tisdag 7 april 2009

Farväl till Hemmingway.

Det närmar sig. På torsdag tar vi emot de första boende gästerna. Nu pågår en viljornas kamp mellan oss och hantverkarna. Vi vill gärna ha vårt gästis tillbaka för att kunna ta emot boende och ätande gäster. Hantverkarna markerar sin närvaro genom att ockupera de knapphändiga förrådsutrymmen vi har. I varenda smutt står pytsar, kablar och tigersågar medan de rättmätiga ägarna är ute och smyger igång nya uppdrag. Att ha hantverkare i huset är som att få småbarn på nytt. Detta gäller inte RF Bygg. Robert Filuba, som driver firman, är invandrad från Polen för 10 år sedan. En mer rejäl människa får man leta efter, och bra medarbetare har han. Våra svenska uppdragstagare lägger en hel del tid på att recensera "polackernas" prestationer. Om det är rudiment av facklig kamp eller vanlig sydostskånsk främlingsfientlighet kan jag inte svara på. Troligen är det både och.

Vi har snyggat upp gården. Folkstormen runt nedtagande av de kungaplanterade jubileumslönnarna utanför entrén har uteblivit. Det är två som haft synpunkter och bägge var fysiskt involverade i planteringen. De flesta märker det inte. Vi tar det som ett tecken på att de inte var naturliga där de stod. Vetskapen om att de kan bli 35-40 m höga och en placering 5


meter framför entrén, inspirerade inte varje timme på dagen.



En gäst för något år sedan påstod med bestämdhet att det ena trädet stod på en kraftlinje, som var negativt för blodlönnar. Han förklarade för mig att hela jorden är täckt av rutnät med ett par meters mellanrum Där linjerna möts har vi de beramade currykorsen. Han hade ett stort behov att upplysa en fåvitsk gästgivare. I sin bil hade han av svetstråd böjt till en klyka. (Sådana som jag som barn använde som slangbella, i lönndom.) Han stegade runt som en slagruteman och där hans verktyg pekade nedåt hade vi en kraftlinje. Den mer taniga blodlönnen hade haft den stora oturen att planteras på en kraftlinje. Faktiskt borde jag kunna åberopa detta som ett handhavandefel från planterarna om de ytterligare ansätter mig för skövlingen.

Vi har nu helt frilagt fasaden. Gästis är en både vacker och pampig byggnad väl värd att lyfta fram. Att flytta ut buxbommen och sätta kullersten bakom har medverkat till att skapa känslan av en skånsk gårdsplan. Kastanjen har vi tuktat och behåller som vårdträd, även om den jämfört med kastanjeträdet på trädgårdssidan, framstår som en stickling. Väster om entrén har vi anlagt en tapetrabatt. På sikt ska den med hjälp av planässigt planterade perenner vara självförvaltande och följa odlingssäsongen växlingar. Till påsk har vi fyllt den med påskliljor och penséer.

Öster om huset har vi fått upp ett plank, som skiljer av och framförallt döljer alla de sopkärl som betjänar ett ställe som vårt. Vi har till och med kostat på oss litet snickarglädje.

Akut skäms helhetsintrycket av att grannen ställt upp en husvagn på tomtgränsen. Han har lovat att den ska tas bort som i går. Är den inte borta idag får vi göra en ny framstöt. Det går nog bra, det är hyggligt folk.

En vis man från Stockholm besökte oss för att klassa hotellet. Inställsamt lyssnade vi på hans oändliga erfarenhet av vad gäster kräver och ska ha. Han förklarade tålmodigt för oss att moderna människor kräva morgonteve. Han hade I-phone och ansvare för 350 hotell. Hur som helst är vi nu ett trestjärningt hotell med dusch, tolett, atmosfär, historia men ingen teve.













Timmarna är räknade för slutspelsskägget. Man har inte sett ett så präktigt skägg sedan Hemmingway, inga jämförelser i övrigt. Jag har kommit att bli litet fäst vid mitt skägg. Det har dessutom uppstått något av en lokal opinion för ansiktsprydnadens bevarande. Två damer i byn, har oberoende av varandra beskrivit mitt skägg som klädsamt. Men jag är en man av principer, har jag sagt att det odlas under ombyggnad, så ska det bort när projektet är slutfört.
I lördags öppnade vi restaurangen. Vi hade besök av Peugotklanen. De hade med sig en bukett vita tulpaner och två trisslotter som ett bidrag in spe för ombyggnaden. Vi blev litet rörda över omtanken och erkännandet. De tyckte mycket om vår mat. Jag fick också klarlagt att N.H. Nilsson, farfar till Gert-Åke på Peugot, hette Nils Herman.

2 kommentarer: