Nu trampar vi vidare.

Nu har vi varit gästgivaregård igen, i tre veckor. Hantverkare har bytts ut mot ätande och boende gäster. Som tur är har de en aning mer civiliserade vanor och äter frukost när jobbarna stoppar i sig "andra frukost". Detta är en fråga som engagerar mig eftersom jag är frukostmakare.

Annars går livet sin gilla gång i Hammenhög. Gästgivarhunden Doris har uppvisat ett långvarigt lugn. Detta stoiska lugn, kändes en aning artfrämmande och gästgivarinnan anade oråd och kontaktade veterinär. Medan jag föredrag att se det, som det något billigare alternativet, mognad.

I Bollerup finns en mobilt veterinärpar. I sin välutrustade husbil uppsöker de sina patienter. Nu visade det sig att gästgivarinnan hade gjort den riktiga analysen av läget. Stackars Doris har drabbats av anaplasma eller som det ibland kallas fästingfeber. En penicellinkur på 30 dagar har inletts. Redan idag verkar det som medicinen börjat ta. Nu ska väl den biologiska mångfalden inte ställas under debatt - men är fästingar riktigt nödvändiga?

Vi har haft ett fantastiskt försommarväder, som på de flesta håll. Det är litet synd när det blir så varmt. Våren hinner inte med. Den skånska våren i sitt normala förlopp är bara den en anledning att bo här. Man kan följa lökar, örter och träd dag för dag. Jag är nog litet av vår- fanatiker och brukar med förtjusning i tidningen läsa solens uppgång och nedgång, jämförelse med igår och med andra orter.
Idag var det dags för jungfruturen med den utmärkta gräsklipparen av märket Clippo. Dessvärre inte ett liv efter en vinter utomhus, med bensin i tanken. Om nu Jesus kunde göra vatten till vin, så förefaller Clippo kunna göra bensin till vatten. Ger jag mig till tåls så fixar den kanske att i nästa processteg göra vin av detta vatten. Inte ens startgas, som jag lånade av Johnny på macken, kunde få liv i den förr så präktiga gräsklipparen.

För att ytterligare sänka stämningen, en dag med motgångar, kom Simon Målare och hans gubbar och tvättade fasade. Den stackars gästgivaregård ser nu ut som ett hyreshus i Leipzig vid murens fall. Med tanke på resultatet är de tur att de inte ska tvätta invändigt.

Min vänstra hjärnhalva förkunnar att det kommer att bli väldigt fint sedan. Men jag vill att det ska vara fint nu. Fönstren såg ut som ett nykalkat växthus. Till vår frälsning gjorde Flytt&städfirma - FINEZJA- en jourutryckning. Den höggravida Anna höll i stegen medan systern Ella gjorde grovjobbet under fniss och skratt.

I morgon är det första maj och då ska Vanj Lundby Wedin ut och häckla storfinansen. Under tiden blommar magnolian i Lundagård.

Slutredovisning

Det är nya tider sedan det mobila Internet kom till byn. Vi är ingen "hot spot" utan använder mobilnätet. Det innebär att jag kan koppla upp mig inne på Gästis medan jag väntar på att att gästerna ska komma ned till frukost. - En stund för stilla bloggning medan dimman lättar. Jag är den första gästgivaren på 316 år som bloggar uppkopplad från Gästis.

På skärtorsdagen lämnade de sista hantverkarna Gästis, timmarna innan de första gästerna skulle checka in för premiärboende efter renoveringen.
Marginaler är för fegisar och nervklena.

Här ses gästgivarinnan sno som en iller, genom den nymålade korridoren för att hinna få varje detalj på plats. Har vi satt upp krokar? Finns det galgar? Har vi glömt någon glödlampa.

Skillnaden mot när man renoverar hemma är att varje detalj måste vara klar. Det går inte att vänta med en list i ett halvår.

Vi är ju nu ett trestjärnigt hotell och det förpliktigar.


Vi är mycket nöjda med resultatet och tycker att vi lyckats få till stånd stora rum och generösa badrum utan att fördärva den hemtrevliga atmosfären med en gammeldags charm. Här är rum 4, eller Rowins kammare efter gästgivarna under halva förra århundradet.

Detta är det enda rummet med separerade sängar.

Golvet målade vi ljust grått.







Rum 5, Aspegrens kammare, har en litet djärvare tapet. Tulpaner har en roll i Hammenhögs historia. Den fungerar som fondtapet eftersom flera väggar är vitmålade.
I detta rum har vi frilagt balkarna och skarvat i brädgolvet.

Aspegren har en nutida släkting i Jesper Aspegren, känd från TV i mat och antiksammanhang. En kombination som han har gemensam med Hammenhögs Gästis.





Det vi tidigare kallade 6-7 och benämnde som svit eftersom det bestod av sovrum och vardagsrum har fått offra sovrummet för två badrum. Vi får väl kalla det 6an men eller Fischerströms kammare efter en gästgivare i slutet av 1600-talet.

