Toscana i mitt hjärta.

Knappt hade vi dukat av efter bröllopsfesten, packat våra väskor och på sedvanligt sätt serverat Rotary måndagsmat, förrän det var dags att ge sig av på bröllopsresa. Eftersom de nygifta har barn att passa och jobb att sköta offrade jag och k.h. oss och åkte till Italien.

Nu hade vi varit så förtänksamma att vi anmält oss till en i hög grad arrangerad mat- & vinresa till det ljuvliga Toscana. Hade vi inte gjort så är risken stor att vi någon gång vid middagstid på tisdagen stått i Florens med väskan i hand. Det är klart att man kan titta på domen, men vad skulle vi göra sedan?

Några turistfällor till hade vi säkert identifierat och trängt oss fram till, mellan disciplinerade tyska grupper och frejdiga amerikaner på besök i den gamla världen.

De som arrangerat var Lagmarks i Helsingborg. På bilden Torbjörn Lagmark iklädd en elegant Borsalinohatt. (amerikanska gangsters favoritmärke under gangsterbranschens guldålder.) William Sale som under många år kamperat ihop med Torbjörn. Nu har han öppnat en egen restaurang, som jag med mitt guldfiskminne inte kan komma ihåg vad den heter, om man så tvingade mig att dricka Grappa på fastande mage. Willy hade jämfört med alla oss andra en stor fördel; han talar italienska. Den tredje arrangören, Lena Lagmark. Ni får tro mig eller låta bli; anledningen till att hon så ömt håller  i en vinflaska är att hon bränt sig på underarmen.

En omedelbar arrangörstriumf var att vi under hela veckan disponerade en buss med chaufför. Direkt från flyget forslades vi till en världsberömd olivoljeproducent, Grappolino.

Guiseppe själv var inte hemma, kanske på matresa till Österlen, men hans fru tog emot oss. Fantastisk olivolja, vi köpte ett gäng, provsmaka på allvar kan vi göra sedan. Nu var fokus helt på de brouchettas som kördes fram.

Flygplansmaten är numera inte godkänd ens som nödproviant. En stressad bulle delad och någon kalorikräm emellan. Att släpa runt en vagn i planet för detta kan bara ha förklaring att det är ett kvarlevande fackligt krav, eller möjligen ett försök att kommunicera ordning och kontroll till flygrädda. Grappolinos brouchettas hade en strykande åtgång. Å andra sidan var det absolut den enda gången under hela resan jag kände hunger.

Redan i detta skede kunde en viss risk för övervikt på flyget befaras - det är väl bara bagaget som vägs?

Hotellet var en typisk toscansk villa; Villa la Palagina. Anledningen till att alla villas i Toscana är typiskt toscanska ligger i mycket långtgående myndighetskrav på hur en renovering ska göras. Jag snappade upp att man kunde köpa ett skal, en ruin, för ca 8 mkr och renoveringen går på ungefär det dubbla.

Villa la Palagina har renoverats successivt och med ett lysande resultat. Rummen var fantastiska, högt i tak och med takmålningar som en aning påminde om kurbits.

På rummet hälsades vi välkomna med en flaska vin (vi sätter minsann ut två mineralvatten per rum). Som svensk krögare blir man litet chockad. Man är kraftigt miljöskadad av att leva under den svenska alkohollagen. I Sverige är det inte tillåtet att köpa ett glas vin i baren och ta upp det på sitt rum. Det skulle vara tillåtet om man hade serveringstillstånd till varje rum, med de tillsynsavgifter det nu skulle medföra. En annan avigsida är, att om man hade det på det viset skulle gästen inte få dricka någon medhavd alkohol. Välj själv kolera eller pest. Personligen är jag tveksam till att småkrökande på hotellrummet är en inkörsport till alkoholism, men man vet ju aldrig.

Hur som helst, nu är vi i Italien och en flaska bjudvin på rummet är ett säkert sätt att köpa en svensk.

