Slutredovisning

Det är nya tider sedan det mobila Internet kom till byn. Vi är ingen "hot spot" utan använder mobilnätet. Det innebär att jag kan koppla upp mig inne på Gästis medan jag väntar på att att gästerna ska komma ned till frukost. - En stund för stilla bloggning medan dimman lättar. Jag är den första gästgivaren på 316 år som bloggar uppkopplad från Gästis.

På skärtorsdagen lämnade de sista hantverkarna Gästis, timmarna innan de första gästerna skulle checka in för premiärboende efter renoveringen.
Marginaler är för fegisar och nervklena.

Här ses gästgivarinnan sno som en iller, genom den nymålade korridoren för att hinna få varje detalj på plats. Har vi satt upp krokar? Finns det galgar? Har vi glömt någon glödlampa.

Skillnaden mot när man renoverar hemma är att varje detalj måste vara klar. Det går inte att vänta med en list i ett halvår.

Vi är ju nu ett trestjärnigt hotell och det förpliktigar.


Vi är mycket nöjda med resultatet och tycker att vi lyckats få till stånd stora rum och generösa badrum utan att fördärva den hemtrevliga atmosfären med en gammeldags charm. Här är rum 4, eller Rowins kammare efter gästgivarna under halva förra århundradet.

Detta är det enda rummet med separerade sängar.

Golvet målade vi ljust grått.







Rum 5, Aspegrens kammare, har en litet djärvare tapet. Tulpaner har en roll i Hammenhögs historia. Den fungerar som fondtapet eftersom flera väggar är vitmålade.
I detta rum har vi frilagt balkarna och skarvat i brädgolvet.

Aspegren har en nutida släkting i Jesper Aspegren, känd från TV i mat och antiksammanhang. En kombination som han har gemensam med Hammenhögs Gästis.





Det vi tidigare kallade 6-7 och benämnde som svit eftersom det bestod av sovrum och vardagsrum har fått offra sovrummet för två badrum. Vi får väl kalla det 6an men eller Fischerströms kammare efter en gästgivare i slutet av 1600-talet.

Det är ett ljust och trevligt rum med två fönster. Det ligger ovanför entrén. Det vann mycket på att vi sågade ned blodlönnarna.





8an är sig likt. Badrummet har annekterats från det gamla sovrummet i 6-7. Det blev således ett rent tillägg.

Enebergs kammare! Det fanns en Petter Eneberg d.ä. som bara orkade med tre år, men som en blixt från en klar himmel dök på banan en Petter Eneberg d.y. upp. Han stod emot desto längre, 35 år fram till 1788.

Släkten Eneberg lever och frodas. Jag har träffat trendigt släktforskande nutida representanter. Dessutom hade jag på 70-talet en kollega i Malmö kommun som kunde allt om pensioner. Han hette Jan Eneberg.

9an är också tämligen oförändrat. Liksom tidigare går det i en blå ton. Inte att förväxlas med amerikansk musiklyrik "blue". Fönster- nischen målade vi vit. Ljuset faller in väldigt vackert.

Det lilla skrivbordet vid fönstret ger en inspirerande arbetsplatsen. Ett ställe att skriva dikter och skicka in till H.A.P.S. (Hammenhögs Anonyma Poeters Sällskap).

Den verkliga kioskvältaren med rum 9 är badrummet. Ett långt rum som avslutas med ett runt litet fönster mot väster. Kanske kan det hyras ut på timme?




Bröllopsrummet går romantiskt i rosa. Blommiga tapeter! Balkarna är frilagda och ett litet runt fönster har plockats fram. En källa för verritabelt kallras som en gäst krasst påpekade.

Bröllop med en ordentlig fest för släkt och vänner är i ropet. Vi hoppas att många lyckliga brudpar ska starta sitt formaliserade samliv i Wettercronas kammare. Rummet kan naturligtvis nyttjas för förlovningar, allmän uppvaktning eller för att utan krusiduller övernatta i, när man besöker Österlen.






Där vi tidigare hade duschar och toaletter byggde vi ett enkelrum. Det är maskulint med en nästan grafisk tapet i svart, grått och vitt. Det är "Sköna hem"-varning på det. Badrummet är lika stort som sovrummet, med en fantastisk utsikt äver fälten.

Vi har tänkt kalla rummet Esters kammare. Ester Hermansson var en legendarisk kokerska under mitten av 1900-talet. Hon stod för receptet till råkan och pannbiffen. Ester beskrivs som ett manhaftigt fruntimmer, så det lätt maskulina prägeln på rummet kanske inte stöter.


Nykomling bland rummen är också nummer 11. Det ligger på 3:e våningen. Vi har tidigare av brandsäkerhetsskäl inte hyrt ut det. Nu har vi skapat en rymlig svit. Med två nya takfönster har det blivit ljusare. Det är möblerat med en dubbelsäng och två bäddar till av god kvalitet. Ett utmärkt familjerum.


I början på av 1900-talet var Gästis ekonomiskt hårt trängt. Inför en hotande nedläggning bildade byns starke man, ihop med kamrater, "Hammenhögs andelsbyggnadsförening", köpte stället och räddade därmed den gamla gästgivaregårdens fortlevnad. Den dåvarande kommunens makthavare kunde efter tunga kommunala plikter även fortsättningsvis, efter väl förrättat värv få sig en bit mat, en sup och några lättgroggar. Det var under den stora ombyggnaden 1919 som frontispisen kom till. Vi kallar rummet Andelskammaren.


Nu vid målet som nåddes enligt plan är det dags att avsluta skägglytteriet. Köksmästarsonen drogs också med i barnsligheterna och samlade ihop en viss ansiktsbehåring. Framförallt var mustaschen på väg att nå stalinnivåer. Jag tror att han efterhand blev förjust i sin nya look och jag befarade att han skulle svika spelets regler, dvs behålla åtminstone mustaschen. Nu är det så att miljö- och hälsovårdsförvaltningen idogt jagar öppet hår vid köttgrytorna, inför hotet att tvings laga mat iförd burka föll han till föga och offrade den makulina grannlåten.

Sammanfattningsvis vill jag betona det kanske allra viktigaste skälet att vi lyckades genomföra vårt projekt med framgång, är att vi hade en duktig arkitekt. Anna Stuermer akitekt har hjälpt oss från start till mål. Vi har alla haft idéer och viljor om estetik och funktion. Med Annas hjälp har vi tidigt fått en en realistisk bild av vad som varit möjligt och lämpligt. Vi har också insett att byggbranschen är ganska auktoritär. Byggubbar älskar att hata arkitekter, men lika fullt så fungerar det utmärkt att säga, att det har arkitekten sagt. Hur vi skulle klarat oss genom processen med bygglov utan Annas kunskaper, kontakter och erfarenheter vågar jag inte tänka på.

Kommunen delar årligen, tror jag, ut ett arkitekturpris. Tänk om de skulle våga vara litet okventionella och dela ut det till ett väl genomfört renoveringsprojekt av en kulturbyggnad i stället för ett spektakulärt nybygge. Jag nominerar Anna Steurmer till Simrishamns arkitekturpris 2009. Får hon inte kommunens arkitekturpris, så har hon i allafall fått Hammenhögs Gästis arkitekturpris 2009, en handeldsläckare och en vårstädning av sitt hus.