Det är ett ljust och trevligt rum med två fönster. Det ligger ovanför entrén. Det vann mycket på att vi sågade ned blodlönnarna.





8an är sig likt. Badrummet har annekterats från det gamla sovrummet i 6-7. Det blev således ett rent tillägg.

Enebergs kammare! Det fanns en Petter Eneberg d.ä. som bara orkade med tre år, men som en blixt från en klar himmel dök på banan en Petter Eneberg d.y. upp. Han stod emot desto längre, 35 år fram till 1788.

Släkten Eneberg lever och frodas. Jag har träffat trendigt släktforskande nutida representanter. Dessutom hade jag på 70-talet en kollega i Malmö kommun som kunde allt om pensioner. Han hette Jan Eneberg.

9an är också tämligen oförändrat. Liksom tidigare går det i en blå ton. Inte att förväxlas med amerikansk musiklyrik "blue". Fönster- nischen målade vi vit. Ljuset faller in väldigt vackert.

Det lilla skrivbordet vid fönstret ger en inspirerande arbetsplatsen. Ett ställe att skriva dikter och skicka in till H.A.P.S. (Hammenhögs Anonyma Poeters Sällskap).

Den verkliga kioskvältaren med rum 9 är badrummet. Ett långt rum som avslutas med ett runt litet fönster mot väster. Kanske kan det hyras ut på timme?




Bröllopsrummet går romantiskt i rosa. Blommiga tapeter! Balkarna är frilagda och ett litet runt fönster har plockats fram. En källa för verritabelt kallras som en gäst krasst påpekade.

Bröllop med en ordentlig fest för släkt och vänner är i ropet. Vi hoppas att många lyckliga brudpar ska starta sitt formaliserade samliv i Wettercronas kammare. Rummet kan naturligtvis nyttjas för förlovningar, allmän uppvaktning eller för att utan krusiduller övernatta i, när man besöker Österlen.






Där vi tidigare hade duschar och toaletter byggde vi ett enkelrum. Det är maskulint med en nästan grafisk tapet i svart, grått och vitt. Det är "Sköna hem"-varning på det. Badrummet är lika stort som sovrummet, med en fantastisk utsikt äver fälten.

Vi har tänkt kalla rummet Esters kammare. Ester Hermansson var en legendarisk kokerska under mitten av 1900-talet. Hon stod för receptet till råkan och pannbiffen. Ester beskrivs som ett manhaftigt fruntimmer, så det lätt maskulina prägeln på rummet kanske inte stöter.


Nykomling bland rummen är också nummer 11. Det ligger på 3:e våningen. Vi har tidigare av brandsäkerhetsskäl inte hyrt ut det. Nu har vi skapat en rymlig svit. Med två nya takfönster har det blivit ljusare. Det är möblerat med en dubbelsäng och två bäddar till av god kvalitet. Ett utmärkt familjerum.


I början på av 1900-talet var Gästis ekonomiskt hårt trängt. Inför en hotande nedläggning bildade byns starke man, ihop med kamrater, "Hammenhögs andelsbyggnadsförening", köpte stället och räddade därmed den gamla gästgivaregårdens fortlevnad. Den dåvarande kommunens makthavare kunde efter tunga kommunala plikter även fortsättningsvis, efter väl förrättat värv få sig en bit mat, en sup och några lättgroggar. Det var under den stora ombyggnaden 1919 som frontispisen kom till. Vi kallar rummet Andelskammaren.


Nu vid målet som nåddes enligt plan är det dags att avsluta skägglytteriet. Köksmästarsonen drogs också med i barnsligheterna och samlade ihop en viss ansiktsbehåring. Framförallt var mustaschen på väg att nå stalinnivåer. Jag tror att han efterhand blev förjust i sin nya look och jag befarade att han skulle svika spelets regler, dvs behålla åtminstone mustaschen. Nu är det så att miljö- och hälsovårdsförvaltningen idogt jagar öppet hår vid köttgrytorna, inför hotet att tvings laga mat iförd burka föll han till föga och offrade den makulina grannlåten.

Sammanfattningsvis vill jag betona det kanske allra viktigaste skälet att vi lyckades genomföra vårt projekt med framgång, är att vi hade en duktig arkitekt. Anna Stuermer akitekt har hjälpt oss från start till mål. Vi har alla haft idéer och viljor om estetik och funktion. Med Annas hjälp har vi tidigt fått en en realistisk bild av vad som varit möjligt och lämpligt. Vi har också insett att byggbranschen är ganska auktoritär. Byggubbar älskar att hata arkitekter, men lika fullt så fungerar det utmärkt att säga, att det har arkitekten sagt. Hur vi skulle klarat oss genom processen med bygglov utan Annas kunskaper, kontakter och erfarenheter vågar jag inte tänka på.

Kommunen delar årligen, tror jag, ut ett arkitekturpris. Tänk om de skulle våga vara litet okventionella och dela ut det till ett väl genomfört renoveringsprojekt av en kulturbyggnad i stället för ett spektakulärt nybygge. Jag nominerar Anna Steurmer till Simrishamns arkitekturpris 2009. Får hon inte kommunens arkitekturpris, så har hon i allafall fått Hammenhögs Gästis arkitekturpris 2009, en handeldsläckare och en vårstädning av sitt hus.

Farväl till Hemmingway.

Det närmar sig. På torsdag tar vi emot de första boende gästerna. Nu pågår en viljornas kamp mellan oss och hantverkarna. Vi vill gärna ha vårt gästis tillbaka för att kunna ta emot boende och ätande gäster. Hantverkarna markerar sin närvaro genom att ockupera de knapphändiga förrådsutrymmen vi har. I varenda smutt står pytsar, kablar och tigersågar medan de rättmätiga ägarna är ute och smyger igång nya uppdrag. Att ha hantverkare i huset är som att få småbarn på nytt. Detta gäller inte RF Bygg. Robert Filuba, som driver firman, är invandrad från Polen för 10 år sedan. En mer rejäl människa får man leta efter, och bra medarbetare har han. Våra svenska uppdragstagare lägger en hel del tid på att recensera "polackernas" prestationer. Om det är rudiment av facklig kamp eller vanlig sydostskånsk främlingsfientlighet kan jag inte svara på. Troligen är det både och.

Vi har snyggat upp gården. Folkstormen runt nedtagande av de kungaplanterade jubileumslönnarna utanför entrén har uteblivit. Det är två som haft synpunkter och bägge var fysiskt involverade i planteringen. De flesta märker det inte. Vi tar det som ett tecken på att de inte var naturliga där de stod. Vetskapen om att de kan bli 35-40 m höga och en placering 5

meter framför entrén, inspirerade inte varje timme på dagen.

En gäst för något år sedan påstod med bestämdhet att det ena trädet stod på en kraftlinje, som var negativt för blodlönnar. Han förklarade för mig att hela jorden är täckt av rutnät med ett par meters mellanrum Där linjerna möts har vi de beramade currykorsen. Han hade ett stort behov att upplysa en fåvitsk gästgivare. I sin bil hade han av svetstråd böjt till en klyka. (Sådana som jag som barn använde som slangbella, i lönndom.) Han stegade runt som en slagruteman och där hans verktyg pekade nedåt hade vi en kraftlinje. Den mer taniga blodlönnen hade haft den stora oturen att planteras på en kraftlinje. Faktiskt borde jag kunna åberopa detta som ett handhavandefel från planterarna om de ytterligare ansätter mig för skövlingen.

Vi har nu helt frilagt fasaden. Gästis är en både vacker och pampig byggnad väl värd att lyfta fram. Att flytta ut buxbommen och sätta kullersten bakom har medverkat till att skapa känslan av en skånsk gårdsplan. Kastanjen har vi tuktat och behåller som vårdträd, även om den jämfört med kastanjeträdet på trädgårdssidan, framstår som en stickling. Väster om entrén har vi anlagt en tapetrabatt. På sikt ska den med hjälp av planässigt planterade perenner vara självförvaltande och följa odlingssäsongen växlingar. Till påsk har vi fyllt den med påskliljor och penséer.

Öster om huset har vi fått upp ett plank, som skiljer av och framförallt döljer alla de sopkärl som betjänar ett ställe som vårt. Vi har till och med kostat på oss litet snickarglädje.

Akut skäms helhetsintrycket av att grannen ställt upp en husvagn på tomtgränsen. Han har lovat att den ska tas bort som i går. Är den inte borta idag får vi göra en ny framstöt. Det går nog bra, det är hyggligt folk.

En vis man från Stockholm besökte oss för att klassa hotellet. Inställsamt lyssnade vi på hans oändliga erfarenhet av vad gäster kräver och ska ha. Han förklarade tålmodigt för oss att moderna människor kräva morgonteve. Han hade I-phone och ansvare för 350 hotell. Hur som helst är vi nu ett trestjärningt hotell med dusch, tolett, atmosfär, historia men ingen teve.

Timmarna är räknade för slutspelsskägget. Man har inte sett ett så präktigt skägg sedan Hemmingway, inga jämförelser i övrigt. Jag har kommit att bli litet fäst vid mitt skägg. Det har dessutom uppstått något av en lokal opinion för ansiktsprydnadens bevarande. Två damer i byn, har oberoende av varandra beskrivit mitt skägg som klädsamt. Men jag är en man av principer, har jag sagt att det odlas under ombyggnad, så ska det bort när projektet är slutfört.

I lördags öppnade vi restaurangen. Vi hade besök av Peugotklanen. De hade med sig en bukett vita tulpaner och två trisslotter som ett bidrag in spe för ombyggnaden. Vi blev litet rörda över omtanken och erkännandet. De tyckte mycket om vår mat. Jag fick också klarlagt att N.H. Nilsson, farfar till Gert-Åke på Peugot, hette Nils Herman.