Jag måste dela med mig av utsikten från
rummet om morgonen innan dimman lättat helt i dalsänkorna. Italien är obegripligt; hur kan en majoritet rösta på Berlusconi när det är så jävla vackert?

Första dagen, resdagen då vi redan hunnit med olivoljeprovning, avslutades med en helstadig trerätters på hotellet, med vinprovning.

Fabio, somellier och spexare, ledde övningen. Dessbättre inte långt till sängen, med tanke på att dagen börjat 05.00.

Dag 2 introducerade kollektiv matlagning, som ingick i konceptet. Massimo och hans Cecilia lever i synd och harmoni i det katolska Italien. Tillsammans driver de en trevlig krog i en liten stad. Massimo svarar för vin och matsal med Cecilia oinskränkt regerar köket.

Att maktförhållanden är som jag beskrivit dem  visade sig när Massimo försökte göra ett inpass när Cecilia gick igenom hur man gör pasta. Det var det ondaste öga jag sett på länge.

Kollektiv matlagning var ett utmärkt sätt att komma förbi den blyghet som rådde innan vi etablerat kram- och kindpussrelation.

Ett par ankor hade fått sätta livet till för att bli den godaste pastasås jag kan påminna mig. Huvudrätt - fyllesvin, fläskkaré långkokt i vin. Dessert, som om det skulle behövas, äppeltårta med russin och pinjenötter.

Som miljö och hälsan vakar över våra restaurangkök, höll Jesus ett öga över våra aktiviteter.

Massimo förberedde en med måltiden integrerad vinprovning, även om litet förprovning försiggått under måltidens beredande.

Allting var väldigt rent och snyggt så kanske är en och annan miljöinspektör inblandad även i Italien, även om mycket tyder på att de har en annan regelbok än de svenska.

Pasta, "fyllesvin" och tårta, en skaplig trerätters lunch. Gott vin till. Mina tankar gick till Monte Pytons "Meningen med livet", den fyllige mannen sprack när han avslutningsvis fick en After Eight. En empiriskt verifierad upptäckt är Grappans magiska egenskaper för matsmältningen. Jag kommer i fortsättningen endast skildra detaljer från måltider, för så här fortsatte det hela veckan. Rejäl frukost, tre rätters lunch och minst tre rätters middag.

Nu var det det inte tal om att slå mage (sova middag) vilket är en normal rutin för en gästgivare i sina bästa år. Nej nu skulle vi besöka en betydande vingård och testa deras produkter. Det var ett gammalt munkkloster i det större formatet och vinarealen var minst sagt omfattande. Tyvärr var vi på plats strax efter skörden, som enligt uppgift var sådär eftersom det varit en extremt kall vår och försommar. Personligen tror jag att de får så det räcker.

Vi togs emot av chefssommelieren. Det var en intensiv man med en glöd, som växte efterhand som han fick tala om sitt vin. Han var av serbiskt ursprung. Därför klargjorde han att Zlatan var en stor fotbollsspelare, men han tyckte inte om honom som person. Dessutom var han inte serb.

Vi höll med för han var inte en man muckar med. Dagens ämne var dessutom vin, vin och åter vin. Vin i Italien är inte en rusdryck utan en jordbruksprodukt.

Det brukar hävdas att storleken inte har någon betydelse, och så är det kanske. Det sägs ibland om vin att priset för vin inte har någon betydelse - och då menar man att det inte är någon skillnad mellan ett vin som kostar litet och ett som kostar mycket. Det är fel! Ju mer arbete som läggs ned, ju skickligare vinmästare, ju finare fat, ju längre lagringstid - desto bättre blir vinet (om man nu bortser från bra och mindre bra väderförhållande under skördeåret).

Tunnorna på bilden (jag menar de liggande, de lodrätta med ben, är två krögare från Österlen, som på kort tid ätit alldeles för många tre rätters) kostar ca 8000:- och kan användas 3-5 år. Omkostnaderna för vinframställning är gigantiska. Alkoholskatten är trots allt bara ca 16 kr per flaska. Om ni då funderar på vad en liter juice kostar, så är inköpspriset på vin ganska rimligt tycker jag.

