrligheten dämpar illamående. Nu blev ingen sjösjuk.

Det fans två tittshakt mot botten. Det kändes spännande att kunna se livet under ytan.

En jämn ström med människor gick fram och tittade. De stannade förvånansvärt kort tid.  

När jag själv gick fram för att kika stod det helt klart varför ingen stod kvar och njöt av utsikten. En fullständigt statisk ljusturkos ruta var den totala upplevelsen. Jag vet att researrangören hade denna båtutflykt i sitt utbud av utflykter. Undrar hur många nöjda kunder de fick på den?

Det är alltid trevligt att åka båt, men glasbottentillägget är sannolikt en av de större kalkonattraktionerna jag stött på. Man hade lika gärna kunnat stå och kika ned i bassängen på hotellet eller ordna snorkelsafari i den kommunala bassängen i Hammenhög.

Appropå ökenupplevelser var vi på ökenvandring i egen regi. Mitt inne i smeten hade de en "stadsöken", belägen mellan Maspalomas och Playa del Ingles.

Den senare platsen var ett riktigt skitställe. Ett förslummat turistgetto. Karuseller, spelhallar, ölbarer och dåliga matställen, kommers och skrålande musik.Det levde upp till alla mina fördomar om charterturism, jag är glad att vi inte hamnade där när vi valde basläger.

En kväll när vi var ute och gick stötte vi på en vithårig herre i min ålder. Vad som gjordeatt det såg att han stack ut var att han åkte rollerblades, gjorde piruetter och sjöng "Oh happy days". Jag, en småborgare från Hammenhög, blev en aning provocerad av detta och tyckte i klartext att det såg larvigt ut.


Dagen efter dyker samme man upp på stranden som Michael Jackson. Platådojor, hörlurar med mikrofon (ej inkopplad) pulsade han stranden fram och tillbaka och markerade jacksondans. Då insåg jag att något var nog litet rubbat, och tänkte på vad mina barnbarn skulle tycka om farfar gick på stranden i sådan utstyrsel och viftade på ändan.

Kanske är det tredje och sista steget i den spanska jobb- och utvecklingsgarantin för långtidsarbetslösa. 

Tillbaka till den riktiga öknen och dromedarerna som verkar helt ointresserade av jobbgarantin. De förfaller utomordentligt nöjda med en avslappnad vilostund utan krav och uppgifter.

Vi  ägnad en hel del tid  vi åt poolliv på hotellet. Tage visade sig ha utvecklats till en veritabel "bad boy" (badpojke). Eftersom vi var fyra vuxna kunde en punktbevaka honom, medan övriga kunde läsa och dåsa i solen.

Jag hann med Sofi Oksanens Utrensning, som är en fantastisk bok - läs den. Dessutom läste jag en "Woodstock, tre dagar som förändrade världen" av Elliot Tiber. Intressant efterssom Elliots motiv för att dra dit festivalen var att rädda sitt nedgångna motell. Personligen tyckte jag det där var för mycket skildringar av sadomasochistiskt bögsex, det var liksom inte det, som fick mig att skaffa boken.

Vi åtog oss att passa Tage för att de unga skulle kunna gå ut och äta på tu man hand. 

Vår strategi var att om han inte somnar köper vi med litet mat till hotellrummet och om han somnar äter vi ute.

Ett allmänt folknöje är att fotografera solnedgångar. 18.50 dyker solen ned i havet och visst är det vackert. Färgerna är rödare än hemma på Österlen.

Det verkar som Tage bestämt sig för att sova runt. Vi börjar ställa in oss på restaurang.

Spanjorerna har tillgång till fantastiska råvaror. Möjligtvis har det gjort dem 

litet bekväma. De tillagar en köttbit eller en fisk och därmed nog. Tillbehören är mediokra och smakkombinationerna underutvecklade. Tapas är bra då komponerar man sin egen måltid.

Vi har tidigare scoutat en italiensk restaurang. Vi gillar det italienska.

Vi bänkar oss på Ciao Ciao. Tage snusar och böljorna rullar in och vi hör det goda ljudet av stenar som rullas fram och tillbaka av vågorna.

Vi beställer en risotto med havskräfta och jordgubbar. Det kallar jag att våga kombinera smaker. Fantastiskt gott med ett glas vin till.

Så går vi hem mätta och glada och Tage sover vidare. Inte är det så besvärligt att vara barnvakt!

Dags för hemresa. Via SMS fick vi besked om att vårt flyg till Malmö var ungefär 7 timma försenat.

Vi var nöjda med att det var vårt flyg och inte de ungas till Stockholm som var sent. För oss är det enklare att hitta en lugn plats, även om de bästa går först, och vänta.

Jag hann att komma riktigt in i Selma Lagerlöfs, Gösta Berlings saga. Kul att läsa, men den har inte riktigt stått emot tidens tand.

Två på morgonen kom vi till Sturup, som då var fullt med folk som skulle resa till Damaskus. Riktigt skönt att vi hade bilen på långtidsparkeringen.

Natt och dag i Hammenhög på Österlen: