"Tio i topp" 2011.

Spotifygenerationen är kanske obekanta med var vi den första generationen av konsumenter av ungdomsmusik fick våra influenser. En viktig bärare av ny musik var Radio Luxemburg. På en knastrig transistor, mitt i natten, rattade man in den älskade stationen på AM-bandet. Inte för hög volym, så föräldrarna skulle höra. Pat Boones, Frank Sinatras, Perry Comos  och Nat King Coles dagar var räknade.

På kaféerna började jukeboxen dyka upp. Vi satt och hängde, sippade på en Coca Cola, (släppt för försäljning  i Sverige ibörjan på 50-talet) och om vi var stadda vid kassa en chokladbiskvi. Vi diskuterade nya låtar och av någon alnedning skulla man deklarera om man gillade Elvis eller Thommy (Steele), hur nu någon kom på tanken att ställa dem mot varandra. Bildjournalen var vårt husorgan. Inte för att jag kom ihåg vad som stod i tidningen, men det var massor av idolbilder och, kanske framförallt, den lästes inte av vuxna.

På lördagseftermiddagarna satt vi klistrade vid radion och lyssnade på "Tio i topp" där veckans tio mest populära låtar spelades och poängsattes efter en metod som jag inte längre kan minnas. "Tio topp" var sedan ett lika viktigt samtalsämne för oss, som vädret för en campare.

"Reseguide till 50-talet Sommarskrift för motorburen ungdom" av Peter Mannerfelt på Retromega förlag, har på ett spännande sätt samlat och presenterat  typiska miljöer och företeelser i 50-talet. Att han tagit med vår bar gör inte boken mindre attraktiv.

Nu kan den fåvitske tro att detta med jukebox är ett självspelande piano. Så icke - förr fanns det en omfattande organisation för service, underhåll och inte minst skivbyte. Det var inte fiken som ägde maskinerna, det var vad man idag skulle kalla entreprenörer. En strålande skildring av detta finns i Åke Edwardsons  bok, Jukebox.

Att i nutid vara jukeboxägare är ett ansvarsfullt åtagande, i synnerhet när man, som vi använder den på det sätt som avsetts. Mot betalning betjäna allmänheten! Nu är det kommersiella utbytet försumbart - 1 kr för 5 låtar. Det finns ingen stor serviceorganisation. Man måste knyta kontakter med "nördvärlden", de som  kan allt och vet allt om gamla jukeboxar. Vår jukebox av märket Wurlitzer har Johhny Christensen på Café Bally som gudfader, det han inte kan om jukeboxar...

Häromdagen var en av våra huvuddonatorer Frank på besök, med sin dotter. Detta fick mig att skamset flytta "Byta ut ej fungerande plattor" från surdegslistan till åtgärdslistan.

Det besvärliga är inte att byta skivor utam att skriva nya etiketter, även om mallar finns på Internet. Av de utrangerade sörjer jag "Ring Ring", så tidig att de ännu inte hunnit bilda Abba.

Frank är ett riktigt popsnöre, de som inte tror mig kan följa hans aktiviteter i facebook-gruppen
Prog Rock. De flesta skivorna Frank bidragit med skickade han på post. En riktig skatt vågade han inte anförtro Postverket utan överlämnade personligt.   Jag tror faktiskt att den snarare är en deposition än en donation. Det är skamligt att jag låtit den ligga i ett halvår - men den som väntar på något gott.

Frank berättade att denna mycket kända grupp roade sig och odlade sin spelmansglädje genom att inkognito uppträda på småklubbar och pubar på den engelska landsbygden.

Den som kan gissa vad det är utlovas 10 frispel på vår jukebox:

Nu tror jag att alla skivor fungerar som de ska, möjligen är det ett hack i Spencer Davies Group.

j