Med detta ska jag inte tjata mycket mer om vin, annat än att jag personligen tycker bättre om Brunello än Chianti Classico, om man vågar göra en sådan generalisering.

Den andra dominerande grödan är oliver. Lika litet som för vinet behöver odlaren känna sig stressad för sådden. Ett olivträd blir upp till 700-900 år.

Olivskörden börjar i november och pågår fram i februari beroende på i vilken mognadsfas man vill plocka oliverna. Jag undrar var man odlar säd!

På kvällen åt vi, ja, en magnifik fyrarätters. Ännu har jag inte tillägnat mig överlevnadsstrategin - lämna mat.

Det läckraste med kvällsreataurangen var att de sålde vågar och skärmaskiner i Rolls Royce-klass. Om man bortser från vikten, hur skulle man få en sådan med på flyget när man inte får ha en nagelklippare i handbagaget? Dessutom förskräcker vår italienska glassmaskin - superdesign men omöjlig att göra ren eller reparera.

K.h. och jag tog en individuell dag för inspiration och återhämtning. Efter frukost, vi hade lärt oss att beställa kaffe av personalen i stället för rävgiftet i automaten, kröp vi ned i sängen igen, låg och läste och dåsade bort i en lur.

Vi gav oss ut på promenad, man kan nästan kalla det fotvandring med tanke på omfattningen. Vi mötte enstaka turister. En del gubbar i trehjulsmopeder med flak. Svampkorgen på flaket med Karl Johan, som är en italiensk favoritsvamp, 150:-/kg.

Vi var verkligen ute på landsbygden, men plötsligt kom vi till en gårdsbutik. Den visade sig vara ägd av Sting, han hade en villa med olivlundar och vingård (vi kikade längs infarten). Den har han haft sedan 1989.

Vare sig Sting eller fru Sting stod i butiken utan en ung dam som försökte få tiden att gå i ensamheten. Vi bröt tristessen, vilket hon på intet sätt visade någon uppskattning för, och bad att få provsmaka Stingvinet: Han hade två sorter det första för 9 euro var äckligt.
Så vi lät visheten bedra snålheten och köpte en flaska som kostade mycket, mycket mer.

Tillbaka till hotellet och faktiskt, vi slopade lunchen. En reglementsenligt eftermiddagslur. Så äntligen kväll och middag - på hotellet - ja, trerätters och en flaska rödtjut.

Ljuvliga charkuterier, risotto, som var litet för fast, med friterad kronärtskocka och tryffel, lamracks med pumpaslices.

Så anslöt vi till gruppresan igen. Montepulciano oändligt vacker på en kulle, medeltid och vinkällare. Men med sin tid! Internetkafféer har man ju sett tidigare.

Vi yvs över transparans, öppenhet och offentlighetsprincipen. I Montepulciano kan man till det facila priset av två euro få gå rakt genom närarkivet, upp för en smal trappa och ut på kommunalhusets tak och beundra utsikten.

 Nytänkaren Lars Ottosson, Tomelilla Mathuvudstaden, sa en gång när vi träffades att det finns inga råvaror i butikerna längre. Detta är den tydligaste tanken bakom hans vision att skapa en matmarknad i Tomelilla. Detta har etsat sig fast mot alla odds i guldfiskhjärnan.

När vi åkte till Greve, centralorten i Chianti-distriktet. Jag har varit där för 15-20 år sedan, men då med helt andra glasögon och referensramar.

Lördagar är marknadsdagar i Greve. Där säljs inte bara massor av matvaror utan också kläder, skor och en del tingel tangel. Det är uppenbart att konsumtionsmönstren är helt annorlunda. Man handlar på sin marknad, som man alltid gjort.

Från vagnar och stånd utbjuds kött och charkuterier, fisk, frukt och framförallt grönsaker, grönsaker, grönsaker.

Jag kan köpa exakt så mycket jag vill, och inte så mycket ett mellanled tycker och har lagt upp på en äcklig cellplasttallrik och spänt plastfilm över.

Det behöver inte anges ursprungsland, man säljer det som odlas i trakten, när det är moget för skörd.

Mandarinerna är mandariner! Du kan känna på dem, lukta på dem och låta ögat ta in och inspireras. Det finns ingen ICA-handlare som sitter och klistrar på röda lappar och anger "bäst före datum".

Spelreglerna känns klara och begripliga. Smakar det inte som det ska säger du ifrån. Sannolikt får du direkt rättelse. Skulle det inte rättas till har den handlaren tappat en kund för några generationer framåt.

Salladshuvuden stora som fotbollar. Jämför det med några stressade blad i en strut och längst ned en liten plastkruka som jag av någon obegriplig anledning ska släpa med hem.

Så har vi de gudomliga tomaterna. Odlade på friland och i ett otal varianter.
Söta och smakrika mer som frukt eller bär.

Jag tror att det är fel att professionellt odla tomater i Sverige. Definitivt är det fel att köpa dessa vattensjuka tomatatrapper som flygs in från Kanarieöarna. Vi måste lära oss att äta grönsaker efter säsong, och att inbegripa rotfrukter bland grönsakerna.

I Greve ligger efter egen (obekräftad) uppgift Italiens äldsta charkuteributik. Äldst, eller inte, har den legat där styvt 200 år och det räcker ett slag. En fantastisk upplevelse, inte minst estetiskt.

En intensiv matresa till Toscana, med kameran på magen, ger vissa avgänsningsproblem. Jag måste redovisa en matupplevelse hos Claudio. En stjärnkock, som tidigare haft krog inne i en by, har dragit sig undan och mitt ute i tomma intet har han mer eller mindre öppnat sitt hem för matentusiaster.

Jag vill kalla det matlagning med publik. Allt han gör präglas av stor enkelhet och han delar gärna med sig av sinna enorma kunskaper. Hit reser folk från hela världen.

För vår del hade han tagit fram en vildsvinsskånk. Den ska naturligtvis tillagas som långkok i vin. Med jämna mellanrum kunde man sticka näsan i grytan och känna en gudomlig doft växa fram.

Jag kan inte låta bli att fundera på alla de bestämmelser angående hygien som åläggs ett svenskt restaurangkök och jämföra med vad man ser i Italien. Tygkappan runt arbetsbordet hade skickat en svensk miljöinspekter till räkning, åtminstone till fyra.

Ordningen i kylen - ny golvning. Om hon kom upp igen och upptäckte att det fanns ett säger ett handfat, ny golvkontakt.

Då har vi inte ens snuddat vid bestämmelser om korsande vägar för ny mat och disk ut. Beredning av jordiga svampar och rotfrukter. Huvudbeklädnad.
Som en liten extra trumf kan jag inte låta bli att spela ut detta med plastskärbrädor. Vår inspektör har som en liten käpphäst att vi inte ska ha skärbrädor av trä utan plast.

Jag tror att vår linje med skärbräde är bättre. De kan man åtminstone bränna av och till och med slipa bort ett skikt.

Det var inte snuskigt hos Claudio men det var praktiskt funktionellt och mindre checklistor.

Jag tycker att det är bra med både bestämmelser och tillsyn i Sverige, men ibland skulle det kunna vara mer flexibelt och mindre ingenjörsaktigt.

Dags att äta det vi, eller rättare Claudio, lagat till. Vardagsrummet har något anpassats för måltidsgäster. bland annat har bokhyllorna rensats på böcker för att ge plats åt vinflaskor.

Som alltid hur gott som helst - hur mätt som helst.

K.h. och jag valde att promenera den dryga halvmilen tillbaka till Villa la Palagina. Äntligen utrymme för en liten middagslur.

BONUMATERIAL.

Stadshuset i Siena i skymningen. Från en trottoarservering vid Piazza del Campo, värkande fötter och en iskall pilsner.

2010 års sandaler, som enligt föreskrifter om sandalers bärande på Österlen, redan har gått för långt, slutar sin färd i en papperskorg i Toscana.